Allt ska med. Livet i sin helhet, vanligt, stötande eller politisk inkorrekthet.

tisdag 20 januari 2015

God fortsättning på mitt skitliv!

Ni kommer att se mer av min text i framtiden. Eller inte.

Kärleken är en säregen konstform. Jag är väldigt nära ett utfall, riktningen är jag inte säker på. Mina tillfällen ute har inte varit få, det gäller endast att nedteckna dessa också. Dessvärre har jag inte haft lust att berätta om mina alkoholiserade dagdrömmar.

Jag har aldrig fått en nyårskyss.

Satt på Moosehead Bar och läste "Profeten" av Khalil Gibran och beställde in en flaska champagne en lördag lite efter middagstid. Hade inget att fira men jag drack den som vore den ett existensberättigande. Jag måste också få finnas till. Ingen annan verkar dela min synpunkt. Nu skriver jag inte om familj eller vänner som i det närmaste har en outsläcklig kärlek på grund av det långa förloppet som vi har känt varandra. Man vill hitta en person som ser en för vad som finns, en bekräftelse om så viljas. Någon som uppskattar ens drag och karaktäristik i nuet, inte på grund av gamla lojaliteter.

Gick till Jula en dag och köpte ett paket transparenta sopsäckar. Systembolaget besöktes också. När jag kom hem kände jag inte för det. Promenaden hade på ett konstigt vis stärkt mig och jag var inte i zonen att dricka mig skruvfull och spänna en sopsäck kring halsen. Men kommer det gå riktigt snett kommer kalkbrottet på limhamn att besökas en sista gång. Har vandrat omkring kyrkogården flera kvällar i veckan och besökt och vårdat mina morföräldrars grav. Många tårar har utgjutits. Ett lugn infinner sig faktiskt på kyrkogården när man har det slutliga så nära inpå sig.

Däremot har jag en inre känsla av att gå vidare. Ska man fasta ett tag och springa om morgnarna? Träffa människor, lära sig ett nytt språk, utveckla sig och få större livskraft? Livet sägs vara värt att leva för alla nya människor som man inte har träffat än. Jag håller med. Tänker tillbaka och de som finns är väl värda att leva för men om man är nedtryckt av stunden upplevs allt: meningslöst, slentriant, deprimerande och utsiktslöst. Det går inte att tänka klart då allt tycks ställas på sina ända. Ett sorts beroende där bara en part får största uppmärksamhet.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Har inte kräkt av fyllet på flera månader, måste vara vattenfastandets förtjänst.