Drog ett par linor amfetamin.
Jag har haft en sådan växande lusta att göra bort mig i Malmö centrum ett tag nu. Det började med att ett bord hade bokats på Årstiderna i Kockska huset för en pinne.
Efter att värdinnan tittat på fel dag för min bokning och till sist hittat rätt efter ett tillrättavisande från en underordnad kollega om att värdinnan haft fel dag uppe på datorn, fick jag mig bordet tillvisat. Hon ber Andreas ledsaga mig till bordet, ett tvåmannabord bredvid ett av tegelvalvens baser.
Ett glas champagne beställs medan jag synar menyn. Andreas är en rödlätt och äppelkindad ung man med en viss krökt rygg och en aningens mullighet.
Innan det matiga introduceras vill jag ha en radda drickbara varianter på mitt ensamma bord. Det blir en nubbe bäsk, en bier, en flaska vatten samt vinet som tillhör förrätten. Ganymeden lägger fram en del brödaktiga saker, de två olika smörsorterna finns redan på bordet.
Mitt val görs och jag väntar väldigt enkelt tack vare de underbara takvalven i mitt synfält. Före min egentliga förrätt kommer en amuse-boche in, utom den beställda menyn, det vill skriva en smakstartare som restaurangen och kocken bestämmer. På en sked med ett böjt skaft vilandes på tallriken får jag veta att det är tupp med krasse och andra smakkombinationer. Jag tar skeden vackert i mun och låter allt blanda sig i hålan, allt på en gång. Slutar tänka och lever i stunden, så gott var det.
Den panchettainlindade ankleverterrinen kommer kort därefter. Det serveras på ett stycke trä med skivad äpple- och körsbärskompott, höstblad samt kryddbröd. Mycket njutningsfullt! Ber senare om en ersättare för min torra bierflaska.
Sjötunga Walewska. Jag trodde att det skulle vara mer när den kostade 475 kronor, icke! Andreas serverar mig detta från en vagn snett bakom mig. Han lägger upp duchessepotatisen, havsdjuren och grönsakerna, ser väldigt sjuttiotal ut, förlegat. Såsskålen får jag själv råda över, tack gode icke-Gud, för det behövdes. Rätten är så överskattad att jag måst hälla över all kräm för att göra den ätduglig. Får ett passande vin, enligt personalen, till huvudrätten.
Till min lättnad försvann den manlige servitören efter detta. Istället fick jag Caroline!
Hon var en väldigt tillmötesgående Helsingborgskvinna i 45-årsåldern men numera boendes på Bunkeflo. Jag njöt. Tittade på henne flertalet gånger eftersom jag inte hade någon bok eller mobil uppe. Alla gäster välkomnades med ett leende och ett glatt: Välkommen! Hon hade riktig koll på allt och alla.
Caroline kommer till mitt bord och jag ber om dessertmenyn.
Hon rekommenderar jivarasufflé med havtornsorbet och vallmoflarn samt det tillhörade dessertvinet på 10 centiliter. Märker att hon spritter upp och känner sig gladare i min närvaro.
"Hade jag inte arbetat nu så hade jag satt mig mittemot dig nu, det är precis det valet jag hade gjort", säger Caroline.
Äter efterrätten och dricker mitt vin medan jag ler i mjugg. Tittar på Caroline då hon vandrar omkring till de andra borden. En tillvaratagen kvinna med anletet och kroppen i behåll.
Säger till henne då hon kommer: " Det är så härligt att höra en skånsk röst i restaurangvärlden, du är verkligen vass på detta". Hon svarade: " Jag har hållt på med detta i 30 år så det är ingen konst".
Caroline vet precis hur långt kommen jag är och svassar förbi då jag är färdig. Berättar om att jag är född på Limhamn och hon vill att vi ska ta en fika eftersom vi bor så nära varandra. "Det är ändrat nu", sa jag, utan någon avoghet. "Jaså, det är ändrat", sa Caroline ungefär som om jag hade frånstött henne. Till mitt försvar sa jag att Limhamn endast var min födelseplats och inte mitt boställe.
Som sista tar jag en kopp kaffe och en av Carolines rekommendationer vad gällde cognacen. Dricker mitt kaffe och avec, hon erbjuder mig en påtår, en aningens senlagt, kanske hon ville markera något.
Utan att förhasta mig och göra mig besvärlig tar jag också en whisky-soda. Caroline levererar.
Därefter skils vi åt men inte utan att jag ger gänget 120 procent i dricks. Går och pissar och drar några linor till sen sticker jag.
En ramlösa och en bier på Centiliter och gram.
En mörkhyllt man frågar mig om var Moosehead bar ligger. Till höger, i mitten tillägger jag. Inget annat hände.
21:46
Vidare till Drumbar. En London Pride och en Davidoff, en London Pride till efter cigarren.
Gick ut till atriet och satte mig vid ett ledigt tvåmannabord. Kommer i samspråk med ett danskt par, man och kvinna, hon ville gärna prova min cigarr, det fick hon. Vi pratar lite. Vid sidan om sitter ett manligt arabvänskapspar och danskan vill så gärna ge honom ett smakprov av min Davidoff. Cigaretter och cigarrer smakar så förhöjt under amfetaminruset.
Under denna tid vill det danska paret ha med mig på en fest de skulle till samt att det manliga arabiska vänskapsparet vill konvertera mig till islam. Nekar danskarna, ger araben mitt nummer men svarar inte nästa dag. För mycket på en gång.
23:54
Går en sväng till Skeppsbron och fortsätter min kväll inom Pieplow-konsortiet. Dricker en cava och lite bier. En jugoslav med en tomteluva ger mig hela hans livshistoria om hur han är ett offer för det svenska samhället och hans skitliv, tråkigt.
01:05
Förflyttar mig till Mattssons musikpub på Göran Olsgatan. Underligt nog ger de mig tillträde, för en liten summa av hundra kronor. Befäster mig i baren med en mycket blyg man i fyrtioårsåldern. Frågar om han har fått kvinns ikväll men han svarar bara nervöst. Försöker dansa med de rynkiga kvinnorna men ingen vill. Får ett korthugget svar av en: "Vad gör du här, du hör inte riktigt hemma här?" Står kvar i min ensamhet.
Ville bara ha lite skoj och dansa kasedans, till och med detta nekade de mig för att jag inte var en av deras egna.
Sent:
Avslutar på en jugoslavisk svartklubb på Industrigatan där jag dricker bier eftersom de inte hade något annat. Köper ett silverarmband av en stammis.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Än har jag inte gett upp.
