Introducerad av Ronny Grosder

Vagnen var ovanligt varm där jag satt med ena ansiktshalvan intryckt tätt mot fönstret. Det var bara jag och tre till i hela ekipaget. Under resans gång har många suttit bredvid mig och därefter lämnat mitt oangenäma sällskap. Min sittställning hade inte ändrats och benen kunde jag aldrig vila. Hela tiden måste jag spänna in benen så att ljumskarna värkte och svetten sprack upp i flera stråk för att sedan ansamla sig till stora droppar. Medan tåget åkte i konstant hastighet såg jag en rovfågel, vilken visste jag inte, det var säkert ett dåligt omen. Vidskeplighet var inget jag egentligen trodde på, men med en mor som ojade sig över varenda samstämmighet med gamla tomma ord som skulle förebåda något ont förföljde det mig som en skuggboja. Tittade intresselöst på mina reskamrater, två unga kvinnor och en medelålders man. Kvinnorna tycktes vara på väg till något evenemang, de lät så uppspelta och uppriktigt glada. Den ene hade alldeles för stora näsborrar för sin nässtorlek och den andre var blondin. Jag hatar blondiner. Hat är ett starkt ord, ändå räcker inte det ordet till för vad jag egentligen känner. Uppblåsta odjur är vad de är. Titta som de roffar åt sig, de tror att för att de har blont hår ska de upphöjas, de är så medvetna om det. De går med en enorm självsäkerhet och bestämda steg för att utöva sin makt till det yttersta. Hon den blonda i kupén fyra stolsrader framför mig ser vid en första anblick ganska bra ut, om det inte hade varit för håret. Med ett visst utseende är personligheten bestämd att växa i takt med utformningen av kroppsdelarna. Oj, säger man i spegeln, nu ser jag otroligt bra ut nu får jag utnyttja det på något vis. Själv är jag inte snygg, inte heller ful. Nedsänkta mörka täta ögonbryn som kryper in mot ögonen, större näsa än genomsnittet, vet inte alls vad genomsnittet är men efter vad jag har sett stämmer det antagligen. Öron som fläker sig in mot huvudet ackompanjerat med en alldeles för viljesvag haka. En högst omanlig sådan, den bestämde sig för att inte växa mer och ge mig ett mer normalt intryck. Intryckt blev den, det däremot har jag inget för. Det enda som jag är nöjd med och andra till och med har påpekat är mina ögon. Två varken för intensiva eller svaga bruna ögon vilka ger ett snällt utseende. Ännu har de två resurskrafterna i mitt förvar inte gett mig utdelning. Mitt hat mot blondiner är inte omogen frustration på grund av mitt eget icke slagkraftiga anlete, det går långt tillbaka. Efter en hastig blick på min armbandsklocka ser jag att det är dags och greppar tag om två snuspåsar från högra sidan under överläppen och stoppade in två nya i andra sidan. En syssla som har pågått i två år nu, tandköttet har börjat vandra uppåt. Långt i från de skräckbilder som visas upp med de icke tandköttsmasserande snusarna med liten resistansförmåga. Troligtvis ger upphöjningen på överläppen mig ett ännu ofördelaktigare utseende något som jag ibland fullständigt ignorerar, andra gånger ger det mig tungt sinne. Torkar bort ännu en skur av nyanlända vätskeflyktingar med handen för att fortsätta avledandet till grannstolen. Den äldre mannen har gett mig obekväma blickar under hela resan i samband med avtorkningen, nu också. Får en lätt skuldkänsla som lägger sig igen. Vad är jag rädd för, jag har både natur- och själskrafter att motstå ogillandet från en gammal man? Ändå har jag en viss rädsla kvar, alla människor har något i sig som kan utföra vad som helst - kraften jämnar alla principer uppgjorda i förväg - en sorts ologisk handlingsförmåga. Karaktären som han uppvisar lugnar heller inte mina tvivel. Ögonen som tidvis vilar på mig har en vuxen ton, vi ser dig och när vi har sett tillräckligt kommer min kraft uppbåda motstånd. Försöker att svettas så lite som möjligt men det är svårt med all denna värme och iakttagelse. Vill ogärna flytta mig heller och röja min osäkerhet. Tar upp min plunta med dagens innehåll. Brännvin brukar hjälpa och sänka mina yttersta svagheter. Efter några inte helt diskreta klunkar som jag leker med i munnen stoppar jag ned den igen. Mannen sitter tre rader snett bakom mig. Plötsligt reser han sig och går till toaletten. På tillbakavägen stannar han till hos kvinnorna. Först böjer han sig och vilar händerna mot stolarna bredvid honom, kan inte höra vad de säger, bara ett svagt mummel. Han ler lite mot dem och går nöjt tillbaka, det nöjda leendet försvinner så fort han går ur deras åsyn och byts mot ett annat på väg tillbaka till sin stol. Som en belöning till sig själv hör jag hur han tar han upp sin termos och måttar upp en mugg. Varför inte sova lite nu när man ändå har fått i sig lite av den njutningsfulla drycken? I dvalan när jag tänker på ankomsten kan jag inte skilja på det och verklighet när jag hör en mansröst bredvid mig.
”Tänker du torka upp det?”, frågar mannen. ”Tänker du torka upp det, eller?”, upprepar mannen lite högre och mer bestämt.
”Va, alltså vad menar du?”
”Jo ser du, ska du inte ta och städa upp efter dig och din skit då?”, viskar han irriterat.
”Är du de förtryckta multinationella bolagens officiella beskyddare?”
”Nej du”, säger han långdraget. ”Jag är bara en enkel man med ett enkelt jobb som inbegriper städning av...”
Jag avbryter honom.
”Kan jag få prata?”, säger jag med en lite mindre röst.
”Nej, kom nu med här till toaletten så ska vi ta och hämta papper i toaletten och reda ut det här.”
Han griper tag i min arm och ska dra upp mig från min tillvaro.
”Nu får du fan ge dig, du har ingen befogenhet att avyttra mig”, säger jag i en allt gällare röst.
Kvinnorna har sedan länge riktat sina blickar mot vår belägenhet.
”Ok!”, säger jag medan jag slår ifrån greppet. ”Jag ska ta det fanskapet till papper.”
Utan att ha märkt det förrän nu känner jag att tåget håller på att saktas ned, öppnar toalettdörren, pappret är slut. Ser mig omkring efter det, var fan är det? Går upp på toalettstolen och spejar utåt, där! Där uppe i ett hörn lutad vid ett rör ser jag en liten pappersrulle. Lätt på tå kniper jag tag i den, i samma stund öppnar tåget sina dörrar. In genom toalettdörren kommer mannen, han stänger och låser dörren. Med en svepande rörelse fäller han mig och med en ansenlig smärta ligger jag på golvet i en avig ställning. Mannen står upp, i överläge, det är svårt att fly från en två kvadratmeter liten toalett när en vuxen man står i vägen.
”Nu ska vi göra som så här va. Steg ett, du din fule fan ska ta och hålla truten. Steg två, vara medgörlig och absolut inte göra motstånd, det kommer bara att förlänga processen. Steg tre, har du sett en sådan här förut?”
Där ligger jag, i samma hållning som efter fallet, med benen på toalettstolen och från mina ögon skickas signaler till min hjärna, framför mig står han med en normalstor penis i näven. Min försämrade reaktionsförmåga ger mig en dålig start och jag försöker vrida mig på rätt köl för att kunna resa mig upp. Det skulle jag inte ha gjort. Mitt andra uppvaknande berättar en likadan historia för mig, att jag är på samma toalett med en smaklös slips hoprullad i munnen och en livrem fixerad runt huvudet, händerna har knutits med ett par strumpor. Något varmare än ljummet rinner kaffet längs med ansiktet och irriterar främst mina ögon.
”Jag har väntat ett antal minuter på att du skulle vakna, denna scen ville jag helt enkelt inte att du skulle missa. Hoppas att det är värt väntan, för nu ser du ska vi ge dig en riktig omgång. Förresten var det inte så svårt när du är lika smart som ormmat.”
Lutad mot övre delen av toalettstolen försöker jag med all återstående kraft göra ett ärligt motstånd även om jag outtalat inom mig själv visste att det var totalt menlöst. De ryckiga rörelserna jag åstadkom måste ha tett sig oerhört lustigt, en blandning av epilepsi och en man som har samlag för första gången.
”Jaså, vill du också jobba? Härligt med en samarbetsvillig kille som kan ta för sig. Du jag såg att du tog ett par supar”, sa han och sträckte sig efter den. ”Tack ska du ha, tyvärr är du ingen skönhet. Men vad gör man, tjejerna skulle av och du var ensam. Den här förstärkaren ska nog ordna till det för oss ska du se.”
Vätskan färdades genom en luftbro på en decimeter i en allt smalare ström, han brydde inte sig om att torka av överflödet runt om munnen utan lät det tillra ner.
”Vi tar nog ingen kondom idag, eller vad tycker du? Jag tror inte du har knullat någon så varför spexa till det när man kan få en seriös föreställning? Ett tu tre på det fjärde ska det ske.”
Det var de sista orden jag hörde från honom, han talade sanning.
Den trängde in, en liten bit i taget. Stötarna blev allt kraftigare och oförbehållsamma. Han tar mig på kuken och hör hur han suger ljudligt på fingrarna efteråt. Inom mig tänker jag, är det allt? Allt vad man har hört om våldtäkt, är det inte värre? Det är inte skönt, inte alls men var är det andra otäcka? Jag känner obehag och ångest men är inte i position att opereras för åverkan av våldtäkt, inte än, det får man absolut vara glad för, om inte annat. Han grymtar till, jag känner små droppar från honom som går längs med svanken, för mig var detta äckligare. Har det gått trettio sekunder, jag vet inte? Plötsligt saktar han av, kanske för att förlänga njutningen om det nu är någon. Han griper tag om min kuk igen, lite i taget höjs och skrumpenheten klär om sig till stramhet. Mot min vilja gläds jag för en stund, det är skönt och jag kan inte komma ifrån det. Känner större hat mot mig själv än mot honom, vilket svek, hur kan jag förråda mig själv så här? För minsta lilla uppmärksamhet jag får så lägger jag ut mig själv och säljer mig alldeles för billigt. Han gnider och vrider min penis medan han utför sitt andra dagsverke i takt. Beundrar honom för hans förmåga att hantera många olika saker på samma gång innan jag förstår att det måste ha krävts träning för det. Hur många innan mig har spelat på andrafiolen, med eller mot sin vilja? Nu ökar frekvensen igen, utan att avstanna. Kanske det är slut nu, är det slut nu? Nej det är det inte, flera minuter återstår säkert. Inte ens jag kan hålla det tempot när jag onanerar under en så lång tid, antagligen för att min kropp inte uppfyller hans kriterier. Vilken kille, han kan bli porrstjärna, det får man ändå ge honom. Vad håller jag på med? Är inte jag offret, den utsatte, rovdjurets byte? Samla dig, måste tvinga mig att vara arg på honom. Egentligen fann jag mig i situationen, vad man kallar mig som försvarar sin våldsverkare kan jag endast gissa mig till. Läste någonstans att G-punkten hos män sitter ett par centimeter upp i anus, jag kunde inte neka till att det kändes skönt. Den beröringen, hade jag fått den om jag hade visat intresse för mannen? Det vet jag inte, jag är inte homosexuell. Jag gillar, älskar, avgudar och längtar efter kvinnor mer än något annat, särskilt på grund av denna hårda lärare. Visst tanken har slagit mig, inga tjejer har korsat och gett sig i lag med mig, inte skulle det väl göra mig till en sodomit? Kluvenheten gjorde mig sinnessvag och försatte mig i obalans. Värre än det som skedde nu, eller var det så illa egentligen? Jag fick uppmärksamhet och en viss sorts kärlek, inte just den uppmärksamhet eller kärlek jag förväntade mig. Han tog tag i mina fasta bristningsbetäckta skinkor och sänkte huvudet för att smaka på mig. Nu delade han min bakdel så långt det gick och tog ett par långa slick med sin sträva tunga. Nästan sensuellt och mer för mig än för honom, eller vad vet jag han kanske gillade det för egen del? Några avbrott i planen för att reta mitt brunöga som säkert var större och rödare. Där kan han gärna få vara i samförstånd med mina bångstyriga små rövhår och oblekta anus, rätt åt honom fast jag visste att det var helt självvalt. Hur länge har jag varit här? I vissa perioder är jag helt uppslukad av mina inre tankar och kan inte ange tiden precist. Likgiltighet, acceptans för beknipningen vad är det jag känner? En slags försoning, gör jag min bot nu och i så fall för vad? Nu knackar det, är det min räddning, har någon kommit för att sätta mig i säkerhet? Ett annat slags panikångest störtar över mig, ska någon annan se mig i denna degraderade position. Personen kan säker hålla god min men jag vet vad de egentligen tänker. Nej, kom inte! Snart, snart är det över och då kan jag återgå till mitt meningslösa och innehållslösa liv. Det knackar igen. Ok, kom in, jag bryr mig inte bara kom in, snälla. Se mig så här, låt mig bara få gå och göra vad jag vill. Väntade mig en instormning eller åtminstone ett par knackningar till. Typiskt folk som accepterar ovanligheter, sätter sig till ro och finner sig i läget, inte helt olikt mig men jag är ändå bättre, jag är unik, något speciellt kommer att hända mig, känner det så nära inpå, något stort. Först verkade han inte ta det yttre hotet på allvar, verkar inte bry sig, kanske gillade han den eggande tanken på att bli påkommen. Efter ett tag kände jag åter svettdropparna på min redan alltför våta kropp. Gör din avslutningsmanöver då! Ville hjälpa honom i hans kamp för lycka och efter ett rådslag i huvudet sträckte jag på ryggen så att baken kom högre. Bara ta för dig, mätta din lem hos mig och gå sedan vidare. Jag är ingen lyxrestaurang men kanske jag kan bistå med ett mobilt gatukök? Är glad för det, hade kanske haft mer att förlora med en illvillig insats. Mannen lösgjorde strumpknuten och ledde min hand till hans penisrot och den faktiskt lena pungen, helt fri från hår. En man som vårdar sitt dolda yttre, inte ens jag gör det, beundrar verkligen hans renlighet. Det tjänar inget till att göra motstånd jag är redan så insyltad i denna förhoppningsvis kortlivade affär. Tafatt rörde jag slumpvist valda fingrar i dess konstigaste cirklar. Skulle jag göra en motattack och greppa tag om pungkulorna, ett lågt men väldigt starkt angrepp, eller kanske skrika? Det gjorde jag inte. Nu hör jag en sista grymtning, en större sådan som betecknar slutet. Fastän jag fruktar vad som ska hända efter slutet erfar jag en stråle oförminskad glädje. En kort vätskekavalkad känns inom mig. Han var nästan klar, mannen förnöjer sig en sista gång genom att berömma sig över bragden genom att skratta. Att riktigt låta det gå in i alla sinnen, något som man inte helt kan göra mitt i akten då man är alltför upptagen med annat.
Första slaget kände jag, det andra också, sedan låg jag där.
Det tredje uppvaknandet möttes inte av ett tjut, dels för att jag fortfarande var tallös och för att jag varken var glad eller sorgsam. Tittade på mig i spegeln. Jaså var det så jag såg ut när jag blev våldförd? Ett otrevligt minne som fäste sig överallt för att i framtiden göra sig hörd under många kommande nätter. Metodiskt spände jag livremmen för att föra ur spännet och lösgöra mig. Slipsen var väldigt indränkt av saliv och blod att den glider nedför hakan, skvätter på golvet och avger ett plask. Pappret vars ändamål var något annat väter jag ned och tvättar mig i ansiktet, samtidigt som jag tittar på mig själv i spegeln tills allt blir suddigt. Mannen är borta, bra flykt han hade, planen var uppgjord med stor perfektion. Dörren var öppen, en dam kommer in.

”Oj då, var det upptaget? Nej men så du ser ut”, sa den äldre omtänksamma kvinnan.
”Tack men jag klarar mig för tillfället”, sa jag och skulle runda henne.
”Åh nej, kom hit”, sa hon och strök mig på kinderna med tummarna. ”Nej men vad har hänt här”, sa hon och sträckte ned handen i väskan och återkom med en karamell. ”Ta den”.
”Tack.”
”För all del. Du ser inte ut att vara homosexuell”, sa damen utan missaktning.
”Nej det är jag inte”.
”Nej jag sa för en stund sedan att du inte ser ut att vara homosexuell”.
”Hej då”, avslutade jag och avlägsnade mig.

Ofärdig men med lite av min allt mindre värdighet gick jag därifrån. Fortfarande bara ett fåtal personer i vagnen. Sätter mig med en duns vid en fönsterplats, kanske den jag hade, mitt minne har utstått en del omstruktureringar och kan inte hjälpa mig med den biten. Begrundar scenerierna som spelas upp för mig. En slags tomhet förgriper sig på mig och jag befinner mig i en intighet. Tågets elektroniska röst berättar för mig att vi snart är framme vid nästa station. I ett starkt behov av att gå upp och röra på mig gör jag en ansats för att resa mig. Väl beredd att gå möter jag den där kvinnan igen som ger mig en igenkännande nick, vet hon? Tåget saktar ner, stannar och jag går ut.

Var är vi någonstans, är det en stor stad eller en liten? Var det hit jag skulle och är det detta som kallas trauma? Ingen tid att förspilla när jag tar de första stegen på perrongen åt vänster där tätorten verkar finnas. Ser efter om det finns en slurk kvar i den behändiga pluntan. Det var det och den återstående volymen av alkoholbemängd vätska gjorde sig väl så bra. Hellre detta nu än gränslöst med dricka vilken annan dag som helst även om det också kommer att behövas. Visste inte om jag var totalt iordningsställd i och med att jag blev avbruten i processen, det får vara. Nu ska vi se vad klockan är, 17:38. Snuset tas upp och de förbrukade fick ge plats åt två nya fräscha tillskott. Nu kan jag tänka igen. Har jag HIV eller någon annan sjukdom nu, kom det upp för mig? Vad gör det, jag är ändå bara en utfyllnad i denna värld, en ersättare för någon annan bättre människa som fick ge vika för mig? Finns Gud, finns Jesus, finns jag, existerar min plåga och har detta verkligen hänt? Det tycks orimligt, plötsligt känner jag misstro gentemot mig själv, är detta ett fantasiverk skapat av min andra sida? Låter det tillräckligt osannolikt så är det troligtvist det också, ändå är det inte svar nog. Min nedbrutna självaktning - som redan innan händelsen var under det sunda förhållningssättet - gör sig hörd och jag slits mellan de destruktiva tankarna.

Mitt starkaste behov just nu var inte konsolidering, sjukhus- eller polisbesök. Det var öl. Benen var inte skadade, kostar på mig att ta i lite extra och förkorta distansen till den härliga rusdryck vars namn är öl. Vid slutet av stationen fick jag syn på en smutsig man med en matvarupåse mellan fötterna. Jag blir så glad att jag spritter till med hela kroppen och rusar mot honom. Han ser nästan skrämd ut då jag förundrar honom men mest mig själv genom att leva upp som om allt stod rätt till.

”Du skulle inte kunna undvara en öl?” frågade jag.
”Nej, det kan jag inte, sa han med viss återhållsamhet. Du ska få två för att du ser ju för fan jävligare ut än vad jag gör. Är du säker på din sak att du ska dricka?”
Gav honom en snabb uppriktig kram för att snabbt ta mig an ena burken och få i mig några centiliter.
”Får jag ställa en vansklig fråga, är du homo?”, frågade mannen. ”Vad heter du?”
”Homo är jag inte, ursäkta om du tog illa upp men jag blev så glad att en främmande människa kan visa en sådan medmänsklighet som inte är förbunden ras eller religion. Jag heter förresten Nimrod, och du då?”
”Nä jag blev lite överrumplad jag också du vet några har det som förevändning för att länsa den fattige på den sista ägodelen. Benny ’Kringlan’ Krötz var mitt. Heter inte du något i efterrätt du heller? Vissa ska du veta presenterar sig inte ens, men du gav i alla fall ditt förnamn.”
”Det var lite obetänksamt av mig, lova att inte skratta, eller gör det, du kan inte heller ha det så lätt alla gånger. Nimrod Flapp är mitt fullständiga namn.”
”Fy fan vilket namn, vad gör man för att få ett sånt. Eller är det därför du har blivit slagen?
”Ja säg det, min far var talpedagog, det namnet tog han sig efter examen och min mor var troende och förbyttes till djupt otroende och därefter bytte hon mitt namn.”
”Vill du ha reda på varför jag kallas ´Kringlan´?”, frågade Benny.
”Det låter skoj”, gärna det.
”Jo, när jag skiter så blir det alltid en kringla, alltid, det kan jag ta gift på”, sa han och anlade en allvarlig för att bestyrka äktheten av påståendet.
Hittade ingen bra replik till hans historia och lät tystnaden ta över. Ölburken hängde i luften medan jag svalde innanmätet. Detta uppväger allt. Långsint är något jag inte är, oavsett vad. Tiden känns knapp, vet inte varför. Ser på klockan 17:51 visar den, för mig känns det som 20:35.
Vad ska jag göra just nu, sitta med den moderna spetälsken eller gå vidare?
Sväljer det sista och lutar mig tillbaka mot bänkryggen igen. Några förbipasserande ger oss dömande blickar men ingriper inte.
”Det va gott va?”, sa Benny med den drucknes omissigenkännliga röst.
”Oh ja, fy för vilken värdehöjare, och folk snackar om kaffe när det finns öl.”
”Du är en riktig kille i min smak, verkligen.”
Vanligtvis ogillar jag betygelser nämnda i fyllerisammanhang men lät det vara. Är det en sexuell invit nu igen, vad ska jag säga för att inte såra honom? I och med att jag är så ful kanske han blir extra sårad när jag ger honom ett negativt svar? Jag byter ämne, ingen idé att lösa det nu.
”Hur kommer det sig att en man som du sitter här, vad är din berättelse om jag får fråga?” frågar jag Benny.
”Halledar, vilken fråga och vi som precis har träffats! Jag ska inte vara den som är den. Det började med ett par flickor sen hamnade jag här och så är det. Till något helt annat, har du provat att koka upp en stor portion havregrynsgröt och låta det stelna i kylen i en stor bunke en timme och sen stoppa pitten i?”
”Nej, du inte vad jag kan komma på”, sa jag efter en störtvåg av förvåning. Men vilken snabb resumé du kan verkligen konsten att sammanfatta. Nej, nu måste den här familjen gå vidare. Tack för ölen och samtalet, vi kanske träffas igen. Jag bjuder nästa gång!”

Trodde att mannen skulle säga ett par slutord men han satt kvar och såg nedstämd ut. Likt en åldring på ett boende som förväntas se glad ut när veckans visit lämnar för att inte återkomma förrän en vecka. Försökte att lägga ner de tråkiga tankarna om att jag svek honom, inte har jag väl ansvar för honom? Äh, han klarar sig jag har nog av mig själv för ett gott tag framöver.

Nu följer jag en bred gata. De breda gatorna i samband med tvärgatorna har oftast de bästa pubarna. En öl till hade varit som ett offer skänkt till gudarna, om man hade varit troende. Klädaffär, guldsmed, café, telefonbutik, bio, visst kan inte de hjälpa att de finns där men var är ölen. En öl, en öl för min förlorade svendom. Kan man kalla det för det? Rent teoretiskt har jag inte själv utfört akten, endast som passiv mottagare. Finns det ingen lathund för sådana ting, en nitisk sexualupplysare torde ha rätt information? De som har varit homosexuella livet igenom och endast utstått stötar och inträngningar är de också oskulder? Nej det finns inte i min värld. Detta kommer jag aldrig att få tillbaka. Besudlad, fläckad och oren för livet. Samtidigt hatar jag mig själv för att jag fick stånd och vid vissa tillfällen gillade, rentav älskade befläckelsen och förövaren. Vem är jag? Vem i helvete är jag Nimrod Flapp, en ful, degenerad, oförtjänt av livet och numera oren människa? Livet har getts mig utan förbehåll och jag hade kunnat förvalta det på ett korrekt sätt, kan jag lastas för saker som är utom min kontroll? Vågar inte tänka på livsfrågor mer i denna stund med tanke på följderna och koncentrerar mig istället på att hitta en presentabel pub.

Elva minuter har gått och inte en endaste tillställning med spriträttigheter hade förärats mig. Staden var okänd för mig, namnet visste jag inte heller. Där borta då, ser inte jag en skylt som hänvisar till dryckenskap? För varje steg ser jag det skarpare och halvsprang resterande del, i vanliga fall springer jag inte. Är man tillräckligt begåvad behöver man inte motion, visserligen gällde det inte mig. ”Kennys” hette den och jag ickehomosexuell som jag förhoppningsvis är skulle jag kunna suga av Kenny plats, så glad var jag. In genom trädörren for jag till den lackerade bardisken och beställde.

”En stor öl var det här åt mitt håll, tack”, sa jag till en klen äldre dam.
”Identifikationspapper, visa det.”
”Det har jag inga, titta hur jag ser ut, snälla frun sälj en starkdryck till mig.”
”Frun? Det har ingen kallat mig på väldigt många år, det ska du ha klart för dig. Om du ska något att dricka får det bli läsk eller vatten, så är det”, sa kvinnan med en lärarinneröst.
”Inte lönt att diskutera med överhögheten, ett kallt glas vatten om jag får be.”
Hon ställde den framför mig och vände sig direkt från mig efteråt.

Sätter mig lite avsides på en av barstolarna och börjar med sluka vattnet för att sedan bara ta några småklunkar. I mitt synfält intar jag fyra män och en kvinna. Två av männen sitter ensamma och de andra tillsammans. Ständigt dessa kvinnor i minoritet som med sitt taktiska kunnande ilägger sig situationer som ger dem bäst chans. Hon är inte snygg, men en kvinna är en kvinna särskilt på en bar med fyra män. Den ensamma barpersonalen är också en kvinna, en stark kvinna med flera lager skinn på näsan. Henne skulle jag knappast våga mig på, en felsägning och så ligger man ute isolerad från värme, dryck och närmare kontakt. Männen tittar på mig, jag försöker hålla blicken men jag frånfaller. Inget bra förslag att stångas med stamgästerna det gör absolut ingen nytta. Vattnet är slut, beställer en till. Förvånansvärt vad snabbt det går att dricka när man är ensam och inte har en själ att konversera med. Sällskapet skrattar, vad de måste ha roligt som sitter där i all sin gemytlighet, gemenskap och myser, det vill jag ha.

Fjärde vattnet var beställt, inget nytt folk kom in, ingen gick ut. Samma besökare om än det bara hade tagit drygt en timme att svälja tre glas vatten. Den fjärde gick ner och den femte var på väg. Kvinnan bakom disken stod stelt och tittade på mig som hade jag sagt något väldigt politiskt inkorrekt.

”Nu räcker det. Föregående dricka var den sista för dig, inte alls bra att dricka så mycket, inte alls bra.”
”Nej du det var det inte, skulle du kunna tillreda ytterligare en?”, mitt ganska ledsna tilltal frapperade både mig och personalen.
”Ah nej du är ful och ska inte vara här ensam, gå nu hem eller gör något annat.”
”Tack för din enorma humanitära verksamhet men jag vill hemskt gärna ha en eller två till. Skulle det inte gå för sig?”
Kan jag inte bara få sitta här och känna mig lite tryggare än vanligt, ständigt ska dessa människor trycka ned en tills självförtroendet stampas ned och som senare tar tid att resa upp? Vad gör jag som förargar alla i min omgivning? Det börjar rycka i underläppen och kroppen skälver.
”Snälla du, jag vet inte var jag ska ta vägen”, sa jag med vätskefyllda ögon.
”Nej, gå nu”, sa kvinnan och blickade mot dörren för att underlätta min utgång.
”Servera honom”, sa en äldre man som hade brutit sig ur sällskapet och stod vid min högra sida.
”Givetvis”, kvinnan hade helt och hållet ändrat förhållningssätt.
”Och ge honom öl, som han sa från början.”
”Jo men, sa hon och tittade på mig med förskräckt blick, som om jag vore någon hon inte skulle vara tvär mot.
”Är ölen god? Visst slår den vatten med kuklängder, det är annat än det giftet du har hällt i dig fram tills nu?”, sa mannen.
”Mm, ja tack så mycket”, sa jag efter att jag hade svalt det för snabbt.
”Vad heter du? Du en öl till till honom”, sa han och pekade ned på mig.
”Nimrod”, mumlade jag.
”Ok, är du intresserad av att tjäna lite pengar?”
”Hur då?”
”Jag har ett jobb till dig som har att göra med personliga relationer, du får ett rum och bra betalt. Det är allt du behöver veta just nu.”
Svepte i mig ölen när jag märkte på hans kroppsspråk att han ville gå vidare och göra mig bekant med mina nya arbetsuppgifter. Otåligheten gömde han inte alls då han tittade än på klockan än på mig.
”Färdig!”, utropade jag.
Han förberedde vägen framför mig genom att sträcka fram armen i sträckt läge och med handflatans hjälp öppna dörren utan att behöva trötta ut sig. Utan ett hej då till sällskapet han ingick i för inte så länge sedan följde jag honom i blindo. Vi kom ut med mörkret som umgänge. Detta känns inte alls tryggt, för bra för att vara verkligt. Jag satt och behövde just någonstans att bo och ett jobb, plötsligt dyker en person upp som erbjuder mig de två sakerna. Hur ska jag kunna försvara mig mot honom utifall ett otrevligt läge uppstår? Han kan säkerligen övermanna mig precis som mannen på tåget gjorde. Kände lätt på min ömmande punkt, gjorde inte direkt ont, mer som en kvarstående vibrerande känsla.
”Var ska vi då?” frågade jag.
”Följ bara mig”, sa han utan att svara på min fråga.
Vi gick längs en den breda gatan i anslutning till puben för att senare gå på de mest obskyra gatorna som ingen utan lokalkännedom skulle begripa sig på. Om de var för att förvirra mig vet jag inte. Fortfarande kryper det i kroppen på mig med den återkommande meningen i huvudet: ”Detta känns inte bra”. I och med hans bryska ton vågade jag inte skapa slitningar mellan min chef in spe, det är ingen bra början på en arbetsrelation. De två raska ölen slog till nu, det snurrade i huvudet och min blick var inte lika responskraftig. I detta tillstånd skulle jag inte vara en svår utmaning för honom att ta itu med, bedövad och bedrövad fortsatte jag att följa honom, nu med lite längre avstånd mellan oss. Han tittade inte ens på mig för att se om jag var med när han korsade en gata mot en port i snidat trä. Vilket vackert område, enkelt men städat tänkte jag medan han höll upp dörren åt mig. Tittade på honom i tron om att han skulle säga ett par välkomnande ord, nej, han kanske inte är en ordens man. Belevad var han däremot när han höll upp hissdörren som luktade vanilj, tog ett friskt intag av luften genom näsan för att memorera doften. Vi stannade på våning fyra.
”Mirjam din ’snuttefitta’, kom och hälsa på vår nya vän”, pratskrek han.
En dörr öppnas i korridoren framför mig och ut kommer hon.
”Hej”, sa hon på ett avstånd av tio meter.
”Kom närmare och gör som vi har tränat på”, sa han.
Var det mig hon var rädd för?
”Det här är min dotter, Mirjam heter hon men det är det inte någon som säger, vi föredrar att kalla henne ’avloppsfittan’ och ’fittan som man kan vända en lastbil med släp i’ eller liknande. Nig!”
Hon niger smått tillbakahållet för att visa att hon inte gör det villigt, de återstående centimetrarna hon nekar honom ger kanske henne en känsla av seger.
Jag försätts i ett chocktillstånd med ögon stora som toalettlock, stelt ansikte och är oförmögen att tala. Den här lilla flickan kan inte vara mer än elva år och hon har inte ens kommit in i puberteten. Han ska föreställa hennes dåliga far och den rollen spelar han alltför väl. Är detta en hård jargong eller är det på riktigt?
”Ho”, sa mannen och stötte till min axel. ”Hon vill visa dig rummet du ska bo i.”
”Ja jo”, sa jag väckt ur min hjärnattack.
”Kom”, sa Mirjam.
Hon gick före mig och ställde dörren på vid gavel.
”Det här är rum nummer ett, det blev ledigt för ett tag sedan”.
Gick in och synade rummet, bruna tapeter utan mönster med blommiga gardiner i lila färg, en enkel säng, en liten byrå ställd bredvid för att agera nattduksbord och en heltäckningsmatta i rödorange med överhäng på orange. Här ska jag bo, kyffet var inte stort, jag stegade mig fram och estimerade ytan till cirka nio kvadratmeter. Det jag äger upptar inte mycket plats, en snusdosa, en klocka, en plunta och kläderna jag har på mig. In svischar mannen.
”Så då, har du kommit lite i ordning?”
”Det var inte mycket att placera ut.”
”Resten fixar vi löpande förstår du, så det ska inte vara några problem. Behöver du många pengar?”
”Ja, jag vet inte…”
”Det är klart du måste ha lite startkapital, här får du lite att påbörja ditt nya liv”, sa han och stack till mig en sedelbunt.
”Tack”, sa jag och var på väg att producera tårar.
”Du ska ha det bra hos oss", sa han med betoning på varje ord.
”’Silofittan’ kommer in med litet nattkläder så att du klarar dig genom natten.”
”Tack igen.”
”En sak till, skriv på här”, sa mannen och sträckte fram ett pappersdokument som liknade ett kontrakt.
”En ren formsak, står bara att du ska arbeta hos oss, jag måste ju veta att jag har kvar min älskade personal en tid framöver.”
”Självklart”, sa jag och tilldrog mig pennan från hans hand och präntade dit mitt namn.
”Vi möts senare”, sa han och försvann.
Utlämnad till mitt eget obekväma sällskap lägger jag mig på sängen för att få mig en uppfattning om hur mina kommande nätter ska spenderas. Tittar upp i taket, fläkten fungerar inte men lamporna gör det, alltid något. Det kommer att bli svettiga nätter på en hård osjunkbar madrass, alternativen är fåräknade och jag måste vänja mig nu när jag är så långt kommen. Kommer på mitt i allt att jag inte har tvättat ändan sen ”det” hände. Men var är toaletten, jag får leta? Ingen människa syns till i den vidsträckta korridoren. Öppnar dörren till rum nummer tre till vänster om mitt rum. Fyra ögon möter mig, den obekanta mannen ser på mig som på ett oönskat barn när han kör ner kuken i hennes fitta i sexställningen pålkranen. En gravid kvinna i färd med att förlösa barnet nekas genom att mannen stöter in barnet med stor kraft. Barnets huvud skymtas delvis för att senare avvisas utkomst. Kvinnan skriker till i flera nyanser, födslosmärtor, tillfredsställelse och behag. Fyra män och två kvinnor sitter translikt på plaststolar och onanerar utan att kunna slita blicken från förevisningen.
”Toaletten”, pep jag.
Med öppen mun, förskräckta ögon och sakta höjande hand pekar den handlingskraftiga mannen mot de andra rummen och håller sedan fram tio fingrar och sedan ytterligare fem.
Ett antal meter senare hittar jag fram till toaletten som har siffran femton ditmålad med tuschpenna, ett försök till att skriva snyggt som endast blev en darrig hands oförmåga att stilla nervositeten när den vet att skrivandets utgång kommer att beskådas varje gång man går förbi dörren.
Lika bra skita ut det och torka mig senare, sätter mig därför ner på en beige toalettring. Letar hetsigt runt omkring mig för att finna något att läsa medan jag sitter, hittar en fräck bok av och om en kvinna som roar sig med sina elever i vilda lekar. Hon testar dem till de yttersta med sina till synes oskyldiga element men som efter ett tag tappar kontrollen och liv ändas. Beskrivningarna om akterna är så otroligt eggande att min vänstra hand tar ett eget beslut om att stimulera mig. ”Hennes runda mjuka bröst och hårdnade bröstvårtor rörs vid så lätt och omtänksamt av en lätt kupad hand med kärleksfulla avsikter. Varje del av hennes kropp behandlas med samma vördnad, en hyllning till det sköna som hennes former utgör.” Vilka underbara lättvisualiserande beskrivningar som ingjuter en varm rusning från huvudet till fötterna. Med viss ansträngning dumpar jag en bit som påbörjar sin resa från slänten ner till vattnet. ”Den släta men också auktoritära halsen åtnjuter stor eufori av sensuellt vidrörande med omsorgsfull beräkning. De underskattade armhålorna får särskild uppskattning av en varm tunga och läppar som levererar lätta kyssar.” Skumläser otroligt snabbt för att få mig en någorlunda uppfattning, jag går av.
I vanliga fall fylls jag av vämjelse och stort självförakt men inte nu, detta var av en annan sort. Slår ner ett öga och ser blodbestänkta korvar som slåss om utrymmet med en vit massa. Torkar mig flera gånger och fuktar tre pappersark för att lösgöra det intorkade och avslutar med ett par torkdragningar.
Väntar på att få gå att lägga mig men Mirjam har ännu inte kommit och jag är för rädd för att lägga mig utan nattdräkt då han specificerade den saken kraftigt. Ligger och tänker men utan att kunna fokusera på en endaste sak när tankarna far åt alla håll. Livet, ge mig ett gott skäl att leva med mig själv en stund till.
Mirjam kommer in med en rosa pyjamas, det var den enda de hade som skulle passa mig. Iför mig den smått kontrastrika dräkten som inte är lik någon annan färg i rummet. Släcker sänglampan för att försätta mig i sömn och låta tiden axla ansvaret för att lösa mina inre och yttre vidsträckta slitningar. Väcks av dunkla skrik och höga kroppsljud, somnar sedan om.
En skepnad mån om att inte göra för mycket väsen av sig närmar sig sängen, endast en liten ljusstrimma mot nederkroppen avslöjar hans avsikter. Smygande bjuder han in sig själv och smeker mitt kött. Sömntung slår jag upp ögonen och var tvungen att värdera situationen, det är mannen och han är naken.
”Kryp närmare”, viskade han.
”Mm ja”, yttrade jag.
Han vände mig vant och rutinmässigt på mage, böjde knäna och fällde in dem under mig. Byxorna fick göras overksamma när linningen gjorde knävecken sällskap, hans kuk var varm.
”Du är bättre än ’dörrhålet’ jag gav en omgång för några timmar sedan”.
Hans lem uppslukades.” Jag försöker trappa ned, förresten hur gammal är du?”, frågade mannen förstrött.
”Tio”.

Normerad av Ronny Grosder

Vår verksamhet ligger högst upp, på fjärde våningen i ett nedslitet hus nära järnvägen. Området är oattraktivt och full av tecken på negligering från staden, de måste ha glömt oss. Till min stora fördel hyr jag lokalen billigt och undgår onödvändig uppmärksamhet. Huset är inklämt mellan två större byggnader, ointressant fasad med inslag av undermåligt arbete. En gång i tiden hade vi stuprör och åskledare hela vägen ner nu är de kapade tre meter från marken. Porten var vacker att se på förr innan den deformerades efter flertalet uppbrytningar, glaset kunde man se i genom för länge sedan. Vår största värdehöjare är att vi har en hiss om man vågar sig dit in. Inarbetad smuts sedan årtionden tillbaka, tobakslukt med visst inslag av urin och bajs är exakt vad det doftar. Nänns man nyttja brandtrappan väntas en än värre resa, alldeles som hissen fast i längre format, den är låst in till mig. Mina våningsgrannar ser jag inte ofta, de gör säkert något olagligt. Porttelefonen är det första och enda hindret. Man anger namnet på den nyttjade personen och det namn man angav förra gången. Är man ny ska två gamla kunder gå i god för en. Deras senaste egennamn och nyttjade personer, inga omvägar. De flesta är trogna återkommande kunder, återväxten är endast en eller två nya ansikten per år. Stiger man ur hissen möts man av mig bakom skrivbordet under dåliga ljusförhållanden. I väntrummet står några soffor, en två- och en tresitsare. Bredvid tvåsitssoffan står ett avlastningsbord med ett par årsgamla tidningar på, naturligtvis också katalogen med alla våra tillgängliga personer. Bakom mig löper en lång korridor vilken vanpryds av en ännu fulare sak, en orange heltäckningsmatta. Rummen är enkelt inredda med likadan matta som i korridoren. Ett medvetet val, kunderna ska inte stanna här längre än nödvändigt.

”Har du en ny idag, en ny inget annat, då vänder jag på klacken!?” Det säger en åldrad man till mig med stort allvar och hög röst. Håret har sedan länge förjagats från sin hållning under den förmodade löpningen. Svettdropparna förkunnar om det och den vita kavajärmens uppslag basunerar ut det, den är våt och smutsig långt in. Slipsen är instoppad mellan fjärde och femte skjortknappen. Kommer på mig själv med att småskratta åt hans entusiasm som överbrygger allt annat. Situationen ter sig förhållandevis komisk med tanke på hans säkra sätt att utmåla vad han vill ha, i dag är det hans tur att lysa. Jag kallar mig glädjeförmedlare av alla dess slag. Jag är föreståndaren och nu ska jag bistå min trogna kund.

”Hallå och välkommen, en ny säger du? Vi fick faktiskt in en från Rumänien för två dagar sedan, det första intrycket lovar gott. Hon sägs vara oskuld så om du vill ha henne får då lov att betala extra. Du får delge vad du är intresserad av och sedan kan vi diskutera priset.”
”Jo, jag vet inte riktigt, får jag tänka lite?”, säger han med lite utdragning av ordet vet.
”Jodå, sätt dig där och titta igenom katalogen.” Pekar mot den osedvanligt fula soffan och bordet, kan inte sätta fingret på vad det är, den är bara ful. Mannen lägger sig ned placerar händerna på bröstet och sluter ögonen, han kan redan den utantill. Antagligen visualiserar han sig igenom sina föregående glädjeyttringar. Mannen hoppar upp ur sin stoiska hållning. Kan inte hjälpa mig själv, jag hoppar också till.

”Nu har jag det!”, säger han med en triumferande min. ”Det blir rumänskan, men”, säger han och drar ut på det, ”Sköna Eva också, ge mig dem.”
”Ett vist val, du vet kanske att hon är till åren kommen, njut av henne, mycket troligt att det är sista gången.”
Varskor min medarbetare Mirjam om det förestående. Hon förbereder rummen åt våra tillfälliga gäster.
”Varför välja en när man kan ha två, däremot ska det bara betalas för ett hål, ett hål inget annat? Jag må vara liberal men där tar det alldeles stopp.”
Han står och stampar på golvet som ett barn med handen utsträckt i väntan på karamellen. Nu börjar han visst bli arg, bäst att avsluta affären.
”Vad ska jag skriva in dig som idag?” frågar jag honom.
”Vi tar Bergsten, nej Strömhall låter bättre i munnen det kommer jag ihåg.” Han lägger upp en ansenlig summa pengar på disken, ovillig att komma överens, bara komma till så fort som möjligt. Skriver in honom som Strömhall och leder honom vidare till rummet han ska spendera sin tid i.
”Rum åtta var det ja, varsågod.” Fullt koncentrerad på trekanten fortsätter han in, ivern sjunger om honom. Han smäller igen dörren, för stressad och uppjagad att stänga den lugnt och sansat. Mitt ansikte får en stark vindstöt.

Går tillbaka till min plats, stöter på Mirjam. Pratar med henne om vädret, erbjuder mig att laga lite kaffe, hon avböjer bestämt. Den kvinnan kommer jag aldrig att förstå mig på. Hon är fullt arbetsduglig men hennes likgiltighet, aldrig har ett leende sprungit över hennes läppar. Är glad att hon är så ful, annars hade jag tagit illa vid mig. Hon kan inte vara längre än en meter och sextiofem centimeter, säkert en tjugo kilo för mycket. En hel del tilltänkta försköningar täcker ansiktet men ett utedass förblir ett utedass även om det målas och underhålls. Hon är fyllig överallt, fastän hennes bröst inte har hängt med. Kan inte säga att hon bär ballasten bra, den gruppen tillhör hon inte för hon saknar värdighet. Jag gillar inte henne, nej jag känner till och med avsmak när jag ser henne leva.

En normal arbetsdag kommer tre, fyra kunder in. Vi erbjuder allt. Har någon en ovanlig faiblesse försöker vi att tillmötesgå kunden tills han blir nöjd. Nej det är ingen hemlighet, alla våra kunder är män. Inget är för stort eller för litet för oss, vi antar allt. Alla sorters människor hälsas med enorm kärlek av oss. Vi tar ingen hänsyn till om det är en arbetslös eller en högt ansedd person. Telefonen ringer.
”Hej har ni ett rum ledigt från och med i morgon till och med lördag?” Vi driver verksamheten som ett vandrarhem, ibland ringer folk. Vi har endast den obligatoriska delen i företagsdelen, ingen övrig reklam. Jag säger nej, beklagar mig, allt är fullbokat, lägger på. Avskräcks de inte av min underrättelse förväntas de göra det vid ankomsten till huset. Stöter fram tiden genom att läsa en bok om en kvinna som inte gillar sex, tiden går ännu saktare. Telefonen ringer igen. ”Björckstedt, Tillgivna Torsten.” Släpper upp honom.

In stegar en till synes hederlig man. Trenchcoat, portfölj, kostym med väst och en slips som härleder till oxblod. Renrakad med ett styng av rakvatten som hinner ifatt när han stannar framför mig. Han kan vara i fyrtiofemårsåldern. Jag frågar aldrig varför de är här, aldrig. Mitt samvete är redan hårt ansatt.
”Hej Björckstedt”, hälsar jag honom i all vänlighet.
”God dag, hur är det med dig?”
”Jo tack, det går vet du, själv?”
”Kuken har varit i friläge för länge, nu måste den i växel. En dag till och jag kreverar. Onani är endast en förhalning, ett surrogat, nu är jag tillbaka för den riktiga föreställningen.”
Språket passade honom inte alls. En stor diskrepans från hans i övrigt värdiga klädsel, gångstil, hygien och hållning. Som en besprutad frukt, glansig och fin. Man tror att den kommer att vara välsmakande, första tuggan förråder den, inte alls som den man plockar själv.
”Vad får det vara i dag?” frågar jag.
”En kall öl, varm mat och ett ljummet rövhål. Förstår att du inte kan erbjuda de övriga grejerna lika professionellt så jag nöjer mig med en av manligt kön, precis som förra gången. Ett rövhål, inget mer. Samsund är namnet för dagen, pengarna har du här.”
Alltid samma rättframhet. Skriver in honom, meddelar Mirjam.
”Sätt dig så länge”, säger jag och förevisar honom de anskrämliga sofforna.
”Nej tack”, säger han medan han sneglar på sofforna, ”jag står.”
Hedersamt står han under tiden och uppfyller sitt ord. Samma position som innan, inte en min, ingen känsloyttring överhuvudtaget. Fem minuter går, Mirjam kommer och släpper in honom till ett av alla våra glädjerum.

Inte alla men flertalet av våra underlydande kräver ett par dagars vila efter en eller två gånger. Även en åker måste ligga i träda. Särskilt de manliga kräver sin återhämtning efter hårda tag. Ett par tränger in utan att hjälpa till att utvidga hålet med ett finger, sedan två, tre och därefter det stora. Vi ser genom fingrarna på det. Kondom är obligatoriskt, utom med två stycken: Svarta Sara och Goda Gunnar. Som sagt tillgodoser vi alla våra kunder. Vill någon som redan har det svårt gå loss på dem ska de få det. Det är en mänsklig rättighet. Jag ska personligen se ett färskt friskhetsintyg var tredje månad från alla kunder. Nya kunder ska visa det omedelbart. Prostitution må kännas smutsigt för många, i varje fall behöver det inte skötas som det. Kan inte en vanlig människa få en stunds verklighetsflykt från en bister levnadstillvaro, ja då vill jag inte leva i en sådan samhällsordning? Går och hämtar en kopp i flera övermått starkt kaffe. Gott som alltid, ingen mjölk, inget socker endast ren svart brygd. Lutar mig mot min stol köpt från en plats där priset är det bästa med hela affären. Strömhall går ut, hör skrik från rummet vars dörr inte har stängs ordentligt, det får Mirjam ta hand om. Samsund är kvar i zonen. Känd för sina timslånga förspel med snabbt avslut. Han lägger upp taktiken i timmar för att endast på ett par minuter ödelägga skådeplatsen. Strömhall viner förbi mig, känner återigen drag på hela kroppen.
”Sköna Eva är kass och åldersstigen, rumänskan däremot. Ho ho hoo, där har du en fin sak. Får jag föreslå ett namn? Ljuva Livia är enligt mig det mest passande namnet.”
Det säger han utan att invänta mitt svar. Kunden bestämmer, skriver in henne som Ljuva Livia, så får det bli. Madalina har äntligen fått en landsmaninna.

Återgår till min bok. Kvinnan gillar inte sex nu heller tvåhundra sidor in med det dubbla kvar. Slänger den med full kraft så att bladen spretar och svischar ända fram till slaget mot väggen. Den dunsar och hamnar bakom soffan. Inte intresserad av att läsa när hon äter, sover, inte suger av någon, inte får upp den i analen, inte någon form av sex, feministisk gallimatias. Var köpte jag den här smörjan? Om jag minns rätt så var det Mirjam som gav mig den, hon sade att det var den bästa boken hon hade läst. Tycker innerligt synd om den människan som har en sådan snedvriden uppfattning om vad som är bra. Jag gråter tyst för mig själv över hennes missuppfattning.

Två timmar har gått. Han är fortfarande kvar, mångt längre än vanligt. En slö dag, vi har öppet fyra timmar till. Ber Mirjam höra efter om något är på tok. Hon lägger örat mot dörren, hon hör skrammel. Portföljen, vad fan hade han i portföljen?
”Gå åt sidan Mirjam.” Öppnar dörren sakta. ”Samsund!”, utbrister jag.
Torsten ligger rörelseoförmögen i sängens mitt fastgjord med hand- och fotbojor. Samsund ligger ovanpå honom med kuken långt nedkörd i halsen därav ljudfrånvaron, penisroten är det enda som syns. Spya rinner nedför kinden i takt med införingen.
”Du får fem minuter till att avsluta det.” Stänger dörren går ut och sätter mig, samlar orden och tankarna.

Han kommer ut till mig nästan oberörd.
”Du gick över gränsen, det är en principsak du skulle ha delgett mig vad du skulle göra! Oacceptabelt är vad det är vet du! Du får inte göra så mer om du inte har vår tillåtelse, inte en chans!”, säger jag i en myndigare ton än jag i vanliga fall förmår. ”Det är mitt levebröd”.
Nu såg jag att han förlorade den säkra hållningen under mitt orerande, ryggen krökte sig, axlarna sänkte sig, ansiktet förlorade all sin muskulatur. Det är jag som bestämmer, utnyttjar de min godhet förpassas de till de oinvigda, uteslutna, avfällingarna. Han ger mig en svag nick.
”Det ska inte hända igen, jag lovar bot och bättring” säger Samsund med uppriktig framtoning.
Han går till hissen och in i den. Vänder sig inte om för att möta min blick. Beroende människor, så lätt det är att hålla kvar dem. Man måste berätta för mig eller Mirjam om vad man tänker göra så att inte något går illa. Jag har dem i min hand och kan när som helst krossa deras liv. Vi har kameror på rummen. Inspelningen hamnar på min dator och sparas till oöverskådlig framtid. Min säkerhet och livsuppehållare. Allt kan gå fel, ingen är säker, mitt arbete gör det inte bättre. Väntar ytterligare en timme. Funderar på att stänga.

Mycket riktigt stänger jag för i dag. Mirjam servar våra städslade, frågar om det är något de vill ha och lagar deras mat. Hennes rum är tvåan som ligger mittemot min som är ettan. Borstar tänderna med valfri billig tandkräm, sköljer inte munnen, använder tandtråd endast när jag ätit kött. Sätter mig på toastolen för att bajsa. Kommer på att jag inte har något att läsa, tandkrämsämnena intresserar mig föga efter alla genomläsningar, jag kan de utantill. Torkar mig hastigt ifall en tidig ankomst har utropats. Drar snabbt upp byxorna och springer till mottagningsrummet. Släpar ut soffan och greppar tag i fördärvet. Intar min plats återigen. Som den sista godisbiten, i förstone oätlig men efter ett tag får en annan skepnad och - plötsligt när den ligger där ensam utan jämförelse - äts med alla forna löften som bortblåsta. Vill inte läsa men jag har bajs kvar som måste ut, vänsterbenet somnar. Har jag olyckan att gå upp vid fel tillfälle väntar mig en nästintill outhärdlig smärtträning. Känner den sista klicken långsamt glida ned, samtidigt pissar jag ut reserverna, då vet jag att det är klart. Varför finns det inga dikter eller lovsånger om att skita, det som är så skönt? Det borde någon göra. Slår ett öga ner i toalettstolen när jag reser mig så att jag kan se vad jag har producerat innan jag torkar mig och pappret täcker dagens värv. Skrynklar arken, lutar mig lätt framåt, torkar mig och skådar det numera fläckvis bruna pappret. Luktar förstulet på pappret efter första dragningen fastän jag är ensam, först är alltid bäst. Nöjd med mig själv och betydligt lättare slänger jag återigen boken mot mottagningsrummet. Ut från toaletten äntrar jag sängen. Räknar tills sömnen infaller, hinner tänka på vad dagen har gett mig.

Nästa dag vaknar jag med lakanet alldeles tillskrynklat och att kudden har absorberat blod, antagligen näsblod. Mycket ofta slår jag upp ögonen till det tillståndet när jag upplever livet som svåruthärdligt med rika mått. Något fönster har jag inte på mitt rum, inget som är i bruk. Alla är igenskruvade med stålgaller och helt oöppningsbara, inte ens mitt vågar jag hålla oskyddat. Här kan man inte lämna något alternativ åt rubbade personer som ser asfalt som ett trevligt underlag, den saken korrigerade jag efter ett fall för nio år sedan. En dement man på ungefär sextiotre år skulle visa ”Som en Saga” att han visst hade varit fallskärmsjägare i ungdomen. Senioren var så övertygad att han tog med sig ”Som en Saga” i förevisningen. Det är den bästa förklaring jag har kunnat uttänka från bildmaterialet. Försynt lät jag föra bort dem till spåret för att ge dem ett värdigt avslut. I skydd av natten satt jag på en upphöjning med en termos kall öl och bevittnade tragiska livsöden som officiellt upphörde.

Mirjam kommer in, fnyser åt mig och avlämnar överbliven frukost från morgonens mål. Inte alltid hon gör det, misstänker att hon slänger det när hon inte känner för att vara givmild. Hon släpper brickan när den är en decimeter från mig, plattan faller med fördel åt höger och mjölken och tallriken med filmjölk och kanel med äppelmos hamnar på sniskan. Snabbt för jag handflatan och räddar så mycket jag kan. Hon smygnjuter av detta. Jag har sett följderna av hennes sätt att arrangera olyckshändelser förut. Bland annat hällt över gammal mjölk i nya mjölkpaket, spetsat min havregrynsgröt med avbrutna tandpetarspetsar, gett mig vatten som har legat i rören hela natten utan att låta det passera och ibland ligger inte min tandborste på samma plats som jag lade den senast, bland mycket annat. Jag vet uppriktigt sagt inte vilket budskap hon vill framföra, vad hon tror sig uppnå med det. På grund av det har jag tvingats memorera, dubbelkolla, trippelkolla, sova med ett öga öppet, bli min egen munskänk och leva med en allt större osäkerhet i kroppen, förnimmelsen av att alltid tro sig ha glömt något. Min teori är att hon inte gillar sitt arbete men samtidigt inte kan eller vill ta avskedsbeslutet själv i förhoppning om att jag till slut ska explodera och i ursinne frige henne från sitt betungande jobb.

Efter att ha ätit frukosten med stor omsorg - sil och förstoringsglas – går jag ut för att stå till potentiella kunders förfogande. Knappt har jag hunnit sätta mig förrän Mirjam lägger en lapp framför mig: ”En kund redan inne hos Eva. Pengar mottagna. Kollat pärmen.” I mycket liten text nästan dold för ögat står det: ”Du vet inte vad jag gjorde med frukosten.” Varför gör hon detta? Jag märkte inget, vilka tillvägagångssätt har hon nu upptäckt? Huvudet tjocknar inombords, ögonen tappar fokus, kroppsfuktigheten stiger, rummet förlorar fäste. Till mig kommer lösningen utan att behöva grunna på det, jag vet vad det var. Hur kunde jag inte känna igen smaken, nu efteråt är den starkare än någonsin? Det bruna var inte omrörd kanel, det luktade kanel, tillräckligt för att lura mig. Jag har ätit Mirjams bajsvätska eller någon annans, använd som en vanlig blandningssticka. I fumlig fart sliter jag upp toalettdörren vilket får handtaget att deformera väggen. Sprutar ut orenheten i en hastighet som hade gjort vilken brandpost som helst avundsjuk. Vräker ur mig allt som finns inuti mig tills magen spänner för mycket och konstaterar att det är slut. Utmattad och med ett beklagande läte för att förstärka min olycka tar jag tag i handduken och torkar av mig tårarna och svetten. Sköljer munnen med kallt vatten, gurglar och spottar ut. Blundar ögonen, sänker ner huvudet och dricker direkt från blandaren för att återställa balansen. Har jag något i skåpet som kan neutralisera den oönskade bismaken, tar tag i något, vad som helst? Det visar sig vara raklödder, sprutar tills munnen inte kan ta emot mer för att få bort den korrumperade smaken som har fått fäste. Aldrig mer, aldrig mer ska jag låta den fördärvade kvinnan tillaga ett endaste mål mat till mig igen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta svårburna ok? Lägg inte mer smärta härtill. I ett tillstånd oförmögen att göra något stänger jag in mig i mitt rum för obestämd tid.

Sängkläderna är genomvåta, fortfarande har jag kläderna på mig i tron om att det ska gå över. Jag vet att det kommer att vara mycket skönare utan plaggen, ändå förmår jag inte ta av mig dem. Den lilla ansträngningen det kräver är precis i överkant av vad jag klarar av i mitt nuvarande skick. Bajs, jag har ätit bajs, avskräde. Ligger orörlig i flera timmar. Snyftar för mig själv och upprepar orden: ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” Gråter tills jag inte har krafter kvar att upprätthålla min sorg, tårarna har torkat på kinden. Den torkade ögonvätskan har dragit ihop huden på kinderna. Andas hastigt med magen ut i näsan för att trappa upp utpressandet av fördämd inre smärta, en tröttande syssla som till slut leder mig in i påtvingad sömn.

”De har klagat på Eva igen”, säger Mirjam.
”Vem är det?” frågar jag sömndrucket.
”Herr Bossesson säger att hon inte var värd pengarna.”
Hur kan hon vara så oberörd inför det faktum att hon har misshandlat mig? Jag kan icke förstå det.
”Du, varför väckte du mig, kunde du inte ta det beslutet själv?”
”Han vill ha tillbaka pengarna, ska han få det?
”Ja ge honom det han vill ha och kompensation.
Hon går ut utan att ha svarat på mina frågor.
Vad roligt att alla problem anhopar sig nu, tack gode fabrikör. Upp och hoppa din löjeväckande odugling, vi måste tänka, Mirjam får vänta en kort stund till. Två dagar i sträck har Eva fått dåliga betyg från mina trevliga kunder, det håller inte, jag har ett gott rykte att bevara. Spatserar runt i en cirkel på två meter i diameter med hjärnan fullt arbetande. Fittan är slapp, analt går det an men munnen är hon inte lika len i, de har rätt, mina kunder tycker inte det är tillräckligt, Hon har tappat sin attraktionsförmåga och spänst. Jag kan inte behålla henne särskilt länge till. I vanliga fall säljer jag henne vidare till ett mindre renommerat tillhåll. I detta ögonblick känner jag för att straffa någon och jag vet att Mirjam håller av henne mer än de andra. Nu har jag hittat ett bra ingångsläge till en hämndaktion, vilken välsignelse! En våg av oförorenad glädje passerar min kropp och jag skakar till.
Det är dags att ta ett öppenhjärtigt snack med Eva. Efter dagens sista kund går jag in till hennes rum för en dialog. Den nonchalanta människan sover, väcker henne på ett högst oförsiktigt sätt.
”Vakna din jävla subba, på tiden att vi får detta ur världen!”
Ger henne ett hårdare än väntat tillslag med handens baksida på kinden, hon vrider sig lite och gnuggar mot tillslagsplatsen. Allt hat jag har inom mig mot Mirjam brister ut i denna stund mot Eva.
”Svara nu, inga undanflykter för allt i världen!”
Inte ett knyst från hennes sida, hon tänker ignorera mig till bristningsgränsen. Hade det inte varit nog så ler hon faktiskt mot mig, ja hon ler. Det är för övermäktigt jag klarar det inte.
”Du ska ut din slappfitta, var bryr jag mig inte!.”
Min ilska växer för varje ord i takt med utgjutelsen av okvädinsorden.
”Sista gången du har arbetat för mig, vill någon annan ha dig ska du vara jävligt tacksam. Din anställningsintervju och arbetsprov måste vara superb och dina förestående knipövningar måste vara gudomliga men hos mig är det slut.”
Ger henne en sista ond blick hotar med handen och skriker ljudligt.
”Slappfitta!”
Och en extra gång för att styrka min ståndpunkt. Vankar av och genom korridoren i ett par rundor. Springer in, ger henne ett knytnävsslag och ut igen. Hör henne gråta var jag än är på våningen. Mirjam tar hand om henne, drar ut Mirjam till korridoren.
”Rör henne inte. Bryr mig inte ett kungens skit vad du gör av henne, du får slänga henne, kväva, vad som helst bara hon inte är här. Det är din uppgift i kväll”, säger jag tydligt.
”Men lilla du det vet väl du bäst själv att det är ditt jobb. Såna grejer har du alltid fixat, allt det dära praktiska”, säger Mirjam på ett moderligt vis med huvudet på sned och den mest lena och tillgjorda röst. Hon tror att jag skojar med henne eftersom hon inte känner till vad som hände innan.
En kort sekund funderar jag på att ge henne en armbåge mot struphuvudet, snabbt dumpar jag den tanken. Hon har ett jobb som jag inte kan utannonsera i vanlig media.
”Ja jo men jag känner mig inte bra”, svarar jag.
”Du sköter ditt, det där du menar på ingår inte alls i mina arbetsuppgifter”, säger Mirjam.
Mirjam och jag har dansat runt det här många gånger, i slutändan är det ändå mannen som får gå ut med soporna. Återinträder i spåret längs med korridoren. Dags att börja källsortera, vi gör det skojigt som en sista hyllning. Vi ska celebrera Eva, på mitt vis.

I normala fall går jag inte ut alls om jag inte är tvungen. Nu kräver situationen detta för Mirjam vill det inte och över telefonen passar det sig inte. Fortfarande i en aggressiv stämning tar jag illa valda plagg, för det är det enda jag har. Senapsgula manchesterbyxor, en brun kortärmad skjorta med två svarta fläckar av jag vet inte vad. Kan inte bära strumpor då får jag ångest, någon gång har jag vetat varför. Vid flera tillfällen undrar jag vem jag egentligen är. Som skodon väljer jag ett par vita tofflor med nergångna klackar. Härligt att köra cabriolet. Ser ner på mina tår, snart dags att klippa naglarna, en vanlig människa hade tänkt detta för två månader sedan. Jag får helt enkelt låta bli att lufta fötterna i kväll, min sinnesstämning tillåter inte att min fotvård går före. Hade gärna burit ett par riktiga skor istället för tofflorna som inte döljer mina spruckna hälar. När ett visst stadium har passerats är det så ofantligt mycket som ska till för att göra en person presentabel igen, något som inte hinns med på en kvart, för min del torde inte ens ett år räcka. Petitesser har jag förminskat det till, ingen klagar, jag har ingen flickvän eller familj. Den enda jag har är Mirjam som jag närmast kan beskriva som en svärmor i ett och samma som en fru jag ligger i skilsmässa med. Tillräckligt, nu sticker jag.

Klampar in i hissen och trycker upp den.
”Var ska du så här sent?” frågar Mirjam.
Går ut genom aluminiumporten vänder mig om till vänster, sen höger och vänster igen. Var var det nu? Två år måste ha förlöpt sedan jag behövde vandra på denna stig. Min kropp stannar och får erfara en naturlig vind som klappar till mig och får håret att röra på sig lite, trots fettet. Mina ben tar mig tre kvarter bort till, det tar tjugofem minuter. På grund av mina för stora tofflor kan jag inte gå alltför snabbt, under tiden måste jag spänna tårna för att fastgöra tofflorna. Tror jag har brutit en eller flera tånaglar. Nu ser mina trötta ögon en ljussatt skylt med namnet ”Ölkylen” med den vitsiga sloganen undertill: ”Vi är inte bäst, men vi har öl!” Tittar in genom det stora fönstret för att snabbt få reda på om min kontakt är där inne. Kan inte se honom utifrån, då var det dags att arbeta. Väl inne kan jag inte undvika doften som jag genom mina kunder luktar fast i små doser, alkohol, svett och pungsvett vilket absolut inte får ställas in i samma kategori som den vanliga svetten. Sablar, han syns inte till här, kanske han är på toaletten? Beställer en lageröl och ett glas vitt vin och ber om ett tredje större glas. Smuttar på ölen, sväljer. Smuttar på vinet, sväljer. Smuttar på ölen, håller det kvar och smuttar på vinet. Perfekt. Häller ölen och vinet i en takt så att det tar slut samtidigt. Får en del blickar av vad jag antar är förvåning, mycket möjligt att det är något annat. Om det härrör från mina dryckesvanor eller klädsel är inget jag kommer att forska vidare i. Männen som är närvarande ser inte ut att vara vänligt inställda eller upplagda för konversation. Ölvinet friskar upp mitt sinne samt min torra strupe, det gör mig gott. Dricker en tredjedel och sneglar samtidigt mot toalettområdet, inte en själ. Smyger fram med glaset i handen i riktning mot faciliteterna, det visar grönt på båda. Ändå kan jag inte få ro i själen förrän jag är extremt säker. I rika mått av nyfikenhet drämmer jag upp den ena, ingen. Och den andra, vad som visas framför kan i bästa fall rekonstrueras men aldrig rättfärdigas i ord. Det mina ögon såg kan i kortast möjliga tecken beskrivas som en sexuell enmansakt med självspäkande förtecken. Han har trätt en kondom runt själv toalettborsten inte handtaget – halvvägs upp i ändan – och med en enorm frenesi behagar han sig. I vänstra handen håller han ett bivaxljus vilken han bränner könshår och låter stearinet falla ner på ollonet. Han ligger med fötterna upplagda på handfatet med ryggen spänd som en pilbåge och njuter, njuter i fulla drag. Den något fetlagde mannen tittar på mig i en vad jag förstår inviterande min. Särar lätt på läpparna, ryggar tillbaka, med det tackade jag för mig. Frågan om varför jag inte är ute så mycket besvarades långt ut marginalerna med denna oskärade levnadsbeskrivning. Tolerans är något som ska finnas i övermått däremot hindrar det inte mig från att känna olust inför denna stund. Allt är bilateralt. Be mig inte att omfamna en sådan livsåskådning än mindre personen om jag inte vill. I jehufart springer jag i den mån tofflorna klarar. Högra fotklädnaden lossnar och får en slungande effekt, tack och lov hamnar den på en tom yta. Går försiktigt fram för att återta mitt förlorade föremål, då hör jag en röst bakom mig.
”Du! Du där!”, säger mannen som sitter med en kompis. ”Vad fan håller du på med?” fortsätter han. Han dricker hastigt av den billiga ölen vilket förklarar varför jag ser en liten vattenström från mungipan vidare mot hakan och ner mot halsen under tröjan.
”Den kunde ha träffat mig eller min kompis”, hans kompis nickar instämmande och plirar med ögonen.
”Ja jo men det gjorde den ju inte, väl?”, trodde att jag kunde behålla min oberörda röst, det skärrande ljud som jag framstötte ingav ingen säkerhet.
”Hörru du du! Den kunde ha träffat mig, säger jag för i helvete! Kom hit”. Var i färd med att gå till baren.
”Kom hit! Jag säger det inte en endaste i helvete gång till säger jag!” Under den hotfulla upplevelsen är mina alternativ fåräknade, jag går fram med toffeln i handen.
”Där har du din töntaskit!” säger mannen som har pratat hela tiden efter att han stal min toffel och svingade den på min haka.
”Och här kommer en till”, säger den fram tills nu tystlåtne mannen som i ett huj står jämte mig och daskar sin pitt mot mitt lår.
”Jebbe, inget sånt här”, säger den pratglade mannen i besviken ton. ”Gå nu du har gjort vad du ska här”, säger den icke pittdaskande mannen till mig.
Fram tills nu har jag fått material i överflöd att bearbeta men mitt uppdrag är ännu inte slutfört. Återupptar mitt avbrutna färdmål - till baren. Människan som serverade mig ser smått lurig ut men i avsaknad av min kontakt får det bli han. Vinet han sålde till mig var av den allra billigaste sort med arom av lång förvaringstid i öppen förpackning.
”Meddela Liddo att det är dags. Han är inbjuden till fest och kan ta med sig vänner. Floden är uttorkad och otjänlig”. Därefter gick jag. Sedan tog jag av mig ena toffeln och sprang barfota hem.

Hur mycket kan en människa tåla? Mina episoder på puben var minst sagt absurda. Var den tystlåtne och mannen på toan samma person? Människor ser annorlunda ut när de är nakna. Hur hann i så fall klä på sig och sätta sig bredvid sin kompis? Vad hände egentligen, hur länge stod jag stilla, var jag paralyserad i ett par minuter? Sluta nu, förtär inte dig själv utan bit ihop och utgå härifrån. Förtörnad av motgångarna samt de högst vidriga händelserna tar jag min tillflykt till toaletten för att känna mig säker. Pappret är rullat, tar handen över röven nu men åh sådan tabbe effektuerades, dumma ör. I min hänförelse gick jag händelserna i förväg. Låter ljuset vara släckt under tiden jag sitter på toalettsitsen för en stillsam mörkterapi. Utlämnad i min ensamhet rycker tankarna förbi min barndom och hur denna plats alltid har varit en fristad för mig. Hur de skrek åt mig att öppna dörren annars skulle jag få ett kok stryk jag sent skulle glömma. Stannade mycket hellre inne och grät emedan jag tyckte synd om mig själv. Oälskad, tämligen osnygg och förorättad. Bättre nu med mina villkorskompisar - i detta fall kunderna - gillar i alla fall mig för min position. Lutar vänstra ansiktshalvan mot klosetten, blundar ögonen och låter kylan från porslinet florera vidare. Ställer mig upp. Ingen kan skada mig längre, jag är vuxen och inte underställd någon enskild person. Mitt nästa mål är skafferiet och kylskåpet. En speciell sak som jag upptäckte i tidig ålder och som alltid har följt med mig är min famösa honungsmacka. Till en början skär du upp önskat antal brödskivor, föredrar vitt. Bred på smör ända ut på kanterna i ett tjockt lager, helst fyrtioprocentig fetthalt. Honungen ska vara stel och precis bredbar inte tunnare än det. Täck smörgåsarna med honungen, ungefär två till tre millimeter. Applicera ett nytt lager smör, cirka fyra millimeter brett. Därefter en ny våning av honungen och avsluta med smöret. Den första tuggan ditt smaksinne möts av mottas med starkt jubel. I en nästintill godisfri miljö stimuleras idéerna. Som tillägg går det hur bra som helst att dricka ljus sirap. Kan inte honungs- och smörmackan hjälpa en, ja då är man ett offer som inte kan räddas.
”Att äta för mycket honung är inte bra.” Vilket ordspråk, det är i sanning enbart ett fullt logiskt resonemang. Sätter jag orden ”för mycket” framför ett ord jag vill behandla kan jag framställa miljoner sådana ordspråk med samma vishet i behållning.
Att äta för mycket grönsaker är inte bra. Att äta för mycket mintpastiller är inte bra. Att äta för mycket potatis är inte bra. För mycket, för mycket, det är så självklart att är det för mycket då är det det. För mycket är en abstrakt beskrivning på ett tillstånd som är individuellt avpassat efter smak och ork och kan inte utrönas förrän efter ätandet, visst kan man ha en uppfattning men aldrig med säkerhet veta. Du skulle ha tagit pengarna istället.

Innan nattens vila vill jag lägga en sista skvätt och spola ner. Effektiv som man är trycker jag ut knappen, drar ned gylfen och tar fram pitten för att när jag väl är framme omedelbart ska utföra ritualen. Mirjam är där. Inte ens nu ser jag henne le, det hade jag gjort. Min penis är under normallängd och säkert fyra gånger så liten i slakt läge. I stället för att le sitter hon och gör vem vet vad och dömer mig utan att lösa upp stämningen.
”Håll käften!” skriker jag utan att kunna formulera orden rätt och fastän hon inte har sagt något.
Diskhon nästa, där kan ingen förlöjliga mig. Sängen därefter, framstupa sidoläge är favoritpositionen. Lägger en sträng på vardera hörselpropp och stoppar in. Vaknar flera gånger under natten, spontangråter och –runkar, vid vissa tillfällen samtidigt.

En ny dag med nya risker att misslyckas med mina mål, har jag tur klarar jag av att äta. Slänger lakanet i tvättkorgen efter nattens syndaflod. Tar på mig kläderna, samma mundering som i går, håller säkert tre veckor till. Hygien för mig är en styggelse skapat av moderna företag i profitintresse. Förr klarade sig tandborsttillverkarna med att tillhandahålla samma modell i flera årtionden nu hetsar de varandra med att lansera nya utmanande produkter i forcerad takt. Tvålen har aldrig varit så bra som nu. Rakhyveln förbättras ständigt, ändå kan ingen överträffa barberarens kniv. Mycket skulle göras om jag levde upp till hygiennormativen, säkert fyrtiofem minuter varje dag. Min tid är inte dyrbar och många timmar förslösas på onödiga ting ibland enbart för att jag saknar framförhållningen att investera den på ett givande sätt. Gör en armhävning i tron om att det bibehåller musklerna och väcker kroppen inför arbetsdagen.

Endast femtiosex sekunder efter uppvaknandet står jag i tjänst. Petar snorkråkor som jag limmar under disken. Mirjam gör sig inte synlig, hon jobbar i det tysta och sköter det administrativa arbetet. Just på morgonen har hon fullt upp, många ska passas upp, hjälpas och skötas om. Den närmaste timmen tänker jag på varför man kan se på människor vad de arbetar med, vad de har för åsikt, livsfilosofi och ibland vad de heter. Precis som om de anpassar sig efter sitt yttre så att inte iakttagaren tar miste. Någon borde skriva en avhandling om det. Ber mig själv om en stunds tanketystnad, det får jag inte. En annan uppfattning jag har gått och filosoferat över är om smuts ligger i åskådarens tycke. Smuts är smuts för att det finns på ett ställe man ogärna ser det finnas vid, precis som ogräs. Därför är jag inte smutsig då jag inte har något ogillande gentemot min beläggning. Däremot kan en utomstående tycka att jag borde sättas i en tvättmaskin och skrubbas ren. Beroende på åsiksstyrkan kan parterna enas om sin delade syn eller frånskilja motståndaren livet. Fantiserar om Jesus födelse och frågar mig varför den aldrig avbildas.

Tar upp telefonen. ”Liddo”, säger han i den lugnaste ton, nästan sövande.
Jag ser Liddo som en stadig person som inte stupar vid första slaget. Hans metoder är hårda men nödvändiga. Hör att det knackas på dörren till brandtrappan. Glömde att han ogillar hissar. Klandrar mig att jag inte kom på det och meddetsamma bringar honom i dålig stämning. Vrider om nyckeln.
”Vad gott det ska bli, du peka inte den på mig den kan vara laddad”, säger Liddo. Riktar inte alls något på honom, tittar ner. Skymtar en lätt utbuktning, måste vara fantiserandet om födelsen. Skrattar insmickrande, bra att han inte tog illa vid sig.
”Välkommen in, ta den här vägen”, säger jag och vägleder dem.
Bakom Liddo står ytterligare tre personer. En svart man som jag inte känner igen. De andra två har jag sett förut, en är gammal och en är ung.
”Tack vi ska inte stanna så länge”, säger Liddo i myndig stämma.
”Sätt er ner så ska jag hämta citronvatten till er”, säger jag och går ut till köket.
Skivar snabbt en veckogammal citron, häller vatten i en bringare och serverar. Männen sitter alla rakryggade som om de vore redo för strid, väldigt alerta och sammanbitna. Räcker var och en ett glas, skakar lite. Liddo tar en snabb sipp och öppnar munnen.
”Jag fick meddelandet av Rille, vem gäller det?” frågar han.
”Ja jo det är Eva som är sist på turordningslistan, hon har under en längre tid inte betjänat våra kunder som sig bör. Såg tecken för två månader sedan men nu har det briserat utav bara den”.
”Tro det”, säger Liddo.
”Strax tillbaka, jag ska fixa till rummet åt er”, säger jag och ställer färden till rum femton, så långt borta som möjligt. Bredvid sängen fäller jag ut en enkel massagebänk, väldigt uppskattad vid sådana här evenemang, blå skinnimitation med vitt stålskelett. Lägger upp tänkbara hjälpmedel som utövarna kan idka sig av när de tröttnat på de vanliga tillvägagångssätten och vill ha det stora extra. Kopplar in två fläktar att svalka ned killarna med. Stänger fönstret, drar ned persiennerna och rullgardinen och drar för gardinerna. Ställer in två extra bringare med iskallt citronvatten. Nu ska allt vara klart, det fattas inget förutom huvudrollsinnehavaren och hennes bisittare. Börjar med att hämta in Eva. Mirjam.

”Mirjam, vad håller du på med?” frågar jag. Hon står med Eva på väg att ta henne med sig dit jag inte kan hitta henne. Kanske hon skulle iscensätta ett självmord för Evas räkning. Tittar mot fönstret, det har öppnats.
”Släpp henne”, säger jag.
”Det är inte rätt det du tänker göra”, säger Mirjam med dolt raseri.
”Du överlämnade fullmakten till mig så det ska du ha klart för dig, här bestämmer jag och det vet du även om du har tagit dig friheter.”
”Nej”.
”Jo”.
Nej ser jag henne forma med läpparna innan jag slår till henne i högra sidan av magen. Hon försöker skydda sig med hjälp av Eva, när det väl gäller står oftast principerna i ett hörn då situationen inte går att rädda utan offer. Nu slänger hon ifrån sig Eva utan att tänka på var hon landar så att hon kan använda alla sina lemmar, bryr hon sig inte alls? Hon greppar tag i mig - den bastanta kvinnan – och gör mig rörelselös.
”Nu har du trampat på mina tår”, säger Mirjam medan hon gnider sig mot mig och kysser mig överallt i ansiktet. Vet inte om det är ett straff eller om hon älskar mig.
”Kom nu, var med på det här, förstår du inte att jag har gillat hela tiden och du har avvisat mig utan att tänka på vad jag tycker och tänker?” säger Mirjam och skrockar, ett leende, hon menar allvar. ”Älskade han dig mer än mig?”
”Ja jo det beslutet har inte ändrats från min sida, jag är professionell. Vad gäller den sista frågan vet du bättre själv.”
”Du, professionell? Gillar du mig inte alls, inte det minsta?” Hon släpper vänsterhanden och för den nedåt och griper tag om byxöppningen, mellanhårt.
”Jag kan inte, snälla släpp mig.”
”Ge mig en puss, vi börjar med det”, samtidigt trycker hon hårdare med sin griparm. ”Alla gångerna han gick från mig till dig och till slut fanns han bara hos dig, var det det du ville?”
”Han var vuxen och bestämde själv, låt oss göra det här snabbt och få väck det en gång för alla”, säger jag i en försvarslös ton.
Hennes utandningar och ansiktet på nära håll försätter mig i dålig stämning. Hon putar starkt med läpparna och närmar mig utan att ge efter med vänsterhanden. Min chans har kommit. Skjuter också fram läpparna för att visa min goda vilja. Alldeles för torra för min del, inte länge till. Vi tittar på varandra, jag kan se att hon ler med ögonen, inte länge till. Jag spelar med och låter påskina att jag har gett efter, hon tror mig i och med att klorna rör på sig. Lägger huvudet på sned för att hon ska tro att jag vill mer än att pussas. I en av de sista stunderna innan vårt möte sker särar jag på läpparna, öppnar munnen och hugger tag runt hennes utbuktade läppar och klarar av att slita loss det jag hade föresatt mig efter flera ryck med huvudet. Spottar ut det fuktiga köttavfallet på golvet. Mirjam släpper allt och stapplar runt på golvet med sina blodgula tänder fullt synliga. Till sist faller hon, rakt ner på ändan. Där sitter hon med benen och armarna i kors i chocktillstånd och bara tittar på mig med stora ögon. Utan ånger tar jag två handbojor, en munkula och rep från skåpet. Lyfter upp henne på en stol, fäster munkulan innanför det sargade munpartiet, knäpper på handbojorna, snurrar repet flera varv om henne och stolen och avslutar med en oåtkomlig knop.
”Vi ska bara rulla lite nu”, säger jag.
För ut henne i korridoren mot rummet jag har datorn i. Fäller stolen mot golvet och lägger monitorn på sidan så att hon ska se, se vad som ska hända i rum nummer femton. Högtalarna placerar jag på ett avstånd så att hon ska höra vad som inträffar utan att kompromissa med ljudet.
”Varsågod”, säger jag medan jag slickar mig runt munnen och går.

Den lilla barnungen gör motstånd, så omoget. Vill inte slå henne så nära inpå föreställningen, det får räcka med ett par knip och en snabb skenkvävning. Bär in henne när hon är som svagast för att minska antalet motståndsförsök.
Joggar in till herrarna. ”Kom nu när tid är!”, utropar jag.
Alla fyra reser sig fort och följer mig. Hör några bakom mig diskutera om hur skönt det kommer att bli, vilken resa som ska genomföras som ingen drog kan jämställas med. De skämtar med varandra friskt och ger varandra knuffar som små pojkar. Med mig i täten går de andra två paren efter varandra som en procession till målet. Öppnar dörren och ställer mig bredvid öppningen och höjer handen för att visa riktningen.
”Varsågoda mina herrar, njut väl och spara inget till morgondagen”.
”Bra tack, vi hittar vägen från och med nu”, säger Liddo medan han tittar på Eva med uppspärrade ögon. ”Du får gärna titta på om du vill, inget som stör oss, eller hur grabbar?” säger han i en allt utom frågande ton och ger männen en befallande blick.
”Nej, nej”, mumlar de.
”Ja jo, om det nu inte stör er så kan jag tänka mig det för det var ett tag sedan”, säger jag och drar fingrarna genom håret och kliar skallen.
”Inte alls, sätt dig”, säger han, det är nästan bara Liddo som pratar.
”Då så grabbar, vi kan det här utantill, nu kör vi loss, alla ger allt”, fortsätter han.

Nu ser jag fyra män klä av sig. Den svarte också fast han behåller sin polotröja av ett outgrundligt skäl. De smeker sig själva till ett fullvärdigt penetrationsstånd. Liddo och den svarte kör ganska hårt i ett tempo som de inte kan hålla länge. Medan den äldre och den yngre endast lätt rullar ollonet. Munnen börjar bli torr eftersom jag vet alltför väl vad som kommer att hända efter uppvärmningen, det är den andra uppvärmningen som ska starta snart. Eva är helt orörd än även om några slänger ögat mot henne ibland. Gör en kraftansträngning att bli liten och gå efter ett glas vatten. Hinner knappt resa på mig innan Liddo ryter till.
”Sitt! Åskådare inte medverkande, se så gå och sätt dig” åtföljt av ett lätt viftande med vänstra handen.
Efter den oförtäckta och förtäckta hotelsen har jag inget annat alternativ än att göra just så. Det förbrukningsvaran och jag får se uppspelat för oss förvånar mig alltid. Som i en minutiöst repeterad dans ställer sig herrarna på ett led, först den svarte, den yngre, den äldre och sist Liddo. Även bakom stängda dörrar härskar hackordningen fastän de inte verkar lida av det. Liddo tränger in i den äldre som i sin tur tar den yngre, och han får den svarte på sin lott. Partiet varar tills siste man kommer. Händer rör sig överallt, omhuldningar, kyssar, halvmeter långa tungdragningar. Pågatåg har fått en helt ny innebörd. Inledningsfasen är inte ett försök i att göra den stundande parten svartsjuk, inte alls. De har ett väl beprövat recept och hon är kryddan de strör ut under kontrollerade former, jag förebrår dem inte.
”Kom nu, nu min son”, säger den äldre.
Liddo stoppar upp något i ändan, han är också på god väg.
”Ah”, hör jag den svarte utbrista, ganska korthugget. Han vrider sig nu i bästa mån för att underlätta nästa man, den yngre. Han tar tag om den svarte för att inte störa sin bakre inträngare och för honom framåt och till sig.
”Bra jobbat”, viskar han till den svarte medan vätskan forsar fram efter uttaget.
”Min son! Min son!”, pustar den gamle ut samtdigt som den återhållna utandningen.
Bara Liddo kvar. En kvick vändning av den äldre, sekunden senare är ansiktet beklätt. Vilket sceneri, är det världens ände? Det ringer från klädhögen. Liddo går till sin kavaj och tar upp mobiltelefonen.
”Ja, är tillfället gynnsamt? Vänta sjutton sekunder. Du!”, säger han och pekar på mig, ”öppna”.
Lyfter på baken och flyter fram. Hör de prata i bakgrunden.
”Vi ska få besök av en gäst. En riktig fräsching sägs det, precis kommen.”
Lyfter på luren och släpper in personen, det går inte att säga emot Liddo. En trolig dipsoman rör sig inåt, avhållen från alkoholen i detta högtidliga ögonblick för att fullborda sitt ärende. Ledsagar honom in och låter honom avleverera människan han bär på axeln. Handduken har lösgjorts från den burne, han är inte i bra kondition. Ögonen är stängda, inga tänder har han, håret är blött och flera blodfläckar förfular ansiktet. Vad ska de med honom till?
”Lägg honom bredvid Eva”, säger Liddo varefter han ger dipsomanen pengar och sprit. Jag parkerar mig igen och iakttar.

Det riktiga spelet startas.

Den svarte slickar den nyanlända ren, han kallar honom Set. Åldermannen, ynglingen och Liddo gör inga omvägar och klämmer in sig i de lediga hålen i Eva. Begriper inte hur de har så mycket krafter kvar, deras tröskel är utan tvivel väldigt mycket högre än så. Utan förbehåll och hänsyn till Evas fysiska hinder gör de sin entré. I stället för att låta henne ligga kvar på britsen tar de och placerar henne mellan sig, för att dela. Hon gråter, snoret rinner, skrikit hade hon också gjort om inte hon hade gått samma öde till mötes som Torsten. Hon bollas fram och tillbaka, upp och ner som vilken sandsäck som helst. Männen snirklar sig rutinmässigt förbi varandra så att ingen är i sämre position än den andra. Ungherren som har störst penis är stationerad i kloaköppningen. Brunröd sörja följer penisådringen in mot hans kropp och han gottar sig. Ett stort leende av vällust smyckar ansiktet. Min mage befinner sig däremot i olust. Jag gillar det inte men kan inte vid samma tillfälle slita synfältet därifrån. En sorts omedveten behagfull upplevelse som sinnet älskar men kroppen kämpar emot. Jag kan inte sluta titta. Vaginan är illröd, blod och skavningar har förorsakat det. Den svarte mannen smeker Set överallt med sin penis. Den grånade mannen biter på Evas nästintill platta bröst, bitar av köttet slits av. Köttslamsorna och blodet gör sällskap med det andra slasket. Ungtuppen byter från bakdelen och gör sällskap med den andre i munnen, kondomer är ett okänt begrepp för dem. I stort samförstånd klarar de av det också. I sju minuter ockuperar de munområdet sedan drar sig medinvaderaren ut och fortsätter i gumpen. Snart vet jag att nästa strategi kommer att bli mig övermäktig. Liddo drar sig ur vaginan och de slår bokstavligt talat sina påsar ihop. Han spottar i handen och gnider in kuken. De håller varandra om ryggen för att komma i fas. Den svarte lämnar Set en kort stund och tar över slidan, munknullaren hjälper honom. Min kropp börjar förlora mot sinnet. Kommer hon att hålla, hon måste brista snart? Eva skriker, någon trycker handflatan mot ansiktet och håller fast greppet. Ser mer blod komma och rinna längs med mellangården. Hålen har rämnat, nu är det bara en tidsfråga. Spyr upp en liten volym, förmår faktiskt hålla kvar och svälja det. Hoppas hon verkligen förtjänar det för nu finns det ingen chans att bege sig tillbaka. Bajs, sperma, svett, tårar, saliv och andra kroppsvätskor – mestadels blod – ligger i en allt större pöl på golvet. Mina ögonlock vill dölja det som förmedlas genom mina ögon. Bara lite till, det måste jag klara. Lugnar mig själv, vill inte vara likt en frossare som efter måltiden ångrar att han inte åt mer. Ber tyst själen att stilla min oro och rida ut stormen, vi får se om jag kan besvara det.

Männen stånkar sig varma och det rötterna förtäljer är att de är solida, så in i Häljarp. Armarna klänger sig fast runt om bipersonerna och det enda som håller upp köttstycket är trycket från tvåmannalagen. Det liknar gamla tiders nedslagning av pålar. Skillnaden är att det ena paret kör upp medan det andra håller kvar, så turas de om. Eva glimtas inte förbi kropparna. Hur är det fatt med henne? Ingen av karlarna har många uns överskottsfett, fullständigt fokuserade på uppgiften som fordrar absolut engagemang. Det måste tillstås den äldre mannen att han kan hålla de relativt yngres rytm utan problem. Gubben som höll handen för munnen på Eva för bort handen, hon skriker inte. Knuffarna blir allt kraftigare, hon lyfts till och med upp av de ett fåtal gånger. Jag vet inte om hon har svimmat eller stängt ögonen för sista gången. Nu tar alla åtta armarna tag i henne och reser Eva så högt upp att de är kvar i henne. Sedan kommer nedskjutet, galet hårt pressar de henne neråt. Flera dunsar hörs från magarna, trycket skapar åtskilliga skvättar. Urskillningslöst håller de igång tillvägagångssättet och förlänger fröjden i omänsklig tidrymd, endast bunden sina egna viljor och önskemål. Under en kort period av sinnessvaghet dristar jag mig att avbryta händelserna genom att springa in i klungan och röva bort henne och förlåta hennes illgärningar. Utan att behöva förklara mig närmare gjorde jag inte det av principiella skäl. Skär av det kött som är ruttet.
”Slaskfitta!” skriker jag ut som ett sista hatrop för att urskulda min del av vanärandet. Inte något manfolk ger mig ens så lite som en snegling som ett bevis på att de hörde mig. Fullt åtagande, inga halvmesyrer. Set vred sig lite, kan dock inte tro att det var mitt utrop som åstadkom det. Framför mig hoppar de fyra. Som en ros med utvikta blad uti kanterna. De skuttar sig runt i en cirkel, ryggarna har de lutat långt tillbaka medan armarna greppas stadigt och oförsiktigt runt Eva. Tre varv efteråt har de återgått till förutvarande läge. Förherrarna hjälper akterherrarna genom att bistå med de återstående lyften som behövs. De kommer och stannar kvar, nu är det de andras tur. De kommer och håller sig kvar. Ett långt tag står de stilla - fortfarande i henne - som en sista chans att begrunda förloppet, sedan reser de henne och drar sig undan. Eva faller häftigt ned på golvet och avger ett tungt vätskeplask. Hon lever inte.

Vilar synorganen från pjäsen och koncentrerar mig på tavlan som hänger i rummet. En enastående oljemålning med historiska personer inblandade. Jesus står bakom Muhammed som beskådar betraktaren i ett förvridet ansiktsuttryck och ser ut att ta emot frälsarens fullkomliga penis. Satan tittar stormförtjust på medan han gör något mycket skamligt med Aisha till Muhammeds dubbla förskräckelse. Gud står på andra sidan och befruktar Maria på traditionellt vis, en oerhörd välgjord tavla oavsett de uppdiktade gestalterna, den berör mig.

Tre dricker, en är allaredan drucken av begär. Inte ett endaste ord uttalas sinsemellan, allt är förutsagt. Penisarna är röda, tiden har ökat rejält nu. Liddo sa att det blott skulle ta en kort stund. Min inre klocka säger mig att drygt två timmar har förlöpt. Mättas de aldrig, Set står med nästa könummerlapp i handen? Eva ligger handlöst kvar som en redogörelse om vad som har tagit plats här. Hon var inte byggd för den sortens utövningar, den saken står klar. Offer för sin situation, inkapabel att ändra sin livsföring. Yttre omständigheter har avgjort saken utan deras inverkan. Alla har inte tur i tärningsspel. Petar mig i näsan, håller pekfingret på bra avstånd att bese sin snyltgäst, smular sönder den med tummen och pekfingret ut på mattan. Min beskaffenhet närmar sig brännpunkten i stora drag. Smygande kval breder ut sig inom mig. Set kan vänta sig samma behandling minus en styck sköte. De brukar vara hårdare mot sina könsfränder. I förutbestämd ordning går en fram, stöter in kuken i munnen för att salivera den. Stoppar raskt in den utan förbehåll i krysset. Det pågår tills vederbörande är nöjd. Uppmjukningsprocessen är bara en åtgärd för deras eget behag. Sedan kommer nästa, ynglingen. Set har redan börjat blöda, det bådar inte gott. Set skriker i en av de allra högsta tonarter, Liddo bryter mönstret och proppar in sin grova kuk. Efter att alla har gått i genom begynnelseakten vandrar de vidare till ett hetare område. Liddo står stadigt kvar på sin post, de tre andra rör sig bakåt. Först ungtuppen, efter honom kommer den svarte och sedan den äldre. Nytt material, det har jag inte sett innan. Innan var de alltid två och två, kan inte tro att det är sant. Trenne kukar i det lilla hålet, jag hör till och med hur huden sprättas upp och kringgår alla fysikaliska lagar. Det är inget hål längre utan är mer likt ett uppfläkt sår, de har skapat en vagina med uppslitna blygdläppar. Jag klarar det inte längre. Brunögat är allt utom just precis brunt, hur de kan våldföra sig på en orutinerad person som han förstår jag inte. Eva förtjänade åtminstone sin hudflängning, det är det jag intalar mig. Lite till, du kan ordna det, spyan ligger långt upp i halsen i väntan på en signal. Ska inte låta Mirjam vinna, om hon nu ser på detta ska jag vara närvarande och bevara mig stark. Nu begriper jag varför kvartetten håller sig i så god form, annars hade inte en trio klarat av att arbeta tillsammans i en och samma öppning. Två händer sträcker våldsamt ut Sets skinkor för att om möjligt frigöra mer utrymme och därmed uppnå större njutning, hålet tänjs ut till oigenkännlighet. Kan det vara skönt att trängas så pass mot varandras kukar? Äh, låt de ha sitt roliga, vem är jag att sätta mig till doms över deras sysselsättning? Ändå släpps inte medvetandet om att friktionen i själva verket till trettiofem procent genereras av de andra kukarna. En i mitten och de andra flankerar honom, stående i en för belägenheten värdig hållning. Mittenpersonen får cirka fem minuter på sig i centrumpositionen, den mest skonsamma platsen för stocken. Han måste avlägsna sig från platsen efter den tiden och byta av med endera höger- eller vänstermannen. De på kanterna tvingas vrida sina järnliknande rör vilket ser ut att göra otroligt ont. Det är detta det går ut på, man måste prata sig samman för att alla ska må bra under vistelsen, ge och ta. Medan ensemblen om tre håller ställningarna ser jag att Liddo har antagit en omild hållning där han står mitt framför Set, hans mage pumpar hårdare och verkar vara i plågsam andnöd. Gärningsmannen besväras inte alls av det utan forsätter på sin linje med att som andreman i storleksligan köra ned könsorganet långt ner i halsen tillsammans med pungen instoppad som Set automatiskt vill avvisa men med det på nytt stimulerar Liddo, också när mungiporna brister och ett par millimeter nystas upp. Han trycker på utan att någon del lämnar Sets mun, grabbarna där bak använder den outtömliga förrådskraften till att hjälpa till. I min stol har jag sjunkit ned i en ganska obekväm ställning, med armbågarna på låren och huvudet vilandes på händerna ser jag på i en sorts orolig förtjusning. Man kan inget annat än att se upp till de här erfarna männen som gör något de gillar och är bra på. Ändå känns det fel att ge sitt godkännande till detta när inte alla tycks uppskatta evenemanget. Hur har de fått tag i Set? Han ser inte alls frisk ut, med tanke på hans tillstånd har han antingen blivit hämtad direkt från gatan eller sjukhuset. Jag tror på det sistnämnda. Liddo vet men jag kommer absolut inte att fråga honom. I stället rensar han Sets struprör nitiskt och samvetsgrant. Han andas ännu häftigare nu, i synnerhet när Liddo trycker sin kropp mot hans ansikte. Min förhoppning är att han kommer att släppa taget, det händer inte. Set får kanske lite luft ändå. Sex minuter har sin gång, inget har förändrats. Den pålade varelsen ger ifrån sig ryck och ett sista kraftmotstånd, fyra mot en, det hjälper inte. Under en tvåminutersperiod har alla kommit. De kastar upp honom två meter i luften i riktning mot det som var Eva. Set landar på huvudet. Det blir ingen studs, tillslaget låter omisskänneligt som krossat skallben.
”Det var banne mig härligt, det får vi göra om”, säger Liddo med välbehag i rösten.
Alla går omkring - fortfarande uppladdade – som efter en match de har gjort bra ifrån sig och måste prata igenom alla händelser och vändningar. Den äldre slickar i sig vätskan som har förenat sig runt kropparna.
”Festen fortsätter hos mig”, säger Liddo. Han stoppar ner dem i en normalstor resväska
Så är livet på en spädbarnsbordell.