Introducerad av Ronny Grosder

Vagnen var ovanligt varm där jag satt med ena ansiktshalvan intryckt tätt mot fönstret. Det var bara jag och tre till i hela ekipaget. Under resans gång har många suttit bredvid mig och därefter lämnat mitt oangenäma sällskap. Min sittställning hade inte ändrats och benen kunde jag aldrig vila. Hela tiden måste jag spänna in benen så att ljumskarna värkte och svetten sprack upp i flera stråk för att sedan ansamla sig till stora droppar. Medan tåget åkte i konstant hastighet såg jag en rovfågel, vilken visste jag inte, det var säkert ett dåligt omen. Vidskeplighet var inget jag egentligen trodde på, men med en mor som ojade sig över varenda samstämmighet med gamla tomma ord som skulle förebåda något ont förföljde det mig som en skuggboja. Tittade intresselöst på mina reskamrater, två unga kvinnor och en medelålders man. Kvinnorna tycktes vara på väg till något evenemang, de lät så uppspelta och uppriktigt glada. Den ene hade alldeles för stora näsborrar för sin nässtorlek och den andre var blondin. Jag hatar blondiner. Hat är ett starkt ord, ändå räcker inte det ordet till för vad jag egentligen känner. Uppblåsta odjur är vad de är. Titta som de roffar åt sig, de tror att för att de har blont hår ska de upphöjas, de är så medvetna om det. De går med en enorm självsäkerhet och bestämda steg för att utöva sin makt till det yttersta. Hon den blonda i kupén fyra stolsrader framför mig ser vid en första anblick ganska bra ut, om det inte hade varit för håret. Med ett visst utseende är personligheten bestämd att växa i takt med utformningen av kroppsdelarna. Oj, säger man i spegeln, nu ser jag otroligt bra ut nu får jag utnyttja det på något vis. Själv är jag inte snygg, inte heller ful. Nedsänkta mörka täta ögonbryn som kryper in mot ögonen, större näsa än genomsnittet, vet inte alls vad genomsnittet är men efter vad jag har sett stämmer det antagligen. Öron som fläker sig in mot huvudet ackompanjerat med en alldeles för viljesvag haka. En högst omanlig sådan, den bestämde sig för att inte växa mer och ge mig ett mer normalt intryck. Intryckt blev den, det däremot har jag inget för. Det enda som jag är nöjd med och andra till och med har påpekat är mina ögon. Två varken för intensiva eller svaga bruna ögon vilka ger ett snällt utseende. Ännu har de två resurskrafterna i mitt förvar inte gett mig utdelning. Mitt hat mot blondiner är inte omogen frustration på grund av mitt eget icke slagkraftiga anlete, det går långt tillbaka. Efter en hastig blick på min armbandsklocka ser jag att det är dags och greppar tag om två snuspåsar från högra sidan under överläppen och stoppade in två nya i andra sidan. En syssla som har pågått i två år nu, tandköttet har börjat vandra uppåt. Långt i från de skräckbilder som visas upp med de icke tandköttsmasserande snusarna med liten resistansförmåga. Troligtvis ger upphöjningen på överläppen mig ett ännu ofördelaktigare utseende något som jag ibland fullständigt ignorerar, andra gånger ger det mig tungt sinne. Torkar bort ännu en skur av nyanlända vätskeflyktingar med handen för att fortsätta avledandet till grannstolen. Den äldre mannen har gett mig obekväma blickar under hela resan i samband med avtorkningen, nu också. Får en lätt skuldkänsla som lägger sig igen. Vad är jag rädd för, jag har både natur- och själskrafter att motstå ogillandet från en gammal man? Ändå har jag en viss rädsla kvar, alla människor har något i sig som kan utföra vad som helst - kraften jämnar alla principer uppgjorda i förväg - en sorts ologisk handlingsförmåga. Karaktären som han uppvisar lugnar heller inte mina tvivel. Ögonen som tidvis vilar på mig har en vuxen ton, vi ser dig och när vi har sett tillräckligt kommer min kraft uppbåda motstånd. Försöker att svettas så lite som möjligt men det är svårt med all denna värme och iakttagelse. Vill ogärna flytta mig heller och röja min osäkerhet. Tar upp min plunta med dagens innehåll. Brännvin brukar hjälpa och sänka mina yttersta svagheter. Efter några inte helt diskreta klunkar som jag leker med i munnen stoppar jag ned den igen. Mannen sitter tre rader snett bakom mig. Plötsligt reser han sig och går till toaletten. På tillbakavägen stannar han till hos kvinnorna. Först böjer han sig och vilar händerna mot stolarna bredvid honom, kan inte höra vad de säger, bara ett svagt mummel. Han ler lite mot dem och går nöjt tillbaka, det nöjda leendet försvinner så fort han går ur deras åsyn och byts mot ett annat på väg tillbaka till sin stol. Som en belöning till sig själv hör jag hur han tar han upp sin termos och måttar upp en mugg. Varför inte sova lite nu när man ändå har fått i sig lite av den njutningsfulla drycken? I dvalan när jag tänker på ankomsten kan jag inte skilja på det och verklighet när jag hör en mansröst bredvid mig.
”Tänker du torka upp det?”, frågar mannen. ”Tänker du torka upp det, eller?”, upprepar mannen lite högre och mer bestämt.
”Va, alltså vad menar du?”
”Jo ser du, ska du inte ta och städa upp efter dig och din skit då?”, viskar han irriterat.
”Är du de förtryckta multinationella bolagens officiella beskyddare?”
”Nej du”, säger han långdraget. ”Jag är bara en enkel man med ett enkelt jobb som inbegriper städning av...”
Jag avbryter honom.
”Kan jag få prata?”, säger jag med en lite mindre röst.
”Nej, kom nu med här till toaletten så ska vi ta och hämta papper i toaletten och reda ut det här.”
Han griper tag i min arm och ska dra upp mig från min tillvaro.
”Nu får du fan ge dig, du har ingen befogenhet att avyttra mig”, säger jag i en allt gällare röst.
Kvinnorna har sedan länge riktat sina blickar mot vår belägenhet.
”Ok!”, säger jag medan jag slår ifrån greppet. ”Jag ska ta det fanskapet till papper.”
Utan att ha märkt det förrän nu känner jag att tåget håller på att saktas ned, öppnar toalettdörren, pappret är slut. Ser mig omkring efter det, var fan är det? Går upp på toalettstolen och spejar utåt, där! Där uppe i ett hörn lutad vid ett rör ser jag en liten pappersrulle. Lätt på tå kniper jag tag i den, i samma stund öppnar tåget sina dörrar. In genom toalettdörren kommer mannen, han stänger och låser dörren. Med en svepande rörelse fäller han mig och med en ansenlig smärta ligger jag på golvet i en avig ställning. Mannen står upp, i överläge, det är svårt att fly från en två kvadratmeter liten toalett när en vuxen man står i vägen.
”Nu ska vi göra som så här va. Steg ett, du din fule fan ska ta och hålla truten. Steg två, vara medgörlig och absolut inte göra motstånd, det kommer bara att förlänga processen. Steg tre, har du sett en sådan här förut?”
Där ligger jag, i samma hållning som efter fallet, med benen på toalettstolen och från mina ögon skickas signaler till min hjärna, framför mig står han med en normalstor penis i näven. Min försämrade reaktionsförmåga ger mig en dålig start och jag försöker vrida mig på rätt köl för att kunna resa mig upp. Det skulle jag inte ha gjort. Mitt andra uppvaknande berättar en likadan historia för mig, att jag är på samma toalett med en smaklös slips hoprullad i munnen och en livrem fixerad runt huvudet, händerna har knutits med ett par strumpor. Något varmare än ljummet rinner kaffet längs med ansiktet och irriterar främst mina ögon.
”Jag har väntat ett antal minuter på att du skulle vakna, denna scen ville jag helt enkelt inte att du skulle missa. Hoppas att det är värt väntan, för nu ser du ska vi ge dig en riktig omgång. Förresten var det inte så svårt när du är lika smart som ormmat.”
Lutad mot övre delen av toalettstolen försöker jag med all återstående kraft göra ett ärligt motstånd även om jag outtalat inom mig själv visste att det var totalt menlöst. De ryckiga rörelserna jag åstadkom måste ha tett sig oerhört lustigt, en blandning av epilepsi och en man som har samlag för första gången.
”Jaså, vill du också jobba? Härligt med en samarbetsvillig kille som kan ta för sig. Du jag såg att du tog ett par supar”, sa han och sträckte sig efter den. ”Tack ska du ha, tyvärr är du ingen skönhet. Men vad gör man, tjejerna skulle av och du var ensam. Den här förstärkaren ska nog ordna till det för oss ska du se.”
Vätskan färdades genom en luftbro på en decimeter i en allt smalare ström, han brydde inte sig om att torka av överflödet runt om munnen utan lät det tillra ner.
”Vi tar nog ingen kondom idag, eller vad tycker du? Jag tror inte du har knullat någon så varför spexa till det när man kan få en seriös föreställning? Ett tu tre på det fjärde ska det ske.”
Det var de sista orden jag hörde från honom, han talade sanning.
Den trängde in, en liten bit i taget. Stötarna blev allt kraftigare och oförbehållsamma. Han tar mig på kuken och hör hur han suger ljudligt på fingrarna efteråt. Inom mig tänker jag, är det allt? Allt vad man har hört om våldtäkt, är det inte värre? Det är inte skönt, inte alls men var är det andra otäcka? Jag känner obehag och ångest men är inte i position att opereras för åverkan av våldtäkt, inte än, det får man absolut vara glad för, om inte annat. Han grymtar till, jag känner små droppar från honom som går längs med svanken, för mig var detta äckligare. Har det gått trettio sekunder, jag vet inte? Plötsligt saktar han av, kanske för att förlänga njutningen om det nu är någon. Han griper tag om min kuk igen, lite i taget höjs och skrumpenheten klär om sig till stramhet. Mot min vilja gläds jag för en stund, det är skönt och jag kan inte komma ifrån det. Känner större hat mot mig själv än mot honom, vilket svek, hur kan jag förråda mig själv så här? För minsta lilla uppmärksamhet jag får så lägger jag ut mig själv och säljer mig alldeles för billigt. Han gnider och vrider min penis medan han utför sitt andra dagsverke i takt. Beundrar honom för hans förmåga att hantera många olika saker på samma gång innan jag förstår att det måste ha krävts träning för det. Hur många innan mig har spelat på andrafiolen, med eller mot sin vilja? Nu ökar frekvensen igen, utan att avstanna. Kanske det är slut nu, är det slut nu? Nej det är det inte, flera minuter återstår säkert. Inte ens jag kan hålla det tempot när jag onanerar under en så lång tid, antagligen för att min kropp inte uppfyller hans kriterier. Vilken kille, han kan bli porrstjärna, det får man ändå ge honom. Vad håller jag på med? Är inte jag offret, den utsatte, rovdjurets byte? Samla dig, måste tvinga mig att vara arg på honom. Egentligen fann jag mig i situationen, vad man kallar mig som försvarar sin våldsverkare kan jag endast gissa mig till. Läste någonstans att G-punkten hos män sitter ett par centimeter upp i anus, jag kunde inte neka till att det kändes skönt. Den beröringen, hade jag fått den om jag hade visat intresse för mannen? Det vet jag inte, jag är inte homosexuell. Jag gillar, älskar, avgudar och längtar efter kvinnor mer än något annat, särskilt på grund av denna hårda lärare. Visst tanken har slagit mig, inga tjejer har korsat och gett sig i lag med mig, inte skulle det väl göra mig till en sodomit? Kluvenheten gjorde mig sinnessvag och försatte mig i obalans. Värre än det som skedde nu, eller var det så illa egentligen? Jag fick uppmärksamhet och en viss sorts kärlek, inte just den uppmärksamhet eller kärlek jag förväntade mig. Han tog tag i mina fasta bristningsbetäckta skinkor och sänkte huvudet för att smaka på mig. Nu delade han min bakdel så långt det gick och tog ett par långa slick med sin sträva tunga. Nästan sensuellt och mer för mig än för honom, eller vad vet jag han kanske gillade det för egen del? Några avbrott i planen för att reta mitt brunöga som säkert var större och rödare. Där kan han gärna få vara i samförstånd med mina bångstyriga små rövhår och oblekta anus, rätt åt honom fast jag visste att det var helt självvalt. Hur länge har jag varit här? I vissa perioder är jag helt uppslukad av mina inre tankar och kan inte ange tiden precist. Likgiltighet, acceptans för beknipningen vad är det jag känner? En slags försoning, gör jag min bot nu och i så fall för vad? Nu knackar det, är det min räddning, har någon kommit för att sätta mig i säkerhet? Ett annat slags panikångest störtar över mig, ska någon annan se mig i denna degraderade position. Personen kan säker hålla god min men jag vet vad de egentligen tänker. Nej, kom inte! Snart, snart är det över och då kan jag återgå till mitt meningslösa och innehållslösa liv. Det knackar igen. Ok, kom in, jag bryr mig inte bara kom in, snälla. Se mig så här, låt mig bara få gå och göra vad jag vill. Väntade mig en instormning eller åtminstone ett par knackningar till. Typiskt folk som accepterar ovanligheter, sätter sig till ro och finner sig i läget, inte helt olikt mig men jag är ändå bättre, jag är unik, något speciellt kommer att hända mig, känner det så nära inpå, något stort. Först verkade han inte ta det yttre hotet på allvar, verkar inte bry sig, kanske gillade han den eggande tanken på att bli påkommen. Efter ett tag kände jag åter svettdropparna på min redan alltför våta kropp. Gör din avslutningsmanöver då! Ville hjälpa honom i hans kamp för lycka och efter ett rådslag i huvudet sträckte jag på ryggen så att baken kom högre. Bara ta för dig, mätta din lem hos mig och gå sedan vidare. Jag är ingen lyxrestaurang men kanske jag kan bistå med ett mobilt gatukök? Är glad för det, hade kanske haft mer att förlora med en illvillig insats. Mannen lösgjorde strumpknuten och ledde min hand till hans penisrot och den faktiskt lena pungen, helt fri från hår. En man som vårdar sitt dolda yttre, inte ens jag gör det, beundrar verkligen hans renlighet. Det tjänar inget till att göra motstånd jag är redan så insyltad i denna förhoppningsvis kortlivade affär. Tafatt rörde jag slumpvist valda fingrar i dess konstigaste cirklar. Skulle jag göra en motattack och greppa tag om pungkulorna, ett lågt men väldigt starkt angrepp, eller kanske skrika? Det gjorde jag inte. Nu hör jag en sista grymtning, en större sådan som betecknar slutet. Fastän jag fruktar vad som ska hända efter slutet erfar jag en stråle oförminskad glädje. En kort vätskekavalkad känns inom mig. Han var nästan klar, mannen förnöjer sig en sista gång genom att berömma sig över bragden genom att skratta. Att riktigt låta det gå in i alla sinnen, något som man inte helt kan göra mitt i akten då man är alltför upptagen med annat.
Första slaget kände jag, det andra också, sedan låg jag där.
Det tredje uppvaknandet möttes inte av ett tjut, dels för att jag fortfarande var tallös och för att jag varken var glad eller sorgsam. Tittade på mig i spegeln. Jaså var det så jag såg ut när jag blev våldförd? Ett otrevligt minne som fäste sig överallt för att i framtiden göra sig hörd under många kommande nätter. Metodiskt spände jag livremmen för att föra ur spännet och lösgöra mig. Slipsen var väldigt indränkt av saliv och blod att den glider nedför hakan, skvätter på golvet och avger ett plask. Pappret vars ändamål var något annat väter jag ned och tvättar mig i ansiktet, samtidigt som jag tittar på mig själv i spegeln tills allt blir suddigt. Mannen är borta, bra flykt han hade, planen var uppgjord med stor perfektion. Dörren var öppen, en dam kommer in.

”Oj då, var det upptaget? Nej men så du ser ut”, sa den äldre omtänksamma kvinnan.
”Tack men jag klarar mig för tillfället”, sa jag och skulle runda henne.
”Åh nej, kom hit”, sa hon och strök mig på kinderna med tummarna. ”Nej men vad har hänt här”, sa hon och sträckte ned handen i väskan och återkom med en karamell. ”Ta den”.
”Tack.”
”För all del. Du ser inte ut att vara homosexuell”, sa damen utan missaktning.
”Nej det är jag inte”.
”Nej jag sa för en stund sedan att du inte ser ut att vara homosexuell”.
”Hej då”, avslutade jag och avlägsnade mig.

Ofärdig men med lite av min allt mindre värdighet gick jag därifrån. Fortfarande bara ett fåtal personer i vagnen. Sätter mig med en duns vid en fönsterplats, kanske den jag hade, mitt minne har utstått en del omstruktureringar och kan inte hjälpa mig med den biten. Begrundar scenerierna som spelas upp för mig. En slags tomhet förgriper sig på mig och jag befinner mig i en intighet. Tågets elektroniska röst berättar för mig att vi snart är framme vid nästa station. I ett starkt behov av att gå upp och röra på mig gör jag en ansats för att resa mig. Väl beredd att gå möter jag den där kvinnan igen som ger mig en igenkännande nick, vet hon? Tåget saktar ner, stannar och jag går ut.

Var är vi någonstans, är det en stor stad eller en liten? Var det hit jag skulle och är det detta som kallas trauma? Ingen tid att förspilla när jag tar de första stegen på perrongen åt vänster där tätorten verkar finnas. Ser efter om det finns en slurk kvar i den behändiga pluntan. Det var det och den återstående volymen av alkoholbemängd vätska gjorde sig väl så bra. Hellre detta nu än gränslöst med dricka vilken annan dag som helst även om det också kommer att behövas. Visste inte om jag var totalt iordningsställd i och med att jag blev avbruten i processen, det får vara. Nu ska vi se vad klockan är, 17:38. Snuset tas upp och de förbrukade fick ge plats åt två nya fräscha tillskott. Nu kan jag tänka igen. Har jag HIV eller någon annan sjukdom nu, kom det upp för mig? Vad gör det, jag är ändå bara en utfyllnad i denna värld, en ersättare för någon annan bättre människa som fick ge vika för mig? Finns Gud, finns Jesus, finns jag, existerar min plåga och har detta verkligen hänt? Det tycks orimligt, plötsligt känner jag misstro gentemot mig själv, är detta ett fantasiverk skapat av min andra sida? Låter det tillräckligt osannolikt så är det troligtvist det också, ändå är det inte svar nog. Min nedbrutna självaktning - som redan innan händelsen var under det sunda förhållningssättet - gör sig hörd och jag slits mellan de destruktiva tankarna.

Mitt starkaste behov just nu var inte konsolidering, sjukhus- eller polisbesök. Det var öl. Benen var inte skadade, kostar på mig att ta i lite extra och förkorta distansen till den härliga rusdryck vars namn är öl. Vid slutet av stationen fick jag syn på en smutsig man med en matvarupåse mellan fötterna. Jag blir så glad att jag spritter till med hela kroppen och rusar mot honom. Han ser nästan skrämd ut då jag förundrar honom men mest mig själv genom att leva upp som om allt stod rätt till.

”Du skulle inte kunna undvara en öl?” frågade jag.
”Nej, det kan jag inte, sa han med viss återhållsamhet. Du ska få två för att du ser ju för fan jävligare ut än vad jag gör. Är du säker på din sak att du ska dricka?”
Gav honom en snabb uppriktig kram för att snabbt ta mig an ena burken och få i mig några centiliter.
”Får jag ställa en vansklig fråga, är du homo?”, frågade mannen. ”Vad heter du?”
”Homo är jag inte, ursäkta om du tog illa upp men jag blev så glad att en främmande människa kan visa en sådan medmänsklighet som inte är förbunden ras eller religion. Jag heter förresten Nimrod, och du då?”
”Nä jag blev lite överrumplad jag också du vet några har det som förevändning för att länsa den fattige på den sista ägodelen. Benny ’Kringlan’ Krötz var mitt. Heter inte du något i efterrätt du heller? Vissa ska du veta presenterar sig inte ens, men du gav i alla fall ditt förnamn.”
”Det var lite obetänksamt av mig, lova att inte skratta, eller gör det, du kan inte heller ha det så lätt alla gånger. Nimrod Flapp är mitt fullständiga namn.”
”Fy fan vilket namn, vad gör man för att få ett sånt. Eller är det därför du har blivit slagen?
”Ja säg det, min far var talpedagog, det namnet tog han sig efter examen och min mor var troende och förbyttes till djupt otroende och därefter bytte hon mitt namn.”
”Vill du ha reda på varför jag kallas ´Kringlan´?”, frågade Benny.
”Det låter skoj”, gärna det.
”Jo, när jag skiter så blir det alltid en kringla, alltid, det kan jag ta gift på”, sa han och anlade en allvarlig för att bestyrka äktheten av påståendet.
Hittade ingen bra replik till hans historia och lät tystnaden ta över. Ölburken hängde i luften medan jag svalde innanmätet. Detta uppväger allt. Långsint är något jag inte är, oavsett vad. Tiden känns knapp, vet inte varför. Ser på klockan 17:51 visar den, för mig känns det som 20:35.
Vad ska jag göra just nu, sitta med den moderna spetälsken eller gå vidare?
Sväljer det sista och lutar mig tillbaka mot bänkryggen igen. Några förbipasserande ger oss dömande blickar men ingriper inte.
”Det va gott va?”, sa Benny med den drucknes omissigenkännliga röst.
”Oh ja, fy för vilken värdehöjare, och folk snackar om kaffe när det finns öl.”
”Du är en riktig kille i min smak, verkligen.”
Vanligtvis ogillar jag betygelser nämnda i fyllerisammanhang men lät det vara. Är det en sexuell invit nu igen, vad ska jag säga för att inte såra honom? I och med att jag är så ful kanske han blir extra sårad när jag ger honom ett negativt svar? Jag byter ämne, ingen idé att lösa det nu.
”Hur kommer det sig att en man som du sitter här, vad är din berättelse om jag får fråga?” frågar jag Benny.
”Halledar, vilken fråga och vi som precis har träffats! Jag ska inte vara den som är den. Det började med ett par flickor sen hamnade jag här och så är det. Till något helt annat, har du provat att koka upp en stor portion havregrynsgröt och låta det stelna i kylen i en stor bunke en timme och sen stoppa pitten i?”
”Nej, du inte vad jag kan komma på”, sa jag efter en störtvåg av förvåning. Men vilken snabb resumé du kan verkligen konsten att sammanfatta. Nej, nu måste den här familjen gå vidare. Tack för ölen och samtalet, vi kanske träffas igen. Jag bjuder nästa gång!”

Trodde att mannen skulle säga ett par slutord men han satt kvar och såg nedstämd ut. Likt en åldring på ett boende som förväntas se glad ut när veckans visit lämnar för att inte återkomma förrän en vecka. Försökte att lägga ner de tråkiga tankarna om att jag svek honom, inte har jag väl ansvar för honom? Äh, han klarar sig jag har nog av mig själv för ett gott tag framöver.

Nu följer jag en bred gata. De breda gatorna i samband med tvärgatorna har oftast de bästa pubarna. En öl till hade varit som ett offer skänkt till gudarna, om man hade varit troende. Klädaffär, guldsmed, café, telefonbutik, bio, visst kan inte de hjälpa att de finns där men var är ölen. En öl, en öl för min förlorade svendom. Kan man kalla det för det? Rent teoretiskt har jag inte själv utfört akten, endast som passiv mottagare. Finns det ingen lathund för sådana ting, en nitisk sexualupplysare torde ha rätt information? De som har varit homosexuella livet igenom och endast utstått stötar och inträngningar är de också oskulder? Nej det finns inte i min värld. Detta kommer jag aldrig att få tillbaka. Besudlad, fläckad och oren för livet. Samtidigt hatar jag mig själv för att jag fick stånd och vid vissa tillfällen gillade, rentav älskade befläckelsen och förövaren. Vem är jag? Vem i helvete är jag Nimrod Flapp, en ful, degenerad, oförtjänt av livet och numera oren människa? Livet har getts mig utan förbehåll och jag hade kunnat förvalta det på ett korrekt sätt, kan jag lastas för saker som är utom min kontroll? Vågar inte tänka på livsfrågor mer i denna stund med tanke på följderna och koncentrerar mig istället på att hitta en presentabel pub.

Elva minuter har gått och inte en endaste tillställning med spriträttigheter hade förärats mig. Staden var okänd för mig, namnet visste jag inte heller. Där borta då, ser inte jag en skylt som hänvisar till dryckenskap? För varje steg ser jag det skarpare och halvsprang resterande del, i vanliga fall springer jag inte. Är man tillräckligt begåvad behöver man inte motion, visserligen gällde det inte mig. ”Kennys” hette den och jag ickehomosexuell som jag förhoppningsvis är skulle jag kunna suga av Kenny plats, så glad var jag. In genom trädörren for jag till den lackerade bardisken och beställde.

”En stor öl var det här åt mitt håll, tack”, sa jag till en klen äldre dam.
”Identifikationspapper, visa det.”
”Det har jag inga, titta hur jag ser ut, snälla frun sälj en starkdryck till mig.”
”Frun? Det har ingen kallat mig på väldigt många år, det ska du ha klart för dig. Om du ska något att dricka får det bli läsk eller vatten, så är det”, sa kvinnan med en lärarinneröst.
”Inte lönt att diskutera med överhögheten, ett kallt glas vatten om jag får be.”
Hon ställde den framför mig och vände sig direkt från mig efteråt.

Sätter mig lite avsides på en av barstolarna och börjar med sluka vattnet för att sedan bara ta några småklunkar. I mitt synfält intar jag fyra män och en kvinna. Två av männen sitter ensamma och de andra tillsammans. Ständigt dessa kvinnor i minoritet som med sitt taktiska kunnande ilägger sig situationer som ger dem bäst chans. Hon är inte snygg, men en kvinna är en kvinna särskilt på en bar med fyra män. Den ensamma barpersonalen är också en kvinna, en stark kvinna med flera lager skinn på näsan. Henne skulle jag knappast våga mig på, en felsägning och så ligger man ute isolerad från värme, dryck och närmare kontakt. Männen tittar på mig, jag försöker hålla blicken men jag frånfaller. Inget bra förslag att stångas med stamgästerna det gör absolut ingen nytta. Vattnet är slut, beställer en till. Förvånansvärt vad snabbt det går att dricka när man är ensam och inte har en själ att konversera med. Sällskapet skrattar, vad de måste ha roligt som sitter där i all sin gemytlighet, gemenskap och myser, det vill jag ha.

Fjärde vattnet var beställt, inget nytt folk kom in, ingen gick ut. Samma besökare om än det bara hade tagit drygt en timme att svälja tre glas vatten. Den fjärde gick ner och den femte var på väg. Kvinnan bakom disken stod stelt och tittade på mig som hade jag sagt något väldigt politiskt inkorrekt.

”Nu räcker det. Föregående dricka var den sista för dig, inte alls bra att dricka så mycket, inte alls bra.”
”Nej du det var det inte, skulle du kunna tillreda ytterligare en?”, mitt ganska ledsna tilltal frapperade både mig och personalen.
”Ah nej du är ful och ska inte vara här ensam, gå nu hem eller gör något annat.”
”Tack för din enorma humanitära verksamhet men jag vill hemskt gärna ha en eller två till. Skulle det inte gå för sig?”
Kan jag inte bara få sitta här och känna mig lite tryggare än vanligt, ständigt ska dessa människor trycka ned en tills självförtroendet stampas ned och som senare tar tid att resa upp? Vad gör jag som förargar alla i min omgivning? Det börjar rycka i underläppen och kroppen skälver.
”Snälla du, jag vet inte var jag ska ta vägen”, sa jag med vätskefyllda ögon.
”Nej, gå nu”, sa kvinnan och blickade mot dörren för att underlätta min utgång.
”Servera honom”, sa en äldre man som hade brutit sig ur sällskapet och stod vid min högra sida.
”Givetvis”, kvinnan hade helt och hållet ändrat förhållningssätt.
”Och ge honom öl, som han sa från början.”
”Jo men, sa hon och tittade på mig med förskräckt blick, som om jag vore någon hon inte skulle vara tvär mot.
”Är ölen god? Visst slår den vatten med kuklängder, det är annat än det giftet du har hällt i dig fram tills nu?”, sa mannen.
”Mm, ja tack så mycket”, sa jag efter att jag hade svalt det för snabbt.
”Vad heter du? Du en öl till till honom”, sa han och pekade ned på mig.
”Nimrod”, mumlade jag.
”Ok, är du intresserad av att tjäna lite pengar?”
”Hur då?”
”Jag har ett jobb till dig som har att göra med personliga relationer, du får ett rum och bra betalt. Det är allt du behöver veta just nu.”
Svepte i mig ölen när jag märkte på hans kroppsspråk att han ville gå vidare och göra mig bekant med mina nya arbetsuppgifter. Otåligheten gömde han inte alls då han tittade än på klockan än på mig.
”Färdig!”, utropade jag.
Han förberedde vägen framför mig genom att sträcka fram armen i sträckt läge och med handflatans hjälp öppna dörren utan att behöva trötta ut sig. Utan ett hej då till sällskapet han ingick i för inte så länge sedan följde jag honom i blindo. Vi kom ut med mörkret som umgänge. Detta känns inte alls tryggt, för bra för att vara verkligt. Jag satt och behövde just någonstans att bo och ett jobb, plötsligt dyker en person upp som erbjuder mig de två sakerna. Hur ska jag kunna försvara mig mot honom utifall ett otrevligt läge uppstår? Han kan säkerligen övermanna mig precis som mannen på tåget gjorde. Kände lätt på min ömmande punkt, gjorde inte direkt ont, mer som en kvarstående vibrerande känsla.
”Var ska vi då?” frågade jag.
”Följ bara mig”, sa han utan att svara på min fråga.
Vi gick längs en den breda gatan i anslutning till puben för att senare gå på de mest obskyra gatorna som ingen utan lokalkännedom skulle begripa sig på. Om de var för att förvirra mig vet jag inte. Fortfarande kryper det i kroppen på mig med den återkommande meningen i huvudet: ”Detta känns inte bra”. I och med hans bryska ton vågade jag inte skapa slitningar mellan min chef in spe, det är ingen bra början på en arbetsrelation. De två raska ölen slog till nu, det snurrade i huvudet och min blick var inte lika responskraftig. I detta tillstånd skulle jag inte vara en svår utmaning för honom att ta itu med, bedövad och bedrövad fortsatte jag att följa honom, nu med lite längre avstånd mellan oss. Han tittade inte ens på mig för att se om jag var med när han korsade en gata mot en port i snidat trä. Vilket vackert område, enkelt men städat tänkte jag medan han höll upp dörren åt mig. Tittade på honom i tron om att han skulle säga ett par välkomnande ord, nej, han kanske inte är en ordens man. Belevad var han däremot när han höll upp hissdörren som luktade vanilj, tog ett friskt intag av luften genom näsan för att memorera doften. Vi stannade på våning fyra.
”Mirjam din ’snuttefitta’, kom och hälsa på vår nya vän”, pratskrek han.
En dörr öppnas i korridoren framför mig och ut kommer hon.
”Hej”, sa hon på ett avstånd av tio meter.
”Kom närmare och gör som vi har tränat på”, sa han.
Var det mig hon var rädd för?
”Det här är min dotter, Mirjam heter hon men det är det inte någon som säger, vi föredrar att kalla henne ’avloppsfittan’ och ’fittan som man kan vända en lastbil med släp i’ eller liknande. Nig!”
Hon niger smått tillbakahållet för att visa att hon inte gör det villigt, de återstående centimetrarna hon nekar honom ger kanske henne en känsla av seger.
Jag försätts i ett chocktillstånd med ögon stora som toalettlock, stelt ansikte och är oförmögen att tala. Den här lilla flickan kan inte vara mer än elva år och hon har inte ens kommit in i puberteten. Han ska föreställa hennes dåliga far och den rollen spelar han alltför väl. Är detta en hård jargong eller är det på riktigt?
”Ho”, sa mannen och stötte till min axel. ”Hon vill visa dig rummet du ska bo i.”
”Ja jo”, sa jag väckt ur min hjärnattack.
”Kom”, sa Mirjam.
Hon gick före mig och ställde dörren på vid gavel.
”Det här är rum nummer ett, det blev ledigt för ett tag sedan”.
Gick in och synade rummet, bruna tapeter utan mönster med blommiga gardiner i lila färg, en enkel säng, en liten byrå ställd bredvid för att agera nattduksbord och en heltäckningsmatta i rödorange med överhäng på orange. Här ska jag bo, kyffet var inte stort, jag stegade mig fram och estimerade ytan till cirka nio kvadratmeter. Det jag äger upptar inte mycket plats, en snusdosa, en klocka, en plunta och kläderna jag har på mig. In svischar mannen.
”Så då, har du kommit lite i ordning?”
”Det var inte mycket att placera ut.”
”Resten fixar vi löpande förstår du, så det ska inte vara några problem. Behöver du många pengar?”
”Ja, jag vet inte…”
”Det är klart du måste ha lite startkapital, här får du lite att påbörja ditt nya liv”, sa han och stack till mig en sedelbunt.
”Tack”, sa jag och var på väg att producera tårar.
”Du ska ha det bra hos oss", sa han med betoning på varje ord.
”’Silofittan’ kommer in med litet nattkläder så att du klarar dig genom natten.”
”Tack igen.”
”En sak till, skriv på här”, sa mannen och sträckte fram ett pappersdokument som liknade ett kontrakt.
”En ren formsak, står bara att du ska arbeta hos oss, jag måste ju veta att jag har kvar min älskade personal en tid framöver.”
”Självklart”, sa jag och tilldrog mig pennan från hans hand och präntade dit mitt namn.
”Vi möts senare”, sa han och försvann.
Utlämnad till mitt eget obekväma sällskap lägger jag mig på sängen för att få mig en uppfattning om hur mina kommande nätter ska spenderas. Tittar upp i taket, fläkten fungerar inte men lamporna gör det, alltid något. Det kommer att bli svettiga nätter på en hård osjunkbar madrass, alternativen är fåräknade och jag måste vänja mig nu när jag är så långt kommen. Kommer på mitt i allt att jag inte har tvättat ändan sen ”det” hände. Men var är toaletten, jag får leta? Ingen människa syns till i den vidsträckta korridoren. Öppnar dörren till rum nummer tre till vänster om mitt rum. Fyra ögon möter mig, den obekanta mannen ser på mig som på ett oönskat barn när han kör ner kuken i hennes fitta i sexställningen pålkranen. En gravid kvinna i färd med att förlösa barnet nekas genom att mannen stöter in barnet med stor kraft. Barnets huvud skymtas delvis för att senare avvisas utkomst. Kvinnan skriker till i flera nyanser, födslosmärtor, tillfredsställelse och behag. Fyra män och två kvinnor sitter translikt på plaststolar och onanerar utan att kunna slita blicken från förevisningen.
”Toaletten”, pep jag.
Med öppen mun, förskräckta ögon och sakta höjande hand pekar den handlingskraftiga mannen mot de andra rummen och håller sedan fram tio fingrar och sedan ytterligare fem.
Ett antal meter senare hittar jag fram till toaletten som har siffran femton ditmålad med tuschpenna, ett försök till att skriva snyggt som endast blev en darrig hands oförmåga att stilla nervositeten när den vet att skrivandets utgång kommer att beskådas varje gång man går förbi dörren.
Lika bra skita ut det och torka mig senare, sätter mig därför ner på en beige toalettring. Letar hetsigt runt omkring mig för att finna något att läsa medan jag sitter, hittar en fräck bok av och om en kvinna som roar sig med sina elever i vilda lekar. Hon testar dem till de yttersta med sina till synes oskyldiga element men som efter ett tag tappar kontrollen och liv ändas. Beskrivningarna om akterna är så otroligt eggande att min vänstra hand tar ett eget beslut om att stimulera mig. ”Hennes runda mjuka bröst och hårdnade bröstvårtor rörs vid så lätt och omtänksamt av en lätt kupad hand med kärleksfulla avsikter. Varje del av hennes kropp behandlas med samma vördnad, en hyllning till det sköna som hennes former utgör.” Vilka underbara lättvisualiserande beskrivningar som ingjuter en varm rusning från huvudet till fötterna. Med viss ansträngning dumpar jag en bit som påbörjar sin resa från slänten ner till vattnet. ”Den släta men också auktoritära halsen åtnjuter stor eufori av sensuellt vidrörande med omsorgsfull beräkning. De underskattade armhålorna får särskild uppskattning av en varm tunga och läppar som levererar lätta kyssar.” Skumläser otroligt snabbt för att få mig en någorlunda uppfattning, jag går av.
I vanliga fall fylls jag av vämjelse och stort självförakt men inte nu, detta var av en annan sort. Slår ner ett öga och ser blodbestänkta korvar som slåss om utrymmet med en vit massa. Torkar mig flera gånger och fuktar tre pappersark för att lösgöra det intorkade och avslutar med ett par torkdragningar.
Väntar på att få gå att lägga mig men Mirjam har ännu inte kommit och jag är för rädd för att lägga mig utan nattdräkt då han specificerade den saken kraftigt. Ligger och tänker men utan att kunna fokusera på en endaste sak när tankarna far åt alla håll. Livet, ge mig ett gott skäl att leva med mig själv en stund till.
Mirjam kommer in med en rosa pyjamas, det var den enda de hade som skulle passa mig. Iför mig den smått kontrastrika dräkten som inte är lik någon annan färg i rummet. Släcker sänglampan för att försätta mig i sömn och låta tiden axla ansvaret för att lösa mina inre och yttre vidsträckta slitningar. Väcks av dunkla skrik och höga kroppsljud, somnar sedan om.
En skepnad mån om att inte göra för mycket väsen av sig närmar sig sängen, endast en liten ljusstrimma mot nederkroppen avslöjar hans avsikter. Smygande bjuder han in sig själv och smeker mitt kött. Sömntung slår jag upp ögonen och var tvungen att värdera situationen, det är mannen och han är naken.
”Kryp närmare”, viskade han.
”Mm ja”, yttrade jag.
Han vände mig vant och rutinmässigt på mage, böjde knäna och fällde in dem under mig. Byxorna fick göras overksamma när linningen gjorde knävecken sällskap, hans kuk var varm.
”Du är bättre än ’dörrhålet’ jag gav en omgång för några timmar sedan”.
Hans lem uppslukades.” Jag försöker trappa ned, förresten hur gammal är du?”, frågade mannen förstrött.
”Tio”.