Hemmet hade
desorienterats sedan min bortovaro. Inget var sig likt och jag kunde
inte för livet förstå vad som hade orsakat denna missaktning mot
min person. Allt var rent ända ut i bordskanterna. Jag gick runt
utan att veta vad jag egentligen letade efter. Inget damm, grus eller
smutsfläckar i sikte. Till och med en del ärtsoppan - som hade
skjutits upp i taket från den gången jag försökte spräcka
plastkorven med hjälp av skedens ändhandtag – var borta. Fortsatt
förundrandes gick jag runt och halkade eftersom jag var så van vid
att de intorkade läsk- och saftpölarna greppade tag om min
framfart. Hur i allsin...? Nog för att det var smutsigt men hade
någon tagit över förvaltningen om min så kallade vanskötta
boplats? Då fick jag syn på ett hastigt eller vårdslöst papper,
var på det stod:
"Tjena du,
Jag kom in här och
hoppades på lite gott att ta med mig. Men när jag kom in här
letade jag så länge att jag fick för mig att det var lättare att
städa upp och se vad som fanns där under bråtet. Efter att jag
hade röjt upp allt och sett att inget av värde stod att finnas
gjorde jag en helomvändning och fortsatte att städa till det
sorgliga slutet. Nu hoppas jag å det innersta att du vill förlåta
min missgärning in spe och gonar till dig riktigt i ditt nya fräscha
hem! Min innersta önskan är att du inte älskade din omgivning och
hoppas på så sätt att jag inte stal din trygghet och ditt inboende
som du kanske har jobbat på i många år.
Möjligen har jag gjort
en människa glad i natt – Frutte. Dörren var borta när jag
kom."
Frutte, vilken man, eller
kvinna gör något sådant? Synligt ledsen ville jag inte annat än
att få i mig en tår men inte ens det klarade jag av. Hur kan en
människa göra så mot en annan? Först intrampandet sedan ritade
han eller hon om hela min tillvaro utan mitt godkännande. Varför
utsätts jag för andras välmenande som blir så fel? Hade jag velat
komma hem till ett hotellrum hade jag bott på ett hotellrum, nu vill
jag vara hemma. Jag lutade mig tillbaka i den nu så rena pinnstolen
med den knäckta ryggen för att sedan ligga på knä och syna den.
Där på sitsen fanns en gång i tiden en senap- och lingonsyltfläck
som såg precis ut som ketchup, så många skratt den frammanade. Och
där på vänster framben, chokladen som smälte när jag fotbadade
och då en bit av chokladkakan plumsade i vattnet men bara för att
återkomma på stolsbenet. Det var en lycklig tid kommer jag ihåg,
rena och välvårdade fötter hade jag i varje fall. Åh och där på
mellanpinnen, du trodde inte att jag kom ihåg dig? Jag snubblade på
tröskeln med ostbrickan och den lilla kvarlevan av tryffelbrie jag
hade inhandlat - att avnjutas medan jag tittade ut ur fönstret -
hamnade så vackert att jag lät det vara. Avsaknaden av visuell
minneshjälp känns precis som när någon tar väck papperna man med
möda har skrivit ihop då man läser upp det men ändå förväntas
fortsätta utan att något förvanskas. I samma stund som jag skulle
resa mig upp från hukandet känner jag vinden spela i mitt nyklippta
hår . Tittar dit bort en stund med uttryckslös min och går vidare.
"Oj vad du är
sakligt lagd. Det ska du ha klart för dig att en sak som irriterar
mig är folk som lägger sig ned så fort ett särskilt hinder
ställer sig på deras väg. Deras framfart stoppas av en liten
förhöjning efter många hårda kullar men de motsätter sig att
försöka nivellera terrängen. Ack ja, dessa så kallade människor.
Tänka sig att de förkastar allt och i stället upprätthåller sin
bristfälliga princip på grundval av en obetydligt försvarbar bit
till kostnad av livet självt. Varför låser du hjärnan till en
räls utan alternativvägar?", sa jag till mig själv och gick
ännu vidare så att jag slog i axlarna på väggarna. Det behövde
jag. Självkritik är en sjuklig plåga rotad kring de friska
delarna. Rötterna kan inte dras upp utan att de andra sakerna
riskerar att skadas.
Visste inte vad jag
gjorde eller vad jag skulle göra nu. En dag som denna efter timtals
bilkörning fick mig inte att kännas lättare någonstans. Rätt som
det var stod jag i ett hörn och undrade hur jag kom hit, minnet svek
mig igen. "Ja visst är det nittio grader där om jag så ska
berövas mitt skägg", sa jag för att inte verka som ett fån i
den utlämnande lejongropsliknande situationen. Sådana stunder är
sköna, efteråt inser man att sinnet lämnades ledigt för ett tag.
Aldrig kan man fånga sig i förloppet, utan glädjen av att upptäcka
lite av sig själv förmedlas alltid till sist.
Intresset av att följa upp hela den bisarra historien kittlade mig
inte nämnvärt, det kliade bara. Men inte på det sättet att jag
till varje pris skulle vilja nagla huden och riva den. Nej, känslan
översteg aldrig min fattning. Jag lät det vara, bådadera. Vad vill
jag mest av allt göra just nu? Vad vill mitt sinne ha och vad
behöver min kropp? Njutning eller överlevnad? Går det inte att
kombinera till en njutningsbar överlevnad? Tänk om jag kunde finna
en sådan sak, men var? Var, var ska jag? Varför ställer jag så
många frågor till mig själv? Jo, men tänk dig själv hur konstigt
det hade varit om jag bara hade svarat. 1942. A. Oblat sfäroid. Den
första. Svinrygg. Sten Broman. Umbra. Polledro. Telomer. Tuvstarr.
Tatariskt växtlamm. Slängpolska. Stickvalv. Hyggesbränning.
Faslåsning. Durkins öppning. Trichuris. Chikungunya.
Ta mig bort, än vet jag
inte var. En plats där man får finnas till utan att jaga nästa
andetag. Möta andras blickar utan att vika undan ansiktet. Prata
utan att bli avbruten. Lyssna utan att behöva tala. Äta endast för
att det är gott. Trygghet med försorg. Saknad utan missunnsamhet.
Balans i varandet.
En sak var stormsäker,
platsen är inte där jag befinner mig. Att det ska vara svårt att
hitta något man saknar men inte vet vad det är. Magen kurrade igen.
Överlevnadsbehovet, din skränfock!
Min mage vädjade om nåd
från den flottförsedda maten som kantar åtskilliga vägar. I
stället bestämde vi oss för ett ohederligt närlivs med godkända
varor. Här tvingas jag alltid räkna ihop summan man hade varor för
annars kunde det lätt bli flera kronor extra i hans ficka, kvitto
avfärdade han alltid som ett psykosocialt problem. Aldruser var
mannen att gå till om man vill göra affärer med tjuven framför
sig redo att dra fördel av din ovaksamhet. Det svarta oljiga håret
hängde ner över den infettade pannan och det grova ögonbrynet.
Ögonen sken av förakt och lyste av den kommmande hästhandlaraffären
i sikte. Näsan, så glansig att man alltid fick en impuls som måste
brottas ned för att inte slita av den i tron att det är plast.
Öronen hade vikit sig så långt inåt huvudet och blivit ett med
ansiktet, jag har aldrig litat på människor med ihopväxta
öronsnibbar. De små luriga läpparna, alltid i rörelse, putandes
för att sedan dras tillbaka. Hakan var inte långt borta från
underläppen och slutade tvärt därefter. En köttig hals följde
och gav det svaga käkpartiet mindervärdeskomplex. Axlarna i sin tur
var små och hade intet med halsen att skaffa. Kroppen fortsatte i
den smala linjen ända ner till vaderna vilka bulade upp sig rejält,
jag kan förstå varför. Allt detta omgärdade honom av en gräslig
ryslighet i mina ögon.
Jag hade enbart försett
mig med en billig maskinrullad rulltårta med sprickor och vad som
skulle föreställa grädde och sylt för att göra den här episoden
smidig. Somliga säger att man ska köpa de handrullade rulltårtorna
med riktig grädde och sylt från Mikronesien men det tillät inte
min budget mig samt att det krävs inte bara god ekonomi men också
kontakter å det grövsta. Det var inte helt lagligt heller för den
delen, byråkrati av något slag. På flergrenigt håll har jag
däremot hört att det är värt samtliga utstickande kroppsdelar.
Har jag den goda slumpen med mig en dag ska jag önska mig det till
dessert, rulltårtan det vill säga. Åh du din gräddiga skapelse
hur många lovsånger kan jag inte skriva om dig? Så enkel men ändå
så rik. Inga bristningar, timsfärsk sylt, minutfärsk grädde,
fulländad in i det allra sista. Dig vill jag ha, kan jag tänka mig.
Aldruser hade börjat titta på mig där jag stod vid hyllan och mer
än smålog.
"Inget mer i dag,
ah?", sa Aldruser.
"Nej tack du, detta
räcker för min del", sa jag. Allt för att han inte skulle
kunna dribbla med siffrorna.
"Olé rajt, det blir
hundrafem och femtio".
"Eh heh, på hyllan
står det femton kronor".
"Nytt pris, jag
följer rulltårtprisets realtidsindex. Ge mig pengar."
Fastän jag visste att
det aldrig har eller kommer existera ett sådant system visste jag
också att det var hans pris eller inget alls som gällde. Jag gav
till ett förolyckat leende och halade fram jämna pengar. Påsen
hade jag glömt och fryspåsarna vågade jag inte ta. Han och jag har
haft svåra munslagsmål men nu har jag erkänt min roll och nöjer
mig med att gå direkt till bilan, varför göra den uppgjorda resan
längre?
Jag gick mig på en tankerunda helt utanför innehållet i texten:
Besvarad kärlek är
precis som den turnerande artisten som kommer till ens hemstad. Den
då föga älskvärda människan ger sitt ömmande tillkännagivande
till dig men utan det hade du aldrig engagerat dig. Nu intalar du dig
att du älskar denna person. Den smått förbisedda artisten vars
musik du någon gång lyssnat som hastigast på kommer till din stad
och du blir smått till dig. I samma stund gror en idolisering och du
börjar övertala dig om hur bra de egentligen är men aldrig
förstått det för att bli tillfredsställd för att lura sig själv
till tillfredsställelse. Förställd förälskelse.
Livet:
Jag kan inte bemästra
det men under ljusa stunder går det att överlista.
