Kan man bli normal utan att förgöra en del av sig själv? Är man en formbar lerklump eller härdades man under barndomen? Tänk om man visste.
Vem vet hur och när informationen måste tas tillvara på, men vem har den vetskapen under så tidig ålder? Under mina unga år tänkte jag faktiskt så. Om det var något man skulle företa sig under ett helt liv var det dags att börja då. Dessvärre hittade jag inte något som passade mig för en levnadsålder, ej heller nu.
Stundom vill jag förinta och förintas.
Skadeglädjen är något jag har fått dras med, även om jag kan förminska den men aldrig förneka dess närvaro. Återhållsamhet är ordet. Ligger det i min natur att jag uppskattar andras nederlag, är det nedärvt, uppodlat eller gjutet under mina tidiga år?
Stoltheten har fördärvat min livsnjutning, tror jag. Den har förkastat det som jag klistrade på negativa värderingar. Fan. Vad har jag inte missat på grund av denna förkastliga egenskap? Tänker jag tillbaka och lägger brickorna på plats kan jag plötsligt se bilden och då börja gråta nederlagstårar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Ronny,
Ta hjälp av vården om du inte redan har, tro mig, jag vet.
Att överlämna mig själv till vården har inte slagit mig men terapi av någon sort har däremot gjort det. Det är ett stort steg och mycket pengar endast för att få reda på hur pass sargad man är som människa, eller går det att få hjälp också?
Skicka en kommentar