Åh nej.

Hjälp mig för jag vet icke vad jag gör.

Dessa dagar har jag kväljts av allehanda saker som till stor del har upprymt mig. Det jag inte klarar av nu är det mesta. Allt som har en egendomlig vardaglig fästpunkt gör mig icke förnär. Minsta lilla höjdpunkt kan bringa mig till fördärvet. Jag klarar det inte mycket längre för det ena ger det andra. Känner mig som en stor skit jämfört med hur jag var innan. Nu kan jag se hur det verkligen har förändrats och jag gillar inte det, allt är uppochned och bakochfram.

Ni kära belackare må ni vändas i vällust när ni nu ser vad som skrivs. Till er räcker jag vitflaggan och ber om nåd. Detta är början till slutet och ni kan förvissa er om seger.

Allt det som har skrivits kommer att besannas. Jag har förgjort min del av min tilldelade tid och kommer snart inte längre att själv kunna välja vägval. Saker har gjorts fel och det skall alltid vara som en black om foten till mig. Mycket ångrar jag, mer än vad jag då trodde var det rätta. Förhållandet har ändrats, nu är det allt eller inget som gäller (ursäkta klyschan). Tack för mig. Jag tror inte att mycket mer av min levnadsstandard kommer att upprätthållas mycket längre.

Tack, ja.

För första gången på länge känner jag mig väl värd min existens.

Nu i dagarna är det precis som om jag har upptäckt mitt sanna värde och agerar utifrån det, underbart! Så länge jag har nedvärderat mig själv och tänkt att jag inte är värd ett råttarsel men nu blir det ändring. Tack vare, eller på grund av mitt föregående engagemang tycker jag att sakerna har fallit på plats och jag njuter verkligen av mitt nuvarande tillstånd, som det är. Det som har hänt kan inte ändras men jag ska fan se till att det som kommer att ske i framtiden kommer att böjas till min fördel. Bland annat spriten gör att känslorna hopar sig i form av enorm vällust inför livet oavsett själstillstånd. Just nu har jag pratat med en vänlig själ vid namn Charlotte som ville hjälpa mig med mina problem i livet. Hon hade den typiska "Jaaa"-gensvaret men jag gillade henne ändå. Var nästan på väg att gråta även om det jag gjorde var en del av mitt livsprojekt. Ändå var det verkligt för det jag genomgår är inte av mindervärdig karaktär.

Såg Lasse Kronér ute en kväll och han ryggade tillbaka när jag kom för att beställa en bier.