Åh nej.

Hjälp mig för jag vet icke vad jag gör.

Dessa dagar har jag kväljts av allehanda saker som till stor del har upprymt mig. Det jag inte klarar av nu är det mesta. Allt som har en egendomlig vardaglig fästpunkt gör mig icke förnär. Minsta lilla höjdpunkt kan bringa mig till fördärvet. Jag klarar det inte mycket längre för det ena ger det andra. Känner mig som en stor skit jämfört med hur jag var innan. Nu kan jag se hur det verkligen har förändrats och jag gillar inte det, allt är uppochned och bakochfram.

Ni kära belackare må ni vändas i vällust när ni nu ser vad som skrivs. Till er räcker jag vitflaggan och ber om nåd. Detta är början till slutet och ni kan förvissa er om seger.

Allt det som har skrivits kommer att besannas. Jag har förgjort min del av min tilldelade tid och kommer snart inte längre att själv kunna välja vägval. Saker har gjorts fel och det skall alltid vara som en black om foten till mig. Mycket ångrar jag, mer än vad jag då trodde var det rätta. Förhållandet har ändrats, nu är det allt eller inget som gäller (ursäkta klyschan). Tack för mig. Jag tror inte att mycket mer av min levnadsstandard kommer att upprätthållas mycket längre.