Må blyet ta mig

Dessa människor som reser sig innan bussen har stannat. Jag vill döda dessa ovärdiga varelser.

Organisk bier var god ända tills jag läste vad det just var.

Alla utomskåningar som tar plats i Skåne, dö.

Folk som tittar på mig då jag har hörlurar på mig vilket leder till att jag blir medveten om min andning. Andas konstlat och med tiden förvärras det och till sist hyperventilerar jag.

En evig väntan på det väntade.

Kan inte lyckan ta vid där smärtan slutar?

En ny dag blir till och jag existerar för att lägga in fel i den.

Hur länge ska jag dväljas i denna smärthåla?

Enär detta troligtvis bara är en förbigående fas är känslan av ett långt engagemang mångt större.

Fasaden man murar upp och putsar till andra gör att man nedvärderar sig själv.

Men tanken om det ouppnåeligt goda gör att man hankar sig fram.

Avsaknaden av närhet på sikt formar en bitter och otrevlig människa.

En lösfitta i näven...