Förlust

Nu har det gått mig illa igen. Allt som jag trodde hade förbättrats låg endast latent och samlade sig för att komma ut som en ohanterbar massa.

Jag vill egentligen inte nedteckna detta men jag måste. Om inte annat för egen del så att det inte upprepas alltför ofta. Tyvärr är jag Ronny Grosder och allt ska ju med.

Efter att ha förlorat en ansenlig mängd pengar en tisdagskväll och -natt gick jag förtörnad hemåt mot Gustav Adolfs torg på Stora nygatan. Än vet jag inte vad som for i mig. Tidigare har jag förstört sidospeglar på bilar - i nyktert och onyktert tillstånd. Första gången på länge blev jag ertappad på grund av min oaktsamhet. Jag blev lurad. Kanske.

Där går jag i min egen värld, vet inte om jag lyssnar på musik. Jag var rejält toppad. I och med att pengar hade utgjutits fick den spontana handlingen en fri illdådsform. Vad gör jag? Jo, jag går förbi bilar. Hur kan jag bäst låta min argsinthet förklara sig? Vad har jag? Min kropp och nycklar. Jag tar fram nyckeln och drar den på två bilar hela vägen från fronten till baksidan på deras högra sida. Då hör jag:

"Hallå! Vad håller du på med?"
 Jag springer.
"Stanna!"
Jag hör att rösten är starkare och tänker att han närmar sig. Då stannar jag upp för att konfrontera honom.
"Ja vad är det?" frågar jag. Här får jag en ordentlig nervositet och jag pissar på mig. Det går inte att stoppa.
"Vad håller du på med?"
"Jag vet inte. Jag vet inte vad fan jag håller på med".
"Detta kommer att kosta mycket pengar", sa han.
Här inträder en kvinna som tydligtvis har sett hela händelseförloppet och vill så gärna ringa polisen. Men både jag och han önskade deras avhållsamhet.
"Stick!" sa jag. "Sköt du ditt". Hon stack.
Han tar fram sin mobiltelefonen och lyste på lackskadan.
"Det här kommer bli dyrt", sa han igen.
"Jag fan i mig inte vad jag håller på med. Ge mig en jävel", sa jag. "Lappa till mig".
"Nej det vill jag inte".
"Kom igen ge mig ett straff", fortsatte jag. Han ville fortfarande inte. "Jag är ett ensamkommande flyktingbarn från Syrien", sa jag. "Jag kom hit redan 1999". Han såg lite misstänksamt på mig men sa inget.
"Det kommer att kosta dig fyra tusen. Den andra bilen skiter jag i".
Jag tog fram plånboken och fiskade fram sex femhundralappar och en bunt hundra- och femtiolappar. För mig kändes det som 3850.
"Räcker det?" frågade jag med tanke på att jag inte hade räknat de lägre sedlarna.
"Ja det är bra", sa han.
"Vad heter du?" frågade jag.
"Robert. Och du?"
"Ronny".
Här tar minnet slut men vad jag förstår skildes vi åt. Än vet jag inte om det var han som var den rättmätiga ägaren till bilen. Tyvärr var jag så avhyst verkligheten att de tankarna inte infann sig. Dessvärre tror jag att Ronny Grosder blev totallurad. Hade jag varit bilägaren skulle jag givetvis ringt efter polisen och låtit försäkringsbolaget ta skadan och förövaren ta straffet. 

Min hemresa bestod av en svarttaxi med Hadri bakom ratten. På grund av min pengaförlust åkte vi först till en bankomat. Jag tog ut fyra hundralappar.
"Du ska få extra", sa jag till Hadri. Han hade gett mig ett pris på hundra kronor för resan. Han fick två hundra. Vet inte om mitt piss luktade något men han fick åtminstone kompensation. Hur jag kom i förhandling med honom vet jag än inte.

Till jobbet körde jag trots att  jag visste att jag var full. Tittade på Waze om polisen fanns utmed min färdväg. Snart kommer jag att förlora körkortet. Spydde rikligt ända fram till klockan 14.