Den förlorade barnstrumpan

Jag gillar barn.

Nej, jag älskar dem.

Vilka underbara varelser.

Första gången jag träffade på dem var under min tid som vuxen. Dessvärre fick jag inte av mina föräldrar leka med barnen. Kanske det är det som har uppfyllt mig till brädden och som jag inte kan tömma. Kan ge mitt liv för de små fanskapen. Om jag får mitt först.

Det började med att jag tittade ut från fönstret. Många av de utomeuropeiska barnen lät sig hållas ganska fritt och orört. Jag gör ingen skillnad på barn och barn men de var mer tillgängliga. Deras lätta sätt att handskas med världen, ovetandes om vad livet egentligen innebär.

Jag bjöd in en liten pojke på åtta år i min boning. Han var nyfiken och jag gav honom skäl för hans tankar. Han visade mig en fotbollsbild. Jag visade honom min kuk. Den gången då jag gned kuken mellan hans strumpa och foten var något av det bästa. Tänk dig att du vaknar upp en minut innan utsatt alarmtimme fullt utvilad och att du sedan får en avsugning av din käresta. Så var det för mig. Tyget och huden mot min lem, han njöt han också. Varför ska barns sexualitet döljas och göras till något ofint? Så småningom kommer allt att ändras. Får rumpnissarna och de samtyckande våldssexualutövarna sitt så jag kan banne mig få mitt. För jävelen. Barn är ett begrepp skapat av myndigheterna och jag är inte den som låter mig styras av slumpartade benämningar.

Åter till min lilla soldat. Det är inte ofta jag kan hålla mig då mitt styva ollon nuddar ankeln efter att jag har hållt uppe strumpan så att jag kan föra in den. Så mycket jobb innan det händer och så kan det vara slut på några få sekunder. Nej. Jag har lärt mig att hållas och gör det med en mycket större belöning i slutändan. När jag väl är inne mellan mina två absoluta favoriter rör jag mig inte längre. Bara finns till och tittar på min partner i ögonen och känner att nivån höjs. Då får jag tampas med att styra mitt välbehag. En väldig känslovåg trycks mot mig och jag kan välja mellan att ta emot eller värja mig mot denna. Vill jag ha snabbmat eller en fullvärdig lagad kost? Hans fina bomullstrumpa värmer mig. Nu fick jag fatt i en normal pojke som inte lever på råkost, hans fot är varm och jag njuter fullt ut.

Han säger inget, inte jag heller. Sedan jag följde honom från lekplatsen sade vi inget till varandra. Han var införstådd med det hela. Älskar honom ännu mer för det.

Mitt kukblod pumpar och jag kämpar med att hålla tillbaka. Vill inte dra mig tillbaka för då blir det som en miniförlust. Tänker på mina vårtor i näsregionen och hur jag ska bekämpa dessa. Vackert är det inte även om det ger mig karaktär, fulkaraktär. Kanske jag ska torka ut de?

Behåller mitt lugn och min kuk kvar där den ska vara. Så, jävla, skönt. Ingen musik, inga ljud över huvudtaget. Bara vi och denna gemensamma upplevelse. Detta kan pågå i flera timmar utan att det känns som en väntan, endast uppbyggnad.

Precis innan min planerade brisering drar han sig ur och låter strumpan bli kvar på min sorgliga kuk som kärlekspresenten som lämnas tillbaka.

Jag måste hitta strumpans ägare.

Samtida

Åh nu har djinnen krävt sin rätt igen...

Lavinia vad jag vill ha dig här och nu, snarast. Så stora mina önskemål är att vi båda står i samma tid, det vill säga i början av nittonhundratalet och kysser varandra tills vi måste andas. Hur kan det göra så ont att vara kär?

När jag såg Lavinia Swire för första gången flyttade sig hjärtat från ena sidan till den andra. Hur är det möjligt att du har så stor inverkan på mig? Aldrig förr har en fiktionfigur haft sådan kontroll över mitt känsloliv. Äh jag är bara en dum liten gås. Kvarstår gör dock min översvallande kärlek som jag icke vet att göra av med överskottet. Det du gör med mig har få lyckats göra. Sedan jag såg dig senast har jag inte klarat av att putta dig från mina tankegångar vilket jag ogärna gör. Bara du kan förflytta mig till tonåringarnas land och försätta mig i en lyckligt medvetande fas som jag tyvärr vet om att den aldrig kommer att förverkligas men ändå.

Kan vi inte bli en?

Åh snälla vackra rara människa.

Då jag tänker på dig går inte annat än drömmen in. Jag kan inte släppa dig. Att jag måste vara intoxinerad för att underrätta dig om mina känslokval gör mig så mycket sämre till mods. Varför klarar jag inte av att visa mina känslor i ett så kallat normaltillstånd? Så här jag inte känt sedan en viss målerska jag fattade tycke om steg på samma buss som jag till gymnasieskolan och jag så idogt väntade på hennes godkännande. Vid ett tillfälle frågade hon mig om klocktiden och jag som vid så många andra tillfällen förstod inte att det var mig hon tilltalade. Alla dessa förhoppningar som gick mig förbi. En gång anmärkte hon hur min lyssning till Kai Walters Reflection då jag på min Sony Walkman nyttjade maxvolym och hon berättade om att hon kunde utröna om vad jag på vilken volym lyssnade på. Vilka läppar och vilket dekolletage, mmmm. Samtidigt tror jag att jag hade varit bättre än alla dessa andra trevare. Tråkigt nog har jag sett ett vikande antal på andelen tillkännalägganden av mina forntida obligatoriska hågkomster. Ibland tror jag att jag är den enda kvarvarande av alla dessa möten.


Nu börjar sakteliga fingranden efter utemål. Aldrig ska jag finna mig till ro förrän jag hittar den som älskar mig bortom denna försakliga värld. Så många gånger jag har haft min chans att tillskansa mig kjoltyg till kostnad av ett leende men jag har undvikit att sälja mig för billigt, vad jag trott. Varför ska jag fortsätta vara sur eftersom mina principer hugger mig? För många gånger kan jag inte yttra ett ord då mitt sinnestillstånd underlåter mig att vara mångordig. Senaste gången jag i den grad var oemottaglig var 2009. Tyvärr erfordras stimulantia och stimulantia i legio för att jag ska kunna ta kontakt med det täcka könet.

Idag har jag lyckats med att ta avstånd från alla dessa dejtingsidor och dylikt, men för hur länge till? Jag känner att jag sviktar och att det inte kommer att dröja länge till. Inom en snar tid kommer jag att registrera mig på en degenerad sida och framlägga alla mina brister och mina få kvaliteter.

Jag är kär

Jag är kär i Lavinia Swire.

Bestämde mig för att se Downton Abbey i sin helhet. Under två mycket intensiva dygn gjorde jag allt annat än att traggla mig igenom denna fina serie. Säsong ett var mer än bra och tvåan också, mycket tack vare att Lavinia Swire i gestaltning av Zoe Boyle gjorde entré.

Denna graciösa varelse har så oerhört många saker man kan falla för och jag föll. Vacker håruppsättning, så välgörande hela hennes person. Oskyldiga och kärleksfulla ögon. Namnet så passande henne. Hon andas så otroligt många känslor hela tiden och jag kan inte annat än att kära ner mig än mer då hon ser ut att vara bekymrad, förvånad, glad, fundersam eller bestämd. Lavinia, så enkelt att läsa av hur du känner dig. En intressant asymmetrisk näsa ovanför den lilla munnen och den lilla hakan. Allt på en oslagbar ljus och snygg hy. Vilken kvinnlig air hon besitter.

Hennes personlighet visar upp en osjälvisk och älskande, men ändå timid och många gånger tillbakadragen människa. Att Zoe Boyle inte är så utanför Downton Abbey gör mig en aningens besviken, tyvärr ser hon inte alls lika bra ut som Lavinia Swire. Jag blev knäckt när Matthew missbrukade hennes förtroende och gick på den veliga Lady Mary. Det gjorde att Lavinia dog av brustet hjärta samt lite av spanska sjukan.

Min kärlek drog framåt att titta igenom säsong två igen efter bilder då det inte fanns tillräckligt många eller bra bilder.