Samtida

Åh nu har djinnen krävt sin rätt igen...

Lavinia vad jag vill ha dig här och nu, snarast. Så stora mina önskemål är att vi båda står i samma tid, det vill säga i början av nittonhundratalet och kysser varandra tills vi måste andas. Hur kan det göra så ont att vara kär?

När jag såg Lavinia Swire för första gången flyttade sig hjärtat från ena sidan till den andra. Hur är det möjligt att du har så stor inverkan på mig? Aldrig förr har en fiktionfigur haft sådan kontroll över mitt känsloliv. Äh jag är bara en dum liten gås. Kvarstår gör dock min översvallande kärlek som jag icke vet att göra av med överskottet. Det du gör med mig har få lyckats göra. Sedan jag såg dig senast har jag inte klarat av att putta dig från mina tankegångar vilket jag ogärna gör. Bara du kan förflytta mig till tonåringarnas land och försätta mig i en lyckligt medvetande fas som jag tyvärr vet om att den aldrig kommer att förverkligas men ändå.

Kan vi inte bli en?

Åh snälla vackra rara människa.

Då jag tänker på dig går inte annat än drömmen in. Jag kan inte släppa dig. Att jag måste vara intoxinerad för att underrätta dig om mina känslokval gör mig så mycket sämre till mods. Varför klarar jag inte av att visa mina känslor i ett så kallat normaltillstånd? Så här jag inte känt sedan en viss målerska jag fattade tycke om steg på samma buss som jag till gymnasieskolan och jag så idogt väntade på hennes godkännande. Vid ett tillfälle frågade hon mig om klocktiden och jag som vid så många andra tillfällen förstod inte att det var mig hon tilltalade. Alla dessa förhoppningar som gick mig förbi. En gång anmärkte hon hur min lyssning till Kai Walters Reflection då jag på min Sony Walkman nyttjade maxvolym och hon berättade om att hon kunde utröna om vad jag på vilken volym lyssnade på. Vilka läppar och vilket dekolletage, mmmm. Samtidigt tror jag att jag hade varit bättre än alla dessa andra trevare. Tråkigt nog har jag sett ett vikande antal på andelen tillkännalägganden av mina forntida obligatoriska hågkomster. Ibland tror jag att jag är den enda kvarvarande av alla dessa möten.


Nu börjar sakteliga fingranden efter utemål. Aldrig ska jag finna mig till ro förrän jag hittar den som älskar mig bortom denna försakliga värld. Så många gånger jag har haft min chans att tillskansa mig kjoltyg till kostnad av ett leende men jag har undvikit att sälja mig för billigt, vad jag trott. Varför ska jag fortsätta vara sur eftersom mina principer hugger mig? För många gånger kan jag inte yttra ett ord då mitt sinnestillstånd underlåter mig att vara mångordig. Senaste gången jag i den grad var oemottaglig var 2009. Tyvärr erfordras stimulantia och stimulantia i legio för att jag ska kunna ta kontakt med det täcka könet.

Idag har jag lyckats med att ta avstånd från alla dessa dejtingsidor och dylikt, men för hur länge till? Jag känner att jag sviktar och att det inte kommer att dröja länge till. Inom en snar tid kommer jag att registrera mig på en degenerad sida och framlägga alla mina brister och mina få kvaliteter.