Återhämtning

Under ett mycket svagt ögonblick till musik av Roxette i "The Sweet Hello, The Sad Goodbye" blev jag tvungen att återuppväcka saker som borde ha bestått dött.

Därför blev det till att skaka liv i mitt återstående och sälja ut till vemhelst som vill eller stannar upp för att ens betänka ett köp. En tid var jag rädd. Jo, jag var rädd eftersom i boken "Spelet" läste jag om att man inte ska gå till samma ställe då man känns igen och därmed inte framstår som lika attraktiv. Så tänkte jag också, ända tills en man sa till mig (jag parafraserar): "Men om di kan görra so darr borte so måtte det betyda att di osse är darr varenda kvällning". Det tog en tidssnutt innan jag hade lyckats bearbeta vad denna hela människa med endast en kvarts hjärnhalva sa. Därefter tog jag mig till allt detta och prisade honom för hans raka verklighet.

Nu börjar livet efter impulsen. Dessvärre har jag kvar min daterade presentation men jag ska framställa en ny text som får varenda vagina i Villervalla att bli våt.

Sedan vill jag framhålla att jag faktiskt fick ett sällskap av två utbytesstudenter på ett högt ansett hotell under förra veckoslutet. Under min sittning såg jag dessa varelser och som en ovansänd uppmaning reste jag mig upp när de var i färd med att gå ut från lokalen - förbi mitt jaktpass. Jag kommer inte ihåg vad jag sa men dessa två stannade och jag bjöd de på bier - Erdinger. Vi hade ett jättetrevligt samtal om ditten och datten dock inte patten. En av dessa den "fula" men som ändå hade ett okonstlat leende och verkade uppskatta min närvaro var med på noterna. Den andra var desto mer tillbakadragen och verkade se genom min fasad. Vi samtalade på engelska och skrattade och hade oss men till slut gick de och när det var för sent att tillskansa sig telefonnummer var de redan utom ögonhåll. Jag hade sprungit efter rakt i onödan. Är det sant, har jag det inom mig? Väntar det bara på att få komma ut?

 Såg Behrang Miri på Moriskan. Han verkade ha gjort platsen till sitt personliga audiensrum. Mestadelen av tiden gick han runt där i sin turkosa keps, rutiga skjorta och turkosa skor i väntan på folk som känner igen honom och tvunget ska kramas. Att han skulle få en plats i Svenska Akademien gör mig först skrattkittlig men sedan gör det mig ärkeförbannad.

Åter till dejtingsmörjan. Någonstans vet jag att jag är redo men att det kräver en start av ett kraftigare slag. Tittade på filmen "We bought a zoo" och det som sägs där att det endast behövs tjugo sekunders mod - stämmer, säkert. Felet jag gör att jag uppbådar all energi till att nog om länge gå fram till denna som jag länge har följt med ögonen. Det är klart som brännvin att slaget blir hårdare om ett nekande svar efterföljer den modiga handlingen!

Detta måste följas upp och förhoppningsvis med bravur. Trots en del snedsteg - som blev snedsprång och som till sist blev raketfärder snett bakåt - ska jag fullfölja detta, till en viss gräns.