Söndagstankar

Att gå på syndarens väg.

Onekligen har jag de senaste veckorna förnimmat desto fler tankar. Dessa har gått runt sedan dess. Denna jävla framtid. Under några stunder sitter jag där och vill uträtta saker av större och mindre betydelse, bara de tar mig framåt på rätt väg. Min utveckling har i flera fall stagnerat och i ännu fler kastats tillbaka. Hur göra? Frågorna har ställts oftare än de har kunnat besvaras. Vad vill jag med mitt tilldelade och sedermera framstöpta sunkliv?


Jag vet ärligt skrivet inte vem jag är längre.

När jag ser dessa slumpmässiga parrelationer går jag i taket. Ännu mer när de kryper varandra närmare och gör allt så skimrande okritiserbart. Varför kan inte jag också ha det så? Jag börjar undra när jag analyserar och kommer fram till att jag är bättre men ändå inte.

Oj, vad jag avskyr halva priset-varor som har gått över datumet men fortfarande lever under falsk lapp. Har märkt att jag har börjat självcensurera mig alltmer, något jag bör arbeta på.

I normala fall skulle jag prisa mig själv och min levnadsstandard i jämförelse. Men vem vill vara lycklig, i jämförelse med någon annan i stället för att inneha en fristående lycka? När jag tänker på mig själv ser jag en perfektionist som gärna vill lägga till det där lilla extra men som gör att det blir så jävla fel att man gör vad som helst för att få det som det var innan man skulle göra allt så mycket bättre.

Människovärde
Många tror att detta är oantastligt, det är det inte. Man måste lära sig att skilja på alla de egenskaper som utgör människovärdet. En levande sak som har gjort resan genom fittan ska leva. Efter denna eskapad är det föräldrarna, vederbörande själv och därefter staten som bestämmer vilket det andra värdet består av. Är så förbannat trött på dessa som påstår att alla är lika mycket värda. Nej det är vi inte din utopistavsugare. Kom hit så ska jag rövknulla dig till sans och stenålder.

Under mina utgångar har jag sett vilka människor som finns enbart för att upprätthålla en form av existens. Nu senast på The Square Side träffade jag en desillusionerad man vid namn Admir som påstod sig ha tre restauranger i New York. Han var så där allmänt trevligt hotfull. När han gick för att pissfontänera stack jag som ett jehu. Det är inte de jag vill ha i mitt liv men som jag i min position ska vara glad för att få mig till dels. Fler ensamvargsutfärder har gjorts och alla slutade ungefär så bitter olyckligt.

 Den senaste tiden har jag i förhoppning om ett bättre slutläge tankat mig med omåttliga mängder alkohol under väldigt kort tid i tron om att uppnå en annan slags dimension. Så har icke gjorts. I stället blir det irrfärder, tidiga inläggningar, diffusa framträdanden och sammanfattningsvis ett stort jävla töcken. Nej det blir inte bättre att dricka så fort du kan, detta vet jag nu. Min formel har icke fullfärdigats ännu men kommer kanske göra det snart. Jag har uppfattat mig själv som att jag vill vara kär nu. Letar frenetiskt efter någon eller något som kan ta tillvara på min inneboende kärlek. Oj vad jag vill ge och ge. Något som är värre än en otacksam mottagare är en ovillig sådan.  Flickor, tjejer, kvinnor, damer, sliddjur, andra klassens medborgare, blödande missfoster, ologiska saker - ni vet inte vad fan ni missar. Kommer detta att bestå, dras min position närmare en handlingsvillig sådan och jag kan inte svara för hur det kommer att sluta. Är detta hets mot folkgrupp?

Några sista ord från Ronny Grosder:

Ni har inte sett det sista av mig Malmö.