En dag i handen

God kväll.

Åh vad jag verkligen älskar pärlörhängen. När jag ser dess underbara förnjutningar på fina kroppar briserar jag. Dessa finskapade varelser som bär upp pärlsmycken med värdighet. Denna vackra aristokratiska hals med en eller ett par tydliga ådror. Den märkbara men ändå så kvinnliga (åh!!!) käklinje. Öronen som alltid är synliga tack vare en vacker frisyr som inte behöver dölja de utskjutande delarna utan frambär som dess stoltaste ägodelar. Den alltid så njutningsfulla bronsfärgade hyn, jag kan inte få nog. Alla jag har sett med pärlörhängen (clip-ons eller penetrerande, det gör detsamma) vill jag med allvarlig omedelbarhet göra till min egen.

M varför jagade dig inte än mer då vi lekte den leken på Grönhagen?
Varför jakade jag inte din så välvilliga fråga om att vi skulle bli ett 1994? Varför var skulle jag vara så tuff inför mina så kallade kompisar och avvisa din meddelerska - J? Detta är en av mina svåra hågkomster som jag gärna vill göra delbara. Faaaan! När jag såg jag dig på Kajutan för två år sedan. Du kände inte igen mig men jag sade till min kollega:

"Hon heter Moch var min första kärlek".
Han ville att jag skulle gå fram till dig men jag vågade inte. Hur skulle det mottas?

Sedan dess har jag förfördelat blondiner. Nej jag vet att du inte var helblondin men du var fan i mig inte mörk! Din syster C var ihop med min klasskamrat A R. En minnesbild av dessa har jag. De sitter i en träskapelse på skolgården och bytar saliv. Som jag såg upp till er då. Och nu. Jag hade inte dessa ting förrän jag själv anskaffade dessa.

 Fan för minnen!

Något som har vridit hjärnan en tid nu är alla saker som inte har gjorts. Saker som jag ser i ett annat ljus nu. Hur jag med min empiriska erfarenhet kan betrakta och därmed förakta. Fan! Minnen som jag vill dela med någon annan - som har upplevt liknande som jag. Vår tid var flyktig och vågig. Jag ville ha dig men du avvek därefter suktade du efter mig men jag spelade över och förlorade dig. Därefter flyttade jag från dig.

Ja. Alla dessa skeenden som gödslar hjärnans alternativa verkligheter. Vad hade hänt om...? Jag kan med allra största säkerhet skriva att allt hade varit så mycket bättre om jag hade gjort precis tvärtom. Då var min största koloss - blyghet och sekten. Nu är min största titan - blyghet och osäkerhet. Tjugo år senare är jag ett ännu större fån, fast på ett annat vis. Jag vill inte tillskriva mig alltför goda inblickelser men när man fortlöper livet får man ett större perspektiv.


Nena 2008:

Så annorlunda. Så mycket och många tänder men ändå. Din sensuella röst och moderlighet gör mig mottaglig och redo att ge. Alla kan inte vara bra på allt.

Nena 2012:

Ååarghhuh!
För i helvete. Hur kan denna sak marinera sig så jävla skön i tre-fyra år? Hon ser ju inte ut att vara femtio+. I stället utstrålar hon en tidig fyrtioplussare vid första anblick. Denna sort är väldigt svår att få tag på. Hon finns inte på de reguljära rutterna. Ej heller på nattklubbar eller uteställen. Hon finns på mataffären eller tehuset. Ja jag ska börja dricka te utav helvete!

Denna typ av människa vill jag ha. Fy fan vad jag kärade ned mig i Lucy Lawless karaktär i "Spartacus", Lucretia. Hon hade allt jag begärde. Denna bestämda men fortfarande kvinnliga överläpp som behöll sig så sensuell då hon inväntade att uttala sig, vilket fint filtrum. Den lite rultiga magen som jag ville med ömhet överskölja med bekräftelse. Hur munnen var ståndaktigt sensuell. Näsor är något jag har fäblesse för och Lucys är inget undantag. Hennes är så FUCKING fin! Min senaste megära var också en liknande och dennas näsa ville jag formligen SUGA AV. Vilket jag gjorde - men det uppskattades inte.

Nej tack vet jag Laura Morante som har den där mamsella looken som hon har uppburit från födsel till nuet. Hon går inte av för hackor. Den sortens tankar hade jag en gång då tittade på "Mad about you" och i det närmaste "Helen Hunt" och i min ungdomliga envishet sa för mig själv: "Denna kvinna ska jag få när ingen annan vill henne om cirka tjugo-trettio år. Nu skulle jag inte vilja röra henne med penissträngen. Laura är av en annan historia. Den klassiska och det tidlösa utseendet går inte att slå. Jag önskar mig henne.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Allt blir så konstigt då man börjar avstava orden och man förstår dess innebörd.

Förlust

Nu har det gått mig illa igen. Allt som jag trodde hade förbättrats låg endast latent och samlade sig för att komma ut som en ohanterbar massa.

Jag vill egentligen inte nedteckna detta men jag måste. Om inte annat för egen del så att det inte upprepas alltför ofta. Tyvärr är jag Ronny Grosder och allt ska ju med.

Efter att ha förlorat en ansenlig mängd pengar en tisdagskväll och -natt gick jag förtörnad hemåt mot Gustav Adolfs torg på Stora nygatan. Än vet jag inte vad som for i mig. Tidigare har jag förstört sidospeglar på bilar - i nyktert och onyktert tillstånd. Första gången på länge blev jag ertappad på grund av min oaktsamhet. Jag blev lurad. Kanske.

Där går jag i min egen värld, vet inte om jag lyssnar på musik. Jag var rejält toppad. I och med att pengar hade utgjutits fick den spontana handlingen en fri illdådsform. Vad gör jag? Jo, jag går förbi bilar. Hur kan jag bäst låta min argsinthet förklara sig? Vad har jag? Min kropp och nycklar. Jag tar fram nyckeln och drar den på två bilar hela vägen från fronten till baksidan på deras högra sida. Då hör jag:

"Hallå! Vad håller du på med?"
 Jag springer.
"Stanna!"
Jag hör att rösten är starkare och tänker att han närmar sig. Då stannar jag upp för att konfrontera honom.
"Ja vad är det?" frågar jag. Här får jag en ordentlig nervositet och jag pissar på mig. Det går inte att stoppa.
"Vad håller du på med?"
"Jag vet inte. Jag vet inte vad fan jag håller på med".
"Detta kommer att kosta mycket pengar", sa han.
Här inträder en kvinna som tydligtvis har sett hela händelseförloppet och vill så gärna ringa polisen. Men både jag och han önskade deras avhållsamhet.
"Stick!" sa jag. "Sköt du ditt". Hon stack.
Han tar fram sin mobiltelefonen och lyste på lackskadan.
"Det här kommer bli dyrt", sa han igen.
"Jag fan i mig inte vad jag håller på med. Ge mig en jävel", sa jag. "Lappa till mig".
"Nej det vill jag inte".
"Kom igen ge mig ett straff", fortsatte jag. Han ville fortfarande inte. "Jag är ett ensamkommande flyktingbarn från Syrien", sa jag. "Jag kom hit redan 1999". Han såg lite misstänksamt på mig men sa inget.
"Det kommer att kosta dig fyra tusen. Den andra bilen skiter jag i".
Jag tog fram plånboken och fiskade fram sex femhundralappar och en bunt hundra- och femtiolappar. För mig kändes det som 3850.
"Räcker det?" frågade jag med tanke på att jag inte hade räknat de lägre sedlarna.
"Ja det är bra", sa han.
"Vad heter du?" frågade jag.
"Robert. Och du?"
"Ronny".
Här tar minnet slut men vad jag förstår skildes vi åt. Än vet jag inte om det var han som var den rättmätiga ägaren till bilen. Tyvärr var jag så avhyst verkligheten att de tankarna inte infann sig. Dessvärre tror jag att Ronny Grosder blev totallurad. Hade jag varit bilägaren skulle jag givetvis ringt efter polisen och låtit försäkringsbolaget ta skadan och förövaren ta straffet. 

Min hemresa bestod av en svarttaxi med Hadri bakom ratten. På grund av min pengaförlust åkte vi först till en bankomat. Jag tog ut fyra hundralappar.
"Du ska få extra", sa jag till Hadri. Han hade gett mig ett pris på hundra kronor för resan. Han fick två hundra. Vet inte om mitt piss luktade något men han fick åtminstone kompensation. Hur jag kom i förhandling med honom vet jag än inte.

Till jobbet körde jag trots att  jag visste att jag var full. Tittade på Waze om polisen fanns utmed min färdväg. Snart kommer jag att förlora körkortet. Spydde rikligt ända fram till klockan 14.

Detta har hänt

Nu är vi här igen.

En noggras skickade ett automatgenerat intresse i skitklass med: "Hej, vem är DU!!! [BliNk BliNk]. Jag ondgjorde mig faktiskt inte över det utan lät musen lättvindigt färdas till ett likadant särskolesvar och skickade den. Inget svar har mottagits.

En dag i veckan gick jag på Adelgatan österut mot Drottningtorget. Jag lyssnade på musik: "Nena - Willst Du mit mir gehn" och kände mig salig. Kanske för att jag hade druckit en liter rosévin innan klockan 11 en söndagmorgon. Alltnog! Under mitt förmodade förbigående av Caroli city hoppade en man fram som sökte ögonkontakt. Jag märkte detta trots min annars så dåliga förmåga och tog av mig ena öronsnäckan.

"Har du några kronor", sa han.
Jag letade i plånboken medan jag frågade: "Vad ska du ha det till?"
"Till cigaretter", sa han tvärsäkert.
Jag knep upp en femtiolapp och gav honom den med orden: "Räcker det"?
"Jaaaa!" sa han och gav mig en vad jag tror genuin och blöt kindpuss med skäggstubbsmekning.
För att inte verka för likgiltig frågade jag honom vad han hette.
"Jörgen", sa han. "Vad heter du?" sa han snabbt.
"Ronny", sa jag. Sedan skildes våra vägar.

Denna händelse gjorde mig mer än ljummen inne i fläskberget. Jag vet att det är till stor del avhängig alkoholen. Däremot vet jag att den är en förstärkare och inte en upptäckare så rent fel på det är jag inte.  Jag gick vidare till Drottningtorgets loppis och köpte en Monchichi och en livrem.

En kväll i veckan gjorde jag mig rätt sketen.

Ännu en söndagkväll som jag vid niosnåret kände för att gå ut. En dusch senare var jag på Gallia och drack tre bier och tittade på fotboll. Tre bier senare var jag på The Square Side och drack Tuborg!

Jag satte mig vid fyrstolbordet vid baren och drack min sak och inväntade gott sällskap. Ingen kom på ett bra tag. Admir och en del andra bekanta rann mig förbi, plötsligt är jag inte värd ett skit. Som så många vet går det inte många varv innan The Square Side sätter igång. Bättre än tv! Helen eller Karin som jag tycker passar henne bättre frågar mig om hon och hennes kompisar kan få plats vid mitt vida bord. Visst får hon det. Till oss kommer Mats, Lise-lotte, Helen och en annan manlig bekant som verkade ha en historia med Helen. Alltmedan vår konversation och Lise-lottes beklagan om att hon hade blivit bespilld med rödvin av någon typ genom kvällen kommer Ralf! En vad jag förstår mörkhyad man, cirka trettiosju år och med väl synligt tandkött då han pratar. Han stannade upp flera gånger vid vårt bort och berättade om att Helen är hans fru och att han ömmade för henne. Trots Helens korthuggna korgar kunde jag inte mer än att beundra Ralf och hans ihärdighet.

Vi satt där och Mats med den begynnande flinten som tillhörde Lise-lotte blev till sist utslängd. Lise-lotte blev jag riktigt gramsen åt när hon ideligen beklagade sig över några icke sevärda fläckar på hennes fuskpälsjacka och -väska. Till sista sa jag till henne:

"Men Lise-litte, hörru du. När saker och ting går emot mig brukar jag säga som så här: Jag har ändå livet. Tänk på det, sa jag.

Tyvärr var det för mycket att processa för henne men jag fick en del "positiva" besiktningar av Helen som flera gånger berättade om hur "söt" jag var.

Jag vet inte hur och när men under ställets stängningstid en söndagkväll säger någon att jag också ska med till en svartklubb på karlshamnsgatan 4. Det var Mitko. Han pratade med Linda en jätteeeesnygg noggras som pratade bättre skånska än vad jag gör! Fy vad härligt om jag kunde få spänna på henne. Men som historian föreskriver var hon ett erbarmligt drinkluder. Utanför stället står vi och jag berättar om att jag inte har lösa kontanter utan måste hämta ut.
"Vi väntar", sa Mitko.

Leonards bankomat var avstängd.
Jag sprang. Ja jag sprang till södra förstadsgatan! Sedan sprang jag till - vad jag trodde var anslutningsplatsen då jag förmodade att de hade företagit resan -  Kristianstadsgatan. Där träffade jag dem och  noggerskan vid namn Linda gav mig en för mig en kram och tilltalade mig i positiva ordalag som inte var i paritet med mig. Klockan var cirka 01:18. Vi gick vidare till gatan och in i en gård och ned i en källare. Där var Zoltan kung. En bier kostade trettio och en vodka sextio. Där träffade jag också Elvis.

Det var så han kallade sig och presenterade mig själv som Tolvis. (Ej genomtänkt.) Han skrattade lite nervöst och jag förstod att han inte var en stark man vare sig till sättet eller fysiken. Vi samtalade långt och länge. Han hade en ung jänta som också anslöt sig då vi kom in.  Jag, Branko, Mitko, Linda. Hon hette Jenny och meddetsamma tände Linda till och frågade:

"Hur många drinkar och öl har du inte bjudit henne?!"

Elvis eller Krister Solander som han hette visste inte vad han skulle svara eftersom han var stendum. Zoltan frågade allt som oftast om ingen skulle beställa fler bier eller drinkar. "Kanske pappsen skulle betala? Jag blev lurad på en vodka cola av chocofittan. Jenny avträdde. En grej jag är mäkta stolt över är att jag kunde identifiera Krister som ett backabarn! Därefter kom vi i ett jävla samspråk och då basunerade nogger-Linda ut att hon skulle vilja ha ett foto av detta!

Några episoder som inte är värda att skriva om men att nämna:

Zoltan sitter i det andra båset med förblundna ögon varpå Linda frågar honom om varför han inte ansluter sig. "Jag njuuuter aaav muusiken, förschtår du!"

Mitko frågar Linda om hur gammal hon är.
"Du frågar inte en kvinna om hur gammal hon är!" sa Linda.
"Vad är det me daj, jag är fyrtiosju år gammal. Va är det med kvinnor och åldrar säg bara som det är".
"Är detta för mycket? Är det det för många bilringar? Hur många bilringar har denna ålderna?" frågar Linda då hon drar upp tröjan och låter Mitko känna med båda händerna hur mycket underhudsfett hon har. Fan vad jag skulle vilja låta henne omgärda min penis.

Där sitter jag ända till 04:00 och berättar om att jag har ett jobb att gå till som jag måste avträda från 11:00 då jag känner mig sömnotillräcklig och inte kan behålla ett endaste i mavven. Linda fick mitt nummer men ännu har inte ett telefonsamtal gjorts till min fördel och jag drar mig för att besöka The Square Side inom det närmaste.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Chefen tog in mig på kontoret.

Jag satt som ett fån och mottog diverse sanningar.

Du är för tajt med alkoholen. Jag har sett för mycket med mina närmaste. Sluta med det!