En septemberdag

Hej, vänner.

Jag har tagit en stig ett par mil åt sidan. Det som jag har gjort är något jag inte är stolt över.

Allt som jag företar mig känns som ett offer mot min person. När jag ser människor och tittar på dessa med en viss sorts betänklighet slår det en gnista i mitt sinne. Då jag stannar upp och ser på dessa människor kan jag inte förbigå att tänka. Jag har blivit så väldigt mycket sentimental. Hur mycket tårar har inte utgjutits under 2012? Om det är perspektivet på livet eller en livsfas, vet jag icke. Däremot har jag markgjort en del tårar. Jag är inte säker på varför men både hos vänner och släkt har jag utgjort mig som en utgjutelserik man. Självklart står jag för det men själva utslaget borde vara en annan.

Under år 2012 har jag bestänkt parkettgolvet med mansvatten. Alla dessa romantiska komedier, drama, aktion, vetenskapsfiktion. Alla dessa har en stor portion av de säger men alltid en viss form av mänsklighet. Sedan ett år tilllbaka har jag bölat inför varje stund som har en sådan känslomässig stund. Jag kan inte hjälpa det.

Ända sedan Downton Abbey avlöste sina scener efter varandra har jag inte kunnat hålla tårarna tillbaka. De utförde de så väl och i taktfull ordning att jag måst utfärda ett visst mått av känslomässigt betyg.

Det stannar inte där.

Min älskade hund.

Jag utgjuter riktiga tårar nu. FAN! Ditt jävla fittefån till GUD. Hur kan du lova folket ett paradis utan olycka och död ? Kommer inte djuren att dö?

Nedslå mig nu om dessa rader bringar falskhet.

Och då vi kommer till attraktionen. Hur kan jag inte göra mig tilllfyllest era önskningar? Jag har allt ni bör önska er. Ni behöver icke mera eftersom jag är här. Försök att tillgodogöra er vad ni har anskaffat er.

Guden är ett föremål av ett ert samvete som ni gjort till något oöverkörningsbart. Måtte vi avskaffa denna form av suveränitet. Jag önskar mig något som härrör från det sunda förnuftet och det logiska tänkandet. Vi har så mycket mer att ge.

Sedan länge har jag hållit min känslomässiga person inom ramarna. Dessa känslomässiga förehavanden är en form av mig. Jag är mänsklig och kan göra dessa till min egen.

 Men om framtiden ska överrösta oss. Låtom oss bli ett. Gör inte åtskillnad för hur vi ser ut. Ta den som känns bäst. Alla är vi olika. Snälla vet att vi är den som gör er bäst.

 TACK!

Fastän jag avgör dessa viktiga meddelanden tillstår sig dessa megäror till att förbivara tysta.

Åh, vad jag känner mig smutsig och otillräcklig.

 Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag har varit stygg.