Ett december av svåra mått

En sak till här i december.

Mycket har verkats under broarna och jag vet inte hur jag ska företa mig. Min sedan längsta förhoppning var att skita i det och spela martyr. Hur jag skulle skita chefen i ansiktet genom min frånvaro. Verkligen visa chefen att jag inte önskade mig hans närvaro. Sedan kom det mig tillbaka. Kom igen Ronny. Du älskar sprit, särskilt gratis. Ja jag vet men jag orkar faktiskt inte med dessa östafrikahoror längre. De sackar kör rundor, pratat och gör allt annat än att arbeta. Ja.

Nu kan vi faktiskt ändra på den här historien. Det har inte hänt än. Det smäller på Slagthuset imorgon. (Uppdatering: Det smällde inte.)

Ska jag maka mig dit fastän jag föraktar sjuttio procent av dessa endimensionella jävlar? Jag har redan ställt denna fråga för ett par år sedan. Kom igen, det är klart vi ska visa vem det är som har taktpinnen. För länge har jag låtit mig vara taktlös och varit oresonlig vad gäller bosättningarna. Jag har en dag kvar på mig. Ännu har jag inte bestämt mig. Just nu känns det som om att jag tar på mig mina långvida byxor och ger järnet. Men ändå inte. (Uppdatering: Inget hände.)

I detta nu är jag en av dessa.

Ja, jag ska dit.

Jag ska ta på min rävbräm. (Vilket jag gjorde.)

Nej nu ska jag så dit om det så ska kosta mig vadhelst. (Kostade mig inget.)

Allt var som en enda stor icke-händelse. Kollegorna höll igen, chefen hade sitt fultimmer med och jag hade precis återhämtat mig från min bakfullhet. Allt roligt som kunde ske var som bortblåst. Med denna fula skånska musikal med Kal P Dal och dessa evinnerliga pauser och inställningstider gick det rent åt Häljarp. Jag föredrar det goda samtalet ackompanjerat av en härlig ljudmatta som man kan falla tillbaka på men ändå prata under. Inga av dessa infann sig. Mest på grund av skitnödiga arbetskamrater som inte kan visa sig vara ramlösa. Att sedan insätta sig bland mindre belevade folk i en teaterlokal om cirka 930 gjorde det hela tjugosju skånetrafiken-resor värre.  Fy fan vad jag föraktade dessa när de klappade med, tjoade och tjimmade samt var så jävla frigjorda. Men ett samtal kunde de inte föra. Ventilationen stängdes vad mig beträffade eftersom svett och ångest framväxte alltmed föreställningens gång.

Nej.

Varför lever jag som jag gör? Svar erfordras ej.

Nu vill jag faktiskt ha min Lena Headey eller Lucy Liu. Hon som får mig att brista i karaktärsomvälvande uttryckssätt. Hon som gör mig så pojkaktig och nervös i hennes sällskap. Hon som får mig att tro på framtiden. Hon som jag vill ska frambära mina ättelägg. Hon som jag vet att jag kommer att ha med mig i livets alla riktningar. Hon som man kan prata med och få goda råd av. Hon som får mig att ändra sätt fastän jag tror starkt på det. Hon som håller om mig när vi somnar. Hon som tittar på mig med intensiv blick. Hon som gör sig fin för min skull. Hon som finns där för mig. Hon som gör mig komplett.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Vill man se en kvinnas ålder bör man iaktta deras armhåla. Ju saggigare; desto äldre.