Såg en fin kvinna

Hur svårt kan det vara att hitta sin egen?

När jag går upp på morgonen och jag känner kylan mot mina kinder samt det där statiska går mina tankeceller igång. Just då känns livet så gement och jag har svårt för att i fantasin passa in en flamma som jag precis har lämnat i lägenheten. Allt är så påtagligt och verkligt att det absolut inte går att föreställa sig att jag skulle kunna ha en partner i detta skeende.

För mig är allt det en leguas bort. Mina känslor har inte förstummats, tvärtom. Genom åren har jag förfärdigat mina känslor. Jag vill och måste älska någon, snart. Det jag har inom mig är något som måste ut snart, annars släcks det med mig när jag tar härifrån.

Jag har fått ögonkontakt med en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon har ett väldigt plågat ansikte. Inte ett härjat men ett som tillkännager en viss sorts upplevelser. Ansiktet med den breda slutna munnen, precis som Jane Eyre. Ögonen som tittar, en del frågande, en del önskande. Hur hon så ståndaktigt går igenom sitt liv med sin lilla dotter på ett martyrlikt vis. En dag såg jag henne på motsatt sida om fönstret och hon tittade på mig efter att hon vänt spisen ryggen, med ett ansikte kännetecknat av ögon med mycket rödlätt runtomkring. Sorgligt men ändå vackert på något vänster. Jag vill lära känna denna människa. Hur hon gick ut med sin hund och dotter med sin tröja med stor urringning. Jag älskar den sort som uppvisar stort kvinnligt bröst, ej utbuktningar utan det som föregår brösten.

Av ett outgrundligt skäl har jag (troligtvis) fått statisiskt säkerställda beundrarblickar från kvinnor över fyrtio från Sydamerika (och Centralamerika), det är inget skämt.

Vi får vänta en hel brödfabrik till. Just nu ser jag inget som kommer att vända hela skiten till det bättre.