Min väg att gå då jag trodde mig ha uppgjort denna till min fördel

Ni kanske inte trodde det men det har hänt igen.
 

I och med avgiftning nummer två  i ordningen hade jag troddenheten om att jag hade allt under kontroll. Icke.

Jag kör på en enmansuppoffring och slukar en Stolichnaya (night edition), en halv liter, (cirka tjugo centiliter var kvar när jag kom hem och tillbaka till verklighetsuppfattningen). Någonstans där känner mig jag som en underbar människa utan fel och brister. Tänk om man kunde jordkällarförvara dessa känslor.

Tråkigt nog enligt vissa och mig själv tar mina visuella minnesbilder slut någonstans rätt snabbt. Jag ska förklara.

Jag började dricka vid 16-tiden.  Tittar på bilder och känner mig vällustig när jag erinrar mig forna saker som gjorde mig glad. Någon gång efter detta bestämmer jag mig för att tvätta mitt hår med bakpulver som jag har läst om att det skulle vara bra. Det skulle hjälpa håret på något sätt så jag blandade en kvarting vatten och ett par teskedar bakpulver och överöser håret med detta.

Sedan tar jag bussen.  (Detta har jag tagit reda på efteråt tack vare min Skånetrafiken-app. Annars har jag intet minne av detta.) Jag kommer inte ihåg bussresan utan endast ett par stormstarka tillbakagångar. Från mitt hem där jag dricker sprit åker jag direkt till en man i sextioårsåldern som heter Tommy på Bee bar. Gissade rätt på hans ålder! (Tror det var 67 jag gissade på.) Där pratade jag med honom tills han tröttnade på mig och säger att han väntade på sin fru som skulle komma men inte dök upp. Han går. Kort därefter säger jag till den indiske servitrisen (kvinnlig) att jag ska ut och "röga" vilket jag inte gör numera. Några steg bortom deras utgång tar jag apostlaspringarna och tar därifrån i en jävla hast. Kommer inte ihåg om jag betalade för mig men i stunden var det som att jag inte hade gjort detta och därför kändes det extra styggt.

Tydligen kommer jag till "Bullen" och beställer en  Brooklyn IPA 35 cl klockan 21:01. Det enda som kvarstod av den utredningen var mitt kvitto och min ständiga förfrågan om jag hade betalt för denna bier. Antagligen ville jag inte göra en till Judas och bortgallra mig själv från en av mina favoritblåshål, "Bullen". Någon av dessa ungmör bekräftar att jag redan betalat den! Bee bar ska skjutas.
De har ingen reson. Jävla bögfittor som ändå ska var så jävla förmer. Man tror att man är en av dessa men så fort man inkräktar på "deras" områden är man ovälkommen.

Trodde mig vilja ringa "Bullen" för att veta hur jag hade tagit mig ifrån detta härliga hål. Nej. Det kommer inte att bli ett återbesök förrän om ett halvår. Ungefär den tiden efter min sextioåriga korgkasterska. Ska inte ge dem min person under den tiden. Bara efter, jag klarar det inte.

Efter den minnessaken har jag inget bildminne förrän jag står och trampar i en åker någonstans i en åker i norra eller södra malmö! Antagligen har jag tagit mig från "Bullen" och i sin tur till Gustav Adolfs Torg till en ändhållplats. Jag kan inte luska ut var! Vilken satans jävla sak att ha att göra med. Det är därför man ska gå två och två.

Enligt mina korta verklighetsförteckingar hamnade jag i Oxie eller på Limhamn. Därifrån kan jag med apostlafittorna ta mig hemåt med stor möda. En högerhandske tappas och jag tror (men vet inte) om jag handlade på ett snabbmatställe.

Väl vaknad synar jag mina färddon och konstaterar att inga trillningar har gjorts men att jag troligtvist har trampat i åkermark då mina skor var jordbestänkta. Jag hade resonemanget om att tänka på "Att det här var en jävla bit att gå". Mina fronterspis-vader var en orolig sak att ha att göra med efter denna "härlighet. Hela mina underben var en smörjelse av uggafittdunkfylleskithushöghorhelvetesjävlanegersyndromsakorolighetsspånbalubas.

Skrev också i ett memo: "Oj voj, vilken sak att ha att göra. Många från Toole kommer att förkasta och stoppa pitten i ögonhålorna på mig." Antagligen har jag gått förbi Eksandhs Tools och utfört ett illdåd av något slag. Vad vet jag inte.

Hur jag roddade mig hemåt eller i mellanakten kan jag bara fantisera. Antagligen fick jag ingen taxihjälp eller en samarit. Trots det slog primalinstinkten vid och jag hittade hem utan mer än ett par lårkakor. Ett på sidan av det vänstra och ett längre på bakre av det högra. Förutom högerhandsken kom jag tillbaka som jag gick.

Slutsumman av detta är att jag har renat levern till en grad av att jag inte kände mig dålig dagen efter eller behövde spola magen. Däremot krävs det konsumtion till den grad att jag inte känner vad jag känner eftersom jag inte längre tycker det är ett nöje av att bara smaka skiten.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Gör mig inte till er egen vithetsslagsak. Varför kan inte ni svarta tjejer bedöma mig utifrån bemötanden?