Lyssnar just nu på Paola och hennes låt: Interstellar Love. Enligt mina upplevelser för det mig till ungdomen och grundskolan. Då uppträdde en liknande tjej i aulan. Hon var snygg för att vara polska, vickade på höfterna och hon hade lite mindre än ok sångröst precis som Paola. Men...! Hennes sensuellt flickaktiga röst gör det till en vacker sak. Inte helt perfekt engelska men man känner ändå energin som transporteras med sången. Hon är verkligen vacker denna Paola. Nästan så att man kan höra hur jävla snygg hon är. Tydligen helchilenska och jag gillar dessa mestisliknade varelser. Sångrösten kräver en del annat men så länge man har kontakter...
Jag kan inte annat än att föredra engelska svarta framför amerikanska svarta. Detta spörsmål har jag snurrat runt med en lång tid med. Gillar de svarta engelsmännen så mycket mer. De har en egen personlighet och kan klä upp sig utan att det ser uppgjort ut. Till skillnad från amerikanarna som inte kan bära upp en enkel kostym.
Idris Elba:
Den näste James Bond? Han är en underbar skådespelare med god kunskap om hur man gör en film. När han gjorde Heimdall i "Thor" trodde jag att det skulle bli en sorglig historia, icke! Han uförde detta verk med stor bravur. "Luther" gillades också. Han var superb i "Prometheus".
Will Smith:
Disney-skådespelare som vill för mycket och tror sig göra det till bättre istället för att acceptera situationen. Gummiansiktet med det grovt efterblivna utseendet på grund av det stora avståndet mellan ögonen, har inte gjort en trovärdig film.
Är det rasistiskt att föredra andra svarta och starkt ogilla den andra delen?
De amerikanska har inget schvung precis som Timbuktu, en enkel man som tar på sig kläder som inte tillhör hans person.
De fulas rätt i samhället.
Tillräckligt länge har jag gått runt med medlen om att jag inte bör finnas till i denna värld. Allt var skit och saker och ting såg väldigt mörka ut. För ett par månader sedan fick jag nya hjälpmedel. Det jag ser nu är av en helt annan karaktär. Tillfället har gett mig synen att uppfatta människors interaktion och levnad. Det är så enkelt och löjligt. På något vis har jag borstat från mig frågorna om detta. Allt ser så grådaskigt ut. Alla har verkligen en plats i samhället, frånsett deras fysionomi eller ansiktsegenskaper.
Kan man tillrättalägga sitt liv med vetskapen om att det aldrig någonsin kommer att rätas ut? Jag vet inte. För länge har jag överskattat min person och sprungit förbi chanser som inte i stunden kändes som en sak att ta tag i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar