Fylld afton och natt

In biero veritas.
Genom det tomma bierglaset ser jag vad människor egentligen är, bekyttade offer.

Min tanke nu var att jag skulle få smutsa ned kuken rejält - jag är inte rädd för att skita ner mig - så blev det inte. Ett val är ett avståndstagande från allt det andra. Ständigt ska man se de som redan är utvalda och påminnas om sitt eget spetälskeliknande tillstånd. Ge mig en bekräftelse, några ord som inte kan misstolkas. Ta mig åtminstone under en prövotid.

På väg till den kollektiva trafiken ångade det till i byxan och jag tvingades spänna rumpan tills ett alternativ visade sig. Malmö Centralstation får väldigt gärna gå omkull, tio kronor för ett toalettbesök, nej tack. En bit därifrån vid The Bishops arms drack jag en bier under en minut och steg upp för att avlämna bikt. Det fortlöpte bra och jag fick ut det mesta som var ljudligt innan andra gäster kom in. Två kvinnor pratade högljutt.

Toalettsnack


En mindre sträcka betogs och till Paddys på Kalendegatan. Drack min bier i naturlig takt denna gång medan jag tittade på kön som tilltog alltmer, klockan var 19:27. Den konstnadsfria teatertillställningen lockade många. 19:50 går jag ut och tänder en cigarett och ställer mig, nu började väntandet och kedjerökandet. I den tiotals meter långa kön rökte jag cigarett efter cigarett utan att många steg förflyttades framåt. Efter ca 15 cigaretter och femtio minuters väntan kom den dreadlockiga publikvärden med sitt äckliga hånleende och pålyste att innergården hade blivit fullt men att vi gärna fick komma en annan dag, jo jag tackar. Kön var fortfarande mycket lång.
Läs detta här Malmö Stadsteater:
Jag ska kötta hela ert jävla etablissemang. Nu får det banne mig vara slut med den här publikkontakten. Ni ska få ångra sättet på vilket ni behandlar er publik. Styr människoflödet genom att prissätta entréavgiften annars kommer det slusk och slödder. Informera alla i kön vad som gäller. Räkna människor och avsätt en gräns så att inte en hel jävla massa står och ser fula ut.

Pickwick pub
Drack bieren snabbt på Pickwick pub. Det var quiz night och det var jag inte intresserad av.

Nöjesutbudet var tunt och jag tvingades gå ända till Carib Kreol där jag pratade med en neger. Han hette Max, kom från Ecuador och var trevlig. Vi pratade en stund men det blev endast en bier, sedan vidare.

Kan inte påstå att jag smäktade efter Babel men så blev det. För sextio kronor fick jag vara med och leka. Studenter är illaluktande odjur, introverta, för självmedvetna och jävligt tråkiga. På dansgolvet kunde jag ta ut svängarna rejält och jag skrattade åt min lyteskomiska dans. Jag dansade till Hip hop och andra livstärande musikgenrer.

På Babels lilla dansgolv


Från att jag kom vid 21:30 till 00:00 hade jag hela dansgolvet för eget bruk och kunde göra efter eget skön. Studenter glodde men det sket jag fullkomligt i, läs ett ämne i social kompetens för bövelen. Det blev tre eller fyra bier, efter bieren drack jag först två vatten, av egen fri vilja. Sedan när jag ville ha bier igen fick jag det inte. Först nekade persiskan mig. Gick och dansade sedan ville jag ha en bier då nekade polsksvenskan mig det. Överförmynderi, jag hade inga problem med dansstegen, förutom att jag tappade mobiltelefon i golvet och den uppdelades om tre, ej heller tafsade jag, betedde mig burdust eller annat som kan uppfattas som fylleri.

På Babels stora dansgolv


Här var det lite bättre men som vanligt osar det illa också här. Ögonrunkare i legio. Någon tjej förmodar jag ställde sig framför mig och dansade (som vanligt...) men jag bevärdigade ej denna audiens, med min ignorans viftade jag bort denna företeelse. Vid 01:15 lämnade jag Babel och tog en taxi hem, Hamid från Afghanistan körde mig.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jobb Mat Sömn Bier
Mat Sömn Bier
Sömn Bier
Bier
Bier
Bier

Onsdag- och torsdagsbier

Under onsdagen beordrade min kropp mig att masa sig ut och begå fylleri.

Skulle ha struntat i den uppmaningen, kunde lika gärna stannat hemma och fortsatt mitt whiskydrickande och runkat i stället. Första anhalten blev Carib Kreol på Möllevången. Negern bakom disken förstod inte vad man ville ha, jag beställde en pint bier men han insisterade på att endast tappa upp fyrtio centiliter. Satte mig ned och tittade på folket som omgav mig och sa till mig själv: "Vad fan gör jag här? Vad i helvete gör jag här?" Den frågan kunde jag inte besvara, drack orimligt kvickt för att bege från detta multikultiäckel. Hämtade ut pengar för att finansiera ytterligare bier på Gallia. Också denna gång ställer jag mig den väldigt angelägna frågan om varför jag envisas med att gå dit när jag vet utkommen. Väntade artigt på att få köpa en Baron Trenck av den maguppblåsta personalen vid namn Matilda, den gravida dvärgen med fet hy, egendomlig dialekt och härkomst och tatueringen på nacken som lyder: "Buddha" gör mig illamående.

Tänkte att detta fick räcka, hade inte mer att vänta. Men när jag tittade på busstiderna från södervärn bestämde jag mig för att gå ned för bergsgatan. Med allt hopp undansopat skymtar jag en klubb vid namn "Spacelab" på Vinylbaren, jag går in. Trodde att man skulle lyssna till underbara tongångar men det jag fick var Alexander Hofman (S.P.O.C.K) och Johan Billing (Diskodiktator) prata i och med att de hade anordnat en frågesportstävling. Jisses, men jag höll ut.


Två Hof gjorde mig bra i ordning och Depeche Mode-frossan gjorde inga underverk i byxan så jag tog bussen från spångatan och accepterade mina förluster. Rökandes vid busshållplatsen kommer två tjejer fram till mig, en med skånsk dialekt och en med utomskånsk:
"Har 130:an gått än?", frågar den ene.
"Nej då, den har inte gått?", säger jag.
"Har du väntat länge?", frågar någon.
"Nja, ett par fyra minuter", säger jag.
"Ok", säger någon av tjejerna.
"Bussen går från södervärn och detta är den första hållplatsen efter den så den borde inte vara försenad", tillägger jag.

Det kan vara bieren, min intolkningsförmåga eller någon sorts romantisering men jag bedyrar att tjejen som hoppade på bussen (den andre var bara sällskap till bussen) log mot mig när vi mötte varandras blickar. Jag stred inom mig och vägde för- och nackdelar, till sist insåg jag att det var för sent att göra något konstruktivt av det korta uppstådda samförståndet.


Torsdag

Drack en bier på feministstället Metro vid möllevångstorget och tittade på byxkvinnorna. Verkligen tomma människor utan egen vilja, folket klädde sig i samma stil och det kändes att det inte var en slumpartad sak att de höll till där. För övrigt kan den rödhåriga barpersonalen stånga sig blodig, det hade inte rört mig i ryggen. Ragatan lägger växeln och kvittot på bardisken fastän man i god tid sträcker fram handen så att hon kan lägga dem där, men icke. Jazzen i bakgrunden gjorde mig inte långlivad där inne, vidare till Nya Tröls.

Dörrvakten, troligtvis av bosniskt ursprung släppte förbi mig och i entrérummet bjöds det på vitt vin i små plastbägare. Nya Tröls firade sitt femårsjubileum och de var frikostiga med mat och dryck tack vare sponsorerna som tillhandahöll bieren. Brydde mig inte om maten för att ge bieren all möjlighet att lägga sig och nyttja utrymmet. De flesta kvinnor såg ut som om de hade dragits bakom en bil flera mil, anskrämliga, vanvårdade och självmisshandlade kroppar. Totalt dracks det sex eller sju bier av olika slag genom kvällen, det gav en sprudlande stråle.



Visst kan man tycka: Jag har fått gratis bier hur understår jag mig att betala tillbaka på detta sätt? Det var ett svårt beslut men det är därför jag finns och vem ska annars ta de svåra besluten? Det var mitt ställningstagande för kvinnornas bitterhet och fotografens undvillighet att fotografera mig, han tog ur alla vinklar utom just de jag befann mig i. Sedan blev det mingelbingo och för en summa av fem kronor kunde man vara med, det ville inte jag, ofrivilligt nog blev man som person ändå indragen. Jag nöjde mig och vandrade hemåt, tills jag hittade en cykel jag kunde stjäla och cyklade hem på den.


Det var en blå Monark som tyvärr pyste ut luft från bakslangen, men jag kom hem i tid. För att inte andra skulle ta del av den skruvade jag av ventilerna och slängde dem.

Några sista ord från Ronny Grosder:

En man sa till mig: "Berätta något roligt".
"Jag har ingen flickvän", svarade jag.
"Det var inte roligt, det var bara sorgligt", sa mannen.