En kverulant med skäl att klaga

Till en början var det inte tänkt att jag skulle dricka.

Därefter öppnade jag en burk-folkbier och ytterligare en. Sedan tog jag fram korköppnaren och dekanterade en flaska rosé till ett minimum, det vill säga pauserna av mitt halsande. Då började jag skina upp och plötsligt hade jag en massa idéer om saker och ting. Hade kunnat skriva debattartiklar om varför man inte bör fira mors eller fars dag, klubbarna och krogarnas användande av åldersgräns när de passar de samt varför man aldrig ska blinka vänster i en rondell. Medan jag samlade tankarna och var i ett kreativt rus och egentligen "behövde" mer men inte hade skrev jag i stället lite utlämnande på Flashback. Några minuter efter ringer det och jag blev något rädd eftersom jag inte är den man ringer i vanliga fall.

Det var en bekant som bjöd in mig till en något dekadent fest. Jag tog taxi dit, närvarande var: En flumliberal, en bohemisk ung kvinna, en snaggad manlig dagisfröken, en tatuerad man med uttänjda öronsnibbar, en bakåtkammande kvasiintellektuell, en datornörd som spelade spritpoker, en tjock kvinna utan betänkligheter kring passande klädsel och jag. Efter en timme av idogt drickande av vodka, gin och kanske något annat är det sista jag kommer ihåg - på ett bra tag - att någon tittar på busstiderna på datorskärmen. Därefter står jag två eller tre timmar senare ensam på Värnhemstorget och letar taxi utan att ha en uppfattning om hur jag kom hit, var de andra är eller varför jag ska hem. Trots att jag försökte vinka till mig taxibilar tog det en stund innan en chaufför ropade på andra sidan vägbanan om jag behövde en taxi. Jag hoppade in och han släpper av mig utanför hemmet. Jag letar febrilt efter plånboken, hittar den inte. Berättar om mitt missöde för rattsnurraren och han är ganska snabb med att säga:


"Jag visste att det skulle bli problem".
"Jag måste ha tappat den", säger jag och min oro växte. "Vad heter du?"
"Mickey".
"Ok Mickey", vad ska vi göra?
"Ge mig din mobiltelefon".
Jag gav honom den och han plockade vant av bakhöljet, batteriet och sedan SIM-kortet. Av en ingivelse letade jag efter min plånbok igen och då hittade jag den på ett icke-frekvent ställe.
"Jag hittade min plånbok".
"Jag visste att du hade den". Otroligt vad han var duktigt på att veta lyckades jag tänka.
"Jag är lika glad som du", sa jag.

Gav honom tvåhundra kronor utan att vänta på växel. Fick faktiskt tillbaka min demonterade telefon.

Det jag undrar om det verkligen får gå till så här? Dessvärre minns jag inte vad bolaget gick under eller om han verkligen hette Mickey, tillståndet var mig inte till min fördel. Blev ändå glad över min återupptäckt att jag inte brydde mig om att jag hade förstört ett par skor, rivit upp byxorna vid högerfickan där nycklarna var och att rockens högra armbåge hade förslitningsskador. Någonstans den natten hade jag trillat men det fick jag inte reda på förrän dagen efter. Magmusklerna stärktes däremot då jag ända tills tjugoett nollnoll inte klarade av att behålla varken vätska eller föda.

Katastrofdejt - till viss del

Jag hade stora förhoppningar när det gällde mitt möte med denna vamp, senare våp.

Träffade vulgot på happy pancake och brevledes verkade allting så jävla bra. Vi skickade massvis av förtroliga mejl om allehanda ting. Bland annat frågade hon mig om mina fem favoritdofter, vilka var: Bröd, morgon, viol, en ny bok och bier. Innan hon kom hade jag hunnit dra i mig en carlsberg hof, två london pride, en whisky soda och en dubbel whisky soda. Allt inom loppet av trettiofem minuter. Tacka vet jag min spådom om vad som komma skulle för jag skulle intet ha gjort något annorlunda! På bilden hon stod bakom såg jag en normalviktig kvinna men i verkligheten mötte i stället någon som verkade ha ätit upp henne. En groteskt stor köttklump hälsade på mig och jag svarade henne så artigt jag kunde. På The Green Lion Inn drack vi och pratade ända till cirka 22:34 och i och med att det var en torsdag bad jag henne om att vi skulle ta en sista bier på The Bishops Arms.

Så gjorde vi!
Där slog det slint.
Efter alla mina inköp hade slagit till märkte jag av en viss omdömeskanthuggning. Plötsligt fick jag tankar om att jag ville hångla upp henne helt apropå men det gjorde jag inte. Som surrogat gick jag på toa och pissade. Där fick jag en ovansänd lust att börja runka, vilket jag gjorde... Försökte tappert i fem minuter men jag lyckades inte! Vet inte varför den känslan överkom mig men kanske för att jag inte skulle hamna i "knulla en tjockis för att du är kåt-fällan". Trots att jag inte klarade av att resa pålen och på det komma blev det inget med svullot. Fast jag ångrar att jag gav henne en kindpuss på slutet. Vad som sades den sista timmen är som ett töcken.

Djungelfittan skulle höra av sig förra veckan men har inte sett eller hört något av henne. Ensamheten består.