Skånetrafiken befäster sin plats på min lista.
Jag väntade, väntade och väntade på ett svar från deras, troligtvis överbelastade personal. Icke. Jag är argtrött på deras arrogans. Så blir det i en tämligen konkurrensfri verksamhet och med i det närmaste kartellbildningar. För vem känner en omedelbar skillnad i uppvaktning av dessa så kallade konkurrerande bolag? Än så länge vet jag inte hur jag med större medel ska ta mig an besten Skånetrafiken.
Till en början kommer jag att basunera ut skillnaden i pris för Jojo-kortet som inte kommer konsumenten till dels. Jojo-kortet kostar rent för mycket att ladda. Något är väldigt fel om jag kan gå till sju elva-affären och handla ett nytt kort av en fysisk person i en fysisk butik och veta att de också ska ha sin rättmätiga del. I stället för att blidka kunden som gör lejonparten av jobbet genom att ladda kortet digitalt kör Skånetrafiken upp knytnäven med hånleende. Fortfarande ska de ha tvåhundra kronor för att jag som konsument hjälper till. Hädanefter ska jag enbart köpa nya kort på Pressbyrån eller Seven eleven och sedan spärra kort lite slumpartat allteftersom jag inhandlar nya. Eftersom spärrningen är gratis och man får ett nytt kort hemskickat. Skånetrafiken, ni har fått, om inte mäktig så väl en jobbig, envis, äcklig, fiende driven av hat. Att det är lättare med mindre och tätare höjningar när de inte behöver stegra med en krona varenda gång gör mig också förbannad.
Går åt sidan från mitt hat för Skånetrafiken till mitt kvinnohat.
Stod hemma en söndagkväll och kände att jag ville lite ut. Det blev en sjutimmarspubrunda och möte med en del människor. Män. Började försiktigt med två bier på Metro efter att Gallia inte hade några lediga sittplatser. Inget höll mig kvar på Metro. En skäggvanprydd man trettioårsåldern satt vid bardisken och ondgjorde sig över allt han läste i tidningen. Folket som går dit, jag undantagen, ska vara så jävliga trendiga men ändå ha någon sorts laissez fairez-attityd och pekfinger mot etablissemanget. Plastmänniskor med konstgjorda ideal och fuskbyggda åsikter. Drar mig för att gå dit.
Det blev två snabba på Brogatan. Brogatans eget spöke, den fetlagda mannen med det vitkrulliga burret satt ensam men jag ignorerade honom aktivt genom att vända honom ryggen. På toaletten lämnade jag en porrtidning: Aktuellt med tillhörande DVD. Skrev "Från Ronny Grosder" och la den bakom toalettlocket och hoppades att mottagaren skulle låta sig väl smaka. En mobilpratande man störde mig därför gick jag vidare till Bullen där inga sådana manicker tillåts. Kom i samspråk med ett par och därför blev det två bier samt ett glas rosé och kanske något till. Trots ett meningsfullt utbyte ville jag ha något annat. Tackade mina vänner för stunden och gick till "The Bishops Arms". Köpte en London pride och satte mig bredvid en man som verkade ensam. Maskinoperatören på arbetsresa var jättetrevlig och rolig och vi hade det så skojsigt. Ja det var så skojsigt att när puben stängde gick vi till hans hotell och lobbyn för att ta en eller två bier till. Tackar honom för att han inte hade tankar på sodomi. Han sa:
"Bara så du vet är jag inte homosexuell".
"Nej det är bra, inte jag heller", sa jag.
Vi drack bier som han bjöd på. Ständigt dessa män som bjuder mig på bier, jag är inte ett bierluder.
Fick hans visitkort men kommer inte ihåg varför. Ville han ha sällskap den återstående veckan eller hur var det? Spelade han gentleman, dubbelspelade han, var han falsk? Jag vet inte. Vad jag vet är att dagen som mötte mig därpå var av en obarmhärtig natur.
tisdag 31 januari 2012
söndag 22 januari 2012
Öppet brev till skånetrafiken
Hej Skånetrafiken!
Ni ska ha många otack för att ni har lyckats hamna på min köttarlista. Ni är i dåligt sällskap:
Malmö stadsteater
Pär Thörn
Swing Inn
Kalle Lind
Kvinnor
Som många vet ska jag kötta hela ert jävla etablissemang. Detta gäller alla på den icke stenristade - den ständigt växande- listan.
För många gånger har jag använt mig av ert monopoliserade "samhällsförhöjande" medel att förflytta mig i staden. Med en alltid så stor avsmak och själväcklande efter avslutad färd drar jag mig alla gånger innan jag stegar på era färdmedel. Hur kan ett nytt tvåhundrakronorsladdat Jojo-kort kosta lika mycket som en påfyllning på ett befintligt?
Jag försatte mig själv i en prekär situation då jag inte hade registrerat mitt kontantkort som betalningsmedel. Ej heller var mitt Jojo-kort passande då den inte hade fullödig mängd pengar på sig. Vad göra? För att registrera mitt kontantkort krävdes tre dagar av Comviq med postgång. Kortladdning skulle ta som högst tjugofyra timmar och enligt egen utsago minst tio. Min lott blev att gå till stan för att handla ett nytt kort.
* Otrevliga, okunniga chaufförer kan man tro att de får betalt för att se sura ut.
* Man kan inte ställa klockan efter era ankomster.
* Sunkigt
* Högljutt folk
* Trångt
* Tar lång tid
Nu till min hatiskt upprepade fråga:
Hur in i Häljarp kan ett nytt kort med tvåhundra kronor påladdat kosta lika mycket som en påfyllning av tvåhundra kronor på mitt nuvarande! Köpte mitt nya kort på Seven Eleven. Hur många pengar ska de ha, tio, tjugo, mer? Vad kostar det att producera ett nytt kort med plastficka och allt, tio, tjugo? Vad kostar det att transportera ett rörbart kort till affären, tio tjugo?
I min stillhet undrar jag fortfarande var mina pengar tar vägen då jag online betalar exakt samma summa som jag får instoppade på mitt kort. För att säkerställa ett svar från kollektivintelligentian skickade jag ett mail och hoppas på en uppföljning från desamma.
Vilket är incitamentet för att jag ska ladda mitt kort i stället för att köpa ett nytt?
Ni ska ha många otack för att ni har lyckats hamna på min köttarlista. Ni är i dåligt sällskap:
Malmö stadsteater
Pär Thörn
Swing Inn
Kalle Lind
Kvinnor
Som många vet ska jag kötta hela ert jävla etablissemang. Detta gäller alla på den icke stenristade - den ständigt växande- listan.
För många gånger har jag använt mig av ert monopoliserade "samhällsförhöjande" medel att förflytta mig i staden. Med en alltid så stor avsmak och själväcklande efter avslutad färd drar jag mig alla gånger innan jag stegar på era färdmedel. Hur kan ett nytt tvåhundrakronorsladdat Jojo-kort kosta lika mycket som en påfyllning på ett befintligt?
Jag försatte mig själv i en prekär situation då jag inte hade registrerat mitt kontantkort som betalningsmedel. Ej heller var mitt Jojo-kort passande då den inte hade fullödig mängd pengar på sig. Vad göra? För att registrera mitt kontantkort krävdes tre dagar av Comviq med postgång. Kortladdning skulle ta som högst tjugofyra timmar och enligt egen utsago minst tio. Min lott blev att gå till stan för att handla ett nytt kort.
* Otrevliga, okunniga chaufförer kan man tro att de får betalt för att se sura ut.
* Man kan inte ställa klockan efter era ankomster.
* Sunkigt
* Högljutt folk
* Trångt
* Tar lång tid
Nu till min hatiskt upprepade fråga:
Hur in i Häljarp kan ett nytt kort med tvåhundra kronor påladdat kosta lika mycket som en påfyllning av tvåhundra kronor på mitt nuvarande! Köpte mitt nya kort på Seven Eleven. Hur många pengar ska de ha, tio, tjugo, mer? Vad kostar det att producera ett nytt kort med plastficka och allt, tio, tjugo? Vad kostar det att transportera ett rörbart kort till affären, tio tjugo?
I min stillhet undrar jag fortfarande var mina pengar tar vägen då jag online betalar exakt samma summa som jag får instoppade på mitt kort. För att säkerställa ett svar från kollektivintelligentian skickade jag ett mail och hoppas på en uppföljning från desamma.
Vilket är incitamentet för att jag ska ladda mitt kort i stället för att köpa ett nytt?
måndag 16 januari 2012
Ogillar det oskäliga skämtet Timbuktu
Blev så arg när jag såg honom dra ner ett god klädstil till marken genom att defekera och urinera på det och vidare att han vinner på sin ploj, lättsamhet och förlöjligande.
Läste att "Timbuktu" eller "Jason Diakité" som han också kallas men något jag tvivlar på är hans riktiga namn - båda personerna bakom namnen innehar en stor portion oäkthet stämplat på sig. Trots det blev han utsedd till Sveriges bäst välklädda man 2011. Som nybliven trettiosjuåring mottog han priset iförd en grå kostym med tillhörande väst, blå skjorta, fluga med vita prickar på röd botten och en hiskelig näsduk i bröstfickan. Med en plattfrisyr och lockar salivslickade nedåt pannan samt hans tangorabatt gör det hela till ett utstuderat spektakel. Något som inte passar på honom. Don efter person, någon?
Hur väljer man pristagare, egentligen? Är det enbart en uppsättning kläder som beräknas? En annan bild då han uppbar samma stil är från Klaffbron, september 2011. Nu har han ett ordnat kaos utan tillsatser som frisyr. Bytte sin blåa mot en vit skjorta. Däremot hade han likadan fluga, röd och vitprickig och matchande näsduk i bröstfickan, (osmakligt) och något som liknade en livrem (han säger säkert skärp), rött till färgen. Kostymen var ingen skön sak att se på. En brunblank kostym med tillhörande väst. För sig inget uppseendeväckande. I synergi med "Timbuktu" blir det så vedervärdigt att se på att man söker närmaste urgröpningsobjekt för att borttaga ögonen.
Skulle någon med liknande klädstil vinna hade jag hellre valt Måns Zelmerlöv som faktiskt kunde bära upp sin fluga under sina Allsångskvällar och som under övriga tider klär sig bra. På Jason - som till vardags gärna klär sig i klatschiga t-tröjor med slagfärdiga ord med kulturkavaj - börjar det som ett lätt kiv som i förstone är roligt men övergår till argsinthet när man förstår att han menar allvar.
Dessa så kallade "artister" med "go" och "schvungfulla" nödrim som stjälpmedel till att lägga fram sina "problem" och "tuffa" uppväxt måste alltid anspela på sin etniska härkomst och gärna försvarsattackera alla med hudfärgen som vapen.
Ständigt läser och hör man om hur man ska vinna tillbaka ungdomarna från ett liv i kriminalitet och lösdriveri genom att locka med: "Breakdance, grafitti, deejaying, rapping", alla missanpassade barn med utländsk härkomst är missförstådda, sprider det "Zlatanesquea" som något positivt. (Kass icke brytningsfri svenska fast man är född i Sverige är något att se upp till.) Kan inte också de få vanliga aktiviteter eller måste fördomarna spela in? Gillar alla låtsasmisärbarn färg på väggarna, svensk hiphop, dans på liten fyrkant, slanguttryck, solroskärnor, paprikachips, import-Coca, fotboll, att gå i grupp, hänga utanför bibliotek men aldrig gå in genom portarna, krossa glasrutor och så vidare? Jag ser det hela som en indelning där de förväntas gilla andra saker än jämnåriga med flera generationers anknytning till Sverige.
Timbuktu är heller ingen tadelfri förebild med sitt utsvävande liv. Därför ska han ej få tolkningsföreträde så fort det är svart, brunt eller en skymt av en mörk färgton någonstans. Ingen har gjort honom till företrädare för den mer färgrika människan då den inte är en homogen grupp utan utgörs av många stammar, klaner, religioner, språk, kultur och så vidare.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Denna har hjälpt mig många gånger.
Läste att "Timbuktu" eller "Jason Diakité" som han också kallas men något jag tvivlar på är hans riktiga namn - båda personerna bakom namnen innehar en stor portion oäkthet stämplat på sig. Trots det blev han utsedd till Sveriges bäst välklädda man 2011. Som nybliven trettiosjuåring mottog han priset iförd en grå kostym med tillhörande väst, blå skjorta, fluga med vita prickar på röd botten och en hiskelig näsduk i bröstfickan. Med en plattfrisyr och lockar salivslickade nedåt pannan samt hans tangorabatt gör det hela till ett utstuderat spektakel. Något som inte passar på honom. Don efter person, någon?
Hur väljer man pristagare, egentligen? Är det enbart en uppsättning kläder som beräknas? En annan bild då han uppbar samma stil är från Klaffbron, september 2011. Nu har han ett ordnat kaos utan tillsatser som frisyr. Bytte sin blåa mot en vit skjorta. Däremot hade han likadan fluga, röd och vitprickig och matchande näsduk i bröstfickan, (osmakligt) och något som liknade en livrem (han säger säkert skärp), rött till färgen. Kostymen var ingen skön sak att se på. En brunblank kostym med tillhörande väst. För sig inget uppseendeväckande. I synergi med "Timbuktu" blir det så vedervärdigt att se på att man söker närmaste urgröpningsobjekt för att borttaga ögonen.
Skulle någon med liknande klädstil vinna hade jag hellre valt Måns Zelmerlöv som faktiskt kunde bära upp sin fluga under sina Allsångskvällar och som under övriga tider klär sig bra. På Jason - som till vardags gärna klär sig i klatschiga t-tröjor med slagfärdiga ord med kulturkavaj - börjar det som ett lätt kiv som i förstone är roligt men övergår till argsinthet när man förstår att han menar allvar.
Dessa så kallade "artister" med "go" och "schvungfulla" nödrim som stjälpmedel till att lägga fram sina "problem" och "tuffa" uppväxt måste alltid anspela på sin etniska härkomst och gärna försvarsattackera alla med hudfärgen som vapen.
Ständigt läser och hör man om hur man ska vinna tillbaka ungdomarna från ett liv i kriminalitet och lösdriveri genom att locka med: "Breakdance, grafitti, deejaying, rapping", alla missanpassade barn med utländsk härkomst är missförstådda, sprider det "Zlatanesquea" som något positivt. (Kass icke brytningsfri svenska fast man är född i Sverige är något att se upp till.) Kan inte också de få vanliga aktiviteter eller måste fördomarna spela in? Gillar alla låtsasmisärbarn färg på väggarna, svensk hiphop, dans på liten fyrkant, slanguttryck, solroskärnor, paprikachips, import-Coca, fotboll, att gå i grupp, hänga utanför bibliotek men aldrig gå in genom portarna, krossa glasrutor och så vidare? Jag ser det hela som en indelning där de förväntas gilla andra saker än jämnåriga med flera generationers anknytning till Sverige.
Timbuktu är heller ingen tadelfri förebild med sitt utsvävande liv. Därför ska han ej få tolkningsföreträde så fort det är svart, brunt eller en skymt av en mörk färgton någonstans. Ingen har gjort honom till företrädare för den mer färgrika människan då den inte är en homogen grupp utan utgörs av många stammar, klaner, religioner, språk, kultur och så vidare.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Denna har hjälpt mig många gånger.
lördag 14 januari 2012
Plockepinn, Malmö brygghus, Square Side
Det har varit en omtumlande tid. Uppesittarkvällar, nattligt utsäde, planerat utsäde, slidväggstorka och miljöombyte.
Plockepinn
En gång hade jag varit där i form av ätande in spe. Då tog serveringen ohyggligt lång tid att jag reste mig, gick och var arg i tre år. Långsinthet är en av mina stora svagheter och vid något tillfälle en jävla styrka. Denna gång svek den mig. Trots lediga bord var dessa tydligen reserverade eller ockuperade av transparent folk. Därför blev jag avfärdad till bardisken och en timslång pina av att behöva betrakta serverings- och kockpersonal.
Började försynt med en bier och väntade på alla mina övriga rätter. In kom min skaldjurssoppa vilken verkligen smakade skal och inte på ett bra sätt. Möjligen hade de också hällt i ett saltkar. Löksoppan var tunn, krutongerna för mjuka, löken obefintlig och allt annat positivt skrek ut sin frånvaro. Brödet till detta som jag ville ha "glömde" den unge oerfarne och grisnästa personalen bakom baren. Han gav utlopp för en väldig arrogans i jämförelse för vad han kunde visa kvitto för. Efter detta kom "Toast – olivoljestekt tost [sic!] med gruyére [sic!], tomat och dijon". Den dröp verkligen av olivolja men har man olivoljan i en Stadium-vattenflaska och hellre häller än håller tillbaka är det i sanning ingen konstighet. "Pilgrim – stekt med äpplecrème, brynt smör och krutonger". Ännu en gång briljerade de med sin okunskap. Segt ointressant kött och endast två bitar i storlek med fem staplade femkronor. Den så kallade såsen gjorde sitt om man nu har ett underskott av salt i viktenheten tio kilo. Dejtingmöjligheterna var svåra och fastän jag tittade var det ingen som kom fram till mig. Osten med päronsylt var acceptabel men kexet ogillades på grund av dess hårdhet. Det bästa med det hela var efterrätten för då visste jag att det snart var slut. En äppelkompott med grädde beställdes in med en illasmakande kaffe. Grädde kan det i varje fall göra eller köpa. Betackar mig i fortsättningen för överprissatta smårätter som har badat i salt i regi av Plockepinn. Plockepinn är med sammanfattande ord dåligt och bör ej besökas såvida man inte har en molotovcocktail med sig.
En lång avstickare gjordes till Malmö brygghus. Drack en cacao porter och två pilsner. Upplevelsen här höjde jag till det ekovänliga taket och prisade mitt utmärkta val av bierschapp. Trots en del ungt folk vilket jag ogillar – skapades inga kontakter, inte ens en luftbro. Dessa Malmö-broilers hör inte hemma i denna miljö av anrikhet. Skulle väldigt gärna slita av de tjockskalmade brillorna på människorna och skära av frisyrerna vilka icke har en plats i ett så fint rum som detta. Trodde att jag hade hittat en fristad i Malmö fritt från vänster- och miljöpartister, bohemer, kringstrykare, kriminella och annat skröfs. Här vill jag endast se arbetare i dess sanna form och inte folk som går omkring och säger: "Ja men visst alltså jag är kultuuurarbetare".
Därför sökte jag mig bortåt, norrut. Vad finns där om inte: Square Side!
Man anar oråd när en bier kostar trettiofem kronor och när stamgäster kommer fram till en där man sitter och säger att detta är det sämsta av det sämsta. Har man hamnat här är det i botten av pub-Malmö. Trots det gillade jag musiken och de tillhörande filmerna som visades på storbildstv:n. Roxette och Queen valdes ofta. Det gjorde att jag stannade en aningens längre stund än vanligt då de är två av mina absoluta favoriter. En troligtvis homosexuell man vid namn Mathias gick runt och dansade. På bordet mittemot hade jag Lars och Helen i åldrarna femtiofem cirka. Lars var liten, smal och rödnäst. Helen hade en hiskelig pagefrisyr, nittiotalsglasögon, bulldoggsansikte och ökade kroppsgränser. De ville inte prata med mig. Helen var sur mestadels men Lars gick faktiskt upp dansade med Mathias. En man som satt i baren tilltalade mig:
"Bättre än tv, va?! Vänta bara en halvtimme då blir det fullt tryck. Detta är ingenting!", sa han.
Efter att Mathias hade dansat sig trött kom han och satte sig bredvid mig. Han frågade mig vem jag var och vad jag gjorde i denna dystra håla som denna. Till sist kom det fram varför han pratade med mig:
"Du är vacker", sa Mathias.
Tackar hjärtligt för detta. Bara tredje gången som jag har fått höra det på Square Side av vitt skilda män. Aldrig att man ska få höra det av en parant kvinna. Inte på Square Side iallafall det är en sak som är säkert i en tid av osäkerhet. Min ensamvandring fortsätter.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Såg djungelfittan, halvapan, klimakterietanten i Sydsvenskan på bild. Nu i efterhand förstår jag icke vad som förde mig närmare henne. Var det endast hennes intresse som gjorde att jag sålde min blick så snabbt? Oavsett var jag i någon form av vansinne då jag nu i efterhand ser att hon inte var ens en gång ett snabbrunksmaterial.
Plockepinn
En gång hade jag varit där i form av ätande in spe. Då tog serveringen ohyggligt lång tid att jag reste mig, gick och var arg i tre år. Långsinthet är en av mina stora svagheter och vid något tillfälle en jävla styrka. Denna gång svek den mig. Trots lediga bord var dessa tydligen reserverade eller ockuperade av transparent folk. Därför blev jag avfärdad till bardisken och en timslång pina av att behöva betrakta serverings- och kockpersonal.
Började försynt med en bier och väntade på alla mina övriga rätter. In kom min skaldjurssoppa vilken verkligen smakade skal och inte på ett bra sätt. Möjligen hade de också hällt i ett saltkar. Löksoppan var tunn, krutongerna för mjuka, löken obefintlig och allt annat positivt skrek ut sin frånvaro. Brödet till detta som jag ville ha "glömde" den unge oerfarne och grisnästa personalen bakom baren. Han gav utlopp för en väldig arrogans i jämförelse för vad han kunde visa kvitto för. Efter detta kom "Toast – olivoljestekt tost [sic!] med gruyére [sic!], tomat och dijon". Den dröp verkligen av olivolja men har man olivoljan i en Stadium-vattenflaska och hellre häller än håller tillbaka är det i sanning ingen konstighet. "Pilgrim – stekt med äpplecrème, brynt smör och krutonger". Ännu en gång briljerade de med sin okunskap. Segt ointressant kött och endast två bitar i storlek med fem staplade femkronor. Den så kallade såsen gjorde sitt om man nu har ett underskott av salt i viktenheten tio kilo. Dejtingmöjligheterna var svåra och fastän jag tittade var det ingen som kom fram till mig. Osten med päronsylt var acceptabel men kexet ogillades på grund av dess hårdhet. Det bästa med det hela var efterrätten för då visste jag att det snart var slut. En äppelkompott med grädde beställdes in med en illasmakande kaffe. Grädde kan det i varje fall göra eller köpa. Betackar mig i fortsättningen för överprissatta smårätter som har badat i salt i regi av Plockepinn. Plockepinn är med sammanfattande ord dåligt och bör ej besökas såvida man inte har en molotovcocktail med sig.
En lång avstickare gjordes till Malmö brygghus. Drack en cacao porter och två pilsner. Upplevelsen här höjde jag till det ekovänliga taket och prisade mitt utmärkta val av bierschapp. Trots en del ungt folk vilket jag ogillar – skapades inga kontakter, inte ens en luftbro. Dessa Malmö-broilers hör inte hemma i denna miljö av anrikhet. Skulle väldigt gärna slita av de tjockskalmade brillorna på människorna och skära av frisyrerna vilka icke har en plats i ett så fint rum som detta. Trodde att jag hade hittat en fristad i Malmö fritt från vänster- och miljöpartister, bohemer, kringstrykare, kriminella och annat skröfs. Här vill jag endast se arbetare i dess sanna form och inte folk som går omkring och säger: "Ja men visst alltså jag är kultuuurarbetare".
Därför sökte jag mig bortåt, norrut. Vad finns där om inte: Square Side!
Man anar oråd när en bier kostar trettiofem kronor och när stamgäster kommer fram till en där man sitter och säger att detta är det sämsta av det sämsta. Har man hamnat här är det i botten av pub-Malmö. Trots det gillade jag musiken och de tillhörande filmerna som visades på storbildstv:n. Roxette och Queen valdes ofta. Det gjorde att jag stannade en aningens längre stund än vanligt då de är två av mina absoluta favoriter. En troligtvis homosexuell man vid namn Mathias gick runt och dansade. På bordet mittemot hade jag Lars och Helen i åldrarna femtiofem cirka. Lars var liten, smal och rödnäst. Helen hade en hiskelig pagefrisyr, nittiotalsglasögon, bulldoggsansikte och ökade kroppsgränser. De ville inte prata med mig. Helen var sur mestadels men Lars gick faktiskt upp dansade med Mathias. En man som satt i baren tilltalade mig:
"Bättre än tv, va?! Vänta bara en halvtimme då blir det fullt tryck. Detta är ingenting!", sa han.
Efter att Mathias hade dansat sig trött kom han och satte sig bredvid mig. Han frågade mig vem jag var och vad jag gjorde i denna dystra håla som denna. Till sist kom det fram varför han pratade med mig:
"Du är vacker", sa Mathias.
Tackar hjärtligt för detta. Bara tredje gången som jag har fått höra det på Square Side av vitt skilda män. Aldrig att man ska få höra det av en parant kvinna. Inte på Square Side iallafall det är en sak som är säkert i en tid av osäkerhet. Min ensamvandring fortsätter.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Såg djungelfittan, halvapan, klimakterietanten i Sydsvenskan på bild. Nu i efterhand förstår jag icke vad som förde mig närmare henne. Var det endast hennes intresse som gjorde att jag sålde min blick så snabbt? Oavsett var jag i någon form av vansinne då jag nu i efterhand ser att hon inte var ens en gång ett snabbrunksmaterial.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
