Ta mig tillbaka

En stor och skakig färdig har gjorts.

Det som jag trodde hade försvunnit kom tillbaka igen, med råge. Ett mått av oförnuft hamnade hos de religiösa men tio mått av ren vansinnighet hamnade hos mig- Ronny Grosder. Att jag inte kunde hantera en viss stimulantia visste jag redan men att det krävs massor av hulkningar och löften för att verkligen förstå det, visste jag inte. Tack vare någons försyn eller min egen självbevarelsedrift kom jag hem endast med ett par lättvindiga offer: En styck femhundralapp, en halsduk och en alltför vanlig syn en kväll hemma hos Ronny Grosder. Min irrfärd betogs någonstans i Malmö stad. En buss hoppades på och jag vet fortfarande inte var jag landsteg, kanske var det Kvarnby. Där trillade jag mig fram i ett par timmar tills jag fann ett landmärke i form av en gatuadress jag kunde delge ett taxibolag och därefter komma hem i dyr ordning. Jag hade hunnit gå i ett landskap av okännedom, natur och åkerstycken innan jag förstod att detta inte var något som kännetecknades av mitt hemområde. Under ett tidsspektra höll jag dessutom på att rycka i bildörrar eftersom jag då trodde mig kunna hitta nycklar och på så vis framföra mig hem! Vilken rimlig tur att så inte gjordes!

På Mariedalsvägen idag såg jag en kvinna med en barnvagn. En helt vanlig kvinna. Men. Under min bilfärd då jag hade en bra låt spelandes på radion såg jag henne i ett annat brus. Som ett perfekt tilldelat stycke uppkom en känsla om visdom som icke kan förklaras. I ett försök är det som om att man får en glimt av hur livet är och att man förstår att de har dechiffrerat detta till sin fördel. I samklang med musiken förstod jag verkligen det.

Många har mejlat mig och frågat mig hur Grosder uttalas. För att jag inte längre ska behöva fylkas av dessa frågor kommer svaret nu:

Det är en stor skillnad. Precis som Hyacinth i "Keeping up appearances" väljer jag när jag tycker det är gott i mina öron att uttala Grosder som "Grådäär" och hävda att det är franskt. Skulle jag däremot prata med Benke på Gallia vidhåller jag att det uttalas "Grozder" med alla bokstäver ihärdigt uttalade som ett äkta arbetarnamn.

Trots ekonomiska och ekumeniska problem vill jag fortsätta att hitta en kvinna av förnämlig kvalitet. Jag sneglade lite åt en sajt som Metro annonserade för: "Uptodejt". De hade en form av snabbdejting som jag länge har lobbat för då de som har funnits endast föreskrev äldre människor från fyrtioårsåldern. Tyvärr ska detta hållas på Thank God it is Friday. Där har jag gjort bort mig ett par gånger. Helst av mycket vill jag inte att någon som känner igen från dessa oförskämdheter kan associera mig med desamma. Är man ful måste man hitta andra påfågelsfjädrar. Så är det bara. Ditt jävla äckel.

Framtiden ser verkligen oviss ut. Mina intentioner är goda, önskar endast att andra också kunde se dessa. Men är man i det tillståndet av bekräftelse så kanske det är det fjärde påtryckandet som är det som löser upp det hela. Jag är en principfast man. På lösa grunder kan jag avfärda en helt acceptabel proposition. I efterhand står jag där, ensam, med nederlagsrunket i handen. I grunden vill jag så väl men det blir bara så fel. Åh. Min ångest växer eftersom jag har skapat mig ett dåligt rykte i denna lilla Malmö stad. Snart kan jag inte visa mig någonstans. Förlåt. Förbarma er över mig. Ack varför kan inte också fula jag bland alla andra vara lycklig?

Det enda som jag vet med visshet är att jag behöver en fast kvinnotillvaro i mitt erbarmliga liv. Sättet jag ser på människor återspeglar inte personen. Hur jag föraktar den fysionomiska utan en vilja om en andra audiens till dess inre gör mig förbannad. Att denna person sedan kan bli en värdefull partner och stöd i ens fortlöpande liv förkastar jag. Jag gråter. Jag gråter över mina missgärningar och mina handhavandefel.

Senast på TGI Friday´s satt jag med en barkompis och vi drack och hade ett gott samtal. Plötsligt kom ett gäng unga kvinnor och förankrade sig vid ett intilliggande bord. En av de unga kvinnorna tittade på mig enligt min barkompis, hela tiden. Så fort jag vände blicken tittade hon på mig. Jag fattar inte det! Så glad jag blev och vilka förhoppningar det antände. Efter många utbyten av ord gick jag sedermera fram till detta kvinnobord och kungjorde mitt intresse! Men denna forna intressentska ärade inte min förfrågan, i stället blev jag hänvisad till en annan. Så snopen jag blev. Sådana erfarenheter gör att man blir mer tillbakadragen och misstänksam mot omgivningen. Nästa gång kommer jag att syna alla signaler. På grund av det kommer jag att intolka alla dess sorter i dessa medvetna och omedvetna antydningar.

Är Ronny Grosder redo för ett återinträde i dejtinggeggan? Jag vet fan i mig inte. Till idag har jag undanhållit mig alla former av dejting sedan fem eller sex månader tillbaka. Ska jag in igen vill jag vara säker. Ha, som vore det ett livslångt åtagande! Sårad har jag blivit många gånger, kanske inte direkt vid alla tillfällen. Orimligt ofta har jag själv skrivit följdhistorian av den allerminsta blinkning till min nackdel. Jag vill in för, jag vill ha.

När jag sitter här i efterdvalandet så ser jag föga på det som komma kommer som något annat än det som finns idag.Om det är frågan om ovilja eller rädsla vet jag icke bara att känslorna översköljer allt som andas ombyte och förändring.



Några sista ord från Ronny Grosder:

(Ett skämt i en akt)

"När jag var yngre så hade jag cancer."
"Ah fan, det hade jag också när jag var barn."
"Det menar du inte?!"
"Jo"
"Hur gick det det då?"
"Nä, sen blev jag vuxen och då hade jag fortfarande cancer".

Fregatten

Skönt med en stundande helgdag som inte det allerminsta påminner om ens lappsjuka.

För att glömma det åkte jag till Fregatten vid värnhem. De måste vara minst sagt nöjda då de står som ensam pub i Malmö med maritimt tema efter Cutty Sarks ledsamma sorti. Tyvärr blev det inget pianospelande den här gången eftersom den 78-åriga italienaren förmodligen hade lagts in på sjukhus. Enligt personalen ringer han alltid in om han inte kan komma och det hade han inte gjort. Antingen det eller så är han död. Han hade tidigare spelat på Via veneto i tio år. Mitt bästa minne av honom är när han ackompanjerar P-O.  

Videofilmen är tagen 2010-02-20.

Åh, P-O!
När jag träffade honom först innan han presenterade sig motvilligt trodde jag att han skulle heta Bernhard eller något liknande, men icke! När vi inledde ett samtal var han så bitter och skrattlös och allt var skit och mer därtill. Men vad som jag trodde var en dialog blev en av hans föreställningar, han höll låda. Han berättade om att en: "Misantrop det är en...", så glömde han bort sig och man fick inte avbryta honom då han tänkte. Jag väntade en bra stund innan han återupptog: "En misantrop, det är, det är en bitter romantiker". Vidare sa han att han skulle hoppa ut framför tåget på Burlövs station den tjugonde april 2010. Detta gjordes inte. Under en av hans vistelser på Fregattens uteservering hade han en bok vars titel löd något så här: "Vad man gör om man har liten kuk".

Näst senaste gången jag såg honom var under Malmöfestivalen 2011 läsandes en bok vid en busshållplats på Gustav Adolfs torg. Då hade han löpt amok! Nu hade han gottat in sig i bohemstilen och ett hårsvall med allt vad en tunnhårig kunde uppbåda fanns ned till axlarna. Skägget hade en längd och tjocklek värdig en taliban. En månad senare såg jag honom pratandes med två väldigt unga kvinnor på Davidshallsgatan. Fortfarande utan en uppryckning i ansiktsregionen.

Åter till mitt senaste besök. Jag drack och köpte olika bier utefter kvällen led. Bredvid mig satt en ung polska i början av de tjugo och en äldre svensk framtung herre runt de sextio. De verkade vara ett par, ville inte prata med någon av de.

Till min räddning kom ett svenskt par i fyrtioårsåldern. Vi löste korsord tillsammans och hade det mysigt, allt medan Melodifestivalen spelades upp på televisionsapparaten bakom Roman. Vi hade ett gott utbyte och till sist utbrast kvinnan: "Jag har en son som är tjugofem, jag hoppas att han blir exakt som du när han blir lika gammal som dig". Lite rörd blev jag. De ska ta över Grottan senare detta år.

Men sedan kom Eve! Ewe eller vad fan han heter. Om det är ett kortnamn för Evert vet jag inte, måste fråga honom. Denna man! Han är en gudom i jeansklädsel! Han kom, han beställde rödvin för nittio kronor till två unga tjejer och han bar upp sitt jeanstyg med viss värdighet. Han har varit arbetslös i ett år nu och inte ser det bättre ut. Men med sin frisyr hämtad från 70-/80-talet kan han nog få en nostalgisk kvinna på fall. Han har ett välkammat över axeln-hår i ljus och brun nyans.

Tack för att ni finns Fregatten! Jag gillar att komma in till er och känna mig som vem som helst utan att behöva gå i svaromål för just detta. Det är så uppfriskande att komma in ert anspråkslösa blåshål och beställa en bier så pretentionslöst. Räkna med mig i ert framtida samarbete.


Några sista ord från Ronny Grosder:

Mitt efterlängtade kort från Skånetrafiken anlände! Med ett saldo som inte översteg en tia fick jag ett brev skickat till mig. I den fanns ett papper med information, ett nytt kort med tillhörande plastficka och ett utskrivet kvitto. Allt detta uppskattar jag har kostat en nätt liten summa om en person har tvingats göra sig det omaket. Inte nog med det ska jag skicka det returnerbara kuvertet och fortsätta denna kostbara strid. I pengar och tid för Skånetrafiken. Tid och känslor för mig.

Malmös finaste

Under onsdagen gick jag ut. Denna gång med föresatsen att dricka till skillnad från söndagen då jag egentligen skulle gå på orgelkonsert i S:t Petri kyrka. Skulle prova min nyuppgjorda plan!
Min dryckesbana påbörjades på Gallia vid Södervärn eftersom jag ville underhålla vår relation. Där blev det två bier tappat av en ny flicka som den fule smålänningen hade hittat. Allt är bättre än Diana. Det var en del stamgäster där: Rasmus, Galliabögen, Gunilla och några andra jag inte minns namnen på. Finskbögen hade låtit ansiktshåren växa till sig fastän han inte hade en värdig skäggväxt. De kala obevuxna fläckar gjorde hans mindre tappra försök till en hemsk syn. Rasmus verkade het på Gunilla trots hennes trettio fler levnadsår. Han försökte på ett skämtsamt vis komma till Gunilla och erbjöd henne glass med päronsmak från sin kran. De skrattade bort det men jag såg på Rasmus att han blev ledsen. Sedan tog han fel på dagarna och trodde det var en torsdag och när han fick reda på att det var onsdag:

"Öh, då är det ju för fan lill-lördag". På det viset rättfärdigade han sitt drickande.
Två andra stamgäster pratade om zebror och galtspenar. Jag gick vidare.

Till Spice.
Började med att pissa i papperskorgen i toaletten sedan köpte jag en Newcastle brown ale som jag drack medan jag lyssnade på samtal och tittade runt. Sportbaren med flertalet televisionsapparater bjöd på fotboll vilket inte är något intressant för mig. Mittemot mig satt ett väninnepar som jag hade kunnat tänka mig att spänna på. Bredvid mig satt två läderemotionella trettioåringar och pratade om att åka till Thailand, det lät absurt när jag hörde de säga det. Jag stack.

Till Square Side, igen.
Köpte mig en Falcon som de hade höjt med tre kronor till det inte så facila priset av trettioåtta kronor! Ändå blev det tre stycken bier där. Lyssnade på en negress som pratade med en vit man och sa att hon ville ha "a weatherbeaten man". Jag log brett och vi skrattade hjärtligt tillsammans. Hon gick tillbaka till sina två negresskompisar. Richard kom och satte sig vid samma bord och han berättade högt och brett om hur han hade haft ihopa det med två konstkvinnor. En när han var sjutton och hon ganska så mycket äldre och han gillade henne för hon hade skrivit en avhandling om gotisk litteratur. Helt apropå vände han sig mot mig. Jag satt en bit bort och han frågade mig vem jag var. En man gick till toaletten väldigt många gånger. Han hade toppluva och bar hela tiden sin företagsjacka inhomhus, på den stod det: Malmö Industri och Skeppshjälp. En liten rödhårig man kom och frågade mig vem jag var och jag presenterade mig. Han berättade att han bodde i Hörby och hade hälsat på sina föräldrar här men att han pendlar till denna pub, en genuin stamgäst. En cirka femtioårig man med utländskt utseende stirrade på mig. Jag gick vidare.

Balthazar. Drack en dubbel bock och mötte Hommy Sk och vi hade en god pratstund, den persiska bögen är faktiskt trevlig. Han hade tydligen slutat med att ta in plattevändare. Musiken var ändå god och jag berömde honom för hans fina urval av elektroniska låtar. Flera gånger bättre än alla pretentiösa väljare med egoistiska motiv. Sedan fick jag prata med en glad jugoslav och fastän inte mycket blev sagt hade vi ett gott utbyte utan tråkig avslutning. Men jag ville ha något annat.

Debaser. Tidigare under kvällen tittade jag på dygnetrunt.se vad dödsstaden Malmö kunde erbjuda. Se hur Turning Torso vrider sig av smärta inför allt elände. Konserten de hade innan jag kom var inget jag missade. Jag kom dit när de hade stängt till det andra utrymmet och det kändes väldigt rumphugget. Köpte en Hof. En engelsktalande man med turban kom och frågade mig vad som gällde med fördraget och jag berättade om att det inte kommer att öppnas efter att bartendern fick samma fråga av mig. Tipsade honom om Babel i stället. Musiken var inget vidare trots att jag har vaga minnesbilder av att jag dansade. Vad jag däremot kommer ihåg är att jag gick fram till en man bredvid dj-uppställningen. På min bästa mockneydialekt frågade jag honom om när de skulle öppna gardinerna och vem som skulle välja låtar.

"Who is going to play?" frågade jag.
"She is", svarade han och pekade på kvinnan.
"What! Are you having a laugh, a woman?"
"Yeah, welcome to Sweden".

Bevisligen har jag blivit så duktig på att härma arbetarengelska till den grad att jag inte ertappas. Det tackar jag alla goda engelska drama- och komediserier. I det närmaste "Downton Abbey" och "Fresh Meat" som har hjälpt mig i form.

På hemvägen gick jag till Babel men det var stängt.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Träffade en man som skrockar åt allt. Vet av egen erfarenhet att jag skrattar mer åt komediprogram och annat då jag är bakfull. Segment som inte jag ens log åt skrattar jag ljudligt till då. Vet inte om det är för att man förstår bättre men min teori är att man blir dummare och inte har tid att kritisera eller värdera saker när det händer. Att få denna man att skratta är inget man höjer armarna åt. Det är ingen bedrift. Han är i ett ständigt tillstånd av att emulera en bakfylla. Till slut blir det jobbigt då man inte kan föra ett gott samtal utan att behöva censurera sig själv för att förhindra det omdömeslösa skrattet.

Läste om en man som sa att han var 99% säker om inte 100%. Ha.

2011 - 2012

Hur ska man summera 2011?

Blev lämnad av megäran.
Det var året som jag drack som aldrig förr har gjorts i mitt sketna liv.
Ekonomin tog stryk från flera håll.
Var ute nästan alla dagar i veckan. Ingen dag diskriminerades.
Bakfullhet och röda ögon var en vanlig syn.
Drack hemma väldigt ofta och på jobbet.
En del obsceniteter företogs.
Män flockades kring mig.
0 kvinnor.

2012, vilket föremål ska du gumpknulla mig med?

Ogärna är ett milt ord för hur jag känner när jag skriver att jag inte vill se 2011 repriseras. Jag ska göra allt av min återstående makt och tillskansa ännu mer kraft till att mota alla hemskheter. Livet består tyvärr inte endast av att kunna avvärja allsköns tråkigheter. Nej enligt den rådande världsmodellen måste man hitta en partner att hålla hand med genom den onödiga smärtan. Också jag är förgiftad av detta söta prat. Elva återstående månader förbehållet uppstyrning. Just nu ser jag en gnutta hopp, det kan ändras med tiden. Snart är jag tillbaka med en ny harang om hur allt är piss i munnen och ingen vill ha mig med mera. Däremot är det en för stunden liten positiv person som vill säga sitt men överröstas av den negativa pöbeln. Han får en smula tid till att tala sedan kommer han att lynchas.

Jag måste komma tillrätta med legeringen i kroppen och låta den smältas ned för att sedan komma tillbaka som en renare och starkare människa. Mina planer är således:

Vill inte skriva att jag kommer att sluta dricka, därför gör jag inte det. 2012 kommer också i fortsättningen att bjuda på små, ovärdiga, hemma-, stora, ute-, sunk-, tråkiga, snedfyllor. Det räcker med att jag har lyckats fimpa och kastat snusdosan. Att vara hemma och inte göra något av långsiktigt värde gör att glädjen i dessa kortvariga ämnen avtar efter en tid.

Männen måste bort, hur?
Det kan vara givande att prata med dessa korvkompisar. Anledningen till varför jag pratar med män är för att det är lätt för mig och jag känner mig säker. Vi knyter an tämligen snabbt. Att de sedan har andra planer för mig är inget jag kan göra något åt. Därför måste jag börja prata med kvinnor jag egentligen inte har ett intresse av. Jag vet att det inte behöver vara något nyskapande eller revolutionerande man behöver säga. Det är intresset som ska bäras fram och så länge det inte är allför äckliga ordbärare tror jag det går vederbörande till mötes. Blygd framför blyghet ska vara mitt motto för tjugohundratolv.

Var ska jag hitta villiga slidväggar?
Nätet är inget som har gett mig vad jag har stoppat in. Det innebär fler och större fyllor då jag måste ha dessa nödvändiga medel till att utveckla orden för de eftertraktade kvinnorna. ABF-kurser har företagits. Likaså engagemang rörande humanitär verksamhet. Dessa har ej heller hjälpt mig. Men hur mycket störde man sig inte på "Gråben och Hjulben" och hur Gråben aldrig förfinade sina fällor och tekniker? Jag får inte förkasta använda förslag. Är det något jag har missat, isåfall vad? Kan jag ändra något och därmed råda över en fittbärare utan direkta monetära förflyttningar i samband med sexakten? Frågan jag inte bör ställa mig är: Hade jag som förälder velat ha mig själv som svärson? Då kommer det aldrig gå.

Nej mycket har egentligen inte ändrat sig i Ronny Grosders universa.

När ekonomin har kommit på stadig grund (det vill säga när jag inte har hunnit supa upp allt), ska jag uppdatera min klädpark och kanske dessförinnan ändra min kroppsform. Något jag inte vill men måste i en fördömande och kall omgivning. Fungerar inget av detta måste nog en styck munhåla hyras, för ett köp är det inte. Är jag riktigt dålig kanske också en fetta. Om mitt tillstånd är åt helvete blir det sketan. Jag gillar inte ens det hålet men hade villigt offrat min olust inför det till förmån för mitt välmående när det kommer till att förnedra kvinnosläktet.