Ta mig tillbaka

En stor och skakig färdig har gjorts.

Det som jag trodde hade försvunnit kom tillbaka igen, med råge. Ett mått av oförnuft hamnade hos de religiösa men tio mått av ren vansinnighet hamnade hos mig- Ronny Grosder. Att jag inte kunde hantera en viss stimulantia visste jag redan men att det krävs massor av hulkningar och löften för att verkligen förstå det, visste jag inte. Tack vare någons försyn eller min egen självbevarelsedrift kom jag hem endast med ett par lättvindiga offer: En styck femhundralapp, en halsduk och en alltför vanlig syn en kväll hemma hos Ronny Grosder. Min irrfärd betogs någonstans i Malmö stad. En buss hoppades på och jag vet fortfarande inte var jag landsteg, kanske var det Kvarnby. Där trillade jag mig fram i ett par timmar tills jag fann ett landmärke i form av en gatuadress jag kunde delge ett taxibolag och därefter komma hem i dyr ordning. Jag hade hunnit gå i ett landskap av okännedom, natur och åkerstycken innan jag förstod att detta inte var något som kännetecknades av mitt hemområde. Under ett tidsspektra höll jag dessutom på att rycka i bildörrar eftersom jag då trodde mig kunna hitta nycklar och på så vis framföra mig hem! Vilken rimlig tur att så inte gjordes!

På Mariedalsvägen idag såg jag en kvinna med en barnvagn. En helt vanlig kvinna. Men. Under min bilfärd då jag hade en bra låt spelandes på radion såg jag henne i ett annat brus. Som ett perfekt tilldelat stycke uppkom en känsla om visdom som icke kan förklaras. I ett försök är det som om att man får en glimt av hur livet är och att man förstår att de har dechiffrerat detta till sin fördel. I samklang med musiken förstod jag verkligen det.

Många har mejlat mig och frågat mig hur Grosder uttalas. För att jag inte längre ska behöva fylkas av dessa frågor kommer svaret nu:

Det är en stor skillnad. Precis som Hyacinth i "Keeping up appearances" väljer jag när jag tycker det är gott i mina öron att uttala Grosder som "Grådäär" och hävda att det är franskt. Skulle jag däremot prata med Benke på Gallia vidhåller jag att det uttalas "Grozder" med alla bokstäver ihärdigt uttalade som ett äkta arbetarnamn.

Trots ekonomiska och ekumeniska problem vill jag fortsätta att hitta en kvinna av förnämlig kvalitet. Jag sneglade lite åt en sajt som Metro annonserade för: "Uptodejt". De hade en form av snabbdejting som jag länge har lobbat för då de som har funnits endast föreskrev äldre människor från fyrtioårsåldern. Tyvärr ska detta hållas på Thank God it is Friday. Där har jag gjort bort mig ett par gånger. Helst av mycket vill jag inte att någon som känner igen från dessa oförskämdheter kan associera mig med desamma. Är man ful måste man hitta andra påfågelsfjädrar. Så är det bara. Ditt jävla äckel.

Framtiden ser verkligen oviss ut. Mina intentioner är goda, önskar endast att andra också kunde se dessa. Men är man i det tillståndet av bekräftelse så kanske det är det fjärde påtryckandet som är det som löser upp det hela. Jag är en principfast man. På lösa grunder kan jag avfärda en helt acceptabel proposition. I efterhand står jag där, ensam, med nederlagsrunket i handen. I grunden vill jag så väl men det blir bara så fel. Åh. Min ångest växer eftersom jag har skapat mig ett dåligt rykte i denna lilla Malmö stad. Snart kan jag inte visa mig någonstans. Förlåt. Förbarma er över mig. Ack varför kan inte också fula jag bland alla andra vara lycklig?

Det enda som jag vet med visshet är att jag behöver en fast kvinnotillvaro i mitt erbarmliga liv. Sättet jag ser på människor återspeglar inte personen. Hur jag föraktar den fysionomiska utan en vilja om en andra audiens till dess inre gör mig förbannad. Att denna person sedan kan bli en värdefull partner och stöd i ens fortlöpande liv förkastar jag. Jag gråter. Jag gråter över mina missgärningar och mina handhavandefel.

Senast på TGI Friday´s satt jag med en barkompis och vi drack och hade ett gott samtal. Plötsligt kom ett gäng unga kvinnor och förankrade sig vid ett intilliggande bord. En av de unga kvinnorna tittade på mig enligt min barkompis, hela tiden. Så fort jag vände blicken tittade hon på mig. Jag fattar inte det! Så glad jag blev och vilka förhoppningar det antände. Efter många utbyten av ord gick jag sedermera fram till detta kvinnobord och kungjorde mitt intresse! Men denna forna intressentska ärade inte min förfrågan, i stället blev jag hänvisad till en annan. Så snopen jag blev. Sådana erfarenheter gör att man blir mer tillbakadragen och misstänksam mot omgivningen. Nästa gång kommer jag att syna alla signaler. På grund av det kommer jag att intolka alla dess sorter i dessa medvetna och omedvetna antydningar.

Är Ronny Grosder redo för ett återinträde i dejtinggeggan? Jag vet fan i mig inte. Till idag har jag undanhållit mig alla former av dejting sedan fem eller sex månader tillbaka. Ska jag in igen vill jag vara säker. Ha, som vore det ett livslångt åtagande! Sårad har jag blivit många gånger, kanske inte direkt vid alla tillfällen. Orimligt ofta har jag själv skrivit följdhistorian av den allerminsta blinkning till min nackdel. Jag vill in för, jag vill ha.

När jag sitter här i efterdvalandet så ser jag föga på det som komma kommer som något annat än det som finns idag.Om det är frågan om ovilja eller rädsla vet jag icke bara att känslorna översköljer allt som andas ombyte och förändring.



Några sista ord från Ronny Grosder:

(Ett skämt i en akt)

"När jag var yngre så hade jag cancer."
"Ah fan, det hade jag också när jag var barn."
"Det menar du inte?!"
"Jo"
"Hur gick det det då?"
"Nä, sen blev jag vuxen och då hade jag fortfarande cancer".