En dag i handen

God kväll.

Åh vad jag verkligen älskar pärlörhängen. När jag ser dess underbara förnjutningar på fina kroppar briserar jag. Dessa finskapade varelser som bär upp pärlsmycken med värdighet. Denna vackra aristokratiska hals med en eller ett par tydliga ådror. Den märkbara men ändå så kvinnliga (åh!!!) käklinje. Öronen som alltid är synliga tack vare en vacker frisyr som inte behöver dölja de utskjutande delarna utan frambär som dess stoltaste ägodelar. Den alltid så njutningsfulla bronsfärgade hyn, jag kan inte få nog. Alla jag har sett med pärlörhängen (clip-ons eller penetrerande, det gör detsamma) vill jag med allvarlig omedelbarhet göra till min egen.

M varför jagade dig inte än mer då vi lekte den leken på Grönhagen?
Varför jakade jag inte din så välvilliga fråga om att vi skulle bli ett 1994? Varför var skulle jag vara så tuff inför mina så kallade kompisar och avvisa din meddelerska - J? Detta är en av mina svåra hågkomster som jag gärna vill göra delbara. Faaaan! När jag såg jag dig på Kajutan för två år sedan. Du kände inte igen mig men jag sade till min kollega:

"Hon heter Moch var min första kärlek".
Han ville att jag skulle gå fram till dig men jag vågade inte. Hur skulle det mottas?

Sedan dess har jag förfördelat blondiner. Nej jag vet att du inte var helblondin men du var fan i mig inte mörk! Din syster C var ihop med min klasskamrat A R. En minnesbild av dessa har jag. De sitter i en träskapelse på skolgården och bytar saliv. Som jag såg upp till er då. Och nu. Jag hade inte dessa ting förrän jag själv anskaffade dessa.

 Fan för minnen!

Något som har vridit hjärnan en tid nu är alla saker som inte har gjorts. Saker som jag ser i ett annat ljus nu. Hur jag med min empiriska erfarenhet kan betrakta och därmed förakta. Fan! Minnen som jag vill dela med någon annan - som har upplevt liknande som jag. Vår tid var flyktig och vågig. Jag ville ha dig men du avvek därefter suktade du efter mig men jag spelade över och förlorade dig. Därefter flyttade jag från dig.

Ja. Alla dessa skeenden som gödslar hjärnans alternativa verkligheter. Vad hade hänt om...? Jag kan med allra största säkerhet skriva att allt hade varit så mycket bättre om jag hade gjort precis tvärtom. Då var min största koloss - blyghet och sekten. Nu är min största titan - blyghet och osäkerhet. Tjugo år senare är jag ett ännu större fån, fast på ett annat vis. Jag vill inte tillskriva mig alltför goda inblickelser men när man fortlöper livet får man ett större perspektiv.


Nena 2008:

Så annorlunda. Så mycket och många tänder men ändå. Din sensuella röst och moderlighet gör mig mottaglig och redo att ge. Alla kan inte vara bra på allt.

Nena 2012:

Ååarghhuh!
För i helvete. Hur kan denna sak marinera sig så jävla skön i tre-fyra år? Hon ser ju inte ut att vara femtio+. I stället utstrålar hon en tidig fyrtioplussare vid första anblick. Denna sort är väldigt svår att få tag på. Hon finns inte på de reguljära rutterna. Ej heller på nattklubbar eller uteställen. Hon finns på mataffären eller tehuset. Ja jag ska börja dricka te utav helvete!

Denna typ av människa vill jag ha. Fy fan vad jag kärade ned mig i Lucy Lawless karaktär i "Spartacus", Lucretia. Hon hade allt jag begärde. Denna bestämda men fortfarande kvinnliga överläpp som behöll sig så sensuell då hon inväntade att uttala sig, vilket fint filtrum. Den lite rultiga magen som jag ville med ömhet överskölja med bekräftelse. Hur munnen var ståndaktigt sensuell. Näsor är något jag har fäblesse för och Lucys är inget undantag. Hennes är så FUCKING fin! Min senaste megära var också en liknande och dennas näsa ville jag formligen SUGA AV. Vilket jag gjorde - men det uppskattades inte.

Nej tack vet jag Laura Morante som har den där mamsella looken som hon har uppburit från födsel till nuet. Hon går inte av för hackor. Den sortens tankar hade jag en gång då tittade på "Mad about you" och i det närmaste "Helen Hunt" och i min ungdomliga envishet sa för mig själv: "Denna kvinna ska jag få när ingen annan vill henne om cirka tjugo-trettio år. Nu skulle jag inte vilja röra henne med penissträngen. Laura är av en annan historia. Den klassiska och det tidlösa utseendet går inte att slå. Jag önskar mig henne.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Allt blir så konstigt då man börjar avstava orden och man förstår dess innebörd.