Min väg att gå då jag trodde mig ha uppgjort denna till min fördel

Ni kanske inte trodde det men det har hänt igen.
 

I och med avgiftning nummer två  i ordningen hade jag troddenheten om att jag hade allt under kontroll. Icke.

Jag kör på en enmansuppoffring och slukar en Stolichnaya (night edition), en halv liter, (cirka tjugo centiliter var kvar när jag kom hem och tillbaka till verklighetsuppfattningen). Någonstans där känner mig jag som en underbar människa utan fel och brister. Tänk om man kunde jordkällarförvara dessa känslor.

Tråkigt nog enligt vissa och mig själv tar mina visuella minnesbilder slut någonstans rätt snabbt. Jag ska förklara.

Jag började dricka vid 16-tiden.  Tittar på bilder och känner mig vällustig när jag erinrar mig forna saker som gjorde mig glad. Någon gång efter detta bestämmer jag mig för att tvätta mitt hår med bakpulver som jag har läst om att det skulle vara bra. Det skulle hjälpa håret på något sätt så jag blandade en kvarting vatten och ett par teskedar bakpulver och överöser håret med detta.

Sedan tar jag bussen.  (Detta har jag tagit reda på efteråt tack vare min Skånetrafiken-app. Annars har jag intet minne av detta.) Jag kommer inte ihåg bussresan utan endast ett par stormstarka tillbakagångar. Från mitt hem där jag dricker sprit åker jag direkt till en man i sextioårsåldern som heter Tommy på Bee bar. Gissade rätt på hans ålder! (Tror det var 67 jag gissade på.) Där pratade jag med honom tills han tröttnade på mig och säger att han väntade på sin fru som skulle komma men inte dök upp. Han går. Kort därefter säger jag till den indiske servitrisen (kvinnlig) att jag ska ut och "röga" vilket jag inte gör numera. Några steg bortom deras utgång tar jag apostlaspringarna och tar därifrån i en jävla hast. Kommer inte ihåg om jag betalade för mig men i stunden var det som att jag inte hade gjort detta och därför kändes det extra styggt.

Tydligen kommer jag till "Bullen" och beställer en  Brooklyn IPA 35 cl klockan 21:01. Det enda som kvarstod av den utredningen var mitt kvitto och min ständiga förfrågan om jag hade betalt för denna bier. Antagligen ville jag inte göra en till Judas och bortgallra mig själv från en av mina favoritblåshål, "Bullen". Någon av dessa ungmör bekräftar att jag redan betalat den! Bee bar ska skjutas.
De har ingen reson. Jävla bögfittor som ändå ska var så jävla förmer. Man tror att man är en av dessa men så fort man inkräktar på "deras" områden är man ovälkommen.

Trodde mig vilja ringa "Bullen" för att veta hur jag hade tagit mig ifrån detta härliga hål. Nej. Det kommer inte att bli ett återbesök förrän om ett halvår. Ungefär den tiden efter min sextioåriga korgkasterska. Ska inte ge dem min person under den tiden. Bara efter, jag klarar det inte.

Efter den minnessaken har jag inget bildminne förrän jag står och trampar i en åker någonstans i en åker i norra eller södra malmö! Antagligen har jag tagit mig från "Bullen" och i sin tur till Gustav Adolfs Torg till en ändhållplats. Jag kan inte luska ut var! Vilken satans jävla sak att ha att göra med. Det är därför man ska gå två och två.

Enligt mina korta verklighetsförteckingar hamnade jag i Oxie eller på Limhamn. Därifrån kan jag med apostlafittorna ta mig hemåt med stor möda. En högerhandske tappas och jag tror (men vet inte) om jag handlade på ett snabbmatställe.

Väl vaknad synar jag mina färddon och konstaterar att inga trillningar har gjorts men att jag troligtvist har trampat i åkermark då mina skor var jordbestänkta. Jag hade resonemanget om att tänka på "Att det här var en jävla bit att gå". Mina fronterspis-vader var en orolig sak att ha att göra med efter denna "härlighet. Hela mina underben var en smörjelse av uggafittdunkfylleskithushöghorhelvetesjävlanegersyndromsakorolighetsspånbalubas.

Skrev också i ett memo: "Oj voj, vilken sak att ha att göra. Många från Toole kommer att förkasta och stoppa pitten i ögonhålorna på mig." Antagligen har jag gått förbi Eksandhs Tools och utfört ett illdåd av något slag. Vad vet jag inte.

Hur jag roddade mig hemåt eller i mellanakten kan jag bara fantisera. Antagligen fick jag ingen taxihjälp eller en samarit. Trots det slog primalinstinkten vid och jag hittade hem utan mer än ett par lårkakor. Ett på sidan av det vänstra och ett längre på bakre av det högra. Förutom högerhandsken kom jag tillbaka som jag gick.

Slutsumman av detta är att jag har renat levern till en grad av att jag inte kände mig dålig dagen efter eller behövde spola magen. Däremot krävs det konsumtion till den grad att jag inte känner vad jag känner eftersom jag inte längre tycker det är ett nöje av att bara smaka skiten.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Gör mig inte till er egen vithetsslagsak. Varför kan inte ni svarta tjejer bedöma mig utifrån bemötanden?

Såg en fin kvinna

Hur svårt kan det vara att hitta sin egen?

När jag går upp på morgonen och jag känner kylan mot mina kinder samt det där statiska går mina tankeceller igång. Just då känns livet så gement och jag har svårt för att i fantasin passa in en flamma som jag precis har lämnat i lägenheten. Allt är så påtagligt och verkligt att det absolut inte går att föreställa sig att jag skulle kunna ha en partner i detta skeende.

För mig är allt det en leguas bort. Mina känslor har inte förstummats, tvärtom. Genom åren har jag förfärdigat mina känslor. Jag vill och måste älska någon, snart. Det jag har inom mig är något som måste ut snart, annars släcks det med mig när jag tar härifrån.

Jag har fått ögonkontakt med en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon har ett väldigt plågat ansikte. Inte ett härjat men ett som tillkännager en viss sorts upplevelser. Ansiktet med den breda slutna munnen, precis som Jane Eyre. Ögonen som tittar, en del frågande, en del önskande. Hur hon så ståndaktigt går igenom sitt liv med sin lilla dotter på ett martyrlikt vis. En dag såg jag henne på motsatt sida om fönstret och hon tittade på mig efter att hon vänt spisen ryggen, med ett ansikte kännetecknat av ögon med mycket rödlätt runtomkring. Sorgligt men ändå vackert på något vänster. Jag vill lära känna denna människa. Hur hon gick ut med sin hund och dotter med sin tröja med stor urringning. Jag älskar den sort som uppvisar stort kvinnligt bröst, ej utbuktningar utan det som föregår brösten.

Av ett outgrundligt skäl har jag (troligtvis) fått statisiskt säkerställda beundrarblickar från kvinnor över fyrtio från Sydamerika (och Centralamerika), det är inget skämt.

Vi får vänta en hel brödfabrik till. Just nu ser jag inget som kommer att vända hela skiten till det bättre.

Befrukta mig ej

Jag är här och har en del att förmedla. Mer kommer snart.