Lätt ska det inte vara

Frapperar jag någon när jag skriver att inget går som det ska?

En man som heter Micke tyckte jag var sketasnygg. En annan man ville ha med mig hem...

Efter en tids bläddrande och smått kvinnofientlig retorik lyckades jag få en dejt till dels. Jag anade oråd redan i allra första början då hon inte verkade frisk. Hon var från Sydamerika men av den icke spansktalande gruppen. Vi skickar flertalet meddelanden till varandra och allt verkar ok. Bara att bestämma en tid tog tiotalet minuter eftersom hon inte verkade förstå ett smack fastän jag översatte i Google Translate. Hon var trettio år och vi skulle träffas utanför Hilton. En timme innan vi ska träffas ringer hon och säger att hon inte kan gå för att hon inte har pengar. I tron om att hon var något att ha säger jag till henne att jag kommer att stå för bådas nöjen. Några minuter över 19 ringer hon och frågar var jag är. Bedyrar att jag står utanför Hilton varpå hon ifrågasätter mig och undrar var fan jag är. Tittar sedan åt höger. Då står den fittejäveln utanför Triangelns köpcentrum!

Hade bara en liten bild att gå på från Internet. Livs levande såg hon inte alls ut som att hon var gift. Koppärrig, stor röv, konstig näsa, zigenarblonderat hår och mycket mer. Vi gick ändå till Brogatan. Jag drack två snabba bier och hon en kaffe och sedan ville hon också ha bier. Visste inte riktigt vad hon ville. Någonstans där frågar hon om hon kan få hundra kronor. Denna fråga kommer att upprepas många gånger under den korta kvällen vi umgicks. Uttråkad av hennes tilltäppta attityd tycker jag att vi går vidare till Square Side!

Trodde faktiskt att jag hade det hemma när jag fick syn på henne och när jag vet hur jag ser ut. Men nej. Det dracks en del bier och jag - vilket jag ångrar - kladdade på henne. Till slut får hon sina jävla hundra kronor till taxi som jag försäkrar mig om går till det. Gav det själv till chauffören.

För övrigt förhalar djungelfittan sig ännu en gång och vi får ge oss till tåls tills vidare.

Fyrtionioåringen har inte svarat.