Ett december av svåra mått

En sak till här i december.

Mycket har verkats under broarna och jag vet inte hur jag ska företa mig. Min sedan längsta förhoppning var att skita i det och spela martyr. Hur jag skulle skita chefen i ansiktet genom min frånvaro. Verkligen visa chefen att jag inte önskade mig hans närvaro. Sedan kom det mig tillbaka. Kom igen Ronny. Du älskar sprit, särskilt gratis. Ja jag vet men jag orkar faktiskt inte med dessa östafrikahoror längre. De sackar kör rundor, pratat och gör allt annat än att arbeta. Ja.

Nu kan vi faktiskt ändra på den här historien. Det har inte hänt än. Det smäller på Slagthuset imorgon. (Uppdatering: Det smällde inte.)

Ska jag maka mig dit fastän jag föraktar sjuttio procent av dessa endimensionella jävlar? Jag har redan ställt denna fråga för ett par år sedan. Kom igen, det är klart vi ska visa vem det är som har taktpinnen. För länge har jag låtit mig vara taktlös och varit oresonlig vad gäller bosättningarna. Jag har en dag kvar på mig. Ännu har jag inte bestämt mig. Just nu känns det som om att jag tar på mig mina långvida byxor och ger järnet. Men ändå inte. (Uppdatering: Inget hände.)

I detta nu är jag en av dessa.

Ja, jag ska dit.

Jag ska ta på min rävbräm. (Vilket jag gjorde.)

Nej nu ska jag så dit om det så ska kosta mig vadhelst. (Kostade mig inget.)

Allt var som en enda stor icke-händelse. Kollegorna höll igen, chefen hade sitt fultimmer med och jag hade precis återhämtat mig från min bakfullhet. Allt roligt som kunde ske var som bortblåst. Med denna fula skånska musikal med Kal P Dal och dessa evinnerliga pauser och inställningstider gick det rent åt Häljarp. Jag föredrar det goda samtalet ackompanjerat av en härlig ljudmatta som man kan falla tillbaka på men ändå prata under. Inga av dessa infann sig. Mest på grund av skitnödiga arbetskamrater som inte kan visa sig vara ramlösa. Att sedan insätta sig bland mindre belevade folk i en teaterlokal om cirka 930 gjorde det hela tjugosju skånetrafiken-resor värre.  Fy fan vad jag föraktade dessa när de klappade med, tjoade och tjimmade samt var så jävla frigjorda. Men ett samtal kunde de inte föra. Ventilationen stängdes vad mig beträffade eftersom svett och ångest framväxte alltmed föreställningens gång.

Nej.

Varför lever jag som jag gör? Svar erfordras ej.

Nu vill jag faktiskt ha min Lena Headey eller Lucy Liu. Hon som får mig att brista i karaktärsomvälvande uttryckssätt. Hon som gör mig så pojkaktig och nervös i hennes sällskap. Hon som får mig att tro på framtiden. Hon som jag vill ska frambära mina ättelägg. Hon som jag vet att jag kommer att ha med mig i livets alla riktningar. Hon som man kan prata med och få goda råd av. Hon som får mig att ändra sätt fastän jag tror starkt på det. Hon som håller om mig när vi somnar. Hon som tittar på mig med intensiv blick. Hon som gör sig fin för min skull. Hon som finns där för mig. Hon som gör mig komplett.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Vill man se en kvinnas ålder bör man iaktta deras armhåla. Ju saggigare; desto äldre.

Jag är här

Nu har jag gjort det.

Mina morgonstunder har blivit tidiga och väl värda. Sedan ett par veckor tillbaka har jag stigit upp i ottan och tagit en femstänkare i spåret. Det tränger bort alkoholen. Sedan jag sprang den biten tre gånger i veckan har jag nästan känt en avsky gentemot alkoholen men framför allt en trötthet. Innan gjorde den mig pigg och glad. Nu gör den mig bara trött och sentimental.

För att hålla mig kvar i min önskan om att hitta en partner - som man nästan måste slå sig själv blåsvart för att förstå att det är på riktigt - har jag tagit mig i förhuden. Rejält. Denna fina människa som bara väntar på att få lära känna mig. Jag skakar av vällust. Väntan gör mig stark. Hon som håller mig tätt intill sig och berättar om hur jävla söt jag är. Jag måste återuppleva detta med en person jag med ärlighet kan besvara desamma. Då kunde jag inte det.

Skulle det mot gudarnas vilja slå fel har jag en B-plan eller snarare en A-plan eftersom det känns som det. Jag ska till Gambia! Knulla noggerfettor och leka kolonialherre. Betala halvfeta noggerbartenders för att dansa, låta förnedra sig för pengar. Sticka upp sötpotatis i gumpen - för nöjes skull. Knulla noggerfettor med palmolja. Det bästa av allt är att jag kommer att ha en lokalguide! En person från detta land som ska visa mig hur jag ska gå tillväga. I och med att cirka två procent har denna otäcka njutningsskitaren så kallad AIDS är det sbier.

För att vara allvarligare en stund. Inget har hänt. Inga kvinnor gör närmanden ovårt att undvara kondomen. Det är här min guide kommer in! Fy fan vad gött det ska bli med min Gamch jag är vettskrämd inför att möta fyrtioåret ensam och barnlös. Varför måste det kännas som en vinst? Å andra sidan har jag redan vunnit livslotteriet och nu gäller det endast att upprätthålla min position. Göra det bästa av det.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Se ner Gambias fittor för snart kommer ni att fyllas av vit arbetarkuk.

En ödesdag

Jag måste försöka.

Ända sedan jag tittade på dessa enligt mig fullkomliga kvinnor har jag funderat.

Vill jag någonsin hitta en sådan som också känner likadant om mig går det inte sitta inne och gråtrunka medan man bygger upp hatet med väldiga misogyniska texter. Jag måste bryta allt vad jag just nu gör. Det håller inte. Intellektuellt sett kan jag genom min vetskap inom kuriosa blända vemhelst. Men jag behöver grov- och finslipa mitt utseende. Jag saknar känslan av att titta på en kvinna som jag inte kan förstå varför hon valde mig och känna mig otillräcklig. Höjden av att få lycka som gör alla sysslor till en lätt sak.

Det som har kommit förbi mig flest gånger är:

Att börja göra något åt mitt ständiga drickande.
Att hitta en drog som inte stigmatiserar.
Att gå till gymmet eller att börja springa om morgonen.
Att träffa människor under nyktert tillstånd.
Att inte vara rädd för den jag är.


Men räcker det? Nej.
Oavsett om man tillrättalägger sitt liv kanske det dröjer innan man på det spår man har valt träffar på den som man har letat efter. Jobbigt att man kanske inte får svar direkt. Något jag behöver förlika mig med. Det krävs endast en person för att klara av pressen från världen och livet. En matriark som stöttar och finns där. Jag vill träffa Henne på en plats som inte är en pub, klubb eller tillhåll för effektsökare. Därför måste jag packa om och gå mot ett annat håll. Där De finns.

Åh, jag har så mycket att ge om ni bara ger mig en öppning och kanske är lite på mig. Jag vill hitta denna kvinna som inte är gåpåig men att när hon ser mig inte kan stå emot sina begär. Hon som tittar på mig med förundransvärd blick och verkligen lyssnar på vad jag säger. Jag har gått och blivit blödig. Tiden gör att man får en annan sorts graderingsmall. Nu vill jag ha en kvinna - nästintill dam - och absolut ingen flicka.  

Det är ett hot mot mig som person att ändra mig på ett vis som förändrar den man har varit de senaste åren. Vill jag verkligen hitta en lösning som kanske bryter av allt jag är idag eller ändrar de värsta elementen? Kompromissar man står man nog kvar där och undrar varför inget händer. Därför tror jag inte att man kan få båda världar utan att mista något. Att förlora en sak behöver inte betyda något negativt.

Stimulantia

God afton!

Tog mig en alltför välkänd tripp till Systembolaget idag. Det är därför jag skriver.

Trots lönen som kom var där väldigt få till antalet och jag kunde med stora armrörelser gå runt i butiken utan förbehåll. Efter min proviantering inför kvällen gick jag rätt in och kunde lägga upp mina vänner på kassabandet! Prisa fabrikören!

Men nu till detta märkliga fenomen. Jag kallar det Bolagspsykos. Många gånger under mina vistelser har jag själv bevittnat dessa människor göra bort sig en efter en. Här går dessa människor med sina älsklingar och de känner nästan hur de halsar i sig skiten redan nu - i sinnet. De är så glada och medmänniskorna får det till dels också. Den här falska och köpta glädjen som de snart ska fylla sig med. Hur de så osvenskt kan prata med kassapersonalen och bevare mig väl - sina köfränder! Alla är så vänliga och hjälpsamma för att inte bli avhyst från denna droghandelsplats. Idag gick jag i den fällan. Det är då man vet att man älskar skiten för mycket.

"Hej", sa personalen.
"Haaallå", sa jag lite lättsamt. Som om det inte bekom mig.
Efter att han hade skannat in mina juveler:
"Nej låt gå för denna gång".
"Ojdå, det var mig bland de första".
"Jaha, då får vi väl ändå se det berömda", sa han.
Här begrundade han det obligatoriskt.
"Ok, det är bra".
Här kommer någon annan från kön in och berättar om att man bör uppskatta sin åldersobestämdhet. Personalen säger att han inte känner igen mig från mitt rätt så gamla foto. Jag ger honom rätt. Ändå får jag handla. Här träder jag in och säger lite lätt bakbundet:
"Men då borde du inte ha sålt till mig".
Fy fan vad jag kände mig smutsig här. Varför skulle jag vara så jävla putslustig och infoga detta? Aldrig att jag gör så i den vanliga mataffären. Där är jag hellre barsk och otacksam men så fort det är något som man åtrår blir man underställd och står där med mössan i hand.

Jag har sett dessa företeelser på andra säten också. Då gäller det saker som man tror sig inbringa till sin fördel och därmed gör sig mer lågmäld. Alla dessa gratisevenemang, när man står i kö och när man är hos myndigheter och så vidare.

Nu har det snart gått två år sedan Ronny Grosder smakade fitta och än längre lär det bli med tanke på min riktning. Men imorgon är det ett år sedan jag har avhållit mig från tobak och det bör ändå ses som något positivt fastän det säkert har stjälpt mig. Fy fan vad jag är svag. Hur många gånger har jag inte visualiserat min gångna till det förlösande? Svar: Flertalet. Förlåt mig. Köttet är svagt och sinnet likaså.

JÄVLA FITTOR jag ska snitta er till oigenkännlighet! Nej, men det är så jag känner men absolut inte skulle kunna genomföra eftersom jag kan hantera min impulsivitet. Efter en timme har jag redan dragit i mig en trettiofemma, var skall detta sluta? Söndagens förehavanden är en historia för sig.

Söndag:
Jag drack tre folkbier. En bier på Södervärns krog. Cyklade till Stortorget och bevistade Hotel Kramer. Två bier blev där. Sedan företog jag mig en stadsvandring inom Malmö med guide som i det sista försatte mig inom det förspända. Kramer igen och jag sprutade ut allt piss. Mello Yello - en whisky soda och en bier. Perssons - en bier. Vagabond, en bier och en whisky soda sedan hemcykling. Allt detta som hände emellan kan jag inte stå till svars för men jag tror att någon gav mig en viss sorts angenäma blickar! Än är jag inte igenbekad!

Ååh,vilka hopp det inger!

Kvinnor som äger värde

Något bättre och desto mer klarsynt. Däremot är jag samma lättbegripliga idiot.

Något hände mig för ett par veckor sedan. Jag grät. Igen. En sak hände inom mig som jag inte kunde hålla tillbaka ännu en gång. Allt detta som angriper mig från alla håll. Det är inte alltid som man kan hålla tillbaka utan att någon gång ge efter. Frånsett det har jag ändå ett mål i mitt liv som jag har antagit för att rättfärdiga mitt fortsatta liv.

Jag har gått och anmält att bli läxhjälpare! Nu tänker säkerligen många att jag är äcklig och endast gör det för att komma nära barn och gnida mig mot dessa underbegåvade små människor i "läxhjälp Malmö". Nej. Jag är faktiskt inte så endimensionell som så många tror, jag har fler sidor. Det som gjorde att jag bland de 380 som anmälde sig och blev antagna gör jag det för att hjälpa människor under min lediga tid. Dels för att aktivera mig själv och för att träffa människor. NEJ! Inte enkom barnen, också vad jag tror kommer att vara kvinnor som säkert är lejonparten av de frivilliga. Det är endast en idiots önskan men kanske den leder till något nytt och bättre.

Vidare till mitt nuvarande misärliv.

Jag har fortsatt att leta efter kvinnor och de har inte gjort mig besviken. Dessa underbara kvinnor som finns på denna jord!

Lena Headey

Vilken kvinna! Denna underbara vackra varelse som har en otrolig - från antiken hämtad - skönhet. Håret så passande och fulländande hennes person. Pannan som inte behöver döljas med en ful lugg. De feminint maskulina ögonbrynen med de sensuella "trötta" ögonen, så närvarande och intressant. Hur du vid vissa tillfällen skelar och jag kan annat än att medryckas i aldrig kallnande kärlek. En ovanlig och ovanligt snygg näsa som vidgar sig en aning då hon ler. Öronen - fint till utförandet med riktiga öronsnibbar. Munnen och hennes leende är något av det extra. Jag älskar det! De symmetriska läpparna men som vid ett leende spricker upp och underläppen lever sitt eget liv. Som ett tjockt gummiband sträcker det ibland ut sig och du ser flickaktig ut. Hur du försöker dölja dina vita fina tänder, något som du inte behöver.  Du har en prominent haka som ger dig det matriarkala utseendet, en kvinna som kan hantera allt! Tänk om livet vore annorlunda och man kunde välja sin egen lycka. En vacker person är en som tål att bli granskad från flera vinklar men ändå kvarstår som nämnt.


Paula Patton

Här har vi en till som jag vill göra till min egen. Ja, jag kan gilla icke-vita också. Skönhet ligger inte i betraktarens brunhål utan i den tilltänktas. Paula Patton, bara namnet gör att man hissar halv flagg. Hon har det som jag eftertraktar och har gjort så sedan första utlösningen. Den där vackra men ändå välkomnande, husliga, sympatiska, glada, varma intellekt, intelligenta och den heta mamma-looken. En bra skådespelerska är hon också. Det gör så ont att inse att det aldrig kommer att bli vi två. Jag tänker på dessa bröllopsfoton man ser där modern är en sådan ojämförlig skönhet.

Då tänker jag på att jag aldrig kommer att kunna skaffa mig dessa som är i sina gyllene år. Jag kommer att snällt få vänta tills fittan har genomgått sätesbjudningar, spräckningar och giftermål. Trettio år senare kanske jag har en chans på dessa forna hetingar. Ibland tror jag jag inte kommer att bli så lycklig att det blir för bra. Då man känner glädje som man tar med sig under dagen och ger till andra för att man har så mycket.

Rosamund Pike

Den här tingesten hade jag också kunnat göra till min leksak. Förstår ni nu vad jag är ute efter? Jag vill absolut inte ha en plastleksak á la Kardashian, Hilton. Jag vill ha den äkta varan. Hon har en fryntlig och alert blick. Det som jag mest uppskattar med henne är helheten. Hur alla dessa konstiga kombinationer passar så bra och blir till detta drömspel. Det genuina, intellektuella, samtalspartnern, stödet, den starka kvinnan som inte skriker kvotering och heteronormativ efter varje mening. Fy för vad jag skulle ha gett kärlek om chansen hade mig givits. Snälla ge mig en lucka.


Marisa Tomei

Här har vi en annan som jag lägger en smula högre än de andra då hon är väldigt lik mig. Eftersom man vill ha någon som är lik en själv och inom ett psykologiskt perspektiv - knulla sig själv - är hon självklar. Jag skulle kunna amputera min vänstra hand för att spendera en natt med henne. Åh den italienska kryddiga känslobalansen som kan växla mellan att överösa en med våta kyssar till att klösa ögonen ur en. Jag gillar hur de har så nära till känslorna och säger eller gör vad de känner för stunden. En sorts ärlighet som jag respekterar och uppskattar. Denna mediterranska kärleksgudinna är det närmaste jag kan komma min typ. Vilka varma färger

Laurie Holden

Titta på den somriga varelsen. Titta en gång till. Jag kan inte slita mig ur det. Den är så fantastisk. Alla ljusa färger i ett, tillämnad denna sköna skapelse. Trots sina unga år kan hon ge något från detta. Jag skriver unga eftersom hon har långa år framför sig. Tack gode icke-Gud. Jag vill ge henne en härlig midsommarstång å det snaraste. Det blonda håret gör henne så vacker och inramandes skön. Det vita berättande-tröjan ger henne en affektion till stugsitterunkarna. Fyrtiotvå år är ingen ålder, det är livets svar. Laurie är en av dessa.

Några sista ord från Ronny Grosder:

En chans och jag kommer att sumpa den. Två chanser och jag kommer att sumpa dem. Ge mig tid och kraft att fortsätta. Snart kommer vi dit och jag kommer att belöna dig rikligt.

En septemberdag

Hej, vänner.

Jag har tagit en stig ett par mil åt sidan. Det som jag har gjort är något jag inte är stolt över.

Allt som jag företar mig känns som ett offer mot min person. När jag ser människor och tittar på dessa med en viss sorts betänklighet slår det en gnista i mitt sinne. Då jag stannar upp och ser på dessa människor kan jag inte förbigå att tänka. Jag har blivit så väldigt mycket sentimental. Hur mycket tårar har inte utgjutits under 2012? Om det är perspektivet på livet eller en livsfas, vet jag icke. Däremot har jag markgjort en del tårar. Jag är inte säker på varför men både hos vänner och släkt har jag utgjort mig som en utgjutelserik man. Självklart står jag för det men själva utslaget borde vara en annan.

Under år 2012 har jag bestänkt parkettgolvet med mansvatten. Alla dessa romantiska komedier, drama, aktion, vetenskapsfiktion. Alla dessa har en stor portion av de säger men alltid en viss form av mänsklighet. Sedan ett år tilllbaka har jag bölat inför varje stund som har en sådan känslomässig stund. Jag kan inte hjälpa det.

Ända sedan Downton Abbey avlöste sina scener efter varandra har jag inte kunnat hålla tårarna tillbaka. De utförde de så väl och i taktfull ordning att jag måst utfärda ett visst mått av känslomässigt betyg.

Det stannar inte där.

Min älskade hund.

Jag utgjuter riktiga tårar nu. FAN! Ditt jävla fittefån till GUD. Hur kan du lova folket ett paradis utan olycka och död ? Kommer inte djuren att dö?

Nedslå mig nu om dessa rader bringar falskhet.

Och då vi kommer till attraktionen. Hur kan jag inte göra mig tilllfyllest era önskningar? Jag har allt ni bör önska er. Ni behöver icke mera eftersom jag är här. Försök att tillgodogöra er vad ni har anskaffat er.

Guden är ett föremål av ett ert samvete som ni gjort till något oöverkörningsbart. Måtte vi avskaffa denna form av suveränitet. Jag önskar mig något som härrör från det sunda förnuftet och det logiska tänkandet. Vi har så mycket mer att ge.

Sedan länge har jag hållit min känslomässiga person inom ramarna. Dessa känslomässiga förehavanden är en form av mig. Jag är mänsklig och kan göra dessa till min egen.

 Men om framtiden ska överrösta oss. Låtom oss bli ett. Gör inte åtskillnad för hur vi ser ut. Ta den som känns bäst. Alla är vi olika. Snälla vet att vi är den som gör er bäst.

 TACK!

Fastän jag avgör dessa viktiga meddelanden tillstår sig dessa megäror till att förbivara tysta.

Åh, vad jag känner mig smutsig och otillräcklig.

 Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag har varit stygg.

Det ljusa har avtagit

Ni svårbefruktade vik er åt sidan era beräknande känslohandlare. Jag välter era bord likt dessa prånglares i templet.

Hur svårt ska det vara? Jag har försökt med alla sorter och ändå står ni kvar på samma plats. Är det inte fel på mig så är det situationen, Att jag inte lyckades klaffa er menstruationscykels fyrtioandra icke-flytningsluktande på den andra onsdagen i det tredje decenniet. SKIT NER ER!

Nu har jag kommit till denna punkt att jag kan förbise brister. Om det nu beror på försämrad syn, hörsel, krav, eller desperation - vet jag inte. Kan inte ni också då komma mig åtminstone till tredjedelen av sträckan? 

Tro inte att jag står och runkar på samma ställe tills ni dyker upp. Jag har en del annat för mig. Alltid berikar jag mig under arbetsdagens gång så att jag vid arbetsdagens slut är en smula förbättrad. Jag vill inte drista mig till att vara en oslipad sak, onyttjad oskuld eller en oupptäckt planet. Men, kvinnor. Önskar ni mig för egen del men inte vågar bestämma utan låter det som ett flytande intresse för att vinna tid kan ni köra ett valfritt föremål i fettan, så länge det är anfäst med hullingar.

Mina kunder inom mitt arbetsliv visar mig uppskattning och i några fall mer än så. Däremot vågar jag inte ifrågasätta tolkningsförhållandet och håller mig i stället på den professionella sidan.

Sedan en beundransvärd tid tillbaka har jag inte frångått hemmets spritbestänkta vrår på ett gott tag. Jag kom underfund med att den enda anledningen till att jag gick ut för att köpa överprissatta alkoholvaror var för att jag måst rättfärdiga mitt handlande. Jag är alkoholist. Efter en tid fann jag hemmet vara en skön plats att göra sig god på. När jag bröt den barriären lärde jag känna mig en smula bättre - och sämre. Men det har sparat mig en massa utgifter och skinnat mig på en del goda samtal, det är inte alltid man kommer i samspråk med en jämlike. Innan var en tripp till Systembolaget en ärorik sak. Nu gör jag detta uppdrag som ett arbete jag inte gillar men måste ha. De har hänt att jag pustar och frustar av ren leda när jag radar upp dessa så kallade "kompisar" på rullbandet i hopp om att biträdet ska neka mig köpet. Det är min ömma penissträng.

Därefter uppstår tanken: Jag kan vara den jag vill. Det enda som krävs är att jag tror på det och inte nedslås av andras i förstone-tankar. Jag kan odla skägg till pitten. Jag kan tatuera ihjäl mig. Jag kan träna och bli snyggare än alla dessa runtenom mig. Jag kan läsa och bli mer intellektuell än aporna som distraherar mig. Jag kan göra vad fan jag vill helt enkelt. Men visst hade det varit roligare om det var något av värde? Att förena huliganism med läsefrukter. Det är så skönt på något vis. Som när man vid nyheternas sändning förstod deras ränkspel. Att det inte var mer avancerat än våra egna små problem - enkom uppförstorade till oigenkännlighet.

Dessvärre har en del svammel föregåtts till missmån för en del mer värda tankar. Jag beklagar.

Det jag nu vill frambära är inte en avart av lätt föregående tankar.  Det tar en stor plats - denna näringsrika kost- det gör den verkligen. Jag ska nu beskriva vad jag vill ha av en riktig kvinna. Inget nedvärderande, ironiskt eller missvisande. Det jag vill ha är:

Trogen, klassisk skönhet, barnkär, älskvärd, det vill skriva att hon har allt jag vill ha för egen del men utan hennes specifika attribut

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag har analknullat mig med en stearinljusstake, i brist på annat.

För övrigt är Ebba Granath alltjämt en fitta.

Kärlek eller åtrå

Nästan glad.

Detta är inget litet steg. Kanske ett genererat meddelande men med tanke på dess klara personliga hävden bara kunde gälla min egen person gjorde det mig glad.

"Hej du skäggiga pojke som ligger på,
jag är en tjej som är rak på sak.

Jag läste din text och blev tvungen att skriva,
lät som en låt från min bästa skiva.

Vad är det du skriver... gillar du sprit?
Jag tycker mungbönepasta smakar skit.

Dina bilder säger mig varken bä eller bu,
men jag undrade faktiskt, vem är denna du.

Jag vill veta ditt brunsås recept,
berätta vad du har för dejting koncept.

Hur är man naturlig 2012 det är året,
som folk håller på och förlänger håret.

Mr Ronny är det något av allt jag faktiskt besitter idag,
är charmen min rockärm och mitt sanna jag!"

Kanske finns det ett program som framställer något sådant här utan att behöva lyfta en blygdläpp, vad vet jag? Jag svarade en smula ironiskt och med en hel jävla brödlimpa sarkastiskt. Svar väntas!

Utöver detta har icke mycket annat hänt inom min inavelssfär. Fortfarande densamme Ronny Grosder som dessförinnan beträdde denna besudlade jord. Hon var ingen snabbsvarare så jag låter detta vara oskrivet. Dessa beräkneliga dejtingoffer som måste låta en viss tid förlöpa innan de kan svara och billighetstiden inte är ett faktum.

Jag erinrar mig det faktumet då min förre stod i tamburen och jag var i färd med att gå:

"Vill du inte ha lite boppe?"
Hur hon stod där i hallen med sin korta klänning med den ena handen lätt dragandes på ena axelbandet och lät ena bröstet sig visas. Jag kommer ihåg att jag blev paff en stund för att sedan låta nervositeten ta kontroll och åka hem.

Åh vad jag egentligen ville ha men jag var för nervös att tillgodogöra mig detta då. Hon hade faktiskt perfekta bröst som jag tids nog fick stoppa kuken emellan. Jag sprang eftersom jag var så jävla skakis - bokstavligt talat- att jag inte kunde dricka ett glas vatten utan att det skallrade.

Nästa kväll meddelade hon mig:
 "Jag hoppas att du inte blev rädd för mitt passionerade jag."

Samma kväll tog jag en taxi till stadsdelen Fridhem och gjorde upp med mina inre demoner. Jag satte på henne. Vi älskade och jag gillade henne verkligen för stunden.

"Jag vill sova hos dig", sa jag till henne. Hon tillät mig. Hur hon använde sin sarong för att täcka sitt underliv, än förstår jag icke varför. Men det var inte skönt. En del gånger sa jag helt apatiskt: "Jag är klar" eftersom det inte blev något stegrande. Hon frågade mig: "Har du någon sjukdom eller så?" Och jag svarade: "Inte vad jag vet".

Då jag fick ta henne utan kondom var den bästa känslan. Då vi båda tittade på varandra och erhöll en viss sorts ögonöppnare samt en ögonblicklig andhämtning. Det var skönt. Då njöt vi båda. 

Innan den andra gången då vi skulle knulla (använder knulla eftersom det var med kondom) åt vi först på ett café vid Sankt Pauli-kyrkan. Hon gned sin bakdel mot mitt sköte medan hon helt lugnt diskuterade sitt menyval med biträdet. Jag bjöd henne på någon jävla kycklingbaguette sedan gick vi hem till henne och jag fick sätta på fittan.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Stör mig något enormt på Ronny Glimberg. Med sin dödsruna har han gjort mig till ett andrahandsval inom Google-sfären då man söker på Ronny G...

Månadens utbräck

Ja. Jag har gjort en del misstag.

Men när jag får känslan av oövervinnelighet endast tack vare en vänlig gest gällande tillgång till det "hemliga" fotoalbumet eller en respons gör mitt så mycket enklare.

Dessvärre har dessa ärorika vaginor börjat en liten tilllställning som upprätthåller fadäsen av att frysa ut mig. Jag orkar snart inte mycket längre.

Under gårdagsnatten hade jag en sådan underbar dröm. Den som inte visar sig förrän ett solitt år har gått. Den påpekade mycket om mitt leverne men det som står sig fast är detta:

Tydligtvis har jag haft någon schism med en kvinna som inte vill ha med mig att göra fler gånger. På dansgolvet i en (låt oss skriva dystopisk stat) dansar HON och hennes syster. Jag går fram till henne men hon avböjer. På något sätt har jag gjort henne besviken. Detta låter jag inte vara ett faktum. I stället springer jag fram till henne och famnar tag om hennes svettiga svank - hon var på väg bort- hon likaså. Där förenas vi. Jag har vetskapen om att detta kommer att hålla intill mina döddagar. Hon fattar tag om min vätskedrivna rygg och vi finner varandra. Jag rankar denna dröm som en av mina absoluta favoriter. Kärlek. Jag tar tag om henne så som livet vore mig kärt. Vi kvarstår som ett par livet ut. Jag älskar dessa sorters kramar då man känner den andres ovilja att släppa taget om en. 

Denna känsla jag erhöll går icke att beskriva i fullt utslag. Värmen jag fick, känslan av icke-återställningsbarhet och den oåterhållsamma kärleken. Den sortens drömmar gör faktiskt att jag förlänger mitt liv med åtskilliga dagar eftersom det på något sätt känt uppnåbart. Som jag troligtvis har skrivit dessförrinnan uppskattar jag det genuina framför det erotiskt efemära.

Samt att denna nytillvunna insikt om att man efter den erbarmliga skoltiden faktiskt kan återuppfinna sig själv. Jag kan vara den jag vill vara. Skit ner dig du åsiktshärskande idiot utan täckning. Skolan har satt sina spår. Man kan inte bara komma utan att ha ett manifest vid sidan om. Det är skillnad nu.

Jag ska visa er.

Det som jag har nu är något ni aldrig ens kan föreställa er i er ynkliga levedom. Vetskapen och auktoriteten att kunna ändra sin livsdom. Ni hycklare och basunerare, låtom se er falla! Jag högaktar ert fall. Dö.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag har en del kvar.

På en chattsida skrev jag:

"I am so drunk now I could eat out a ninety year olds vag right now." Vilket jag i stunden verkligen kände.

En fortsättning

En färsk månad att våldföra sig på.

Fy faen vad jag har nyttjat fleshlighten! Jag kan icke med ord beskriva hur mycket den har betytt för mig! Skönt! Glidmedel i lejonpart men fy faen vad gött! Den har känslan men allt runtenkring har den icke. Jag saknar halspussarna, lårsmekningarna och alla dessa köttryck.

Ha överseende min eufori till trots. Det är svårt att hålla tillbaka glädje eller förestundande sådan. I andra fall enkom i tanken kan jag avfyra en mening som jag icke i vanliga skulle ha gjort enbart för att jag har tänkt att jag ska dricka samma kväll. Denna själsomgärdande tanke gör mitt nutida liv mer levnadsbart och njutningsfullt. Som när man är till brädden full av glädje att man icke vet var man skall göra av det att det blint avfyras åt alla håll och gestaltas i olika former.

Men som Henry Ford sa, jag parafraserar: "Jag vill bara ha två händer men måste anställa en hel människa". Så känner jag om kvinnor. Det finns bara ett hål samt en liten yta omkring och ett stenkast in som jag vill skära ut men jag måste ingå i detta jävla företag i vad det innebär att skaffa denna fittbärare.

Kom till mig och se att jag är den alltsamme.

Tyvärr kommer jag aldrig att ändras. Jag är och förblir Ronny Grosder. Kvinnorna som gäckar mig och räcker mig tåvecken bör avvecklas. Det jag behöver är en ung och fräsch fitta. Jag saknar dessa intellektuella enmansarméer. Varför ska jag som man slå dig med häpnad? Gör någonting eget ditt jävla fittspån! Har du inget att komma med bör du raka fittan med en osthyvel och aldrig stoppa dig.

 Jag har sett en massa olikfärgade kvinnor och än har jag slutat förundras. Att jag inte har blivit tillfrågad eller avhyst gör mig frågandes. De som har sett mig skulle ha gjort något av dessa påståenden. Men icke. I stället har jag förblivit en gycklare av allra lägsta sort. En sådan som måste arbeta i det tysta.  Jag älskar er alla oavsett hudfärg, personligheten är skillnaden.

Sedan jag såg att ni är av de allra lägsta sorter har jag inget mer att förevisa er. Ni bör dö utan att ha mött mig och blivit tillkännagivna mitt intellekt och värme. Jag önskar er en kall död.

Ibland trängtar jag efter denna enda frivilliga kärlek för mig. Jag  kan stirra nätter igenom enkom för att gå igenom alla stunder som vi kunde ha haft. Det är hennes fel och rätt. Låt mig icke beslås av detta!

 Var vänlig och berör mig vackert. Nästa gång vi ses är inte på dansgolvet utan på valfritt vardagssammanhang.


Några sista ord från Ronny Grosder:

Fick en del blickar på Lilla Torg idag men jag tvekar inför att fördela dessa inom det positiva.

Det nya

Så här långt ner i botten har jag nog aldrig varit.

Det har varit likt en dröm för mig att komma så nära botten som möjligt för att kunna studsa tillbaka, uppåt. Länge har jag eftersökt detta fall men aldrig nednått. Vad som har visats är att jag har en rad alternativ som har hjälpt mig framåt i denna dödsspiral. Välvilliga myndigheter och människor som vill sig själva väl. Inget fel med det, jag anklagar icke dessa men de har gett mig en enastånde möjlighet för självförfall. Ett sätt att förstärka min undergång med en smäll.

Allt som har uppkommit i mitt liv nu är en särdeles logisk sammanfattning. Jag har felat.

Det har kommit till den grad att jag nästan söker hjälp. Men det är inte en frågan om hjälp bara om missbruk eftersom jag finner det lättare att utföra det i vemsomhelst närhet. Till slut kommer det närmare in på skinnet. Alltfler ser mina brister och jag kan verkligen inte göra något åt det.

Vad ni har framför er är en en allt annat än lönnfet person (man ser det utan att behöva fundera) och en ful varelse som egentligen inte har något att hämta här i världen men jag fortsätter ändå. Till vems nytta? Absolut ingen. Än har ingen tagit mig gett mig en ordentlig omgång av kärlek. Jag tvekar inför framtiden och varför jag bör bestå i den.

 Fula barn behöver kärlek ävenså snygga barn.

Jag har sett så många exempel där man tror en sak och så uppkommer en annan på grund av en uppgjord uppfattning. Försök se till personen och inte till systemet för det kommer aldrig inom det mänskliga styret uppkomma någon form av fullkomlighet. Jag har blivit alltsåmer emotionell då jag fortskaffar mig till det dödliga. Det påverkar mig. I det andra ljuset framstår allt annat som vackert, synd, tråkigt och deprimerande. Jag kan inte hjälpa det, tårarna rinner.

Vi behöver en sådan som mig som kan har danat sig inom detta land och fortfarande gör så. Jag är en arbetaresvensk och kommer att förbli så till mitt planerade fall.

Mina åsikter står för mig och enkom mig som person. Gör inte detta till en projicering av vad mina gener lyckas tycka.

Under en sisådär månad har jag inte gagnat mig av dessa möllanfolk och fortsätter att avhålla mig från dessa. Jag behöver en rättrådig paus.

Alla som med dessa utomordentliga medel kan bestiga denna underbara jord bör känna sig lyckliga. Du har möjligheten, viljan, drömmen att bli den du vill. Fortsätt med detta oavsett vad andra tycker.



Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag kräver en ny omgång.

Grosders dilemma

Jag försökte.

Under den enda veckans semester jag kunde förmå mig att ta ville göra något bestående. Till stor del lyckades eftersom jag hade en romantisk syn om att jag skulle sitta där vid skrivschatullen med ett stearinljus och läsa inpå småtimmarna. De första dagarna lyckades jag men sedan ropade, nej kroppen gallskrek efter alkohol.

Jag började så smått med lite rester från sjuttis-Kronan brännvin. Sedan blev det en halv flaska vitt vin. Därefter en mellanlandning med ett par folk- och lättbier. Nu till det extraordinära! Jag hittade mig en absinthflaska om sjuttio procent. Denna var försedd med en upphällningsfördelare så jag blandade i lite fuskfanta eller fakecola, vet ej. Jag fyllde nog en två deciliter och kompletterade resten. Vidare hade jag ett starkt behov av musik så jag lyssnade på Roxette samt skickade till en intressentska (!) på E-kontakt. Jag fortsätter dricka min hemmabrygd. Vet inte om jag häller i mer sprit i min blandfärdiga dryck eller vad jag gör. Någonstans under mina små idiottelefonmeddelanden svartnar allt.

19:24 (återigen !) slutar vår konversation med:

19:25
"
vad menas med en avrtinh?

------------------------------------------------------

2012-07-24 19:24 skrev Grosder:
Helt korrekt. Jag är är en avrtinh!"

Efter detta har jag inte förstånd nog att besvara henne. Enligt vittnen på plats har jag svårt att gå, prata och vara normal. Enligt vittnen på plats har jag lätt för att trilla, prata och vara onormal.  Dagen efter såg jag kräkrester på mina öronsnäckors ledningar.

Detta börjar bli en parodi på en parodi på en parodi. I dessa dagar kan jag inte undanhålla mig stimulantian två dygn ens en gång, en repris av 2011 nästan ett år sedan. Men det är så skönt.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Blev nekad ytterligare bier på Nyhavn.

Åh dessa sommartankar

Jag står upp med kuken i handen. Vilket hål ska jag välja? Den roliga och frigjorda fittan utan ansvar eller den konsekvensmedvetna förnuftiga slidan?

Det är en smula förmätet av mig att ens tillgodogöra mig det här valet eftersom det är inte mitt att göra. Har aldrig uppstått och kommer ej heller inom evigheten göra så. Däremot kvarstår valet. Den breda eller smala vägen? I det här fallet är ju det smala något bra men ha Jesus parabel i åtanke så att vi tolkar det likadant.

Dessbättre har jag inte uppnått medelåldern då allt ska vara på sin plats intill ens döddagar. Därför kan jag konferera med mig själv om hur jag ska lägga upp återstoden av mitt icke så dyra liv. Jag vill (både mitt nyktra och onyktra vill samma sak) plocka till mig kunskap och lärdomar som kommer att underlätta livet i framtiden. Det bästa vore att anskaffa dessa nu så att tidinvesteringen är så gynnsam som möjlig. Dessvärre plågas jag av lättja och strävan efter att önska mig lycka i sinnet i stället för att verkligen hoppa ut i verklighetens okända marker.

I mina närmaste månader har jag uppkommit med samma tankar hela tiden - familjen är viktigast. Vare sig det handlar om med blod förbundet eller en skapad sådan, de är lika viktiga. Min plan är att göra mig en ny som jag kan vårda, nära och älska. Jag vill så väl men oftast blir det så fel. Det bästa med mig är att jag är öppen för alla människor: svarta, gula, röda, bruna, vita och alla andra. Inte på något vis att så länge dessa utgör ett intresse för mig att jag obönhörligen skulle lägga ner vapnen. Inga kriterier men ett antal riktlinjer.  De måste älska mig.

Allt är totalt omvänt sedan man var barn. Hur jag var isolerad och trodde att artonårsdagen var en öppning. Att en man sa till mig på Panora (S:t Gertrudsgatan) att det inte var något särskilt med den dagen och hur jag förfäktade denna tanke som jag numera håller som en sanning. Att jag sa till mina kollegor under sommarjobbet vilka frågade om jag hade sällskap: "Äh, det löser sig då jag blir arton och kan gå på puben". Det gjorde det inte. Än värre blev det. Jag var blyg en lång tid innan jag ens kunde titta på en människa - man som kvinna. Jag har viss kunskap men ej sammanställningserfarenheten. Ännu kunde jag ej sätta teorier och åsikter emot varandra. Detta avhjälpte jag med böcker och kritiskt tänkande.

Jag vacklade en tid. Året var 2006 och med halva inne på 2007 var det bestämt. Det som jag hade var innan var bättre än det jag trodde mig kunna uppnå. Förlust och vinst i ett svep. Jag är glad att jag gjorde det. Att jag såg falskheten och det individualistiska. Hur jag gick ut dränerad av energi i stället för att ha laddats. Påtvingad kärlek.

Några sista ord från Ronny:

Måhända bör jag åternamnge denna blogg till Ronnys stora fylle.

En ny era

Jag har självklart tänkt till igen. Vem är jag Ronny Grosder?

Under mitt organisatoriska fotalbumtillslag förstår jag inte hur jag från en smärre adonis kunde invecklas till en sådan äcklig skapelse. De som har möjlighet att se mina yngre fotoklickar torde förstå vad jag menar.

Nu kommer jag - Ronny Grosder att ta tag i denna bit som uppbär namnet Ronny Grosder. För länge har en avart till person härskat över namnet - ej mer. Vi ska ta tillbaka helhetsintrycket.

Jag har varit och rekognoscerat men icke. Inte en enda slidvarelse ondgjorde sig ens en gång en huvudskakning till min nackdel. Jag briserar återigen av vanmakt.Hur ska jag fortgå utan att göra ett spektakel av mig? Blir det en skönskjutning som inte är värt något och ej heller kan stå förr det slumpmässigt utvalda vill jag ej mer. Jag kan varken väcka olust eller lust. Vad är fittefel på mig?

När jag hör alla som har "sin" kan jag inte medryckas i glädjens tecken. Inte utan förfalskad glädjeenhet. Icke!

När jag märkte av tendensen av att förstärka saker vaknade jag till liv.

Då jag redan hade en prilla oppikäften tänkte jag ändå att jag ville en just sådan. Så också en cigarett.  Vad ska man göra då man har en nödvändighet som inte kan uppklaras?

Allt handlar om att förstärka saker och ting. När jag här en bra låt vill jag förstärka denna känsla genom att dricka en flaska whisky samt röka två paket Benson and Hedges. Men ända sedan denna känsla uppkom om att jag ville röka eller snusa då jag redan hade en prilla eller cigarett i munnen - förstod jag att något var skevt.

Ursäkta mig - för jag har smitit från mina plikter på min så kallade webbläsarblogg. Vi ska upprätthålla denna ända fram till årsslutet. 2012 ska bli ett bra år! Då jag fortlevde en så kallad diet fann jag att man kunde uppnå samma sorts dimensioner då man höll denna diet. Eftersom man sänkte ribban och det enda matmålet var drogen. Man kan. Jag kan. Ronny Grosder kan. Fuck dig.

Jag har tänkt.

På fitta.

Men absolut inte bara på det. Ashålen har varit minst lika viktiga. Jag kan inte med när dessa ser ut som skrynkliga och bruna ballongmunstycken.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag gillar lubrikation. Funderade över vilket mitt favoritord var - kunde inte bestämma mig mellan "stallage" och "produkt".

En dag i handen

God kväll.

Åh vad jag verkligen älskar pärlörhängen. När jag ser dess underbara förnjutningar på fina kroppar briserar jag. Dessa finskapade varelser som bär upp pärlsmycken med värdighet. Denna vackra aristokratiska hals med en eller ett par tydliga ådror. Den märkbara men ändå så kvinnliga (åh!!!) käklinje. Öronen som alltid är synliga tack vare en vacker frisyr som inte behöver dölja de utskjutande delarna utan frambär som dess stoltaste ägodelar. Den alltid så njutningsfulla bronsfärgade hyn, jag kan inte få nog. Alla jag har sett med pärlörhängen (clip-ons eller penetrerande, det gör detsamma) vill jag med allvarlig omedelbarhet göra till min egen.

M varför jagade dig inte än mer då vi lekte den leken på Grönhagen?
Varför jakade jag inte din så välvilliga fråga om att vi skulle bli ett 1994? Varför var skulle jag vara så tuff inför mina så kallade kompisar och avvisa din meddelerska - J? Detta är en av mina svåra hågkomster som jag gärna vill göra delbara. Faaaan! När jag såg jag dig på Kajutan för två år sedan. Du kände inte igen mig men jag sade till min kollega:

"Hon heter Moch var min första kärlek".
Han ville att jag skulle gå fram till dig men jag vågade inte. Hur skulle det mottas?

Sedan dess har jag förfördelat blondiner. Nej jag vet att du inte var helblondin men du var fan i mig inte mörk! Din syster C var ihop med min klasskamrat A R. En minnesbild av dessa har jag. De sitter i en träskapelse på skolgården och bytar saliv. Som jag såg upp till er då. Och nu. Jag hade inte dessa ting förrän jag själv anskaffade dessa.

 Fan för minnen!

Något som har vridit hjärnan en tid nu är alla saker som inte har gjorts. Saker som jag ser i ett annat ljus nu. Hur jag med min empiriska erfarenhet kan betrakta och därmed förakta. Fan! Minnen som jag vill dela med någon annan - som har upplevt liknande som jag. Vår tid var flyktig och vågig. Jag ville ha dig men du avvek därefter suktade du efter mig men jag spelade över och förlorade dig. Därefter flyttade jag från dig.

Ja. Alla dessa skeenden som gödslar hjärnans alternativa verkligheter. Vad hade hänt om...? Jag kan med allra största säkerhet skriva att allt hade varit så mycket bättre om jag hade gjort precis tvärtom. Då var min största koloss - blyghet och sekten. Nu är min största titan - blyghet och osäkerhet. Tjugo år senare är jag ett ännu större fån, fast på ett annat vis. Jag vill inte tillskriva mig alltför goda inblickelser men när man fortlöper livet får man ett större perspektiv.


Nena 2008:

Så annorlunda. Så mycket och många tänder men ändå. Din sensuella röst och moderlighet gör mig mottaglig och redo att ge. Alla kan inte vara bra på allt.

Nena 2012:

Ååarghhuh!
För i helvete. Hur kan denna sak marinera sig så jävla skön i tre-fyra år? Hon ser ju inte ut att vara femtio+. I stället utstrålar hon en tidig fyrtioplussare vid första anblick. Denna sort är väldigt svår att få tag på. Hon finns inte på de reguljära rutterna. Ej heller på nattklubbar eller uteställen. Hon finns på mataffären eller tehuset. Ja jag ska börja dricka te utav helvete!

Denna typ av människa vill jag ha. Fy fan vad jag kärade ned mig i Lucy Lawless karaktär i "Spartacus", Lucretia. Hon hade allt jag begärde. Denna bestämda men fortfarande kvinnliga överläpp som behöll sig så sensuell då hon inväntade att uttala sig, vilket fint filtrum. Den lite rultiga magen som jag ville med ömhet överskölja med bekräftelse. Hur munnen var ståndaktigt sensuell. Näsor är något jag har fäblesse för och Lucys är inget undantag. Hennes är så FUCKING fin! Min senaste megära var också en liknande och dennas näsa ville jag formligen SUGA AV. Vilket jag gjorde - men det uppskattades inte.

Nej tack vet jag Laura Morante som har den där mamsella looken som hon har uppburit från födsel till nuet. Hon går inte av för hackor. Den sortens tankar hade jag en gång då tittade på "Mad about you" och i det närmaste "Helen Hunt" och i min ungdomliga envishet sa för mig själv: "Denna kvinna ska jag få när ingen annan vill henne om cirka tjugo-trettio år. Nu skulle jag inte vilja röra henne med penissträngen. Laura är av en annan historia. Den klassiska och det tidlösa utseendet går inte att slå. Jag önskar mig henne.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Allt blir så konstigt då man börjar avstava orden och man förstår dess innebörd.

Förlust

Nu har det gått mig illa igen. Allt som jag trodde hade förbättrats låg endast latent och samlade sig för att komma ut som en ohanterbar massa.

Jag vill egentligen inte nedteckna detta men jag måste. Om inte annat för egen del så att det inte upprepas alltför ofta. Tyvärr är jag Ronny Grosder och allt ska ju med.

Efter att ha förlorat en ansenlig mängd pengar en tisdagskväll och -natt gick jag förtörnad hemåt mot Gustav Adolfs torg på Stora nygatan. Än vet jag inte vad som for i mig. Tidigare har jag förstört sidospeglar på bilar - i nyktert och onyktert tillstånd. Första gången på länge blev jag ertappad på grund av min oaktsamhet. Jag blev lurad. Kanske.

Där går jag i min egen värld, vet inte om jag lyssnar på musik. Jag var rejält toppad. I och med att pengar hade utgjutits fick den spontana handlingen en fri illdådsform. Vad gör jag? Jo, jag går förbi bilar. Hur kan jag bäst låta min argsinthet förklara sig? Vad har jag? Min kropp och nycklar. Jag tar fram nyckeln och drar den på två bilar hela vägen från fronten till baksidan på deras högra sida. Då hör jag:

"Hallå! Vad håller du på med?"
 Jag springer.
"Stanna!"
Jag hör att rösten är starkare och tänker att han närmar sig. Då stannar jag upp för att konfrontera honom.
"Ja vad är det?" frågar jag. Här får jag en ordentlig nervositet och jag pissar på mig. Det går inte att stoppa.
"Vad håller du på med?"
"Jag vet inte. Jag vet inte vad fan jag håller på med".
"Detta kommer att kosta mycket pengar", sa han.
Här inträder en kvinna som tydligtvis har sett hela händelseförloppet och vill så gärna ringa polisen. Men både jag och han önskade deras avhållsamhet.
"Stick!" sa jag. "Sköt du ditt". Hon stack.
Han tar fram sin mobiltelefonen och lyste på lackskadan.
"Det här kommer bli dyrt", sa han igen.
"Jag fan i mig inte vad jag håller på med. Ge mig en jävel", sa jag. "Lappa till mig".
"Nej det vill jag inte".
"Kom igen ge mig ett straff", fortsatte jag. Han ville fortfarande inte. "Jag är ett ensamkommande flyktingbarn från Syrien", sa jag. "Jag kom hit redan 1999". Han såg lite misstänksamt på mig men sa inget.
"Det kommer att kosta dig fyra tusen. Den andra bilen skiter jag i".
Jag tog fram plånboken och fiskade fram sex femhundralappar och en bunt hundra- och femtiolappar. För mig kändes det som 3850.
"Räcker det?" frågade jag med tanke på att jag inte hade räknat de lägre sedlarna.
"Ja det är bra", sa han.
"Vad heter du?" frågade jag.
"Robert. Och du?"
"Ronny".
Här tar minnet slut men vad jag förstår skildes vi åt. Än vet jag inte om det var han som var den rättmätiga ägaren till bilen. Tyvärr var jag så avhyst verkligheten att de tankarna inte infann sig. Dessvärre tror jag att Ronny Grosder blev totallurad. Hade jag varit bilägaren skulle jag givetvis ringt efter polisen och låtit försäkringsbolaget ta skadan och förövaren ta straffet. 

Min hemresa bestod av en svarttaxi med Hadri bakom ratten. På grund av min pengaförlust åkte vi först till en bankomat. Jag tog ut fyra hundralappar.
"Du ska få extra", sa jag till Hadri. Han hade gett mig ett pris på hundra kronor för resan. Han fick två hundra. Vet inte om mitt piss luktade något men han fick åtminstone kompensation. Hur jag kom i förhandling med honom vet jag än inte.

Till jobbet körde jag trots att  jag visste att jag var full. Tittade på Waze om polisen fanns utmed min färdväg. Snart kommer jag att förlora körkortet. Spydde rikligt ända fram till klockan 14.

Detta har hänt

Nu är vi här igen.

En noggras skickade ett automatgenerat intresse i skitklass med: "Hej, vem är DU!!! [BliNk BliNk]. Jag ondgjorde mig faktiskt inte över det utan lät musen lättvindigt färdas till ett likadant särskolesvar och skickade den. Inget svar har mottagits.

En dag i veckan gick jag på Adelgatan österut mot Drottningtorget. Jag lyssnade på musik: "Nena - Willst Du mit mir gehn" och kände mig salig. Kanske för att jag hade druckit en liter rosévin innan klockan 11 en söndagmorgon. Alltnog! Under mitt förmodade förbigående av Caroli city hoppade en man fram som sökte ögonkontakt. Jag märkte detta trots min annars så dåliga förmåga och tog av mig ena öronsnäckan.

"Har du några kronor", sa han.
Jag letade i plånboken medan jag frågade: "Vad ska du ha det till?"
"Till cigaretter", sa han tvärsäkert.
Jag knep upp en femtiolapp och gav honom den med orden: "Räcker det"?
"Jaaaa!" sa han och gav mig en vad jag tror genuin och blöt kindpuss med skäggstubbsmekning.
För att inte verka för likgiltig frågade jag honom vad han hette.
"Jörgen", sa han. "Vad heter du?" sa han snabbt.
"Ronny", sa jag. Sedan skildes våra vägar.

Denna händelse gjorde mig mer än ljummen inne i fläskberget. Jag vet att det är till stor del avhängig alkoholen. Däremot vet jag att den är en förstärkare och inte en upptäckare så rent fel på det är jag inte.  Jag gick vidare till Drottningtorgets loppis och köpte en Monchichi och en livrem.

En kväll i veckan gjorde jag mig rätt sketen.

Ännu en söndagkväll som jag vid niosnåret kände för att gå ut. En dusch senare var jag på Gallia och drack tre bier och tittade på fotboll. Tre bier senare var jag på The Square Side och drack Tuborg!

Jag satte mig vid fyrstolbordet vid baren och drack min sak och inväntade gott sällskap. Ingen kom på ett bra tag. Admir och en del andra bekanta rann mig förbi, plötsligt är jag inte värd ett skit. Som så många vet går det inte många varv innan The Square Side sätter igång. Bättre än tv! Helen eller Karin som jag tycker passar henne bättre frågar mig om hon och hennes kompisar kan få plats vid mitt vida bord. Visst får hon det. Till oss kommer Mats, Lise-lotte, Helen och en annan manlig bekant som verkade ha en historia med Helen. Alltmedan vår konversation och Lise-lottes beklagan om att hon hade blivit bespilld med rödvin av någon typ genom kvällen kommer Ralf! En vad jag förstår mörkhyad man, cirka trettiosju år och med väl synligt tandkött då han pratar. Han stannade upp flera gånger vid vårt bort och berättade om att Helen är hans fru och att han ömmade för henne. Trots Helens korthuggna korgar kunde jag inte mer än att beundra Ralf och hans ihärdighet.

Vi satt där och Mats med den begynnande flinten som tillhörde Lise-lotte blev till sist utslängd. Lise-lotte blev jag riktigt gramsen åt när hon ideligen beklagade sig över några icke sevärda fläckar på hennes fuskpälsjacka och -väska. Till sista sa jag till henne:

"Men Lise-litte, hörru du. När saker och ting går emot mig brukar jag säga som så här: Jag har ändå livet. Tänk på det, sa jag.

Tyvärr var det för mycket att processa för henne men jag fick en del "positiva" besiktningar av Helen som flera gånger berättade om hur "söt" jag var.

Jag vet inte hur och när men under ställets stängningstid en söndagkväll säger någon att jag också ska med till en svartklubb på karlshamnsgatan 4. Det var Mitko. Han pratade med Linda en jätteeeesnygg noggras som pratade bättre skånska än vad jag gör! Fy vad härligt om jag kunde få spänna på henne. Men som historian föreskriver var hon ett erbarmligt drinkluder. Utanför stället står vi och jag berättar om att jag inte har lösa kontanter utan måste hämta ut.
"Vi väntar", sa Mitko.

Leonards bankomat var avstängd.
Jag sprang. Ja jag sprang till södra förstadsgatan! Sedan sprang jag till - vad jag trodde var anslutningsplatsen då jag förmodade att de hade företagit resan -  Kristianstadsgatan. Där träffade jag dem och  noggerskan vid namn Linda gav mig en för mig en kram och tilltalade mig i positiva ordalag som inte var i paritet med mig. Klockan var cirka 01:18. Vi gick vidare till gatan och in i en gård och ned i en källare. Där var Zoltan kung. En bier kostade trettio och en vodka sextio. Där träffade jag också Elvis.

Det var så han kallade sig och presenterade mig själv som Tolvis. (Ej genomtänkt.) Han skrattade lite nervöst och jag förstod att han inte var en stark man vare sig till sättet eller fysiken. Vi samtalade långt och länge. Han hade en ung jänta som också anslöt sig då vi kom in.  Jag, Branko, Mitko, Linda. Hon hette Jenny och meddetsamma tände Linda till och frågade:

"Hur många drinkar och öl har du inte bjudit henne?!"

Elvis eller Krister Solander som han hette visste inte vad han skulle svara eftersom han var stendum. Zoltan frågade allt som oftast om ingen skulle beställa fler bier eller drinkar. "Kanske pappsen skulle betala? Jag blev lurad på en vodka cola av chocofittan. Jenny avträdde. En grej jag är mäkta stolt över är att jag kunde identifiera Krister som ett backabarn! Därefter kom vi i ett jävla samspråk och då basunerade nogger-Linda ut att hon skulle vilja ha ett foto av detta!

Några episoder som inte är värda att skriva om men att nämna:

Zoltan sitter i det andra båset med förblundna ögon varpå Linda frågar honom om varför han inte ansluter sig. "Jag njuuuter aaav muusiken, förschtår du!"

Mitko frågar Linda om hur gammal hon är.
"Du frågar inte en kvinna om hur gammal hon är!" sa Linda.
"Vad är det me daj, jag är fyrtiosju år gammal. Va är det med kvinnor och åldrar säg bara som det är".
"Är detta för mycket? Är det det för många bilringar? Hur många bilringar har denna ålderna?" frågar Linda då hon drar upp tröjan och låter Mitko känna med båda händerna hur mycket underhudsfett hon har. Fan vad jag skulle vilja låta henne omgärda min penis.

Där sitter jag ända till 04:00 och berättar om att jag har ett jobb att gå till som jag måste avträda från 11:00 då jag känner mig sömnotillräcklig och inte kan behålla ett endaste i mavven. Linda fick mitt nummer men ännu har inte ett telefonsamtal gjorts till min fördel och jag drar mig för att besöka The Square Side inom det närmaste.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Chefen tog in mig på kontoret.

Jag satt som ett fån och mottog diverse sanningar.

Du är för tajt med alkoholen. Jag har sett för mycket med mina närmaste. Sluta med det!

Grosders val

Hej din "ta livet å dig"-klickare.

Nej jag är inte arg på dig, givetvis inte. Jag vill endast förstå dig och dina handlingar. Därför utmanar jag dig. Vill du bli bjuden på massvis av bier och sprit? Med detta vill jag sträcka ut handen och plånboken för att du ska få ett tillfälle att lära känna mig, personligen. Som det är nu är du ett hot min mentala hälsa som inte är så värst mycket att kämpa för men det hade varit skoj att ha en smula kvar.

Idag fick jag en tanke då jag körde på motorvägen. Jag såg alla människor i bilar i rörelse. Alla ska någonstans. Hela systemet är egentligen uppbyggt för att vi medborgare ska få genomleva ett liv med minsta onödiga smärta. Lastbilar som fraktar allsköns ting. Människor som ska till sin älskade. Hur stor apparat allt är. Livet är så skört. Hur lätt kan jag i mörkret på en landsväg inte köra på en fotgängare och hävda att det var en olycka? Att jag som en ovärdig människa kan ända en annans liv med minsta möjliga straff. Att det går att planera ett massmord och döda tiotals människor för att man vill eller känner för det. Att straffet aldrig kommer överstiga offrens och de anhörigas olycka. Systemet är inte tätt.

Samtidigt får jag en enorm överhöljning av hur underbara människor är. Jag vill berätta för alla hur mycket uppskattar deras existens. Men inte nu. Inte under inflytande. Mina föräldrar har aldrig berättat för mig att de älskar mig, ej jag heller. Tyvärr har vi alla tre växt upp i kärlekslösa hem. Jag har mycket svårt för att berätta för någon hur mycket jag vill ha deras fortsatta närvaro utan att det stockar sig i halsen. Ge mig en kvinna som vet hur jag ska tas!

Den tjugonioende april hände inte ett kungens skit. Jag var predestinerad att vara ett tråkigt offer för verkligheten. Kanske jag inte är mer än så här? Har jag stagnerat? Har jag nått kulmen? Framtiden är fortfarande oviss. De fasta punkterna försvinner alltmer. Snart har jag ingen säkerhetsnivå alls kvar att återgå till. Finns det ett uns livslust kvar i mig - om bara för att dricka mig pissfull - ska det inte vara några problem. Om andra saker tar överhand och förmörkar allt det andra levnadsbara måste nog historien skrivas om.

Alltnog!
 Visst har jag en del kuk kvar i mig! Stå inte där och grina. Snart kommer jag och krämar på våldtäktsstatistiken i en stad nära dig! Än har inte den här pågapitten gjort eller sagt sitt!

 Däremot har Breeze bar & nightclub gjort sitt. Smutsiga andrahandslokaler inhysta av äckliga degenerade malmöbor. Häromsenast (eller -sistens men jag vågar inte dödförklara mina besök än) var jag ordentligt fylld. Enligt utsago hade en kvinnlig bekant pratat för mig och parat ihop mig en kvinna. Vi dansar (vad jag har fått höra) och har trevligt när hon utbrister: "Jag vill ha en drink!" Inte ens en gång en fråga varpå jag säger nej och drinkludret sticker. Det är skönt att man har kvar en del fasta principer som inte behöver tänkas igenom för att de ska falla. Jag har behandlat detta innan om hur man tillgodogör sig punkter som inte går att rucka på då man är bortom egen tankeförmåga.

Snart kommer Ronny Grosder tillbaka och gör rätt för sig. 

Att det skulle vara så svårt har ingen berättat för mig. Alla dessa trettio- och fyrtiotalister träffade varandra på dansbanan efter herrens spritinmundigande. Nu sitter alla hemma och stirrar på kristall- och glasskärmar i stället. Nu måste man formligen sälja sig till denna kräsna kvinna som kan peka och domdera bäst fan hon vill! Nej för i helvete. Tillbaka till sekterna. Där är det fan ta mig bättre att få fatt i en kvinna.

Bättre att fånga en vilde och tämja än att locka till sig en kravmaskin.

I e-kontakts tecken försöker jag att var tillgänglig då jag känner för det. Åh dessa underbara varelser som
 tetas! Fan ta er. Ge mig ett icke-tolkningsbart tecken. Gör mig till en aktiv man.

E-kontakt:

"Skulle vilja säga att jag är en helt vanlig tjej med båda fötterna på jorden. För mig spelar insidan en större roll än den yttre. Å andra sidan har du en god personlighet kommer detta att spegla hela dig..."

Libra83

Det är så jag känner mig när jag är ute så jag och Libra83 är inte så mycket olika. Att jag skulle vara så ensam att jag måste dejta E.T är däremot ett offer jag inte är villig att göra.

Några sista ord från Ronny Grosder:
När denna lycka uppkommer om att man faktiskt - om bara till en liten gräns - kan ändra sin framtid gör mig innerligt glad.

Gör mig inte illa

Vem fan är det som klickar på "ta livet å dig"?
 Vem är det som vill mig ont? För länge har en nitisk övermänniska gjort sig mödan att klicka på denna uttrycksform utan att ge sig tillkänna. Din lille beskäftige jävel.

 En sak livet har lärt mig är att man inte ska dö för någon ej heller leva för någon. Båda dessa utgör ett offer som inte härrör från den fria viljan utan grundar sig på principer och heder. Det finns ingen anledning. Ja, jag vet att jag är: ful, framtidslös, icke-älskbar, tråkig, penibel, ännu fulare, ej värd livet, osäker, okarismatisk, fulast, sämst, motsvarigheten till allt som är njutningsfullt. Enligt många och ock jag vet att jag trots mina brister måste låta skeendet ha sin gång. 

Du som förnöjer dig med denna enkla sak förstår du att det kan vara en skillnad av liv och död för mig? Jag är ingen robot inte ens en gång en humanoid robot. Trots mina humoristiska beskrivningar kvarstår ändå personen bakom omskrivningen, jag. Det är inte frågan om ett skämt, jag finns, på riktigt. Vad jag vet besitter  jag ett fullvärdigt känsloliv. Att jag tillfogade "ta livet å dig" var en form av avståndstagande, inte trodde jag att någon skulle förfölja mig med detta. Ha förmågan att hänga med mig. Jag uppskattar all form av reaktion till en viss gräns. Ser jag att det bli en aningens karikerande och missvisande blir uppskattningen en annan.

Ronny Grosder finns på allvar om någon tvivlar. Vill ni tvivla består tyvärr jag och mina lidanden ändå.

Några sista ord från Ronny Grosder:

En ful, tillika missbrukare av droger och beräknande lättbiersluder frågar den till synes tunge missbrukaren om hon får lov att bjuda på en cigarett i hopp om att få till det!

"Hej, snygging. Får jag bjuda på en cigarett", sa slaskfittan med ett tillgjort leende.
"Nej tack, jag är rädd att det öppnar för bruk av lättare droger".

Alltigenom

Åh hjälp vad jag är nära till tårar nu.

På grund av en fyrbent vän som jag hellre skulle valt att döda en tvåbent till förmån för hennes fortlevnad är jag bitter. Säkert finns det en del tvåbenta som inte skulle nå upp till dennas renommé.

Under mina ungkarlsdagar har jag hittat en del. Mitt besök på "The Square side" var inte lyckat. Jag mötte en samtalspartner i form av Bengt och hans till-hälften-åriga thailändska hustru Nam eller Naam. Han bjöd mig som vanligt är på en bier men eftersom jag inte vill betraktas som ett bierluder bjöd jag honom på en ävenså dyrare drink - Gin och Tonic! Han tog den till sig och icke annat bjöds, det bådade gott. Föraktade honom när han presenterade sin underåriga hustru som jag tyckte hade en argsint kärleksrelation till mig innan jag visste hur det förelåg. Bengt är fucked.

En annan kvinna jag träffade på Centiliter och Gram med en så kallad flygelman gjorde inte saker och ting bättre. Denna översminkade varelse sökte mina blickar och jag hennes. Den andra gången tog jag hennes notifikation på allvar och stegade fram till henne. Som brukligt var frågade jag om kvällens förehavanden. Hon svarade att "Hipp" var hennes mål och jag likaså! Efter min singulära förfrågan avträdde eftersom jag anser att man bör lämna något till det enskilda.

Mellanlandningen bestod av Paddys (som jag har krossat rutan till). Inget minnesvärt reser sig från detta tillfälle.

I Hipps kö stod jag i modiga tjugofem minuter utan att bli insläppt.


Efter många så kallade very important persons blev jag inföst med devisen: "Du har stått här länge nog".

Jag beställde en bier och gick ut till orangeriet för att betänka min situation. In kommer denna megära och frågar om jag inte har sett denne. Fastän vi stod vid samma kö i cirka femton minuter gjorde det henne inget. Hon ber mig om att gå in ty vädret var kyligt. Jag bistår hennes önskemål. I samtalet är hon så jävla framåt vad gäller min flygelman och var han befinner sig och undermeningen består i att jag är en jävla bifigur som bör avlägsna sig så fort som möjligt. Det enda hon fann viktigt var man bimans positionering vilket jag dessvärre inte kunde tillgodose hennes önskemål. Efter ett antal moderna artighetsfraser avspisade hon sig själv med orden: "Jag behöver shots!".

Under min dryckestillvaro gick jag in på e-kontakt.se och hittade mig fram till ett köp av ett abonnemang. Det blev

"Köp 6 månader och få
3 månader extra på köpet!
(totalt 834 kr) Vårat populäraste erbjudande!"

Jag lyckades efter någon liter rosévin och ett par liter bier skriva in mina kontokortsuppgifter. Trodde att det skulle kicka igång direkt för jag ville så gärna skicka lite härliga brev till några ladiesar men icke! I flera minuter slet jag med uppdateringen. Då kom jag på den briljanta idén om att tro att det var fel på deras betalsystem och därför skickade jag iväg ännu köp av samma abonnemang. Nu är alla saker betalda fram till 2013-11-21. Inte ens säker på att jag lever då för att uppleva abonnemangsutgången.

Trodde att jag var färdig med allt som gällde dejtingsidor men nu känner jag en viss ekonomisk inverkan. Kanske är detta ett snedsteg som leder mig rätt?

Lösfitta

Det började mediokert då jag inte fick min oftast behövda sömn innan utgång.

Efter mitt misslyckade instickssovande hoppade jag upp från sängen eftersom för många tankar hopade sig i huvudet. En total kopia av vad som hände i går natt. För övrigt har jag börjat fatta tycke för folk som är lite lätt smutsiga. Kan inte definiera det än med ord helt säkert. Något eller några fysionomiska drag som jag finner i vanliga fall vara förkastligt men i rätt kontext blir det på något sätt vackert.

 Nu känner jag mig medgörlig och vill ut för att göra min energi så socialekonomisk som det bara går. När jag är i detta tillstånd måste det tas tillvara på. Vi har tre cirklar som består av: Social förmåga, onykterhet och intelligens.  När dessa är i centrum av vad de kan uppbåda är jag i topp! Icke så, ska intet annat göras.

En dag förra veckan körde jag närmaste vägen till Grottan i Malmö! I Rörsjöstaden och på Drottninggatan är det alltid en möda att få parkering så jag ställde mig en billängd efter parkering förbjuden-skylten och gick hurtigt i rätt riktning. In kom jag genom den alltid så gläntgenerösa dörren och tog första till vänster till den så fina montern. Jag trängtade efter Fleshlight original. Mina ögon kunde inte hitta den efter ett bra tag. Personalen fick reda på detta och ville ha ett nummer men eftersom jag inte fann originalet gick hon in på lagret (för övrigt samma person jag träffade på Fregatten som ville att hennes son skulle bli som jag).

"Naj vi haur baura scharrnor", sa den malmöitiska kvinnan. [Nej vi har bara stjärnor]

Tillbaka till den omoraliska förevisningen!

Länge stod jag och begrundade vem som skulle få ett skjut.Tera Patrick, Jenna Haze, Stoya eller Katsuni? Tack vare att jag redan hade en visuell erfarenhet av Katsuni och den undersköna filmen i POV som blir som ett roligt och skönt filmspel valde jag henne. Aldrig att jag låter en analscen rulla men när jag såg en sådan med Katsuni var det så, vackert och smakfullt. Jag lät mig indoktrineras i rektums fördelar. Jag föredrar japanskor men denna fransysk-vietnamesiska gör mig till en bättre och hårdare man.

En indisk - till synes taxichaufför - stod framför och köpte en film för ett par hundralappar. En vithyad man satt på huk och letade oförväget efter nyheter bakom mig och framför kassan. Väl framme säger jag till kassörskan om att jag har valt Katsuni och lagernumret är sextio. Innan köpet är avklarat ber jag om en tub glidmedel, då i första hand Slik som jag har en god klibbig erfarenhet av. Den har de inte. Under hörhåll frågar jag efter storsäljaren. Det är "Pjur" basic och jag tar en sådan.

"Jag är lite dåligt parkerad", säger jag för att inte verka suspekt eftersom att från och med ingång till utgång inklusive allt inte hade tagit fler än fem minuter. Lite nervös var jag.
"Ja ja", sa hon artigt. Fortfarande lite dolsk blick som om hon inte visste var jag skulle placeras.

Jag kunde inte bärga mig! Jag körde som en söderhavsvilde! Hemåt!

I min iver att uppnå sköndom frångick jag manualläsandet och därför blev det som det blev. Att lägga den i varmt vatten - var inte ett alternativ just då - enligt rekommendationerna. Jag oljade in penis och lösfittan. Efter ett tags försök av penetrerande tycker jag det är konstigt att jag inte kan bräcka ingången mer än en tre centimeter. Lägger på fler strängar av glidmedel på lösvaginan och försöker igen. Nej, för helvete det börjar göra riktigt ont på ollonet. I ren iverdesperation gräver jag in fingrarna och hittar motståndaren. Efter en match drar jag ut denna motsvarighet till skoblock - en femton centimeter lång liknande en sittpinne för fåglar! Inte konstigt att det tog stopp.

Efter detta icke så ärorika förfarande tar jag ny sats och finner denna underbara silikonskapelse vid namn Fleshlight högst presentabel. Med reglaget i form av skruvkorken som man reglerar insuget av luft med är en så simpel höjdare. De sinnrikt utformade slidkanalerna är också en välgärning för kuken. Jag trodde inte att jag skulle klara mig utan vibrator men det gör jag. ÅH, vilken kuköppnare! Aldrig mer skall jag använda min föredetting ens om min nuvarande skulle brisera av något slag. Ska jag onanera med hjälp av något ska det vara med Fleshlight! För länge har jag bottnat för tidigt i min dåvarande, de där sista centimetrarna. Att luften i min "The Leopard" hela tiden har gäckat mig är en annan sak. Något som Fleshlight inte gör tack vare en mer genomtänkt utformning. Det var så jävla fint att jag körde en gång till kort därefter. Så hungrig var jag.

Fleshlight:
+
Vällegerad
Generös längd
Lättfattlig
Justerbart insug av luft
Klarar längre tids användning
Inget pruttande

-
Kostar en del
Måste torkas efter varje användning
Billig plasthållare
Kräver rikligt med glidmedel

Svinn

Nu är man i här igen och i detta alltför kända tillstånd.

Varför kan jag inte hitta nöjen som undandrar sig det ekonomiska och känslomässiga? Det kostar för mycket att spela med så höga insatser. Jag känner att en ny fas av otillräcklighet börjar nu. I detta nu erfar jag att en kvinna som vill idka samlag med mig icke existerar. Endast tanken på att höra en kvinna spottviska lite olydigt i mitt öra om saker hon vill utföra med min hjälp gör mig än mer säker på att jag är så jävla långt från det i dag som det bara går. Sluta vara så förbannat svår!

Fakta:
Happy pancake har jag gått ur för det tredje gången eller så. Tiden jag investerar rättfärdigar inte slutresultatet på något vis. Allt som sker nu är något jag inte kommer att kunna stå för om sisådär fem, tio år. Jag vet att jag är på fel väg. Ändå kan jag inte anvisa mig på den rätta vägen. Om jag är fatalist är jag inte säker på. Däremot är det precis så sinnet upplever att det är. Som man ser sig själv i tredjepersonperspektiv och inte kan ändra en endaste jävla pixel trots vetskapen om följderna. Njut väl medan odygdaktig tid är för Ronny Grosder. Det är i sanning en mörk tid som hittills har skuggat 2012. En tredjedel har gått och tvivlen har redan hoppat fram.

Förhoppning:
I samma linje har jag en vakande person som har gett mig mod att genomgå en viss utom-karaktären-saker. Denna dag kommer att upprepa sig den tjugonionde april 2012. Under de föregående år och sammanträffanden har jag alltid haft mer än en gnutta känn på mutta tack vare denna modspridare! Jag vet att denna dag inte kommer att bli ett undantag då en reserverad och inte alltför återkommande tid ger en en känsla av episk och icke återkallelig tid.

Framtid:
Att jag kommer att stå med mina blodigt valkiga händer och en brusten penissträng. En tämlig lågoddsare, dessvärre. Men, om jag tillåts sväva ut med mina fantasier! En gyllene tid kantad av fettor och lovor samt tjugofalt mer av dessa. Något därstädes mellan dessa är min troliga punkt. Hur många gånger har man inte gått förbi en person och tänkt: "Är detta denna person jag kommer att gifta mig med?". Så många som nöjer sig med mindre i och med vetskapen om att man troligtvis inte kommer att hitta en bättre. Svårt att veta vem som ska få ens odelade hängivenhet. Jag gråter inför detta omöjliga val. Som den spelare jag är kan det bli svårt att välja rätt i rätt tid.


Fittighet:
Alla dessa jävla fittbärare som har ett självhävdelsebehov utöver det normala. FUCK ER!


Några sista ord från Ronny Grosder:

Ett sketchskämt:

Två män sitter i soffan. De tittar på film och pratar om att de är "hungriga".

Man 1: Jau e hungri.
Man 2: Jau osse.
Man 1: Va fan ska ve hau do?
Man 2: Åt helvete me di, den harra mannen ska forr fan hau kinesiskt i dau!
Man 1: Så det sarr du din javla penishållare?
Man 2:  Ja, jau gjorde de just.
Man 1: Nej men va fan jau tror jau ska hau litta grekiskt, går de brau?
Man 2: Så fan hellor, do ska jau hau italienskt.
Man 1: Men de vettu du vel for fan att jau inte toll!?
Man 2: Ska ve tau en kompromiss?
Man 1: Om vado?
Man 2: Ska ve tau thai?
Man 1: Darr satt den!

Vi ser de två männen stå och trycka i en buske vid pildammsparken medan de väntar på att en thailändsk kvinna ska uppenbara sig. Sedan hoppar de på henne och våldtar henne så jävla grovt att man kunde ha trott att hon hade genomlidit en sätesbjudning och spruckit ändå ut i låren.

Ett par extra från Ronny Grosder:

Jag är inte rasist men fy fan vad jag hatar svenskar.

Skäms

Gummibandet har dragits ut en aning sedan jag skrev senast. Tid och rum.

Under en märklig kväll efter jobbet hade jag inga planer om ett stillatigande liv intill nästa arbetsdag. Det som hände efter mitt intagande av alkohol i hemmet var ren och oförfalskad dumhet. Som mina kära läsare vet sedan länge har jag en tendens att på något sätt alltid försämra mina chanser efter utträde som därefter blir avskräde. Oj vad jag pratar för mig själv nu och upprepar alla dialoger i förhoppning om att ändra det som har hänt. Nu kan jag inte bevista "Två krögare" eller "Bullen" på ett tag.

Jag drack min fulwhisky - "Hankey Bannister" en tisdag- eller onsdagkväll, (så närvarande var jag). Därefter började volymen på stereon höja sig själv i takt med min druckenhet. Efter en snabbdusch och ett taxisamtal var jag på väg till Gustav Adolfs torg. Så gör jag numera i stället för att säga att jag ska till Casino Cosmopol, jag går den lilla biten hellre på grund av att jag ogillar taxichaufförens låtsatsförlyckande. På Södergatan hämtade jag ut pengar och innan casinot tog jag en Newcastle på Fagans. Tråkigt nog dracks den inte under glädje eller dialog. Tittade ut över sällskapet och det jag såg var människor som var arbetare - men - skötsamma arbetare, det såg jag på dem. Efter en titt på toaletten stack jag vidare.

På casinot tvingades jag uppdatera mitt kort efter ett ett dåligt dirigerat kösystem. En människa bakom kassan satt och klonkade på sin dator utan en "Stängd kassa"-skylt. Där stod jag och väntade på min tur och såg mig förfaras av otaliga människor som hade en annan syn på detta svenska kösystem. Därefter förlorade jag en jävla massa pengar för att sedan förlustonanera på toaletten och spruta på golvet. Tack vare min nya idiottelefon kunde jag stödja denna på toalettpappershållaren och njuta av en syn som möjliggjorde ett härligt skott. Om inte mitt minne svek mig stack jag efter detta.

Under min berusning från casinots två överprissatta bier kände jag att mer behövdes. Eftersom "Bullen"(!) inte hade besökts på flera månader sa något att jag måste uppdatera mig där. Skrivet och gjort satt jag mig på barstolen trots dets oförmögenhet till ett bekvämligt sittande. En halvmörk Bernhard beställdes och jag drack den med behag. Efter en smula tid togs också bartenderns överskumsglas och hällde över till mitt. Jag pratade med Skougaard. Vi hade en stunds dialog om hans bok om Malmö och en fråga framlades av honom. "Vilken är din favoritdel?" Självklart hade jag läst denna och därefter kunnat delge honom om att den passagen om "Rosengårdskvinnan" var den mest intressanta eftersom han skulle ha följt upp detta reportage med ett återbesök men som omöjliggjordes i och med hennes död. Därefter kom en kvinna med sextiotre evighetssnurr till mig. Peter J Olsson kom ävenså bakom mig för att beställa. Jag tittade snett bakom honom och sa: "Oj, vad fint besök vi får idag".

För en start kändes det trevligt med ett samtal med en äldre kvinna som tyckte att jag var en välklädd och -friserad man som hon inte icke kunde förstå var självständig. Detta upprepades ett par gånger. Under de första (gångerna) tog jag hennes uttalande med en skopa salt, men sedan. Vi pratade, jag vet inte om vad. Hon körde en monolog och jag gjorde det jag var bäst på - lyssnade. Under ett par glimtar tyckte hon att jag borde berätta om vem jag var. Under min sista slurk och långt därefter (förstår inte varför "Bullens" personal inte serverade mig mer) berättade hon om att hon ska gå hem. I mitt druckna sinne säger jag "Vill du att jag ska följa dig hem?" Någonstans vet jag att hade den gentlemanna uppfattningen om att jag endast ville eskortera henne till entré- eller ytterdörren men på grund av mitt tillstånd kom inte detta fram i ljuset. Av en konstig anledning gick hon till Skougaard och därmed vände mig ryggen. Inte mycket återstod för mig än att att avspisa mig själv utan att säga hejdå.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Nu är P-Malmö på min dödslista.

All right

Jag har tänkt.

Det som står och har hårdast stånd närmast hjärtat är denna form av icke-bekräftningsbar kärlek. Jag måste ändå ge spriten denna form av tanke då den har gett mig så mycket.

Jag är Ronny fucking Grosder och gillar ni inte det eller vad jag står för kan ni ta ert pick och pack samt låta mig stycka er dit, hälla på tändvätska och sätta fyr på skiten och tokrunka till spektaklet.

Skönt att kunna vara sin egen trots all propaganda som världen spyr över en. Vid några tillfällen har jag själv kommit på mig med att byta åsikt väldigt snabbt på grund av en stark röst eller annat som låter känslorna ta vid. Under en lång tid nu har jag legat hemma och tänkt. Tänkt över saker och ting, för och emot. Som vi vet ska man - om man är på riktigt - ha för- och motargument för saker och ting  man tror på. Det räcker inte med: "Ja men asså, hallåååå. Halloumi äwr så jedra bra va för att jag sa det precis". Under denna tid har jag tänkt mycket på sannolikhet och vad den allt som oftast förväxlas med - fördom, eller inte. En fördom är det men vanligtvis inte en dålig sådan. Hur kan något vara dåligt då den oftast är en gällande sanning och når långt över de demokratiska femtio procenten? Plötsligt är majoriteten inte tillräckligt endast om en enda av åtta komma åtta miljoner motsäger en annars så bekräftande princip.

Vem skulle du helst vilja ha vid din sida under den postapokalyptiska tiden? Den till synes muskulöse mannen eller den andre tanige autisten med två centimeter synligt tandkött för att du inte vill vara fördomsfull? De här trevliga vardagsproblemen utgör endast ett tidsfördriv för er men snart kommer ni att få uppleva detta närmare livet och era barn. Hur hade det känts för er att se på när era barn blir totalt sönderkörda av mig - utan att gå in för mycket i detaljerna? Ni måste få en reell inblick oavsett om den är försenad och obsolet. Jag står gärna för den praktiska föreläsningen.

Vi har en tid kvar sedan kommer katastrofen som innebär en total omställning mot vad vi har i dag. En reformering vad gäller allt vi tar som oförstörbart i dag. Det som kommer att utlösa denna icke-återställnignsbara punkt kan vi vara samförstående om.

För övrigt har inte mitt liv genererat någon form av köttsligt umgänge. Ej heller har jag någon dejt inom snar framtid såvida hen inte är ett kadaver i en mörk snar framtid och inte har något att sätta emot. Min tid av ration tio liter för en dejt samt tjugo, trettio efteråt är förbi. Min nuvarande ynkedom kräver något annat att sätta in och jag kan bara vänta på evolutionen. Det livet jag lever nu är förklenande och säkert jättevärdigt mig men inget jag vill upprätthålla.

Åh, så jag hungrar och åter hungrar. Den enda mättnaden kommer av jakten.

Återhämtning

Under ett mycket svagt ögonblick till musik av Roxette i "The Sweet Hello, The Sad Goodbye" blev jag tvungen att återuppväcka saker som borde ha bestått dött.

Därför blev det till att skaka liv i mitt återstående och sälja ut till vemhelst som vill eller stannar upp för att ens betänka ett köp. En tid var jag rädd. Jo, jag var rädd eftersom i boken "Spelet" läste jag om att man inte ska gå till samma ställe då man känns igen och därmed inte framstår som lika attraktiv. Så tänkte jag också, ända tills en man sa till mig (jag parafraserar): "Men om di kan görra so darr borte so måtte det betyda att di osse är darr varenda kvällning". Det tog en tidssnutt innan jag hade lyckats bearbeta vad denna hela människa med endast en kvarts hjärnhalva sa. Därefter tog jag mig till allt detta och prisade honom för hans raka verklighet.

Nu börjar livet efter impulsen. Dessvärre har jag kvar min daterade presentation men jag ska framställa en ny text som får varenda vagina i Villervalla att bli våt.

Sedan vill jag framhålla att jag faktiskt fick ett sällskap av två utbytesstudenter på ett högt ansett hotell under förra veckoslutet. Under min sittning såg jag dessa varelser och som en ovansänd uppmaning reste jag mig upp när de var i färd med att gå ut från lokalen - förbi mitt jaktpass. Jag kommer inte ihåg vad jag sa men dessa två stannade och jag bjöd de på bier - Erdinger. Vi hade ett jättetrevligt samtal om ditten och datten dock inte patten. En av dessa den "fula" men som ändå hade ett okonstlat leende och verkade uppskatta min närvaro var med på noterna. Den andra var desto mer tillbakadragen och verkade se genom min fasad. Vi samtalade på engelska och skrattade och hade oss men till slut gick de och när det var för sent att tillskansa sig telefonnummer var de redan utom ögonhåll. Jag hade sprungit efter rakt i onödan. Är det sant, har jag det inom mig? Väntar det bara på att få komma ut?

 Såg Behrang Miri på Moriskan. Han verkade ha gjort platsen till sitt personliga audiensrum. Mestadelen av tiden gick han runt där i sin turkosa keps, rutiga skjorta och turkosa skor i väntan på folk som känner igen honom och tvunget ska kramas. Att han skulle få en plats i Svenska Akademien gör mig först skrattkittlig men sedan gör det mig ärkeförbannad.

Åter till dejtingsmörjan. Någonstans vet jag att jag är redo men att det kräver en start av ett kraftigare slag. Tittade på filmen "We bought a zoo" och det som sägs där att det endast behövs tjugo sekunders mod - stämmer, säkert. Felet jag gör att jag uppbådar all energi till att nog om länge gå fram till denna som jag länge har följt med ögonen. Det är klart som brännvin att slaget blir hårdare om ett nekande svar efterföljer den modiga handlingen!

Detta måste följas upp och förhoppningsvis med bravur. Trots en del snedsteg - som blev snedsprång och som till sist blev raketfärder snett bakåt - ska jag fullfölja detta, till en viss gräns.

Rehabiliterad - en resumé

Tvångssamlag. Månader. Smärta. Liv. Uppväxt. Förlorad. Minnen. Slev. Misshandel. Skola. Mobbing. Smärta. Indoktrinerad. Tro. Roligt. Falskt. Föräldramöte. Badkar. Incest. Flytt. Nedtryckt. Förhoppning. Fortsättning. Ångest. Identitetskris. Utbrytning. Frihet. Spel. Bra. Vänner. Ovänner. Minnesförlust. Tåg. Slag. Våldtäkt. Förgjord. Upptäckt. Godhet. Omtanke. Vänskap. Arbete. Sexövergrepp. Skuldkänslor. Utsatt. Liknöjd. Fruktan. Ointresse. Mirjam. Svartsjuka. Fiende. Känslor. Konkurrens. Vinst. Fördel. Man. Analsex. Avsugning. Inställsam. Kuk. Mottaglig. Obehagligt. Gammal. Nära. Lismar. Uträknande. Kvinna. Hat. Spricka. Decennium. Död. Övertagande. Makt. Livsöden. Gudskomplex. Hämnd. Bestämmer. Rasera. Återta. Ljuvligt. Provar. Älskar. Utökar. Njutning. Skönt. Äganderätt. Samvetslös. Decennium. Tillfredsställelse. Effektiviserar. Vällust. Överflöd. Kval. Utnyttjar. Uppfyllelse. Tillbaka. Smakar. Gillar. Arbete. Kunder. Rykte. Störst. Behövd. Maninna. Hämndgirig. Otäckt. Vaksam. Rovlysten. Levnadshat. Decennium. Eskalerar. Övermått. Aktion. Batalj. Rättvisa. Slut. Liddo. Fyra. Anna. Dubbel. Nyfödd. Trippel. Oåterhållsamma. Dubbeldöd. Eftertanke. Avborstning. Kontinuitet. Ensam. Oälskad. Söker. Längtar. Försöker. Känslolös. Självskada. Smärtlindring. Otillräckligt. Tankegångar. Glömmer. Svält. Livlösa. Ruttet. Olidligt. Utbrott. Försök. Blod. Misslyckas. Avbrott. Ut. Ensamhet. Dricker. Utblottad. Säljer. Utstår. Självbefläckelse. Tom. Degraderad. Viljelös. Grubblar. Pokulerar. Nöd. Lidande. Omhändertagande. Fängelse. Obetalt. Decennium. Samma. Underdånig. Vanmakt. Gammal. Oönskad. Ogillar. Otrevligt. Pojke. Undervisar. Sover. Vanställd. Könlös. Ofullkomlig. Söker. Uppdragning. Ond. Religion. Utrota. Bestraffa. Bränna. Nedslå. Förstörelse. Vidskepelse. Mördar. Torterar. Fårakläder. Ointelligenta. Formbara. Massan. Systematisk. Destruktiv. Tillintetgör. Upprättelse. Nöjd. Arbetsam. Upptäckt. Vägg. Tystnad. Intighet.

Söndagstankar

Att gå på syndarens väg.

Onekligen har jag de senaste veckorna förnimmat desto fler tankar. Dessa har gått runt sedan dess. Denna jävla framtid. Under några stunder sitter jag där och vill uträtta saker av större och mindre betydelse, bara de tar mig framåt på rätt väg. Min utveckling har i flera fall stagnerat och i ännu fler kastats tillbaka. Hur göra? Frågorna har ställts oftare än de har kunnat besvaras. Vad vill jag med mitt tilldelade och sedermera framstöpta sunkliv?


Jag vet ärligt skrivet inte vem jag är längre.

När jag ser dessa slumpmässiga parrelationer går jag i taket. Ännu mer när de kryper varandra närmare och gör allt så skimrande okritiserbart. Varför kan inte jag också ha det så? Jag börjar undra när jag analyserar och kommer fram till att jag är bättre men ändå inte.

Oj, vad jag avskyr halva priset-varor som har gått över datumet men fortfarande lever under falsk lapp. Har märkt att jag har börjat självcensurera mig alltmer, något jag bör arbeta på.

I normala fall skulle jag prisa mig själv och min levnadsstandard i jämförelse. Men vem vill vara lycklig, i jämförelse med någon annan i stället för att inneha en fristående lycka? När jag tänker på mig själv ser jag en perfektionist som gärna vill lägga till det där lilla extra men som gör att det blir så jävla fel att man gör vad som helst för att få det som det var innan man skulle göra allt så mycket bättre.

Människovärde
Många tror att detta är oantastligt, det är det inte. Man måste lära sig att skilja på alla de egenskaper som utgör människovärdet. En levande sak som har gjort resan genom fittan ska leva. Efter denna eskapad är det föräldrarna, vederbörande själv och därefter staten som bestämmer vilket det andra värdet består av. Är så förbannat trött på dessa som påstår att alla är lika mycket värda. Nej det är vi inte din utopistavsugare. Kom hit så ska jag rövknulla dig till sans och stenålder.

Under mina utgångar har jag sett vilka människor som finns enbart för att upprätthålla en form av existens. Nu senast på The Square Side träffade jag en desillusionerad man vid namn Admir som påstod sig ha tre restauranger i New York. Han var så där allmänt trevligt hotfull. När han gick för att pissfontänera stack jag som ett jehu. Det är inte de jag vill ha i mitt liv men som jag i min position ska vara glad för att få mig till dels. Fler ensamvargsutfärder har gjorts och alla slutade ungefär så bitter olyckligt.

 Den senaste tiden har jag i förhoppning om ett bättre slutläge tankat mig med omåttliga mängder alkohol under väldigt kort tid i tron om att uppnå en annan slags dimension. Så har icke gjorts. I stället blir det irrfärder, tidiga inläggningar, diffusa framträdanden och sammanfattningsvis ett stort jävla töcken. Nej det blir inte bättre att dricka så fort du kan, detta vet jag nu. Min formel har icke fullfärdigats ännu men kommer kanske göra det snart. Jag har uppfattat mig själv som att jag vill vara kär nu. Letar frenetiskt efter någon eller något som kan ta tillvara på min inneboende kärlek. Oj vad jag vill ge och ge. Något som är värre än en otacksam mottagare är en ovillig sådan.  Flickor, tjejer, kvinnor, damer, sliddjur, andra klassens medborgare, blödande missfoster, ologiska saker - ni vet inte vad fan ni missar. Kommer detta att bestå, dras min position närmare en handlingsvillig sådan och jag kan inte svara för hur det kommer att sluta. Är detta hets mot folkgrupp?

Några sista ord från Ronny Grosder:

Ni har inte sett det sista av mig Malmö.

Ta mig tillbaka

En stor och skakig färdig har gjorts.

Det som jag trodde hade försvunnit kom tillbaka igen, med råge. Ett mått av oförnuft hamnade hos de religiösa men tio mått av ren vansinnighet hamnade hos mig- Ronny Grosder. Att jag inte kunde hantera en viss stimulantia visste jag redan men att det krävs massor av hulkningar och löften för att verkligen förstå det, visste jag inte. Tack vare någons försyn eller min egen självbevarelsedrift kom jag hem endast med ett par lättvindiga offer: En styck femhundralapp, en halsduk och en alltför vanlig syn en kväll hemma hos Ronny Grosder. Min irrfärd betogs någonstans i Malmö stad. En buss hoppades på och jag vet fortfarande inte var jag landsteg, kanske var det Kvarnby. Där trillade jag mig fram i ett par timmar tills jag fann ett landmärke i form av en gatuadress jag kunde delge ett taxibolag och därefter komma hem i dyr ordning. Jag hade hunnit gå i ett landskap av okännedom, natur och åkerstycken innan jag förstod att detta inte var något som kännetecknades av mitt hemområde. Under ett tidsspektra höll jag dessutom på att rycka i bildörrar eftersom jag då trodde mig kunna hitta nycklar och på så vis framföra mig hem! Vilken rimlig tur att så inte gjordes!

På Mariedalsvägen idag såg jag en kvinna med en barnvagn. En helt vanlig kvinna. Men. Under min bilfärd då jag hade en bra låt spelandes på radion såg jag henne i ett annat brus. Som ett perfekt tilldelat stycke uppkom en känsla om visdom som icke kan förklaras. I ett försök är det som om att man får en glimt av hur livet är och att man förstår att de har dechiffrerat detta till sin fördel. I samklang med musiken förstod jag verkligen det.

Många har mejlat mig och frågat mig hur Grosder uttalas. För att jag inte längre ska behöva fylkas av dessa frågor kommer svaret nu:

Det är en stor skillnad. Precis som Hyacinth i "Keeping up appearances" väljer jag när jag tycker det är gott i mina öron att uttala Grosder som "Grådäär" och hävda att det är franskt. Skulle jag däremot prata med Benke på Gallia vidhåller jag att det uttalas "Grozder" med alla bokstäver ihärdigt uttalade som ett äkta arbetarnamn.

Trots ekonomiska och ekumeniska problem vill jag fortsätta att hitta en kvinna av förnämlig kvalitet. Jag sneglade lite åt en sajt som Metro annonserade för: "Uptodejt". De hade en form av snabbdejting som jag länge har lobbat för då de som har funnits endast föreskrev äldre människor från fyrtioårsåldern. Tyvärr ska detta hållas på Thank God it is Friday. Där har jag gjort bort mig ett par gånger. Helst av mycket vill jag inte att någon som känner igen från dessa oförskämdheter kan associera mig med desamma. Är man ful måste man hitta andra påfågelsfjädrar. Så är det bara. Ditt jävla äckel.

Framtiden ser verkligen oviss ut. Mina intentioner är goda, önskar endast att andra också kunde se dessa. Men är man i det tillståndet av bekräftelse så kanske det är det fjärde påtryckandet som är det som löser upp det hela. Jag är en principfast man. På lösa grunder kan jag avfärda en helt acceptabel proposition. I efterhand står jag där, ensam, med nederlagsrunket i handen. I grunden vill jag så väl men det blir bara så fel. Åh. Min ångest växer eftersom jag har skapat mig ett dåligt rykte i denna lilla Malmö stad. Snart kan jag inte visa mig någonstans. Förlåt. Förbarma er över mig. Ack varför kan inte också fula jag bland alla andra vara lycklig?

Det enda som jag vet med visshet är att jag behöver en fast kvinnotillvaro i mitt erbarmliga liv. Sättet jag ser på människor återspeglar inte personen. Hur jag föraktar den fysionomiska utan en vilja om en andra audiens till dess inre gör mig förbannad. Att denna person sedan kan bli en värdefull partner och stöd i ens fortlöpande liv förkastar jag. Jag gråter. Jag gråter över mina missgärningar och mina handhavandefel.

Senast på TGI Friday´s satt jag med en barkompis och vi drack och hade ett gott samtal. Plötsligt kom ett gäng unga kvinnor och förankrade sig vid ett intilliggande bord. En av de unga kvinnorna tittade på mig enligt min barkompis, hela tiden. Så fort jag vände blicken tittade hon på mig. Jag fattar inte det! Så glad jag blev och vilka förhoppningar det antände. Efter många utbyten av ord gick jag sedermera fram till detta kvinnobord och kungjorde mitt intresse! Men denna forna intressentska ärade inte min förfrågan, i stället blev jag hänvisad till en annan. Så snopen jag blev. Sådana erfarenheter gör att man blir mer tillbakadragen och misstänksam mot omgivningen. Nästa gång kommer jag att syna alla signaler. På grund av det kommer jag att intolka alla dess sorter i dessa medvetna och omedvetna antydningar.

Är Ronny Grosder redo för ett återinträde i dejtinggeggan? Jag vet fan i mig inte. Till idag har jag undanhållit mig alla former av dejting sedan fem eller sex månader tillbaka. Ska jag in igen vill jag vara säker. Ha, som vore det ett livslångt åtagande! Sårad har jag blivit många gånger, kanske inte direkt vid alla tillfällen. Orimligt ofta har jag själv skrivit följdhistorian av den allerminsta blinkning till min nackdel. Jag vill in för, jag vill ha.

När jag sitter här i efterdvalandet så ser jag föga på det som komma kommer som något annat än det som finns idag.Om det är frågan om ovilja eller rädsla vet jag icke bara att känslorna översköljer allt som andas ombyte och förändring.



Några sista ord från Ronny Grosder:

(Ett skämt i en akt)

"När jag var yngre så hade jag cancer."
"Ah fan, det hade jag också när jag var barn."
"Det menar du inte?!"
"Jo"
"Hur gick det det då?"
"Nä, sen blev jag vuxen och då hade jag fortfarande cancer".