En kverulant med skäl att klaga

Till en början var det inte tänkt att jag skulle dricka.

Därefter öppnade jag en burk-folkbier och ytterligare en. Sedan tog jag fram korköppnaren och dekanterade en flaska rosé till ett minimum, det vill säga pauserna av mitt halsande. Då började jag skina upp och plötsligt hade jag en massa idéer om saker och ting. Hade kunnat skriva debattartiklar om varför man inte bör fira mors eller fars dag, klubbarna och krogarnas användande av åldersgräns när de passar de samt varför man aldrig ska blinka vänster i en rondell. Medan jag samlade tankarna och var i ett kreativt rus och egentligen "behövde" mer men inte hade skrev jag i stället lite utlämnande på Flashback. Några minuter efter ringer det och jag blev något rädd eftersom jag inte är den man ringer i vanliga fall.

Det var en bekant som bjöd in mig till en något dekadent fest. Jag tog taxi dit, närvarande var: En flumliberal, en bohemisk ung kvinna, en snaggad manlig dagisfröken, en tatuerad man med uttänjda öronsnibbar, en bakåtkammande kvasiintellektuell, en datornörd som spelade spritpoker, en tjock kvinna utan betänkligheter kring passande klädsel och jag. Efter en timme av idogt drickande av vodka, gin och kanske något annat är det sista jag kommer ihåg - på ett bra tag - att någon tittar på busstiderna på datorskärmen. Därefter står jag två eller tre timmar senare ensam på Värnhemstorget och letar taxi utan att ha en uppfattning om hur jag kom hit, var de andra är eller varför jag ska hem. Trots att jag försökte vinka till mig taxibilar tog det en stund innan en chaufför ropade på andra sidan vägbanan om jag behövde en taxi. Jag hoppade in och han släpper av mig utanför hemmet. Jag letar febrilt efter plånboken, hittar den inte. Berättar om mitt missöde för rattsnurraren och han är ganska snabb med att säga:


"Jag visste att det skulle bli problem".
"Jag måste ha tappat den", säger jag och min oro växte. "Vad heter du?"
"Mickey".
"Ok Mickey", vad ska vi göra?
"Ge mig din mobiltelefon".
Jag gav honom den och han plockade vant av bakhöljet, batteriet och sedan SIM-kortet. Av en ingivelse letade jag efter min plånbok igen och då hittade jag den på ett icke-frekvent ställe.
"Jag hittade min plånbok".
"Jag visste att du hade den". Otroligt vad han var duktigt på att veta lyckades jag tänka.
"Jag är lika glad som du", sa jag.

Gav honom tvåhundra kronor utan att vänta på växel. Fick faktiskt tillbaka min demonterade telefon.

Det jag undrar om det verkligen får gå till så här? Dessvärre minns jag inte vad bolaget gick under eller om han verkligen hette Mickey, tillståndet var mig inte till min fördel. Blev ändå glad över min återupptäckt att jag inte brydde mig om att jag hade förstört ett par skor, rivit upp byxorna vid högerfickan där nycklarna var och att rockens högra armbåge hade förslitningsskador. Någonstans den natten hade jag trillat men det fick jag inte reda på förrän dagen efter. Magmusklerna stärktes däremot då jag ända tills tjugoett nollnoll inte klarade av att behålla varken vätska eller föda.

Må blyet ta mig

Dessa människor som reser sig innan bussen har stannat. Jag vill döda dessa ovärdiga varelser.

Organisk bier var god ända tills jag läste vad det just var.

Alla utomskåningar som tar plats i Skåne, dö.

Folk som tittar på mig då jag har hörlurar på mig vilket leder till att jag blir medveten om min andning. Andas konstlat och med tiden förvärras det och till sist hyperventilerar jag.

En evig väntan på det väntade.

Kan inte lyckan ta vid där smärtan slutar?

En ny dag blir till och jag existerar för att lägga in fel i den.

Hur länge ska jag dväljas i denna smärthåla?

Enär detta troligtvis bara är en förbigående fas är känslan av ett långt engagemang mångt större.

Fasaden man murar upp och putsar till andra gör att man nedvärderar sig själv.

Men tanken om det ouppnåeligt goda gör att man hankar sig fram.

Avsaknaden av närhet på sikt formar en bitter och otrevlig människa.

En lösfitta i näven...