Malmös finaste

Under onsdagen gick jag ut. Denna gång med föresatsen att dricka till skillnad från söndagen då jag egentligen skulle gå på orgelkonsert i S:t Petri kyrka. Skulle prova min nyuppgjorda plan!
Min dryckesbana påbörjades på Gallia vid Södervärn eftersom jag ville underhålla vår relation. Där blev det två bier tappat av en ny flicka som den fule smålänningen hade hittat. Allt är bättre än Diana. Det var en del stamgäster där: Rasmus, Galliabögen, Gunilla och några andra jag inte minns namnen på. Finskbögen hade låtit ansiktshåren växa till sig fastän han inte hade en värdig skäggväxt. De kala obevuxna fläckar gjorde hans mindre tappra försök till en hemsk syn. Rasmus verkade het på Gunilla trots hennes trettio fler levnadsår. Han försökte på ett skämtsamt vis komma till Gunilla och erbjöd henne glass med päronsmak från sin kran. De skrattade bort det men jag såg på Rasmus att han blev ledsen. Sedan tog han fel på dagarna och trodde det var en torsdag och när han fick reda på att det var onsdag:

"Öh, då är det ju för fan lill-lördag". På det viset rättfärdigade han sitt drickande.
Två andra stamgäster pratade om zebror och galtspenar. Jag gick vidare.

Till Spice.
Började med att pissa i papperskorgen i toaletten sedan köpte jag en Newcastle brown ale som jag drack medan jag lyssnade på samtal och tittade runt. Sportbaren med flertalet televisionsapparater bjöd på fotboll vilket inte är något intressant för mig. Mittemot mig satt ett väninnepar som jag hade kunnat tänka mig att spänna på. Bredvid mig satt två läderemotionella trettioåringar och pratade om att åka till Thailand, det lät absurt när jag hörde de säga det. Jag stack.

Till Square Side, igen.
Köpte mig en Falcon som de hade höjt med tre kronor till det inte så facila priset av trettioåtta kronor! Ändå blev det tre stycken bier där. Lyssnade på en negress som pratade med en vit man och sa att hon ville ha "a weatherbeaten man". Jag log brett och vi skrattade hjärtligt tillsammans. Hon gick tillbaka till sina två negresskompisar. Richard kom och satte sig vid samma bord och han berättade högt och brett om hur han hade haft ihopa det med två konstkvinnor. En när han var sjutton och hon ganska så mycket äldre och han gillade henne för hon hade skrivit en avhandling om gotisk litteratur. Helt apropå vände han sig mot mig. Jag satt en bit bort och han frågade mig vem jag var. En man gick till toaletten väldigt många gånger. Han hade toppluva och bar hela tiden sin företagsjacka inhomhus, på den stod det: Malmö Industri och Skeppshjälp. En liten rödhårig man kom och frågade mig vem jag var och jag presenterade mig. Han berättade att han bodde i Hörby och hade hälsat på sina föräldrar här men att han pendlar till denna pub, en genuin stamgäst. En cirka femtioårig man med utländskt utseende stirrade på mig. Jag gick vidare.

Balthazar. Drack en dubbel bock och mötte Hommy Sk och vi hade en god pratstund, den persiska bögen är faktiskt trevlig. Han hade tydligen slutat med att ta in plattevändare. Musiken var ändå god och jag berömde honom för hans fina urval av elektroniska låtar. Flera gånger bättre än alla pretentiösa väljare med egoistiska motiv. Sedan fick jag prata med en glad jugoslav och fastän inte mycket blev sagt hade vi ett gott utbyte utan tråkig avslutning. Men jag ville ha något annat.

Debaser. Tidigare under kvällen tittade jag på dygnetrunt.se vad dödsstaden Malmö kunde erbjuda. Se hur Turning Torso vrider sig av smärta inför allt elände. Konserten de hade innan jag kom var inget jag missade. Jag kom dit när de hade stängt till det andra utrymmet och det kändes väldigt rumphugget. Köpte en Hof. En engelsktalande man med turban kom och frågade mig vad som gällde med fördraget och jag berättade om att det inte kommer att öppnas efter att bartendern fick samma fråga av mig. Tipsade honom om Babel i stället. Musiken var inget vidare trots att jag har vaga minnesbilder av att jag dansade. Vad jag däremot kommer ihåg är att jag gick fram till en man bredvid dj-uppställningen. På min bästa mockneydialekt frågade jag honom om när de skulle öppna gardinerna och vem som skulle välja låtar.

"Who is going to play?" frågade jag.
"She is", svarade han och pekade på kvinnan.
"What! Are you having a laugh, a woman?"
"Yeah, welcome to Sweden".

Bevisligen har jag blivit så duktig på att härma arbetarengelska till den grad att jag inte ertappas. Det tackar jag alla goda engelska drama- och komediserier. I det närmaste "Downton Abbey" och "Fresh Meat" som har hjälpt mig i form.

På hemvägen gick jag till Babel men det var stängt.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Träffade en man som skrockar åt allt. Vet av egen erfarenhet att jag skrattar mer åt komediprogram och annat då jag är bakfull. Segment som inte jag ens log åt skrattar jag ljudligt till då. Vet inte om det är för att man förstår bättre men min teori är att man blir dummare och inte har tid att kritisera eller värdera saker när det händer. Att få denna man att skratta är inget man höjer armarna åt. Det är ingen bedrift. Han är i ett ständigt tillstånd av att emulera en bakfylla. Till slut blir det jobbigt då man inte kan föra ett gott samtal utan att behöva censurera sig själv för att förhindra det omdömeslösa skrattet.

Läste om en man som sa att han var 99% säker om inte 100%. Ha.