Det går

Smaken är som baken. Där en ser en fast och välformad sak ser en annan bara ett brunt skräckinjagande brunhål.

Nu lever jag i limbo. På något vis har träden jag planterade äntligen börjat blomma, kanske det blir frukt i år. På något konstigt vis känns det bra fastän jag egentligen inte har något direkt att glädjas över. Jag kastade ut en avvisbar fras och nu ska jag våndas i flera timmar, om jag ens får ett svar. Kvinnan jag skrev till har gett god respons, frågan har hängt i luften men nu sköt jag iväg den.

I förstone tyckte jag hennes profilbild utstrålade en sådan härlig svenskhet och godlynthet, som en ung Liv Ullman. Sedan dess har många ord kastats fram och tillbaka och då har ett svagt relationsband skapats, allt starkare från min sida, vad jag kan uttyda kanske hon också. Därefter använde jag mig av Google och dess utmärkta tjänst, tack vare en del personliga detaljer kunde jag forska vidare med hjälp av det. Nu har jag en bild av henne på skrivbordet och plötsligt känns allt så underbart, en sorts draghjälp. Hon är ett antal år äldre men det löser vi, som en konditor sa till mig när jag skulle betala 51 kronor för en kaffe och bakelse och det fattades 50 öre.

Som en paulusomvändelse har jag lagt av bitterheten, för en tid. Det kommer alltid finnas en tid för att vara bitter igen. Men nu vill jag ha henne nära och viska hjärtkittlande ord i hennes öra. Ta hennes kropp i besittning och med det förtroendet vårda varje kvadratcentimeter som vore det en årlig ära att vidröra den punkten. Så ömt som möjligt ta henne om axlarna med mina valkiga handflator och läppja halsen med stor medvetenhet.

Tyvärr kommer detta inte att hända men tanken kan ingen ta ifrån mig såvida jag inte berövas livet. Sanningen ligger närmare att jag kommer att skriva ett inlägg i bitterhetens tecken kort efter nederlaget. Däremot kan jag inte hjälpa att le en stund och för ett slag göra upp massvis av möjliga positiva händelseförlopp och planer, min minut av himlen.

Ja hon har en del skavanker men de förflyttades åt sidan i samma stund som orden hon förmedlade var till mig och tiden hon har nyttjat var till mig, enkom mig. Då hon ställer frågor och till och med kan vara intresserad av mitt leverne kan jag inte annat än att omfamna hela hennes bit och inte skrota något mer därtill. Den största känslan ligger ändå i att hon är nåbar, jag kan få henne om Fabrikören vill att det ska bli så.

Tänk om. Det är vad som flugit runt de senaste timmarna då jag aktiv har valt inte göra något givande utan strövar runt och tar mig an småsaker. Jag vill byta ut illvilja till medglädje. Livsilska till livsglädje. Misantropi till filantropi. Bittherhet till kärlek. Detta är den bästa hittills av alla jag på något vis har kommunicerat med och jag är rädd.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag såg en kvinna iförd en vit slöja, lila tröja, svarta byxor och vita skor snava på en kullersten på Stortorget 15:14 den 31/7. Ingen kom till hennes undsättning och jag vrålskrattade inombords och log långt efteråt.