Jag ger upp, kanske. (Uppdaterat: Ja!)

I min fyllohjärna trodde jag att saken var biff, men icke!

Jag lägger mig ner, platt fall och väntar på dödshugget. Det räcker nu, verkligen.

Hur kan en person som jag har träffat innan lämna sitt nummer till en tredjepart och sedan ringer jag och vi bestämmer löst hur vi ska träffas men hon ringer inte tillbaka? Jag lade ringbördan på henne eftersom jag ville få det klarlagt ifall hon var intresserad, vilket hon inte var. Däremot trodde jag detta i min rika enfald. Varför i första hand ge mig hennes nummer? Jag vet inte.

Jag har hoppat mellan att skriva mitt bröllopstal till att nedteckna mitt självmordsbrev.

Så här har det företagits:

Vi träffades på en fest.

Jag var en nykter påg som inte vågade på mig mer än att hälsa.

Tredjeparten sade att hon tyckte jag var snygg, jag sade att hon var vacker.

Vi träffas på en middag hos en annan där hon gör en gryta och säger att hon lagar mat åt mig.

Det pratas men lite nervöst.

Jag ber om hennes nummer till tredjeparten. Jag får det.

Ringer till henne och hon säger att hon ska ringa.

En gång till rings det och hon bedyrar om att hon ska ringa igen. Två veckor gick, inget.

Jag skickar ett sms. Inget svar.
Hon skickar ett sms om att hon ska till ett annat land och lovar att höra av sig.
Jag väntar.
Ringer henne när hon står i duschen och lovar ännu en gång att ringa tillbaka.
Jag väntar en dag.
Skickar ett sms om att jag betackar mig.

Ville ha ett avslut. Lever hellre i fyllo än i limbo.

En sak att tänka på är att hon är från en annan kultur vilket gör det hela mycket svårare att förstå sig på.

Sedan jag kroppsligen förstod hur det låg till har jag företagit två äventyrskvällar. En mitt i veckan och en på helgen vilka jag inte har minne från. När jag skriver äventyr menas total verklighetsfrånställdhet. Viljan att göra sig noll med verkligheten.

Den första drack jag en halv liter Kronans för att sedan ta en skotsk dusch och tog bussen till Brogatan för en whisky och bier. Därefter tog minnet slut. Kvittot säger Bullen på Storgatan men den har jag inget minne av. Det enda jag kommer ihåg är att jag tänkte att det var ändå så länge sedan jag var där och gjorde bort mig. De serverade mig! Whisky och bier blev det där. Tre timmar efteråt står jag vid ett vägskäl i Klagshamn med ett sprucket smartphone-glas och förstår inte hur jag kom dit. Taxi rings efter många försök att knappa in rätt nummerföljd. 15 minuter tog det. Mitt vänstra knä hade också fått sig en rejäl törn, kanske flisor som har brutit sig loss. En vecka senare gör det lika ont.

Den andra tar jag sats och bevistar Gamla Nobes. De hade förlorat sitt utskänkningstillstånd två dagar tidigare. Jag frågade ägaren, Martin, varför, och han sade: "De ville inte att vi skulle ha kvar det". Väldigt tvetydigt svar. Vad jag vet har de haft många sena kvällar och libertariansk försäljningsstil. Vidare till The Square Side! En tjuring och en bier. Inget hände. Vidare till Gallia! Satte mig ner vid ett bord med en bier. Två äldre människor satte sig bredvid och vi hade ett animerat samtal! Jag beställde in en flaska vitt vin, till mig själv. Därefter tog det stopp och jag har ingen aning om hur jag kom hem. Skånetrafiken-appen visade inget köp av biljett och ingen taxi hade betalats. 

Mitt rykte fortsätter att dala i denna lilla Malmö stad.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Sista chansen

Kärlek och resten

Jag har träffat en underbar kvinna.

När man lever och jobbar utan att något ändras känns det svårt att se en ljusning. Sedan jag slutade dricka på regelbunden basis har hela världen fått ett annat skimmer. Synsättet har ändrats till det sämre för min överlevnadsdel. När jag tittar på saker och ting går det inte undgå att se det dåliga. När man inte alltigenom är underdånig stimulantian ser man det verkliga.

Men sedan kom Hon.

Det är underbart att vara kär. Allt förbättras. Förlåtelsen sträcks till oanade längder. Glädjen vet inga gränser. Hur allt ser ut att komma på plats. Allt älskas utan förbehåll.

Hon har visat intresse för mitt feta levnadsskap och jag tar emot. Inga risker tas nu. Denna måste halas in. Jag har redan börjat älska och många sömnlösa nätter har vidtagits. Så många tankar jag har kring henne. Hjälp mig för jag vet inte jag vad jag gör. Så vacker denna varelse är att jag ifrågasätter allt vad som skrivs och sägs. Hur kan Hon tycka att jag är snygg? Är det bara tillgängligheten och unset av vår bekantskap som gör skillnaden?

Det första skedet har genomgåtts men jag kan inte annat än tro på att det kommer att bli vi två. Nu är jag så gammal att det måste ske nu. Inte för att jag gör eftergifter för denna maninna men att valet blir mycket enklare. Denna vackra kvinna är allt vad jag önskat, någonsin. Hon finns i min närhet och jag kan med ett samtal få reda på om det är alltigenom ömsesidigt. Snart sker detta och jag väntar med allra största beskedlighet,

Så vacker med genomtänkta drag. Jag har verkligen blivit tagen av kärlek. Nu ska min kropp säljas in och jag stå bi dessa påståenden som bara hon kan ta till sig.


Några sista ord från Ronny Grosder:

Som ett soundtrack till vårt tillstånd lyssnar jag till: Fares Karam och El Gherbi.

P.S: Tog bort detta inlägg ett tag för att jag inte var säker på om det skulle bli en fortsättning men nu är jag alltmer försäkrad!

Square Side

Jag tycker att denna oas för alkoholister som släcker sin sprittörst innan den infinner sig förtjänar en egen post.

Den har alla egenskaper som en härlig träffpunkt bör ha för olika människor med ett stort gemensamt intresse, alkohol.

Square Side i Malmö är ett ställe som ägs av ett persiskt par i femtioårsåldern. Mannen är trevlig men hans fru är en jävla argbigga. Hon satt en kväll vid ett av serveringsborden och beklagade sig: "Asså jag orkar inte med mig själv meeer!" Detta sa hon flera gånger alltmedan hon drog händerna framför ansiktet och tvättade bort fiktiv smuts. Känslan när ägarinnan sitter där och har livsångest gör att man mår så bra. Då har man träffat rätt.

Tyvärr gräver de sin undergång. Jag ska förklara snart.

Man defilerar förbi deras träiga och hafsigt oljemålade utemöbler. Ute sitter rökarna. Upp för en halvtrappa. Aluminiumdörren har jag aldrig gillat, man står för kort för att det ska kännas naturligt att öppna den. Till höger sitter alltid tre stycken Jack Vegas-fanatiker och tävlar om vem som kan stoppa in flest sedlar. De har ett litet bespisningskök som är tämligen obemannat större delen av tiden. Pubsträckan har däremot en större besöksfaktor. I slutet av disken brukar en annan persisk man som liknar Richard Lewis sitta. Han pratar inte, stirrar ut i intet, att verka svår är hans gebit. Gillade honom till en början men nu tycker jag att han kan dricka hemma i stället för att visa sina dåliga sidor på plats bland folk.

De har rustat upp en del bland platserna. Skinnsoffor och gott om utrymme för de sittande att dansa när promillehalten har passerat den gyllene gränsen.

Toaletten är spartansk men ren. Inget papper för att torka sig efter tvättning, endast en handtork. Ogillas.

Men det är gästerna som gör stället. Jag har träffat många och haft diskussioner av alla dess sorter. Square Side har en viss charm när det kommer till folket. Alla möts, förutom hipsters, de håller sig borta. Tack!. Många svarta kommer dit. En noggerska ojade sig över att hon behövde ta extra D-vitamin för att hon var mörkhyllt. Föredrar de svarta för de blir inte så högljudda och sluddriga. Trots deras övriga brister. Oj! Det var en lite fördom.

Tänk dig en hemmafest med härligt fulla människor som efter en tid vill förstärka sina fyllekänslor med go´ musik. De har kul och alla andra också för nu är de flesta lediga och pratar obehindrat om saker de egentligen inte borde prata om. Kalle går in och letar upp en låt efter en massa raderingar av bokstäver som sedan hittar rätt. Den spelas i goda två minuter. Nu kommer Hassan och vill höra en annan låt, direkt. I stället för att kölägga den kör han i gång den. Hassan är glad men de övriga åhörarna vrider sig alltmer på grund av den sinnessvaga övergången. Nu träder Rabi in för han känner igen sången men han vet en ännu bättre och den vill han spela upp, så fort det går.

Detta är vad som pågår på Square Side.

De har anskaffat en touch-skärm som besökarna obehindrat kan navigera sig i Youtubes regi. Förra gången var det en full irländare som parkerade sig och spelade. Sedan kom Abdi och bytte när ett Roxette-album var under uppspelning.

Systemet är endast tre veckor gammalt men jag kan se framtiden och den ser inte ljus ut. Vid flera tillfällen vädjade personalen gästerna om att låta spellistan vara. De gjorde de icke. Hur fan kan de låta valen och tiden tillstås de fulla besökarna kan jag inte förstå.

Några sista ord från Ronny Grosder:

En kvinna frågade mig om alla dessa tiggare var från Rumänien. Jag svarade: "Ja det hoppas jag, annars har jag hatat fel personer".

Belmondo och Moriskan

Hörde på Lilian Thuram i Moriskan. En mycket intressant och fin människa.

Kom en smula för tidigt och bestämde mig för att besöka Belmondo, BELMONDO! Första gången jag gjorde det utanför lunchen. Har ätit där tidigare på bekostnad av en annan men då var det ingen stämning. Jag kom dit 18:30 och jag möttes av härliga priser. 12 kronor för whiskey och 10 för starksprit! Det lilla fönstret jag hade till Thuram var 30 minuter så jag tvingades svepa i mig en 0,6 liter bier och en sexa whiskey. Jag ska besöka denna plats fler gånger!

Dessbättre hade jag en härlig samtalspartner vid namn Paula. Hon såg ut som en stearinstod som hade varit ute i solen för mycket. Hennes pattar hängde ner till midjan och ansiktet var inte grant. Hon namngav ett antal personer som stod utanför för att visa att hon var stammis. Jag nickade beskedligt. Vidare berättade hon att hon var nyskild från sin partner sedan 16 år tillbaka vilken hon hade fem barn med. (Ja, det kunde jag se.) Paula frågade mig om jag var teknisk och jag jakade. Hon ropade till bartenderinnan: "Han är teknisk, ta han!" Förmodligen hade jag hoppat i något som jag inte visste. Ganymeden nickade vänligt men tog inte upp den nya informationen. Den sista tiden lät jag tiden gå och utmanade inte Paula på fler konversationer, hon var rejält toppad. Kvinnan bakom disken såg ut som hon från "Fri os fra det onde". Söt typ men anställningen gjorde att det slaknade, rejält.

Till Moriskan!

Jag lyssnade på Thuram och hans engagemang inom utanförskap. Det var en publik av utomsvensk karaktär. En översättare viskade i hans öra och den andre talade i mikrofon. Väldigt PK. Hon utelämnade "muselman" - muslimer när Thuram sa det.

Han hade väldigt bra idéer om att alla hade lika värde och han poängterade hotet mot de homosexuella flera gånger. I stället för att köra rasistsnacket framlade han argument för homosexuellas rätt i samhället som den muslimska tonårspubliken säkert inte gillade. Helt klädd i svart satt han som en god filosof med ytterst lugn. De andra vågade inte ens öppna vattenflaskorna med patentlösning, skitnödiga typer.  Senare öppnade han flaskorna och hällde upp till de andra.

Jallow Momodou var en pajas som skulle fram och fotografera ständigt. Behrang Miri var en av arrangörerna.

Moderatorn var en jävla fitta som pratade med sina stora vita tänder och trodde att hon gjorde ett bra jobb. Coura Mbye, hon pratade så jävla oseriöst och utan kritiska frågor och sedan ville hon ha applåder för att hon "var en supermorsa". Helt sjukt hur mycket publiken klappade till denna skiten. Kändes som ett sektmöte. 


De andra gästerna var en högpannig typ av fittyp: Rudy Mengesha. En kvinna från Kristianstad som berättade om hur jobbigt det var att växa upp i Sverige och att det inte gjorde henne något gott överhuvudtaget. 
Sedan var det en neger till eftersom det var café pan africa som stod för debatten. En kille i svenska handbollsförbundet med göteborgsdialekt och han verkade mycket bättre. Höll inte på att omyndigförklara hela svenska folket som Rudy gjorde för att han hade fötts svart.
Och. Hanna Thomé. Vilken lesbo. Tydligen är det okej att kalla andra bögar bara för att hon gillar att slicka fitta men inte bli slickad själv. Vad fan skulle hon där att göra? 
Frågestunden:


Det var bara Thuram som fick frågor. Ingen annan.

Behrang Miri vädjade till Jallow om att få ställa en kort, kort fråga. Först nekade Jallow men sedan fick lille Behrang komma och då kom den längsta frågan på hela frågestunden. Vilken jävla Tintinavsugare.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Det blev inga kvinnliga kontakter.

Din gata 100,6

Jag har lyssnat på denna "radiostation" starkt subventionerad av oss skattebetalare en längre tid.

Blir det inte för mycket?

Jag kan inte tänka mig att folk lyssnar på denna kanal välmenat då jag själv inte gör detsamma, det vill skriva: ironiskt. Jag ser lyssnandet som en hemläxa som kanske kan rädda mig från att bli gruppvåldtagen av yngre sugna män.

Morgongänget dryftar en del saker som har att göra med de fresha i Malmö. (Vi äkta malmöiter säger Malme.) Det kan var allt i från kärlek till godis. För många chilenare från Lindängen och Kroksbäck som tillskriver sig våra åsikter.

Det roliga i deras dissekerande härrör från att de har en sådan naiv syn på saker. När de pratar om kärlek lägger de ned samtalet på en väldigt låg nivå som känns förklenande.

Juan Havana. 
Jag var med på en tillställning på Kroksbäck eftersom jag har en del kännedom om denna stadsdel. Där var han konferencier och tillät Vänsterpartiet att dela ut propaganda genast efter dörren till alla dessa barn och bekanta till barnen. Det var en danstävling för mellanstadieelever. De gjorde det till ett politiskt möte. Ett pamflettbord direkt efter entrén. Jag avböjde. Hela programmet kändes som ett sektmöte. En man uppmanade folket att klappa hela tiden, det blev väldigt för mycket.

Han är född 1981 men beter ändå sig som ett missfall i gänget, i färd med att begå något rått gentemot befolkningen i Malmö.

Deras handhavande när det kommer till känsliga känns fel. De hade en ansvarig för statistiken över "Malmös trygghet". Hon gav vaga svar. Ger "Din gata" rätt när de lät Jamilah komma fram i SMS-posten, hon tyckte att mångkulturen inte alls var en rättmätighet.

Alla resurser kan lätt bli en börda. Mångkultur är en tillgång. Kan man inte se denna form ha något dåligt i sig bör man begrunda sig. Till och med pengar har en dålig inverkan. Alla resurser kan också missledas till att bli bördor.

Jag gillar mångkultur. Det får däremot inte vara en sak som inte får kritiseras och likställas med ett fullfärdigt levnadssätt.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag onanerade hemma i tanken med min manlige bildlärare en gång. Den gången var jag lite nyfiket homosexuell, ej numer.

Tankar omkring vissa saker

Har haft en del betänktetid.

Lyssnar just nu på Paola och hennes låt: Interstellar Love. Enligt mina upplevelser för det mig till ungdomen och grundskolan. Då uppträdde en liknande tjej i aulan. Hon var snygg för att vara polska, vickade på höfterna och hon hade lite mindre än ok sångröst precis som Paola. Men...! Hennes sensuellt flickaktiga röst gör det till en vacker sak. Inte helt perfekt engelska men man känner ändå energin som transporteras med sången. Hon är verkligen vacker denna Paola. Nästan så att man kan höra hur jävla snygg hon är. Tydligen helchilenska och jag gillar dessa mestisliknade varelser. Sångrösten kräver en del annat men så länge man har kontakter...

Jag kan inte annat än att föredra engelska svarta framför amerikanska svarta. Detta spörsmål har jag snurrat runt med en lång tid med. Gillar de svarta engelsmännen så mycket mer. De har en egen personlighet och kan klä upp sig utan att det ser uppgjort ut. Till skillnad från amerikanarna som inte kan bära upp en enkel kostym.

Idris Elba:

Den näste James Bond? Han är en underbar skådespelare med god kunskap om hur man gör en film. När han gjorde Heimdall i "Thor" trodde jag att det skulle bli en sorglig historia, icke! Han uförde detta verk med stor bravur. "Luther" gillades också. Han var superb i "Prometheus".

Will Smith:

Disney-skådespelare som vill för mycket och tror sig göra det till bättre istället för att acceptera situationen. Gummiansiktet med det grovt efterblivna utseendet på grund av det stora avståndet mellan ögonen, har inte gjort en trovärdig film.

Är det rasistiskt att föredra andra svarta och starkt ogilla den andra delen?

De amerikanska har inget schvung precis som Timbuktu, en enkel man som tar på sig kläder som inte tillhör hans person. 


De fulas rätt i samhället. 

Tillräckligt länge har jag gått runt med medlen om att jag inte bör finnas till i denna värld. Allt var skit och saker och ting såg väldigt mörka ut. För ett par månader sedan fick jag nya hjälpmedel. Det jag ser nu är av en helt annan karaktär. Tillfället har gett mig synen att uppfatta människors interaktion och levnad. Det är så enkelt och löjligt. På något vis har jag borstat från mig frågorna om detta. Allt ser så grådaskigt ut. Alla har verkligen en plats i samhället, frånsett deras fysionomi eller ansiktsegenskaper.

Kan man tillrättalägga sitt liv med vetskapen om att det aldrig någonsin kommer att rätas ut? Jag vet inte. För länge har jag överskattat min person och sprungit förbi chanser som inte i stunden kändes som en sak att ta tag i. 

Speeddate på TGI Friday´s

Efter ett antal om och men fick jag äntligen tillträde till denna skara av få utvalda.

Tog en slurk Jameson hemma och en ESB på The Bishops Arms. Om jag inte hade varit så fientlig tyckte jag att den mer än mulligt tatuerade kvinnan bakom disken tittade på mig en stund extra.

Kom till TGI Friday´s en kväll och gick efter ett par varv runt huset i och med att de hade angett Engelbrektsgatan 2 som adress. Till sist gick jag genom sidoentrén mittemot Victors eller vad fan det heter idag.

Skrev så snällt in mig i rullorna och fick mig en klisterlapp till namnskylt och en drinkbiljett som kunde bytas mot ett glas vin, bier, cider eller vatten. Jag tog det röda.

Tråkigt nog hade jag ställt upp för de trettio till de fyrtio och något. Så många har skrivit att de är så mycket snyggare vid dessa evenemang eftersom de är högutbildade kvinnor som inte har tid att leta kuk på fritiden. Nej, så var inte fallet.

Man fick två häften. Ett hjärtkort där man ringade in sina tilltänkta och ett annat där man skrev ned sina anteckningar. Jag använde anteckningar för att gradera dessa och ge mina svar efteråt.

Ett överskott på fyra, fem kvinnor men det stoppade inte Speedd8.se att genomföra evenemanget. Förra gången jag missade det hänvisade de till att männen var för många.

Detta om de:

Martina
En ful tjock bulgariska som jobbade som hårborttagare, ~37. ---
Annika
Jobbade på EON och såg ut att komma från Kirseberg, ~38. --+
Hanna
Från Umeå och liknade den stereotypt fula norrländskan, kommer ej ihåg. --
Anna
Kostrådgivare, lärare, föreläsare med ett kolhydratstint ansikte, ~39. -+
Nina
Förskollärare, tränar, har stora tänder, brun hy med stor rynkighet, ~37. ---
Anna
Mattelärare-, NO-lärare som såg bra ut först men sedan sjönk som en kuk framför mamma, ~36. -+
Catarina
Skolsköterska i Staffanstorp. Gjorde ett icke minnesvärt intryck. +-
Anette
Koordinator på något jävla privatbolag, tråkig. -+
Pernilla
Från Lund och jobbade på Tetra Pak, bra till en början men såg oegentligheterna senare, ~32. +
Helen
Troligtvis påtänd, svarade på väldigt konstigt vis, ~37. --

Här blev det en paus på en kvart. Jag gick åt sidan. Några andra pratade med varandra.

Anette
Halvkinesiska med två barn, såg ung ut men var 37. +
Ulrika
Skojfrisk hotellreceptionist men med åldern 38 som ett stort minus. +-
Emilia
Kemitekniker med ett barn, 37. +
Helena
Jobbade i Köpenhamn som läkemedelsproducent. -
Abigail
Journalist på någon jävla röd-grön tidning, ~31. +
Ulrika
Såg och agerade grovt efterblivet, påverkad?  --
Evelina
Förskollärare från Löddeköpinge. +-
Iliana
En hudeterapeut som inte hade huden med sig. Såg brännskadad ut i ansiktet. ----

Det blev ett par jag uppskattade men det blev ingen respons. Inga matchningar.

Tråkig utdelning men jag är glad att jag tog tillfället och fullföljde det. Nu vet jag resultatet, att jag inte är en eftersträvansvärd man och kan lika gärna göra vad fan som helst i livet.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Kommer ni ihåg när man var liten och fångade flugor för att sedan dra bort vingarna för att se hur de blev? Jag gjorde det med småfåglar.

Min svamptripp

Nu ska jag avhandla min svamptripp som gjordes för snart ett år sedan. Har väntat med att skriva eftersom upplevelsen var jobbig med alla känslor som inföll.

Jag hade köpt ett par svampkits från en sida på nätet. I och med olagligheten att införa färdiga svampar men lagligheten att köpa paket med sporer i sig som endast behövde vatten och omsorg i ett par veckor gjorde jag givetvis detta. Två "B+" och en "Mazatapec" blev det. I över två månader tog jag hand om plastlådorna som omslöts av plastpåsar med gem. Allt för att ha ett slutet system utan för stor inverkan av omgivningen.

Det var inget svårt efter att de hade sugit åt sig vatten över natten för att sedan bara låta sig blomsprutas en gång om dagen. Därefter skötte det sig självt. Jag ägde också en svamptork  som användes flitigt efter första flushen. Totalt skördade jag fyra flushar av varje paket. Över ett och ett halvt kilo totalt, i torkvikt kanske 200 gram.

Inga ansiktsmasker eller andra desinficeringsåtgärder nyttjades förutom rena händer när jag hanterade sprutning och svampplockning. Det gick hur bra som helst.

Till verket!

07:55
Steg upp tidigt på en lördagmorgon. Hade inte ätit något större dagen innan, magen var i det närmaste tom. Plockade mina dyrgripar och vägde upp femtio gram färskt på min pundarvåg, lade de på tallriken och lät lite pestovinägrett gona sig med riven pepparrot. Resterande stoppades i torken på fyrtio grader.

Satte mig i soffan och surfade runt i väntan på att något skulle hända. Inget verkade komma efter en timme och jag började bli modstulen. Allt jobb tedde sig förgäves. Dryga partimmen senare kom lite stickningar i fingertopparna och tungan domnade av en smula. Ja! tänkte jag. Nu ska livsvisdomar bärgas och mitt liv rätas ut.

Psilocybinet hade börjat arbeta och jag var glad som en speleman.

Någonstans i denna lilla eufori fick ett jag meddelande från en kompis som ville att jag skulle komma. Jag jakade och är inte helt säker men kanske några svampar knaprades på ytterligare, det smakade härlig blåmögelost. Hoppade på järnhästen och var glad.

I samspråk med min vän briserade allt. Jag skrattade åt allt, precis allt. Han erbjöd mig kaffe, det nekade jag bestämt eftersom koffeinet skulle försämra min tripp. Vi tittade på youtube. Det är det absolut värsta man kan göra om man vill hålla sig för skratt. Hela skimret blev så, annorlunda. Jag såg personligheterna och förstod varför de agerade som de gjorde. De minsta ansiktsuttryck och känslor uppenbarades för mig. Rösterna var ett helt väsen för sig.

Vi bestämde oss för att besöka en gemensam kompis. Ännu ett hopp upp på cykeln och vidare, turen var betydligt roligare nu. Ville verkligen dölja min nyupptäckta glädje men det gick inte! Hemma hos den andra satte jag mig och nu kom den äckliga svetten, främst i pungregionen. Jag var konstant pissnödig. Tror att det kom lite hela tiden i byxan som blandades med perspirationen. Det luktade avskyvärt. Ingen sa något men att jag själv lyckades känna min egen odör var ett dåligt tecken. Personerna jag var med såg alltmer roliga ut! Den senaste vännen skrattade jag åt för att han var tunnhårig och hans misär.

Klockan var nu runt 15 - 16 och ruset avtog (inte svetten). Vi särade på oss jag ilade hemåt!  

Det här fick inte sluta. Jag ville ha mer. Jag grabbade tag i en massa svampar från torken och tuggade utan smakförstärkare. Blåmögelostsmaken var nämnvärt starkare när mycket av vätskan hade försvunnit, det hade ju dehydrerats i åtta timmar. Troligtvis åt jag fyrtio gram plus - torkat. Inte helt optimalt då tiden ska landa på 16 timmar för att de ska vara lagringsbara. I svampantal, kanske tjugo.

Nu kom jag in i nästa fas, den verkliga trippen.

Fortfarande var jag orolig för att inte det skulle ge med sig fel. Ack så fel jag hade. Två timmar efter den andra eller tredje portionen slog det slint. Svårt att beskriva men jag ska försöka.

Lyssnade på musik, en särdeles sak under denna period. Tonerna var så fina och sköna. Satte mig på balkongen och tittade utåt. Nu kom högdefinitionen och bredbilden, allt var så skarpt. Fiskmåsen som flög mot mig såg helt perfekt ut. Trallen flöt ihop och bildade virrvarrmönster. Björkarna en bit bort virvlade också, så vackert. Skrattade med en genuin glädje hela tiden och sade "Jaa" många gånger efter skratten. En bit in kom ett annat träd in i bilden, ett ont träd utan löv. Dess grenar kom närmare och jag blev rädd och sa åt den att den skulle sluta. Otäckt.

Gick runt i lägenheten för att jag inte visste var jag skulle bli av, instinkten var att inte grannarna skulle bli alltför nyfikna då trippen var oerhört stark då. Hade en klocka på mig för att jag visste att tiden skulle förvrängas. De bästa stunderna var inte mer än fem minuter långa men uppfattades som flera timmar. Nu urinerade jag säkert tio gånger under en timme. På toaletten ville jag att något skulle framtvingas på väggen så jag sade: "Satan visa dig". En mörk gestalt framträdde och jag blev skraj. Sprang fortfarande runt, samtidigt åts solrosfrön och sesamfrön med en sked från en rostfri skål. Svallningarna förvärrades. Svettningarna också.

Ett behov skapades om att allt skulle vara släckt. Stängde av alla ljuskällor. Såg en grej på kylskåpet, en liten flaska och utbrast: "Ja där ska du vara, ja där ska du vara" och skrattade hejdlöst. Tillbaka i hallen tittade jag in i sovrummet och en enorm känslovåg slog till mig. "Nej sluta" sa jag. Något därifrån gjorde mig oerhört ledsen, sekunden senare var jag glad igen. Tittade på den släckta televisionen och batikmönster utgöts på den. Frågade mig själv om meningen med livet. Efter en stund kom jag på det! "Man måste vara gla". Skickade det snabbt som fan till en kompis. Nej! Det ska självklart vara "Man måste vara gla´". Sände det igen för det var jätteviktigt för stunden med den apostrofen. Hela lägenheten var ostädad, det gjorde mig ledsen. Jag måste städa här, tänkte jag.

Tittade på mig själv i spegeln, jätteofta. Bilden av mig själv var inte jag, det var en ömklig person det hade gått snett för. Denna person är inte jag, tänkte jag. Det var som en performance. Såg på mina armar, som ur ett tredjepersonperspektiv. Jag kan röra dem men det är inte mina. Håret såg ut att vara tunt och skadat. Satte igång tv:n igen och lyssnade på musik, Erasure - Always. Den låten är redan psykadelisk enligt mig och för alltid associerad med svamp. I symbios med trippen var den så konstig och jag mådde sämre. Tonerna som startar låten ger mig obehagliga känslor än idag. Tittade på musikvideon på youtube och obehaget fortsatte. Det var sjukt. Jag ville sluta. Mitt i allt lyssnande kunde jag pausa och bara stirra för att det var vad jag ville i det läget. Det skedde i legio, stannade upp utan anledning och visste inte vad som skulle göras. Låten varade i evighet och någonstans där går den i slow-motion och låter grötigt. Nu vill jag hoppa ur det här. Ej mer.

Om jag svettades innan var det inget jämfört med nu. Klockan jag hade på armen var tung och skulle bara av. När jag höll på att av den var som om att det inte kunde gå fort nog.

Hoppade ur soffan och det enda jag visste är att jag skulle ut. Om jag vandrade mellan glad och ledsen var all glädje komplett borta. Frisk luft var vad jag behövde. Tankarna gick kring det existentiella och jag ville inte finnas mer. Jag måste av detta rus men det gick inte att stoppa.

Ringde 112.

Berättade om hur det förhöll sig och jag behövde en ambulans till min bostad, genast. Efter en tid hade gått ringde jag igen. "Nej", sa jag. "Gör ingen scen av detta, det behöver inte bli en scen", upprepade jag flera gånger. "Jag möter er utanför på den stora vägen", sa jag. Jag måste ut, fortsatte jag att tänka. Tog på mig ett par filttofflor och behöll min mjukisbyxor. Nej, tänkte jag, när jag var lite utanför dörren. Bytte till ett par riktiga skor, hade inga strumpor på mig. Slängde på mig en jacka i förbifarten. Gick till den stora vägen och återupptog mitt ringande. "Var är ni?", frågade jag. Kvinnan på linjen kopplade in ett tredjepartssamtal från vårdcentralen. Förklarade att det var svampar med ämnet psilocybin som hade inmundigats. Självmordstankar uppkom och när jag såg en taxi svänga in mot min väg var ett kast ut mot den i det närmaste naturligt. Sa det till mina telefonpartners att det måste komma nu för jag vet inte vad jag kan ta mig till. Jag var oerhört rädd för mig själv då.

En stor eloge till de här kvinnorna som behöll sitt lugn och gjorde mig en aningens stabilare. Däremot kopplade de bort mig för att de skulle kunna ta emot andra samtal med orden: "Ambulansen kommer snart" och lämnade mig ensam och rådvill. När jag ringde tillbaka var det med välkomstorden: "Ronny du har ringt många gånger idag". I efterhand såg jag min historik och ungefär femton samtal hade gjorts.

Sista samtalet med 112-personalen var ambulansen i sikte och jag kopplade bort henne. Vinkade till mig ambulansen och satte mig i skuffen. Föraren hade ett ungerskt namn, ambulanssjuksköterskan var en svensk kvinna i undre trettioårsåldern. Ungraren körde en bit bort och stannade där. Hon frågade ut mig vad jag hade gjort och vad som var fel på mig. Förklarade en gång till att jag hade ätit svampar med hallucinogena effekter och att jag nu var självmordsbenägen. "Jaha, då får vi väl köra in då", sa hon i väldigt spydig ton. Chauffören tittade på mig med avsmak i blicken. Hela resan till MAS dolde hon inte sitt förakt för mig och hanterade mig som en förövare. Hade jag haft blodtryck eller andra besvär som fås av långa perioder av dåliga vanor skulle hon säkert gett mig en humanare behandling. 

Någon på MAS körde in mig till akuten och där låg jag i en säng, en kvinna tog blodprover och -tryck på mig och andra tester. Bad henne täcka för draperiet då jag blottade magen och det privata förnärmades. Receptionen var i anslutning och många gick där.

Skickades vidare till ett annat rum. En svensk läkare och en somalisk sjuksköterska tog hand om mig under undervakning. Trevliga men jag fick be om en filt och ett glas vatten själv. Tror jag låg där i en timme när samtal till psyket gjordes. En man hämtade mig och vi gick till psyket. Pratade med en polsk kvinna om mina inre demoner. Till sist frågade hon mig om jag ville sova över på psyket, det ville jag.

Blev anvisad till ett rum med fint strukna lakan. Klockan var efter 01:00 och alla effekter som bortblåsta men jag var tagen och skamsen.

Vaknade på morgonen utvilad och förbättrad. Nu var det hem som gällde, det gick inte. Jag måste naturligtvis bli utskriven av en psykolog först och hon kommer inte förrän efter 13:00. Så det blev lite psykmiddag:

Räkningen för en natt med middag gick på 500 så jag är ändå nöjd. Umgicks med de andra intagna i samlingsrummet, absurt att vara i en skara av psyksjuka och jag var en av dessa. Många var bekanta med varandra sedan innan. En kvinna ledsagade mig till den arabiska psykologkvinnan och frågade om hon skulle stanna kvar, till sin kollega. Hon frågade inte mig. Jaha då ska jag öppna upp mig för en till. Jag fick lämna. På väg ut hade ledsagaren mage att kommentera min situation på ett otillbörligt vis.

Sjukhushanteringen är under all kritik. De uppfyllde inte sina åtaganden av människoverksamhet. Så många led på vägen som det kunde ha gått snedare för. Ingen kontroll på psyket utifall jag ville skada mig själv, endast ett "samtal" med min försäkran om att så inte skulle göras. Enligt min empiriska undersökning står det illa till med vården idag och jag ska i framtiden undvika att mitt öde utgörs av deras rutinmässiga inblandning.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag trodde att jag hade ett starkare psyke.

Min väg att gå då jag trodde mig ha uppgjort denna till min fördel

Ni kanske inte trodde det men det har hänt igen.
 

I och med avgiftning nummer två  i ordningen hade jag troddenheten om att jag hade allt under kontroll. Icke.

Jag kör på en enmansuppoffring och slukar en Stolichnaya (night edition), en halv liter, (cirka tjugo centiliter var kvar när jag kom hem och tillbaka till verklighetsuppfattningen). Någonstans där känner mig jag som en underbar människa utan fel och brister. Tänk om man kunde jordkällarförvara dessa känslor.

Tråkigt nog enligt vissa och mig själv tar mina visuella minnesbilder slut någonstans rätt snabbt. Jag ska förklara.

Jag började dricka vid 16-tiden.  Tittar på bilder och känner mig vällustig när jag erinrar mig forna saker som gjorde mig glad. Någon gång efter detta bestämmer jag mig för att tvätta mitt hår med bakpulver som jag har läst om att det skulle vara bra. Det skulle hjälpa håret på något sätt så jag blandade en kvarting vatten och ett par teskedar bakpulver och överöser håret med detta.

Sedan tar jag bussen.  (Detta har jag tagit reda på efteråt tack vare min Skånetrafiken-app. Annars har jag intet minne av detta.) Jag kommer inte ihåg bussresan utan endast ett par stormstarka tillbakagångar. Från mitt hem där jag dricker sprit åker jag direkt till en man i sextioårsåldern som heter Tommy på Bee bar. Gissade rätt på hans ålder! (Tror det var 67 jag gissade på.) Där pratade jag med honom tills han tröttnade på mig och säger att han väntade på sin fru som skulle komma men inte dök upp. Han går. Kort därefter säger jag till den indiske servitrisen (kvinnlig) att jag ska ut och "röga" vilket jag inte gör numera. Några steg bortom deras utgång tar jag apostlaspringarna och tar därifrån i en jävla hast. Kommer inte ihåg om jag betalade för mig men i stunden var det som att jag inte hade gjort detta och därför kändes det extra styggt.

Tydligen kommer jag till "Bullen" och beställer en  Brooklyn IPA 35 cl klockan 21:01. Det enda som kvarstod av den utredningen var mitt kvitto och min ständiga förfrågan om jag hade betalt för denna bier. Antagligen ville jag inte göra en till Judas och bortgallra mig själv från en av mina favoritblåshål, "Bullen". Någon av dessa ungmör bekräftar att jag redan betalat den! Bee bar ska skjutas.
De har ingen reson. Jävla bögfittor som ändå ska var så jävla förmer. Man tror att man är en av dessa men så fort man inkräktar på "deras" områden är man ovälkommen.

Trodde mig vilja ringa "Bullen" för att veta hur jag hade tagit mig ifrån detta härliga hål. Nej. Det kommer inte att bli ett återbesök förrän om ett halvår. Ungefär den tiden efter min sextioåriga korgkasterska. Ska inte ge dem min person under den tiden. Bara efter, jag klarar det inte.

Efter den minnessaken har jag inget bildminne förrän jag står och trampar i en åker någonstans i en åker i norra eller södra malmö! Antagligen har jag tagit mig från "Bullen" och i sin tur till Gustav Adolfs Torg till en ändhållplats. Jag kan inte luska ut var! Vilken satans jävla sak att ha att göra med. Det är därför man ska gå två och två.

Enligt mina korta verklighetsförteckingar hamnade jag i Oxie eller på Limhamn. Därifrån kan jag med apostlafittorna ta mig hemåt med stor möda. En högerhandske tappas och jag tror (men vet inte) om jag handlade på ett snabbmatställe.

Väl vaknad synar jag mina färddon och konstaterar att inga trillningar har gjorts men att jag troligtvist har trampat i åkermark då mina skor var jordbestänkta. Jag hade resonemanget om att tänka på "Att det här var en jävla bit att gå". Mina fronterspis-vader var en orolig sak att ha att göra med efter denna "härlighet. Hela mina underben var en smörjelse av uggafittdunkfylleskithushöghorhelvetesjävlanegersyndromsakorolighetsspånbalubas.

Skrev också i ett memo: "Oj voj, vilken sak att ha att göra. Många från Toole kommer att förkasta och stoppa pitten i ögonhålorna på mig." Antagligen har jag gått förbi Eksandhs Tools och utfört ett illdåd av något slag. Vad vet jag inte.

Hur jag roddade mig hemåt eller i mellanakten kan jag bara fantisera. Antagligen fick jag ingen taxihjälp eller en samarit. Trots det slog primalinstinkten vid och jag hittade hem utan mer än ett par lårkakor. Ett på sidan av det vänstra och ett längre på bakre av det högra. Förutom högerhandsken kom jag tillbaka som jag gick.

Slutsumman av detta är att jag har renat levern till en grad av att jag inte kände mig dålig dagen efter eller behövde spola magen. Däremot krävs det konsumtion till den grad att jag inte känner vad jag känner eftersom jag inte längre tycker det är ett nöje av att bara smaka skiten.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Gör mig inte till er egen vithetsslagsak. Varför kan inte ni svarta tjejer bedöma mig utifrån bemötanden?

Såg en fin kvinna

Hur svårt kan det vara att hitta sin egen?

När jag går upp på morgonen och jag känner kylan mot mina kinder samt det där statiska går mina tankeceller igång. Just då känns livet så gement och jag har svårt för att i fantasin passa in en flamma som jag precis har lämnat i lägenheten. Allt är så påtagligt och verkligt att det absolut inte går att föreställa sig att jag skulle kunna ha en partner i detta skeende.

För mig är allt det en leguas bort. Mina känslor har inte förstummats, tvärtom. Genom åren har jag förfärdigat mina känslor. Jag vill och måste älska någon, snart. Det jag har inom mig är något som måste ut snart, annars släcks det med mig när jag tar härifrån.

Jag har fått ögonkontakt med en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon har ett väldigt plågat ansikte. Inte ett härjat men ett som tillkännager en viss sorts upplevelser. Ansiktet med den breda slutna munnen, precis som Jane Eyre. Ögonen som tittar, en del frågande, en del önskande. Hur hon så ståndaktigt går igenom sitt liv med sin lilla dotter på ett martyrlikt vis. En dag såg jag henne på motsatt sida om fönstret och hon tittade på mig efter att hon vänt spisen ryggen, med ett ansikte kännetecknat av ögon med mycket rödlätt runtomkring. Sorgligt men ändå vackert på något vänster. Jag vill lära känna denna människa. Hur hon gick ut med sin hund och dotter med sin tröja med stor urringning. Jag älskar den sort som uppvisar stort kvinnligt bröst, ej utbuktningar utan det som föregår brösten.

Av ett outgrundligt skäl har jag (troligtvis) fått statisiskt säkerställda beundrarblickar från kvinnor över fyrtio från Sydamerika (och Centralamerika), det är inget skämt.

Vi får vänta en hel brödfabrik till. Just nu ser jag inget som kommer att vända hela skiten till det bättre.

Befrukta mig ej

Jag är här och har en del att förmedla. Mer kommer snart.