Normerad av Ronny Grosder

Vår verksamhet ligger högst upp, på fjärde våningen i ett nedslitet hus nära järnvägen. Området är oattraktivt och full av tecken på negligering från staden, de måste ha glömt oss. Till min stora fördel hyr jag lokalen billigt och undgår onödvändig uppmärksamhet. Huset är inklämt mellan två större byggnader, ointressant fasad med inslag av undermåligt arbete. En gång i tiden hade vi stuprör och åskledare hela vägen ner nu är de kapade tre meter från marken. Porten var vacker att se på förr innan den deformerades efter flertalet uppbrytningar, glaset kunde man se i genom för länge sedan. Vår största värdehöjare är att vi har en hiss om man vågar sig dit in. Inarbetad smuts sedan årtionden tillbaka, tobakslukt med visst inslag av urin och bajs är exakt vad det doftar. Nänns man nyttja brandtrappan väntas en än värre resa, alldeles som hissen fast i längre format, den är låst in till mig. Mina våningsgrannar ser jag inte ofta, de gör säkert något olagligt. Porttelefonen är det första och enda hindret. Man anger namnet på den nyttjade personen och det namn man angav förra gången. Är man ny ska två gamla kunder gå i god för en. Deras senaste egennamn och nyttjade personer, inga omvägar. De flesta är trogna återkommande kunder, återväxten är endast en eller två nya ansikten per år. Stiger man ur hissen möts man av mig bakom skrivbordet under dåliga ljusförhållanden. I väntrummet står några soffor, en två- och en tresitsare. Bredvid tvåsitssoffan står ett avlastningsbord med ett par årsgamla tidningar på, naturligtvis också katalogen med alla våra tillgängliga personer. Bakom mig löper en lång korridor vilken vanpryds av en ännu fulare sak, en orange heltäckningsmatta. Rummen är enkelt inredda med likadan matta som i korridoren. Ett medvetet val, kunderna ska inte stanna här längre än nödvändigt.

”Har du en ny idag, en ny inget annat, då vänder jag på klacken!?” Det säger en åldrad man till mig med stort allvar och hög röst. Håret har sedan länge förjagats från sin hållning under den förmodade löpningen. Svettdropparna förkunnar om det och den vita kavajärmens uppslag basunerar ut det, den är våt och smutsig långt in. Slipsen är instoppad mellan fjärde och femte skjortknappen. Kommer på mig själv med att småskratta åt hans entusiasm som överbrygger allt annat. Situationen ter sig förhållandevis komisk med tanke på hans säkra sätt att utmåla vad han vill ha, i dag är det hans tur att lysa. Jag kallar mig glädjeförmedlare av alla dess slag. Jag är föreståndaren och nu ska jag bistå min trogna kund.

”Hallå och välkommen, en ny säger du? Vi fick faktiskt in en från Rumänien för två dagar sedan, det första intrycket lovar gott. Hon sägs vara oskuld så om du vill ha henne får då lov att betala extra. Du får delge vad du är intresserad av och sedan kan vi diskutera priset.”
”Jo, jag vet inte riktigt, får jag tänka lite?”, säger han med lite utdragning av ordet vet.
”Jodå, sätt dig där och titta igenom katalogen.” Pekar mot den osedvanligt fula soffan och bordet, kan inte sätta fingret på vad det är, den är bara ful. Mannen lägger sig ned placerar händerna på bröstet och sluter ögonen, han kan redan den utantill. Antagligen visualiserar han sig igenom sina föregående glädjeyttringar. Mannen hoppar upp ur sin stoiska hållning. Kan inte hjälpa mig själv, jag hoppar också till.

”Nu har jag det!”, säger han med en triumferande min. ”Det blir rumänskan, men”, säger han och drar ut på det, ”Sköna Eva också, ge mig dem.”
”Ett vist val, du vet kanske att hon är till åren kommen, njut av henne, mycket troligt att det är sista gången.”
Varskor min medarbetare Mirjam om det förestående. Hon förbereder rummen åt våra tillfälliga gäster.
”Varför välja en när man kan ha två, däremot ska det bara betalas för ett hål, ett hål inget annat? Jag må vara liberal men där tar det alldeles stopp.”
Han står och stampar på golvet som ett barn med handen utsträckt i väntan på karamellen. Nu börjar han visst bli arg, bäst att avsluta affären.
”Vad ska jag skriva in dig som idag?” frågar jag honom.
”Vi tar Bergsten, nej Strömhall låter bättre i munnen det kommer jag ihåg.” Han lägger upp en ansenlig summa pengar på disken, ovillig att komma överens, bara komma till så fort som möjligt. Skriver in honom som Strömhall och leder honom vidare till rummet han ska spendera sin tid i.
”Rum åtta var det ja, varsågod.” Fullt koncentrerad på trekanten fortsätter han in, ivern sjunger om honom. Han smäller igen dörren, för stressad och uppjagad att stänga den lugnt och sansat. Mitt ansikte får en stark vindstöt.

Går tillbaka till min plats, stöter på Mirjam. Pratar med henne om vädret, erbjuder mig att laga lite kaffe, hon avböjer bestämt. Den kvinnan kommer jag aldrig att förstå mig på. Hon är fullt arbetsduglig men hennes likgiltighet, aldrig har ett leende sprungit över hennes läppar. Är glad att hon är så ful, annars hade jag tagit illa vid mig. Hon kan inte vara längre än en meter och sextiofem centimeter, säkert en tjugo kilo för mycket. En hel del tilltänkta försköningar täcker ansiktet men ett utedass förblir ett utedass även om det målas och underhålls. Hon är fyllig överallt, fastän hennes bröst inte har hängt med. Kan inte säga att hon bär ballasten bra, den gruppen tillhör hon inte för hon saknar värdighet. Jag gillar inte henne, nej jag känner till och med avsmak när jag ser henne leva.

En normal arbetsdag kommer tre, fyra kunder in. Vi erbjuder allt. Har någon en ovanlig faiblesse försöker vi att tillmötesgå kunden tills han blir nöjd. Nej det är ingen hemlighet, alla våra kunder är män. Inget är för stort eller för litet för oss, vi antar allt. Alla sorters människor hälsas med enorm kärlek av oss. Vi tar ingen hänsyn till om det är en arbetslös eller en högt ansedd person. Telefonen ringer.
”Hej har ni ett rum ledigt från och med i morgon till och med lördag?” Vi driver verksamheten som ett vandrarhem, ibland ringer folk. Vi har endast den obligatoriska delen i företagsdelen, ingen övrig reklam. Jag säger nej, beklagar mig, allt är fullbokat, lägger på. Avskräcks de inte av min underrättelse förväntas de göra det vid ankomsten till huset. Stöter fram tiden genom att läsa en bok om en kvinna som inte gillar sex, tiden går ännu saktare. Telefonen ringer igen. ”Björckstedt, Tillgivna Torsten.” Släpper upp honom.

In stegar en till synes hederlig man. Trenchcoat, portfölj, kostym med väst och en slips som härleder till oxblod. Renrakad med ett styng av rakvatten som hinner ifatt när han stannar framför mig. Han kan vara i fyrtiofemårsåldern. Jag frågar aldrig varför de är här, aldrig. Mitt samvete är redan hårt ansatt.
”Hej Björckstedt”, hälsar jag honom i all vänlighet.
”God dag, hur är det med dig?”
”Jo tack, det går vet du, själv?”
”Kuken har varit i friläge för länge, nu måste den i växel. En dag till och jag kreverar. Onani är endast en förhalning, ett surrogat, nu är jag tillbaka för den riktiga föreställningen.”
Språket passade honom inte alls. En stor diskrepans från hans i övrigt värdiga klädsel, gångstil, hygien och hållning. Som en besprutad frukt, glansig och fin. Man tror att den kommer att vara välsmakande, första tuggan förråder den, inte alls som den man plockar själv.
”Vad får det vara i dag?” frågar jag.
”En kall öl, varm mat och ett ljummet rövhål. Förstår att du inte kan erbjuda de övriga grejerna lika professionellt så jag nöjer mig med en av manligt kön, precis som förra gången. Ett rövhål, inget mer. Samsund är namnet för dagen, pengarna har du här.”
Alltid samma rättframhet. Skriver in honom, meddelar Mirjam.
”Sätt dig så länge”, säger jag och förevisar honom de anskrämliga sofforna.
”Nej tack”, säger han medan han sneglar på sofforna, ”jag står.”
Hedersamt står han under tiden och uppfyller sitt ord. Samma position som innan, inte en min, ingen känsloyttring överhuvudtaget. Fem minuter går, Mirjam kommer och släpper in honom till ett av alla våra glädjerum.

Inte alla men flertalet av våra underlydande kräver ett par dagars vila efter en eller två gånger. Även en åker måste ligga i träda. Särskilt de manliga kräver sin återhämtning efter hårda tag. Ett par tränger in utan att hjälpa till att utvidga hålet med ett finger, sedan två, tre och därefter det stora. Vi ser genom fingrarna på det. Kondom är obligatoriskt, utom med två stycken: Svarta Sara och Goda Gunnar. Som sagt tillgodoser vi alla våra kunder. Vill någon som redan har det svårt gå loss på dem ska de få det. Det är en mänsklig rättighet. Jag ska personligen se ett färskt friskhetsintyg var tredje månad från alla kunder. Nya kunder ska visa det omedelbart. Prostitution må kännas smutsigt för många, i varje fall behöver det inte skötas som det. Kan inte en vanlig människa få en stunds verklighetsflykt från en bister levnadstillvaro, ja då vill jag inte leva i en sådan samhällsordning? Går och hämtar en kopp i flera övermått starkt kaffe. Gott som alltid, ingen mjölk, inget socker endast ren svart brygd. Lutar mig mot min stol köpt från en plats där priset är det bästa med hela affären. Strömhall går ut, hör skrik från rummet vars dörr inte har stängs ordentligt, det får Mirjam ta hand om. Samsund är kvar i zonen. Känd för sina timslånga förspel med snabbt avslut. Han lägger upp taktiken i timmar för att endast på ett par minuter ödelägga skådeplatsen. Strömhall viner förbi mig, känner återigen drag på hela kroppen.
”Sköna Eva är kass och åldersstigen, rumänskan däremot. Ho ho hoo, där har du en fin sak. Får jag föreslå ett namn? Ljuva Livia är enligt mig det mest passande namnet.”
Det säger han utan att invänta mitt svar. Kunden bestämmer, skriver in henne som Ljuva Livia, så får det bli. Madalina har äntligen fått en landsmaninna.

Återgår till min bok. Kvinnan gillar inte sex nu heller tvåhundra sidor in med det dubbla kvar. Slänger den med full kraft så att bladen spretar och svischar ända fram till slaget mot väggen. Den dunsar och hamnar bakom soffan. Inte intresserad av att läsa när hon äter, sover, inte suger av någon, inte får upp den i analen, inte någon form av sex, feministisk gallimatias. Var köpte jag den här smörjan? Om jag minns rätt så var det Mirjam som gav mig den, hon sade att det var den bästa boken hon hade läst. Tycker innerligt synd om den människan som har en sådan snedvriden uppfattning om vad som är bra. Jag gråter tyst för mig själv över hennes missuppfattning.

Två timmar har gått. Han är fortfarande kvar, mångt längre än vanligt. En slö dag, vi har öppet fyra timmar till. Ber Mirjam höra efter om något är på tok. Hon lägger örat mot dörren, hon hör skrammel. Portföljen, vad fan hade han i portföljen?
”Gå åt sidan Mirjam.” Öppnar dörren sakta. ”Samsund!”, utbrister jag.
Torsten ligger rörelseoförmögen i sängens mitt fastgjord med hand- och fotbojor. Samsund ligger ovanpå honom med kuken långt nedkörd i halsen därav ljudfrånvaron, penisroten är det enda som syns. Spya rinner nedför kinden i takt med införingen.
”Du får fem minuter till att avsluta det.” Stänger dörren går ut och sätter mig, samlar orden och tankarna.

Han kommer ut till mig nästan oberörd.
”Du gick över gränsen, det är en principsak du skulle ha delgett mig vad du skulle göra! Oacceptabelt är vad det är vet du! Du får inte göra så mer om du inte har vår tillåtelse, inte en chans!”, säger jag i en myndigare ton än jag i vanliga fall förmår. ”Det är mitt levebröd”.
Nu såg jag att han förlorade den säkra hållningen under mitt orerande, ryggen krökte sig, axlarna sänkte sig, ansiktet förlorade all sin muskulatur. Det är jag som bestämmer, utnyttjar de min godhet förpassas de till de oinvigda, uteslutna, avfällingarna. Han ger mig en svag nick.
”Det ska inte hända igen, jag lovar bot och bättring” säger Samsund med uppriktig framtoning.
Han går till hissen och in i den. Vänder sig inte om för att möta min blick. Beroende människor, så lätt det är att hålla kvar dem. Man måste berätta för mig eller Mirjam om vad man tänker göra så att inte något går illa. Jag har dem i min hand och kan när som helst krossa deras liv. Vi har kameror på rummen. Inspelningen hamnar på min dator och sparas till oöverskådlig framtid. Min säkerhet och livsuppehållare. Allt kan gå fel, ingen är säker, mitt arbete gör det inte bättre. Väntar ytterligare en timme. Funderar på att stänga.

Mycket riktigt stänger jag för i dag. Mirjam servar våra städslade, frågar om det är något de vill ha och lagar deras mat. Hennes rum är tvåan som ligger mittemot min som är ettan. Borstar tänderna med valfri billig tandkräm, sköljer inte munnen, använder tandtråd endast när jag ätit kött. Sätter mig på toastolen för att bajsa. Kommer på att jag inte har något att läsa, tandkrämsämnena intresserar mig föga efter alla genomläsningar, jag kan de utantill. Torkar mig hastigt ifall en tidig ankomst har utropats. Drar snabbt upp byxorna och springer till mottagningsrummet. Släpar ut soffan och greppar tag i fördärvet. Intar min plats återigen. Som den sista godisbiten, i förstone oätlig men efter ett tag får en annan skepnad och - plötsligt när den ligger där ensam utan jämförelse - äts med alla forna löften som bortblåsta. Vill inte läsa men jag har bajs kvar som måste ut, vänsterbenet somnar. Har jag olyckan att gå upp vid fel tillfälle väntar mig en nästintill outhärdlig smärtträning. Känner den sista klicken långsamt glida ned, samtidigt pissar jag ut reserverna, då vet jag att det är klart. Varför finns det inga dikter eller lovsånger om att skita, det som är så skönt? Det borde någon göra. Slår ett öga ner i toalettstolen när jag reser mig så att jag kan se vad jag har producerat innan jag torkar mig och pappret täcker dagens värv. Skrynklar arken, lutar mig lätt framåt, torkar mig och skådar det numera fläckvis bruna pappret. Luktar förstulet på pappret efter första dragningen fastän jag är ensam, först är alltid bäst. Nöjd med mig själv och betydligt lättare slänger jag återigen boken mot mottagningsrummet. Ut från toaletten äntrar jag sängen. Räknar tills sömnen infaller, hinner tänka på vad dagen har gett mig.

Nästa dag vaknar jag med lakanet alldeles tillskrynklat och att kudden har absorberat blod, antagligen näsblod. Mycket ofta slår jag upp ögonen till det tillståndet när jag upplever livet som svåruthärdligt med rika mått. Något fönster har jag inte på mitt rum, inget som är i bruk. Alla är igenskruvade med stålgaller och helt oöppningsbara, inte ens mitt vågar jag hålla oskyddat. Här kan man inte lämna något alternativ åt rubbade personer som ser asfalt som ett trevligt underlag, den saken korrigerade jag efter ett fall för nio år sedan. En dement man på ungefär sextiotre år skulle visa ”Som en Saga” att han visst hade varit fallskärmsjägare i ungdomen. Senioren var så övertygad att han tog med sig ”Som en Saga” i förevisningen. Det är den bästa förklaring jag har kunnat uttänka från bildmaterialet. Försynt lät jag föra bort dem till spåret för att ge dem ett värdigt avslut. I skydd av natten satt jag på en upphöjning med en termos kall öl och bevittnade tragiska livsöden som officiellt upphörde.

Mirjam kommer in, fnyser åt mig och avlämnar överbliven frukost från morgonens mål. Inte alltid hon gör det, misstänker att hon slänger det när hon inte känner för att vara givmild. Hon släpper brickan när den är en decimeter från mig, plattan faller med fördel åt höger och mjölken och tallriken med filmjölk och kanel med äppelmos hamnar på sniskan. Snabbt för jag handflatan och räddar så mycket jag kan. Hon smygnjuter av detta. Jag har sett följderna av hennes sätt att arrangera olyckshändelser förut. Bland annat hällt över gammal mjölk i nya mjölkpaket, spetsat min havregrynsgröt med avbrutna tandpetarspetsar, gett mig vatten som har legat i rören hela natten utan att låta det passera och ibland ligger inte min tandborste på samma plats som jag lade den senast, bland mycket annat. Jag vet uppriktigt sagt inte vilket budskap hon vill framföra, vad hon tror sig uppnå med det. På grund av det har jag tvingats memorera, dubbelkolla, trippelkolla, sova med ett öga öppet, bli min egen munskänk och leva med en allt större osäkerhet i kroppen, förnimmelsen av att alltid tro sig ha glömt något. Min teori är att hon inte gillar sitt arbete men samtidigt inte kan eller vill ta avskedsbeslutet själv i förhoppning om att jag till slut ska explodera och i ursinne frige henne från sitt betungande jobb.

Efter att ha ätit frukosten med stor omsorg - sil och förstoringsglas – går jag ut för att stå till potentiella kunders förfogande. Knappt har jag hunnit sätta mig förrän Mirjam lägger en lapp framför mig: ”En kund redan inne hos Eva. Pengar mottagna. Kollat pärmen.” I mycket liten text nästan dold för ögat står det: ”Du vet inte vad jag gjorde med frukosten.” Varför gör hon detta? Jag märkte inget, vilka tillvägagångssätt har hon nu upptäckt? Huvudet tjocknar inombords, ögonen tappar fokus, kroppsfuktigheten stiger, rummet förlorar fäste. Till mig kommer lösningen utan att behöva grunna på det, jag vet vad det var. Hur kunde jag inte känna igen smaken, nu efteråt är den starkare än någonsin? Det bruna var inte omrörd kanel, det luktade kanel, tillräckligt för att lura mig. Jag har ätit Mirjams bajsvätska eller någon annans, använd som en vanlig blandningssticka. I fumlig fart sliter jag upp toalettdörren vilket får handtaget att deformera väggen. Sprutar ut orenheten i en hastighet som hade gjort vilken brandpost som helst avundsjuk. Vräker ur mig allt som finns inuti mig tills magen spänner för mycket och konstaterar att det är slut. Utmattad och med ett beklagande läte för att förstärka min olycka tar jag tag i handduken och torkar av mig tårarna och svetten. Sköljer munnen med kallt vatten, gurglar och spottar ut. Blundar ögonen, sänker ner huvudet och dricker direkt från blandaren för att återställa balansen. Har jag något i skåpet som kan neutralisera den oönskade bismaken, tar tag i något, vad som helst? Det visar sig vara raklödder, sprutar tills munnen inte kan ta emot mer för att få bort den korrumperade smaken som har fått fäste. Aldrig mer, aldrig mer ska jag låta den fördärvade kvinnan tillaga ett endaste mål mat till mig igen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta svårburna ok? Lägg inte mer smärta härtill. I ett tillstånd oförmögen att göra något stänger jag in mig i mitt rum för obestämd tid.

Sängkläderna är genomvåta, fortfarande har jag kläderna på mig i tron om att det ska gå över. Jag vet att det kommer att vara mycket skönare utan plaggen, ändå förmår jag inte ta av mig dem. Den lilla ansträngningen det kräver är precis i överkant av vad jag klarar av i mitt nuvarande skick. Bajs, jag har ätit bajs, avskräde. Ligger orörlig i flera timmar. Snyftar för mig själv och upprepar orden: ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” Gråter tills jag inte har krafter kvar att upprätthålla min sorg, tårarna har torkat på kinden. Den torkade ögonvätskan har dragit ihop huden på kinderna. Andas hastigt med magen ut i näsan för att trappa upp utpressandet av fördämd inre smärta, en tröttande syssla som till slut leder mig in i påtvingad sömn.

”De har klagat på Eva igen”, säger Mirjam.
”Vem är det?” frågar jag sömndrucket.
”Herr Bossesson säger att hon inte var värd pengarna.”
Hur kan hon vara så oberörd inför det faktum att hon har misshandlat mig? Jag kan icke förstå det.
”Du, varför väckte du mig, kunde du inte ta det beslutet själv?”
”Han vill ha tillbaka pengarna, ska han få det?
”Ja ge honom det han vill ha och kompensation.
Hon går ut utan att ha svarat på mina frågor.
Vad roligt att alla problem anhopar sig nu, tack gode fabrikör. Upp och hoppa din löjeväckande odugling, vi måste tänka, Mirjam får vänta en kort stund till. Två dagar i sträck har Eva fått dåliga betyg från mina trevliga kunder, det håller inte, jag har ett gott rykte att bevara. Spatserar runt i en cirkel på två meter i diameter med hjärnan fullt arbetande. Fittan är slapp, analt går det an men munnen är hon inte lika len i, de har rätt, mina kunder tycker inte det är tillräckligt, Hon har tappat sin attraktionsförmåga och spänst. Jag kan inte behålla henne särskilt länge till. I vanliga fall säljer jag henne vidare till ett mindre renommerat tillhåll. I detta ögonblick känner jag för att straffa någon och jag vet att Mirjam håller av henne mer än de andra. Nu har jag hittat ett bra ingångsläge till en hämndaktion, vilken välsignelse! En våg av oförorenad glädje passerar min kropp och jag skakar till.
Det är dags att ta ett öppenhjärtigt snack med Eva. Efter dagens sista kund går jag in till hennes rum för en dialog. Den nonchalanta människan sover, väcker henne på ett högst oförsiktigt sätt.
”Vakna din jävla subba, på tiden att vi får detta ur världen!”
Ger henne ett hårdare än väntat tillslag med handens baksida på kinden, hon vrider sig lite och gnuggar mot tillslagsplatsen. Allt hat jag har inom mig mot Mirjam brister ut i denna stund mot Eva.
”Svara nu, inga undanflykter för allt i världen!”
Inte ett knyst från hennes sida, hon tänker ignorera mig till bristningsgränsen. Hade det inte varit nog så ler hon faktiskt mot mig, ja hon ler. Det är för övermäktigt jag klarar det inte.
”Du ska ut din slappfitta, var bryr jag mig inte!.”
Min ilska växer för varje ord i takt med utgjutelsen av okvädinsorden.
”Sista gången du har arbetat för mig, vill någon annan ha dig ska du vara jävligt tacksam. Din anställningsintervju och arbetsprov måste vara superb och dina förestående knipövningar måste vara gudomliga men hos mig är det slut.”
Ger henne en sista ond blick hotar med handen och skriker ljudligt.
”Slappfitta!”
Och en extra gång för att styrka min ståndpunkt. Vankar av och genom korridoren i ett par rundor. Springer in, ger henne ett knytnävsslag och ut igen. Hör henne gråta var jag än är på våningen. Mirjam tar hand om henne, drar ut Mirjam till korridoren.
”Rör henne inte. Bryr mig inte ett kungens skit vad du gör av henne, du får slänga henne, kväva, vad som helst bara hon inte är här. Det är din uppgift i kväll”, säger jag tydligt.
”Men lilla du det vet väl du bäst själv att det är ditt jobb. Såna grejer har du alltid fixat, allt det dära praktiska”, säger Mirjam på ett moderligt vis med huvudet på sned och den mest lena och tillgjorda röst. Hon tror att jag skojar med henne eftersom hon inte känner till vad som hände innan.
En kort sekund funderar jag på att ge henne en armbåge mot struphuvudet, snabbt dumpar jag den tanken. Hon har ett jobb som jag inte kan utannonsera i vanlig media.
”Ja jo men jag känner mig inte bra”, svarar jag.
”Du sköter ditt, det där du menar på ingår inte alls i mina arbetsuppgifter”, säger Mirjam.
Mirjam och jag har dansat runt det här många gånger, i slutändan är det ändå mannen som får gå ut med soporna. Återinträder i spåret längs med korridoren. Dags att börja källsortera, vi gör det skojigt som en sista hyllning. Vi ska celebrera Eva, på mitt vis.

I normala fall går jag inte ut alls om jag inte är tvungen. Nu kräver situationen detta för Mirjam vill det inte och över telefonen passar det sig inte. Fortfarande i en aggressiv stämning tar jag illa valda plagg, för det är det enda jag har. Senapsgula manchesterbyxor, en brun kortärmad skjorta med två svarta fläckar av jag vet inte vad. Kan inte bära strumpor då får jag ångest, någon gång har jag vetat varför. Vid flera tillfällen undrar jag vem jag egentligen är. Som skodon väljer jag ett par vita tofflor med nergångna klackar. Härligt att köra cabriolet. Ser ner på mina tår, snart dags att klippa naglarna, en vanlig människa hade tänkt detta för två månader sedan. Jag får helt enkelt låta bli att lufta fötterna i kväll, min sinnesstämning tillåter inte att min fotvård går före. Hade gärna burit ett par riktiga skor istället för tofflorna som inte döljer mina spruckna hälar. När ett visst stadium har passerats är det så ofantligt mycket som ska till för att göra en person presentabel igen, något som inte hinns med på en kvart, för min del torde inte ens ett år räcka. Petitesser har jag förminskat det till, ingen klagar, jag har ingen flickvän eller familj. Den enda jag har är Mirjam som jag närmast kan beskriva som en svärmor i ett och samma som en fru jag ligger i skilsmässa med. Tillräckligt, nu sticker jag.

Klampar in i hissen och trycker upp den.
”Var ska du så här sent?” frågar Mirjam.
Går ut genom aluminiumporten vänder mig om till vänster, sen höger och vänster igen. Var var det nu? Två år måste ha förlöpt sedan jag behövde vandra på denna stig. Min kropp stannar och får erfara en naturlig vind som klappar till mig och får håret att röra på sig lite, trots fettet. Mina ben tar mig tre kvarter bort till, det tar tjugofem minuter. På grund av mina för stora tofflor kan jag inte gå alltför snabbt, under tiden måste jag spänna tårna för att fastgöra tofflorna. Tror jag har brutit en eller flera tånaglar. Nu ser mina trötta ögon en ljussatt skylt med namnet ”Ölkylen” med den vitsiga sloganen undertill: ”Vi är inte bäst, men vi har öl!” Tittar in genom det stora fönstret för att snabbt få reda på om min kontakt är där inne. Kan inte se honom utifrån, då var det dags att arbeta. Väl inne kan jag inte undvika doften som jag genom mina kunder luktar fast i små doser, alkohol, svett och pungsvett vilket absolut inte får ställas in i samma kategori som den vanliga svetten. Sablar, han syns inte till här, kanske han är på toaletten? Beställer en lageröl och ett glas vitt vin och ber om ett tredje större glas. Smuttar på ölen, sväljer. Smuttar på vinet, sväljer. Smuttar på ölen, håller det kvar och smuttar på vinet. Perfekt. Häller ölen och vinet i en takt så att det tar slut samtidigt. Får en del blickar av vad jag antar är förvåning, mycket möjligt att det är något annat. Om det härrör från mina dryckesvanor eller klädsel är inget jag kommer att forska vidare i. Männen som är närvarande ser inte ut att vara vänligt inställda eller upplagda för konversation. Ölvinet friskar upp mitt sinne samt min torra strupe, det gör mig gott. Dricker en tredjedel och sneglar samtidigt mot toalettområdet, inte en själ. Smyger fram med glaset i handen i riktning mot faciliteterna, det visar grönt på båda. Ändå kan jag inte få ro i själen förrän jag är extremt säker. I rika mått av nyfikenhet drämmer jag upp den ena, ingen. Och den andra, vad som visas framför kan i bästa fall rekonstrueras men aldrig rättfärdigas i ord. Det mina ögon såg kan i kortast möjliga tecken beskrivas som en sexuell enmansakt med självspäkande förtecken. Han har trätt en kondom runt själv toalettborsten inte handtaget – halvvägs upp i ändan – och med en enorm frenesi behagar han sig. I vänstra handen håller han ett bivaxljus vilken han bränner könshår och låter stearinet falla ner på ollonet. Han ligger med fötterna upplagda på handfatet med ryggen spänd som en pilbåge och njuter, njuter i fulla drag. Den något fetlagde mannen tittar på mig i en vad jag förstår inviterande min. Särar lätt på läpparna, ryggar tillbaka, med det tackade jag för mig. Frågan om varför jag inte är ute så mycket besvarades långt ut marginalerna med denna oskärade levnadsbeskrivning. Tolerans är något som ska finnas i övermått däremot hindrar det inte mig från att känna olust inför denna stund. Allt är bilateralt. Be mig inte att omfamna en sådan livsåskådning än mindre personen om jag inte vill. I jehufart springer jag i den mån tofflorna klarar. Högra fotklädnaden lossnar och får en slungande effekt, tack och lov hamnar den på en tom yta. Går försiktigt fram för att återta mitt förlorade föremål, då hör jag en röst bakom mig.
”Du! Du där!”, säger mannen som sitter med en kompis. ”Vad fan håller du på med?” fortsätter han. Han dricker hastigt av den billiga ölen vilket förklarar varför jag ser en liten vattenström från mungipan vidare mot hakan och ner mot halsen under tröjan.
”Den kunde ha träffat mig eller min kompis”, hans kompis nickar instämmande och plirar med ögonen.
”Ja jo men det gjorde den ju inte, väl?”, trodde att jag kunde behålla min oberörda röst, det skärrande ljud som jag framstötte ingav ingen säkerhet.
”Hörru du du! Den kunde ha träffat mig, säger jag för i helvete! Kom hit”. Var i färd med att gå till baren.
”Kom hit! Jag säger det inte en endaste i helvete gång till säger jag!” Under den hotfulla upplevelsen är mina alternativ fåräknade, jag går fram med toffeln i handen.
”Där har du din töntaskit!” säger mannen som har pratat hela tiden efter att han stal min toffel och svingade den på min haka.
”Och här kommer en till”, säger den fram tills nu tystlåtne mannen som i ett huj står jämte mig och daskar sin pitt mot mitt lår.
”Jebbe, inget sånt här”, säger den pratglade mannen i besviken ton. ”Gå nu du har gjort vad du ska här”, säger den icke pittdaskande mannen till mig.
Fram tills nu har jag fått material i överflöd att bearbeta men mitt uppdrag är ännu inte slutfört. Återupptar mitt avbrutna färdmål - till baren. Människan som serverade mig ser smått lurig ut men i avsaknad av min kontakt får det bli han. Vinet han sålde till mig var av den allra billigaste sort med arom av lång förvaringstid i öppen förpackning.
”Meddela Liddo att det är dags. Han är inbjuden till fest och kan ta med sig vänner. Floden är uttorkad och otjänlig”. Därefter gick jag. Sedan tog jag av mig ena toffeln och sprang barfota hem.

Hur mycket kan en människa tåla? Mina episoder på puben var minst sagt absurda. Var den tystlåtne och mannen på toan samma person? Människor ser annorlunda ut när de är nakna. Hur hann i så fall klä på sig och sätta sig bredvid sin kompis? Vad hände egentligen, hur länge stod jag stilla, var jag paralyserad i ett par minuter? Sluta nu, förtär inte dig själv utan bit ihop och utgå härifrån. Förtörnad av motgångarna samt de högst vidriga händelserna tar jag min tillflykt till toaletten för att känna mig säker. Pappret är rullat, tar handen över röven nu men åh sådan tabbe effektuerades, dumma ör. I min hänförelse gick jag händelserna i förväg. Låter ljuset vara släckt under tiden jag sitter på toalettsitsen för en stillsam mörkterapi. Utlämnad i min ensamhet rycker tankarna förbi min barndom och hur denna plats alltid har varit en fristad för mig. Hur de skrek åt mig att öppna dörren annars skulle jag få ett kok stryk jag sent skulle glömma. Stannade mycket hellre inne och grät emedan jag tyckte synd om mig själv. Oälskad, tämligen osnygg och förorättad. Bättre nu med mina villkorskompisar - i detta fall kunderna - gillar i alla fall mig för min position. Lutar vänstra ansiktshalvan mot klosetten, blundar ögonen och låter kylan från porslinet florera vidare. Ställer mig upp. Ingen kan skada mig längre, jag är vuxen och inte underställd någon enskild person. Mitt nästa mål är skafferiet och kylskåpet. En speciell sak som jag upptäckte i tidig ålder och som alltid har följt med mig är min famösa honungsmacka. Till en början skär du upp önskat antal brödskivor, föredrar vitt. Bred på smör ända ut på kanterna i ett tjockt lager, helst fyrtioprocentig fetthalt. Honungen ska vara stel och precis bredbar inte tunnare än det. Täck smörgåsarna med honungen, ungefär två till tre millimeter. Applicera ett nytt lager smör, cirka fyra millimeter brett. Därefter en ny våning av honungen och avsluta med smöret. Den första tuggan ditt smaksinne möts av mottas med starkt jubel. I en nästintill godisfri miljö stimuleras idéerna. Som tillägg går det hur bra som helst att dricka ljus sirap. Kan inte honungs- och smörmackan hjälpa en, ja då är man ett offer som inte kan räddas.
”Att äta för mycket honung är inte bra.” Vilket ordspråk, det är i sanning enbart ett fullt logiskt resonemang. Sätter jag orden ”för mycket” framför ett ord jag vill behandla kan jag framställa miljoner sådana ordspråk med samma vishet i behållning.
Att äta för mycket grönsaker är inte bra. Att äta för mycket mintpastiller är inte bra. Att äta för mycket potatis är inte bra. För mycket, för mycket, det är så självklart att är det för mycket då är det det. För mycket är en abstrakt beskrivning på ett tillstånd som är individuellt avpassat efter smak och ork och kan inte utrönas förrän efter ätandet, visst kan man ha en uppfattning men aldrig med säkerhet veta. Du skulle ha tagit pengarna istället.

Innan nattens vila vill jag lägga en sista skvätt och spola ner. Effektiv som man är trycker jag ut knappen, drar ned gylfen och tar fram pitten för att när jag väl är framme omedelbart ska utföra ritualen. Mirjam är där. Inte ens nu ser jag henne le, det hade jag gjort. Min penis är under normallängd och säkert fyra gånger så liten i slakt läge. I stället för att le sitter hon och gör vem vet vad och dömer mig utan att lösa upp stämningen.
”Håll käften!” skriker jag utan att kunna formulera orden rätt och fastän hon inte har sagt något.
Diskhon nästa, där kan ingen förlöjliga mig. Sängen därefter, framstupa sidoläge är favoritpositionen. Lägger en sträng på vardera hörselpropp och stoppar in. Vaknar flera gånger under natten, spontangråter och –runkar, vid vissa tillfällen samtidigt.

En ny dag med nya risker att misslyckas med mina mål, har jag tur klarar jag av att äta. Slänger lakanet i tvättkorgen efter nattens syndaflod. Tar på mig kläderna, samma mundering som i går, håller säkert tre veckor till. Hygien för mig är en styggelse skapat av moderna företag i profitintresse. Förr klarade sig tandborsttillverkarna med att tillhandahålla samma modell i flera årtionden nu hetsar de varandra med att lansera nya utmanande produkter i forcerad takt. Tvålen har aldrig varit så bra som nu. Rakhyveln förbättras ständigt, ändå kan ingen överträffa barberarens kniv. Mycket skulle göras om jag levde upp till hygiennormativen, säkert fyrtiofem minuter varje dag. Min tid är inte dyrbar och många timmar förslösas på onödiga ting ibland enbart för att jag saknar framförhållningen att investera den på ett givande sätt. Gör en armhävning i tron om att det bibehåller musklerna och väcker kroppen inför arbetsdagen.

Endast femtiosex sekunder efter uppvaknandet står jag i tjänst. Petar snorkråkor som jag limmar under disken. Mirjam gör sig inte synlig, hon jobbar i det tysta och sköter det administrativa arbetet. Just på morgonen har hon fullt upp, många ska passas upp, hjälpas och skötas om. Den närmaste timmen tänker jag på varför man kan se på människor vad de arbetar med, vad de har för åsikt, livsfilosofi och ibland vad de heter. Precis som om de anpassar sig efter sitt yttre så att inte iakttagaren tar miste. Någon borde skriva en avhandling om det. Ber mig själv om en stunds tanketystnad, det får jag inte. En annan uppfattning jag har gått och filosoferat över är om smuts ligger i åskådarens tycke. Smuts är smuts för att det finns på ett ställe man ogärna ser det finnas vid, precis som ogräs. Därför är jag inte smutsig då jag inte har något ogillande gentemot min beläggning. Däremot kan en utomstående tycka att jag borde sättas i en tvättmaskin och skrubbas ren. Beroende på åsiksstyrkan kan parterna enas om sin delade syn eller frånskilja motståndaren livet. Fantiserar om Jesus födelse och frågar mig varför den aldrig avbildas.

Tar upp telefonen. ”Liddo”, säger han i den lugnaste ton, nästan sövande.
Jag ser Liddo som en stadig person som inte stupar vid första slaget. Hans metoder är hårda men nödvändiga. Hör att det knackas på dörren till brandtrappan. Glömde att han ogillar hissar. Klandrar mig att jag inte kom på det och meddetsamma bringar honom i dålig stämning. Vrider om nyckeln.
”Vad gott det ska bli, du peka inte den på mig den kan vara laddad”, säger Liddo. Riktar inte alls något på honom, tittar ner. Skymtar en lätt utbuktning, måste vara fantiserandet om födelsen. Skrattar insmickrande, bra att han inte tog illa vid sig.
”Välkommen in, ta den här vägen”, säger jag och vägleder dem.
Bakom Liddo står ytterligare tre personer. En svart man som jag inte känner igen. De andra två har jag sett förut, en är gammal och en är ung.
”Tack vi ska inte stanna så länge”, säger Liddo i myndig stämma.
”Sätt er ner så ska jag hämta citronvatten till er”, säger jag och går ut till köket.
Skivar snabbt en veckogammal citron, häller vatten i en bringare och serverar. Männen sitter alla rakryggade som om de vore redo för strid, väldigt alerta och sammanbitna. Räcker var och en ett glas, skakar lite. Liddo tar en snabb sipp och öppnar munnen.
”Jag fick meddelandet av Rille, vem gäller det?” frågar han.
”Ja jo det är Eva som är sist på turordningslistan, hon har under en längre tid inte betjänat våra kunder som sig bör. Såg tecken för två månader sedan men nu har det briserat utav bara den”.
”Tro det”, säger Liddo.
”Strax tillbaka, jag ska fixa till rummet åt er”, säger jag och ställer färden till rum femton, så långt borta som möjligt. Bredvid sängen fäller jag ut en enkel massagebänk, väldigt uppskattad vid sådana här evenemang, blå skinnimitation med vitt stålskelett. Lägger upp tänkbara hjälpmedel som utövarna kan idka sig av när de tröttnat på de vanliga tillvägagångssätten och vill ha det stora extra. Kopplar in två fläktar att svalka ned killarna med. Stänger fönstret, drar ned persiennerna och rullgardinen och drar för gardinerna. Ställer in två extra bringare med iskallt citronvatten. Nu ska allt vara klart, det fattas inget förutom huvudrollsinnehavaren och hennes bisittare. Börjar med att hämta in Eva. Mirjam.

”Mirjam, vad håller du på med?” frågar jag. Hon står med Eva på väg att ta henne med sig dit jag inte kan hitta henne. Kanske hon skulle iscensätta ett självmord för Evas räkning. Tittar mot fönstret, det har öppnats.
”Släpp henne”, säger jag.
”Det är inte rätt det du tänker göra”, säger Mirjam med dolt raseri.
”Du överlämnade fullmakten till mig så det ska du ha klart för dig, här bestämmer jag och det vet du även om du har tagit dig friheter.”
”Nej”.
”Jo”.
Nej ser jag henne forma med läpparna innan jag slår till henne i högra sidan av magen. Hon försöker skydda sig med hjälp av Eva, när det väl gäller står oftast principerna i ett hörn då situationen inte går att rädda utan offer. Nu slänger hon ifrån sig Eva utan att tänka på var hon landar så att hon kan använda alla sina lemmar, bryr hon sig inte alls? Hon greppar tag i mig - den bastanta kvinnan – och gör mig rörelselös.
”Nu har du trampat på mina tår”, säger Mirjam medan hon gnider sig mot mig och kysser mig överallt i ansiktet. Vet inte om det är ett straff eller om hon älskar mig.
”Kom nu, var med på det här, förstår du inte att jag har gillat hela tiden och du har avvisat mig utan att tänka på vad jag tycker och tänker?” säger Mirjam och skrockar, ett leende, hon menar allvar. ”Älskade han dig mer än mig?”
”Ja jo det beslutet har inte ändrats från min sida, jag är professionell. Vad gäller den sista frågan vet du bättre själv.”
”Du, professionell? Gillar du mig inte alls, inte det minsta?” Hon släpper vänsterhanden och för den nedåt och griper tag om byxöppningen, mellanhårt.
”Jag kan inte, snälla släpp mig.”
”Ge mig en puss, vi börjar med det”, samtidigt trycker hon hårdare med sin griparm. ”Alla gångerna han gick från mig till dig och till slut fanns han bara hos dig, var det det du ville?”
”Han var vuxen och bestämde själv, låt oss göra det här snabbt och få väck det en gång för alla”, säger jag i en försvarslös ton.
Hennes utandningar och ansiktet på nära håll försätter mig i dålig stämning. Hon putar starkt med läpparna och närmar mig utan att ge efter med vänsterhanden. Min chans har kommit. Skjuter också fram läpparna för att visa min goda vilja. Alldeles för torra för min del, inte länge till. Vi tittar på varandra, jag kan se att hon ler med ögonen, inte länge till. Jag spelar med och låter påskina att jag har gett efter, hon tror mig i och med att klorna rör på sig. Lägger huvudet på sned för att hon ska tro att jag vill mer än att pussas. I en av de sista stunderna innan vårt möte sker särar jag på läpparna, öppnar munnen och hugger tag runt hennes utbuktade läppar och klarar av att slita loss det jag hade föresatt mig efter flera ryck med huvudet. Spottar ut det fuktiga köttavfallet på golvet. Mirjam släpper allt och stapplar runt på golvet med sina blodgula tänder fullt synliga. Till sist faller hon, rakt ner på ändan. Där sitter hon med benen och armarna i kors i chocktillstånd och bara tittar på mig med stora ögon. Utan ånger tar jag två handbojor, en munkula och rep från skåpet. Lyfter upp henne på en stol, fäster munkulan innanför det sargade munpartiet, knäpper på handbojorna, snurrar repet flera varv om henne och stolen och avslutar med en oåtkomlig knop.
”Vi ska bara rulla lite nu”, säger jag.
För ut henne i korridoren mot rummet jag har datorn i. Fäller stolen mot golvet och lägger monitorn på sidan så att hon ska se, se vad som ska hända i rum nummer femton. Högtalarna placerar jag på ett avstånd så att hon ska höra vad som inträffar utan att kompromissa med ljudet.
”Varsågod”, säger jag medan jag slickar mig runt munnen och går.

Den lilla barnungen gör motstånd, så omoget. Vill inte slå henne så nära inpå föreställningen, det får räcka med ett par knip och en snabb skenkvävning. Bär in henne när hon är som svagast för att minska antalet motståndsförsök.
Joggar in till herrarna. ”Kom nu när tid är!”, utropar jag.
Alla fyra reser sig fort och följer mig. Hör några bakom mig diskutera om hur skönt det kommer att bli, vilken resa som ska genomföras som ingen drog kan jämställas med. De skämtar med varandra friskt och ger varandra knuffar som små pojkar. Med mig i täten går de andra två paren efter varandra som en procession till målet. Öppnar dörren och ställer mig bredvid öppningen och höjer handen för att visa riktningen.
”Varsågoda mina herrar, njut väl och spara inget till morgondagen”.
”Bra tack, vi hittar vägen från och med nu”, säger Liddo medan han tittar på Eva med uppspärrade ögon. ”Du får gärna titta på om du vill, inget som stör oss, eller hur grabbar?” säger han i en allt utom frågande ton och ger männen en befallande blick.
”Nej, nej”, mumlar de.
”Ja jo, om det nu inte stör er så kan jag tänka mig det för det var ett tag sedan”, säger jag och drar fingrarna genom håret och kliar skallen.
”Inte alls, sätt dig”, säger han, det är nästan bara Liddo som pratar.
”Då så grabbar, vi kan det här utantill, nu kör vi loss, alla ger allt”, fortsätter han.

Nu ser jag fyra män klä av sig. Den svarte också fast han behåller sin polotröja av ett outgrundligt skäl. De smeker sig själva till ett fullvärdigt penetrationsstånd. Liddo och den svarte kör ganska hårt i ett tempo som de inte kan hålla länge. Medan den äldre och den yngre endast lätt rullar ollonet. Munnen börjar bli torr eftersom jag vet alltför väl vad som kommer att hända efter uppvärmningen, det är den andra uppvärmningen som ska starta snart. Eva är helt orörd än även om några slänger ögat mot henne ibland. Gör en kraftansträngning att bli liten och gå efter ett glas vatten. Hinner knappt resa på mig innan Liddo ryter till.
”Sitt! Åskådare inte medverkande, se så gå och sätt dig” åtföljt av ett lätt viftande med vänstra handen.
Efter den oförtäckta och förtäckta hotelsen har jag inget annat alternativ än att göra just så. Det förbrukningsvaran och jag får se uppspelat för oss förvånar mig alltid. Som i en minutiöst repeterad dans ställer sig herrarna på ett led, först den svarte, den yngre, den äldre och sist Liddo. Även bakom stängda dörrar härskar hackordningen fastän de inte verkar lida av det. Liddo tränger in i den äldre som i sin tur tar den yngre, och han får den svarte på sin lott. Partiet varar tills siste man kommer. Händer rör sig överallt, omhuldningar, kyssar, halvmeter långa tungdragningar. Pågatåg har fått en helt ny innebörd. Inledningsfasen är inte ett försök i att göra den stundande parten svartsjuk, inte alls. De har ett väl beprövat recept och hon är kryddan de strör ut under kontrollerade former, jag förebrår dem inte.
”Kom nu, nu min son”, säger den äldre.
Liddo stoppar upp något i ändan, han är också på god väg.
”Ah”, hör jag den svarte utbrista, ganska korthugget. Han vrider sig nu i bästa mån för att underlätta nästa man, den yngre. Han tar tag om den svarte för att inte störa sin bakre inträngare och för honom framåt och till sig.
”Bra jobbat”, viskar han till den svarte medan vätskan forsar fram efter uttaget.
”Min son! Min son!”, pustar den gamle ut samtdigt som den återhållna utandningen.
Bara Liddo kvar. En kvick vändning av den äldre, sekunden senare är ansiktet beklätt. Vilket sceneri, är det världens ände? Det ringer från klädhögen. Liddo går till sin kavaj och tar upp mobiltelefonen.
”Ja, är tillfället gynnsamt? Vänta sjutton sekunder. Du!”, säger han och pekar på mig, ”öppna”.
Lyfter på baken och flyter fram. Hör de prata i bakgrunden.
”Vi ska få besök av en gäst. En riktig fräsching sägs det, precis kommen.”
Lyfter på luren och släpper in personen, det går inte att säga emot Liddo. En trolig dipsoman rör sig inåt, avhållen från alkoholen i detta högtidliga ögonblick för att fullborda sitt ärende. Ledsagar honom in och låter honom avleverera människan han bär på axeln. Handduken har lösgjorts från den burne, han är inte i bra kondition. Ögonen är stängda, inga tänder har han, håret är blött och flera blodfläckar förfular ansiktet. Vad ska de med honom till?
”Lägg honom bredvid Eva”, säger Liddo varefter han ger dipsomanen pengar och sprit. Jag parkerar mig igen och iakttar.

Det riktiga spelet startas.

Den svarte slickar den nyanlända ren, han kallar honom Set. Åldermannen, ynglingen och Liddo gör inga omvägar och klämmer in sig i de lediga hålen i Eva. Begriper inte hur de har så mycket krafter kvar, deras tröskel är utan tvivel väldigt mycket högre än så. Utan förbehåll och hänsyn till Evas fysiska hinder gör de sin entré. I stället för att låta henne ligga kvar på britsen tar de och placerar henne mellan sig, för att dela. Hon gråter, snoret rinner, skrikit hade hon också gjort om inte hon hade gått samma öde till mötes som Torsten. Hon bollas fram och tillbaka, upp och ner som vilken sandsäck som helst. Männen snirklar sig rutinmässigt förbi varandra så att ingen är i sämre position än den andra. Ungherren som har störst penis är stationerad i kloaköppningen. Brunröd sörja följer penisådringen in mot hans kropp och han gottar sig. Ett stort leende av vällust smyckar ansiktet. Min mage befinner sig däremot i olust. Jag gillar det inte men kan inte vid samma tillfälle slita synfältet därifrån. En sorts omedveten behagfull upplevelse som sinnet älskar men kroppen kämpar emot. Jag kan inte sluta titta. Vaginan är illröd, blod och skavningar har förorsakat det. Den svarte mannen smeker Set överallt med sin penis. Den grånade mannen biter på Evas nästintill platta bröst, bitar av köttet slits av. Köttslamsorna och blodet gör sällskap med det andra slasket. Ungtuppen byter från bakdelen och gör sällskap med den andre i munnen, kondomer är ett okänt begrepp för dem. I stort samförstånd klarar de av det också. I sju minuter ockuperar de munområdet sedan drar sig medinvaderaren ut och fortsätter i gumpen. Snart vet jag att nästa strategi kommer att bli mig övermäktig. Liddo drar sig ur vaginan och de slår bokstavligt talat sina påsar ihop. Han spottar i handen och gnider in kuken. De håller varandra om ryggen för att komma i fas. Den svarte lämnar Set en kort stund och tar över slidan, munknullaren hjälper honom. Min kropp börjar förlora mot sinnet. Kommer hon att hålla, hon måste brista snart? Eva skriker, någon trycker handflatan mot ansiktet och håller fast greppet. Ser mer blod komma och rinna längs med mellangården. Hålen har rämnat, nu är det bara en tidsfråga. Spyr upp en liten volym, förmår faktiskt hålla kvar och svälja det. Hoppas hon verkligen förtjänar det för nu finns det ingen chans att bege sig tillbaka. Bajs, sperma, svett, tårar, saliv och andra kroppsvätskor – mestadels blod – ligger i en allt större pöl på golvet. Mina ögonlock vill dölja det som förmedlas genom mina ögon. Bara lite till, det måste jag klara. Lugnar mig själv, vill inte vara likt en frossare som efter måltiden ångrar att han inte åt mer. Ber tyst själen att stilla min oro och rida ut stormen, vi får se om jag kan besvara det.

Männen stånkar sig varma och det rötterna förtäljer är att de är solida, så in i Häljarp. Armarna klänger sig fast runt om bipersonerna och det enda som håller upp köttstycket är trycket från tvåmannalagen. Det liknar gamla tiders nedslagning av pålar. Skillnaden är att det ena paret kör upp medan det andra håller kvar, så turas de om. Eva glimtas inte förbi kropparna. Hur är det fatt med henne? Ingen av karlarna har många uns överskottsfett, fullständigt fokuserade på uppgiften som fordrar absolut engagemang. Det måste tillstås den äldre mannen att han kan hålla de relativt yngres rytm utan problem. Gubben som höll handen för munnen på Eva för bort handen, hon skriker inte. Knuffarna blir allt kraftigare, hon lyfts till och med upp av de ett fåtal gånger. Jag vet inte om hon har svimmat eller stängt ögonen för sista gången. Nu tar alla åtta armarna tag i henne och reser Eva så högt upp att de är kvar i henne. Sedan kommer nedskjutet, galet hårt pressar de henne neråt. Flera dunsar hörs från magarna, trycket skapar åtskilliga skvättar. Urskillningslöst håller de igång tillvägagångssättet och förlänger fröjden i omänsklig tidrymd, endast bunden sina egna viljor och önskemål. Under en kort period av sinnessvaghet dristar jag mig att avbryta händelserna genom att springa in i klungan och röva bort henne och förlåta hennes illgärningar. Utan att behöva förklara mig närmare gjorde jag inte det av principiella skäl. Skär av det kött som är ruttet.
”Slaskfitta!” skriker jag ut som ett sista hatrop för att urskulda min del av vanärandet. Inte något manfolk ger mig ens så lite som en snegling som ett bevis på att de hörde mig. Fullt åtagande, inga halvmesyrer. Set vred sig lite, kan dock inte tro att det var mitt utrop som åstadkom det. Framför mig hoppar de fyra. Som en ros med utvikta blad uti kanterna. De skuttar sig runt i en cirkel, ryggarna har de lutat långt tillbaka medan armarna greppas stadigt och oförsiktigt runt Eva. Tre varv efteråt har de återgått till förutvarande läge. Förherrarna hjälper akterherrarna genom att bistå med de återstående lyften som behövs. De kommer och stannar kvar, nu är det de andras tur. De kommer och håller sig kvar. Ett långt tag står de stilla - fortfarande i henne - som en sista chans att begrunda förloppet, sedan reser de henne och drar sig undan. Eva faller häftigt ned på golvet och avger ett tungt vätskeplask. Hon lever inte.

Vilar synorganen från pjäsen och koncentrerar mig på tavlan som hänger i rummet. En enastående oljemålning med historiska personer inblandade. Jesus står bakom Muhammed som beskådar betraktaren i ett förvridet ansiktsuttryck och ser ut att ta emot frälsarens fullkomliga penis. Satan tittar stormförtjust på medan han gör något mycket skamligt med Aisha till Muhammeds dubbla förskräckelse. Gud står på andra sidan och befruktar Maria på traditionellt vis, en oerhörd välgjord tavla oavsett de uppdiktade gestalterna, den berör mig.

Tre dricker, en är allaredan drucken av begär. Inte ett endaste ord uttalas sinsemellan, allt är förutsagt. Penisarna är röda, tiden har ökat rejält nu. Liddo sa att det blott skulle ta en kort stund. Min inre klocka säger mig att drygt två timmar har förlöpt. Mättas de aldrig, Set står med nästa könummerlapp i handen? Eva ligger handlöst kvar som en redogörelse om vad som har tagit plats här. Hon var inte byggd för den sortens utövningar, den saken står klar. Offer för sin situation, inkapabel att ändra sin livsföring. Yttre omständigheter har avgjort saken utan deras inverkan. Alla har inte tur i tärningsspel. Petar mig i näsan, håller pekfingret på bra avstånd att bese sin snyltgäst, smular sönder den med tummen och pekfingret ut på mattan. Min beskaffenhet närmar sig brännpunkten i stora drag. Smygande kval breder ut sig inom mig. Set kan vänta sig samma behandling minus en styck sköte. De brukar vara hårdare mot sina könsfränder. I förutbestämd ordning går en fram, stöter in kuken i munnen för att salivera den. Stoppar raskt in den utan förbehåll i krysset. Det pågår tills vederbörande är nöjd. Uppmjukningsprocessen är bara en åtgärd för deras eget behag. Sedan kommer nästa, ynglingen. Set har redan börjat blöda, det bådar inte gott. Set skriker i en av de allra högsta tonarter, Liddo bryter mönstret och proppar in sin grova kuk. Efter att alla har gått i genom begynnelseakten vandrar de vidare till ett hetare område. Liddo står stadigt kvar på sin post, de tre andra rör sig bakåt. Först ungtuppen, efter honom kommer den svarte och sedan den äldre. Nytt material, det har jag inte sett innan. Innan var de alltid två och två, kan inte tro att det är sant. Trenne kukar i det lilla hålet, jag hör till och med hur huden sprättas upp och kringgår alla fysikaliska lagar. Det är inget hål längre utan är mer likt ett uppfläkt sår, de har skapat en vagina med uppslitna blygdläppar. Jag klarar det inte längre. Brunögat är allt utom just precis brunt, hur de kan våldföra sig på en orutinerad person som han förstår jag inte. Eva förtjänade åtminstone sin hudflängning, det är det jag intalar mig. Lite till, du kan ordna det, spyan ligger långt upp i halsen i väntan på en signal. Ska inte låta Mirjam vinna, om hon nu ser på detta ska jag vara närvarande och bevara mig stark. Nu begriper jag varför kvartetten håller sig i så god form, annars hade inte en trio klarat av att arbeta tillsammans i en och samma öppning. Två händer sträcker våldsamt ut Sets skinkor för att om möjligt frigöra mer utrymme och därmed uppnå större njutning, hålet tänjs ut till oigenkännlighet. Kan det vara skönt att trängas så pass mot varandras kukar? Äh, låt de ha sitt roliga, vem är jag att sätta mig till doms över deras sysselsättning? Ändå släpps inte medvetandet om att friktionen i själva verket till trettiofem procent genereras av de andra kukarna. En i mitten och de andra flankerar honom, stående i en för belägenheten värdig hållning. Mittenpersonen får cirka fem minuter på sig i centrumpositionen, den mest skonsamma platsen för stocken. Han måste avlägsna sig från platsen efter den tiden och byta av med endera höger- eller vänstermannen. De på kanterna tvingas vrida sina järnliknande rör vilket ser ut att göra otroligt ont. Det är detta det går ut på, man måste prata sig samman för att alla ska må bra under vistelsen, ge och ta. Medan ensemblen om tre håller ställningarna ser jag att Liddo har antagit en omild hållning där han står mitt framför Set, hans mage pumpar hårdare och verkar vara i plågsam andnöd. Gärningsmannen besväras inte alls av det utan forsätter på sin linje med att som andreman i storleksligan köra ned könsorganet långt ner i halsen tillsammans med pungen instoppad som Set automatiskt vill avvisa men med det på nytt stimulerar Liddo, också när mungiporna brister och ett par millimeter nystas upp. Han trycker på utan att någon del lämnar Sets mun, grabbarna där bak använder den outtömliga förrådskraften till att hjälpa till. I min stol har jag sjunkit ned i en ganska obekväm ställning, med armbågarna på låren och huvudet vilandes på händerna ser jag på i en sorts orolig förtjusning. Man kan inget annat än att se upp till de här erfarna männen som gör något de gillar och är bra på. Ändå känns det fel att ge sitt godkännande till detta när inte alla tycks uppskatta evenemanget. Hur har de fått tag i Set? Han ser inte alls frisk ut, med tanke på hans tillstånd har han antingen blivit hämtad direkt från gatan eller sjukhuset. Jag tror på det sistnämnda. Liddo vet men jag kommer absolut inte att fråga honom. I stället rensar han Sets struprör nitiskt och samvetsgrant. Han andas ännu häftigare nu, i synnerhet när Liddo trycker sin kropp mot hans ansikte. Min förhoppning är att han kommer att släppa taget, det händer inte. Set får kanske lite luft ändå. Sex minuter har sin gång, inget har förändrats. Den pålade varelsen ger ifrån sig ryck och ett sista kraftmotstånd, fyra mot en, det hjälper inte. Under en tvåminutersperiod har alla kommit. De kastar upp honom två meter i luften i riktning mot det som var Eva. Set landar på huvudet. Det blir ingen studs, tillslaget låter omisskänneligt som krossat skallben.
”Det var banne mig härligt, det får vi göra om”, säger Liddo med välbehag i rösten.
Alla går omkring - fortfarande uppladdade – som efter en match de har gjort bra ifrån sig och måste prata igenom alla händelser och vändningar. Den äldre slickar i sig vätskan som har förenat sig runt kropparna.
”Festen fortsätter hos mig”, säger Liddo. Han stoppar ner dem i en normalstor resväska
Så är livet på en spädbarnsbordell.