Allt ska med. Livet i sin helhet, vanligt, stötande eller politisk inkorrekthet.

söndag 19 december 2010

Novell: Psykosskrivning

Hemmet hade desorienterats sedan min bortovaro. Inget var sig likt och jag kunde inte för livet förstå vad som hade orsakat denna missaktning mot min person. Allt var rent ända ut i bordskanterna. Jag gick runt utan att veta vad jag egentligen letade efter. Inget damm, grus eller smutsfläckar i sikte. Till och med en del ärtsoppan - som hade skjutits upp i taket från den gången jag försökte spräcka plastkorven med hjälp av skedens ändhandtag – var borta. Fortsatt förundrandes gick jag runt och halkade eftersom jag var så van vid att de intorkade läsk- och saftpölarna greppade tag om min framfart. Hur i allsin...? Nog för att det var smutsigt men hade någon tagit över förvaltningen om min så kallade vanskötta boplats? Då fick jag syn på ett hastigt eller vårdslöst papper, var på det stod:

"Tjena du,
Jag kom in här och hoppades på lite gott att ta med mig. Men när jag kom in här letade jag så länge att jag fick för mig att det var lättare att städa upp och se vad som fanns där under bråtet. Efter att jag hade röjt upp allt och sett att inget av värde stod att finnas gjorde jag en helomvändning och fortsatte att städa till det sorgliga slutet. Nu hoppas jag å det innersta att du vill förlåta min missgärning in spe och gonar till dig riktigt i ditt nya fräscha hem! Min innersta önskan är att du inte älskade din omgivning och hoppas på så sätt att jag inte stal din trygghet och ditt inboende som du kanske har jobbat på i många år.

Möjligen har jag gjort en människa glad i natt – Frutte. Dörren var borta när jag kom."

Frutte, vilken man, eller kvinna gör något sådant? Synligt ledsen ville jag inte annat än att få i mig en tår men inte ens det klarade jag av. Hur kan en människa göra så mot en annan? Först intrampandet sedan ritade han eller hon om hela min tillvaro utan mitt godkännande. Varför utsätts jag för andras välmenande som blir så fel? Hade jag velat komma hem till ett hotellrum hade jag bott på ett hotellrum, nu vill jag vara hemma. Jag lutade mig tillbaka i den nu så rena pinnstolen med den knäckta ryggen för att sedan ligga på knä och syna den. Där på sitsen fanns en gång i tiden en senap- och lingonsyltfläck som såg precis ut som ketchup, så många skratt den frammanade. Och där på vänster framben, chokladen som smälte när jag fotbadade och då en bit av chokladkakan plumsade i vattnet men bara för att återkomma på stolsbenet. Det var en lycklig tid kommer jag ihåg, rena och välvårdade fötter hade jag i varje fall. Åh och där på mellanpinnen, du trodde inte att jag kom ihåg dig? Jag snubblade på tröskeln med ostbrickan och den lilla kvarlevan av tryffelbrie jag hade inhandlat - att avnjutas medan jag tittade ut ur fönstret - hamnade så vackert att jag lät det vara. Avsaknaden av visuell minneshjälp känns precis som när någon tar väck papperna man med möda har skrivit ihop då man läser upp det men ändå förväntas fortsätta utan att något förvanskas. I samma stund som jag skulle resa mig upp från hukandet känner jag vinden spela i mitt nyklippta hår . Tittar dit bort en stund med uttryckslös min och går vidare.

"Oj vad du är sakligt lagd. Det ska du ha klart för dig att en sak som irriterar mig är folk som lägger sig ned så fort ett särskilt hinder ställer sig på deras väg. Deras framfart stoppas av en liten förhöjning efter många hårda kullar men de motsätter sig att försöka nivellera terrängen. Ack ja, dessa så kallade människor. Tänka sig att de förkastar allt och i stället upprätthåller sin bristfälliga princip på grundval av en obetydligt försvarbar bit till kostnad av livet självt. Varför låser du hjärnan till en räls utan alternativvägar?", sa jag till mig själv och gick ännu vidare så att jag slog i axlarna på väggarna. Det behövde jag. Självkritik är en sjuklig plåga rotad kring de friska delarna. Rötterna kan inte dras upp utan att de andra sakerna riskerar att skadas.

Visste inte vad jag gjorde eller vad jag skulle göra nu. En dag som denna efter timtals bilkörning fick mig inte att kännas lättare någonstans. Rätt som det var stod jag i ett hörn och undrade hur jag kom hit, minnet svek mig igen. "Ja visst är det nittio grader där om jag så ska berövas mitt skägg", sa jag för att inte verka som ett fån i den utlämnande lejongropsliknande situationen. Sådana stunder är sköna, efteråt inser man att sinnet lämnades ledigt för ett tag. Aldrig kan man fånga sig i förloppet, utan glädjen av att upptäcka lite av sig själv förmedlas alltid till sist.

Intresset av att följa upp hela den bisarra historien kittlade mig inte nämnvärt, det kliade bara. Men inte på det sättet att jag till varje pris skulle vilja nagla huden och riva den. Nej, känslan översteg aldrig min fattning. Jag lät det vara, bådadera. Vad vill jag mest av allt göra just nu? Vad vill mitt sinne ha och vad behöver min kropp? Njutning eller överlevnad? Går det inte att kombinera till en njutningsbar överlevnad? Tänk om jag kunde finna en sådan sak, men var? Var, var ska jag? Varför ställer jag så många frågor till mig själv? Jo, men tänk dig själv hur konstigt det hade varit om jag bara hade svarat. 1942. A. Oblat sfäroid. Den första. Svinrygg. Sten Broman. Umbra. Polledro. Telomer. Tuvstarr. Tatariskt växtlamm. Slängpolska. Stickvalv. Hyggesbränning. Faslåsning. Durkins öppning. Trichuris. Chikungunya.

Ta mig bort, än vet jag inte var. En plats där man får finnas till utan att jaga nästa andetag. Möta andras blickar utan att vika undan ansiktet. Prata utan att bli avbruten. Lyssna utan att behöva tala. Äta endast för att det är gott. Trygghet med försorg. Saknad utan missunnsamhet. Balans i varandet.

En sak var stormsäker, platsen är inte där jag befinner mig. Att det ska vara svårt att hitta något man saknar men inte vet vad det är. Magen kurrade igen. Överlevnadsbehovet, din skränfock!

Min mage vädjade om nåd från den flottförsedda maten som kantar åtskilliga vägar. I stället bestämde vi oss för ett ohederligt närlivs med godkända varor. Här tvingas jag alltid räkna ihop summan man hade varor för annars kunde det lätt bli flera kronor extra i hans ficka, kvitto avfärdade han alltid som ett psykosocialt problem. Aldruser var mannen att gå till om man vill göra affärer med tjuven framför sig redo att dra fördel av din ovaksamhet. Det svarta oljiga håret hängde ner över den infettade pannan och det grova ögonbrynet. Ögonen sken av förakt och lyste av den kommmande hästhandlaraffären i sikte. Näsan, så glansig att man alltid fick en impuls som måste brottas ned för att inte slita av den i tron att det är plast. Öronen hade vikit sig så långt inåt huvudet och blivit ett med ansiktet, jag har aldrig litat på människor med ihopväxta öronsnibbar. De små luriga läpparna, alltid i rörelse, putandes för att sedan dras tillbaka. Hakan var inte långt borta från underläppen och slutade tvärt därefter. En köttig hals följde och gav det svaga käkpartiet mindervärdeskomplex. Axlarna i sin tur var små och hade intet med halsen att skaffa. Kroppen fortsatte i den smala linjen ända ner till vaderna vilka bulade upp sig rejält, jag kan förstå varför. Allt detta omgärdade honom av en gräslig ryslighet i mina ögon.

Jag hade enbart försett mig med en billig maskinrullad rulltårta med sprickor och vad som skulle föreställa grädde och sylt för att göra den här episoden smidig. Somliga säger att man ska köpa de handrullade rulltårtorna med riktig grädde och sylt från Mikronesien men det tillät inte min budget mig samt att det krävs inte bara god ekonomi men också kontakter å det grövsta. Det var inte helt lagligt heller för den delen, byråkrati av något slag. På flergrenigt håll har jag däremot hört att det är värt samtliga utstickande kroppsdelar. Har jag den goda slumpen med mig en dag ska jag önska mig det till dessert, rulltårtan det vill säga. Åh du din gräddiga skapelse hur många lovsånger kan jag inte skriva om dig? Så enkel men ändå så rik. Inga bristningar, timsfärsk sylt, minutfärsk grädde, fulländad in i det allra sista. Dig vill jag ha, kan jag tänka mig. Aldruser hade börjat titta på mig där jag stod vid hyllan och mer än smålog.

"Inget mer i dag, ah?", sa Aldruser.
"Nej tack du, detta räcker för min del", sa jag. Allt för att han inte skulle kunna dribbla med siffrorna.
"Olé rajt, det blir hundrafem och femtio".
"Eh heh, på hyllan står det femton kronor".
"Nytt pris, jag följer rulltårtprisets realtidsindex. Ge mig pengar."
Fastän jag visste att det aldrig har eller kommer existera ett sådant system visste jag också att det var hans pris eller inget alls som gällde. Jag gav till ett förolyckat leende och halade fram jämna pengar. Påsen hade jag glömt och fryspåsarna vågade jag inte ta. Han och jag har haft svåra munslagsmål men nu har jag erkänt min roll och nöjer mig med att gå direkt till bilan, varför göra den uppgjorda resan längre?

Jag gick mig på en tankerunda helt utanför innehållet i texten:

Besvarad kärlek är precis som den turnerande artisten som kommer till ens hemstad. Den då föga älskvärda människan ger sitt ömmande tillkännagivande till dig men utan det hade du aldrig engagerat dig. Nu intalar du dig att du älskar denna person. Den smått förbisedda artisten vars musik du någon gång lyssnat som hastigast på kommer till din stad och du blir smått till dig. I samma stund gror en idolisering och du börjar övertala dig om hur bra de egentligen är men aldrig förstått det för att bli tillfredsställd för att lura sig själv till tillfredsställelse. Förställd förälskelse.

Livet:
Jag kan inte bemästra det men under ljusa stunder går det att överlista.

Inga kommentarer: