Dagens sanning

Att detta kommer att gå åt okänt resmål.

Just nu lever jag i ovissheten och irrar omkring utan att veta var jag varit, var jag är eller var jag ska. Vem är jag - Ronny Grosder?

Vem ska vara den som till slut räddar mig från obehaget? Nej, jag tror inte att kärleken om den ens existerar ska lösa alla mina inre tvistemål. Jag är nödbedd att ta till absurda och inkorrekta metoder.

Ronny du är en fullvärdig människa. Du har alla organ i behåll och kan brösta dig inför lemlästade människor. Men, jag är inte lika mycket värd som andra människor. Jag tror på ett statiskt människovärde där varje människa som innehar ett liv har rätt att leva utan omotiverade ingrepp från omvärlden. Men det andra värdet då? Det som man får när man anländer till det egentliga livet och får ansikte och kropp utvecklat. All den kunskap man plockar upp och kastar bort, vad har jag kvar? Dessa värden är dynamiska, och jag ligger under.

Är jag tillbaka eller? Kan inte detta vara en chimär som jag lyckats bygga från icke eldhärdigt material? Tyvärr är livet inte så att man kan säga: Nej, nu vill jag inte vara med och spela längre. Så lätt ska det inte gå för sig, utträdet måste startas självmant. Stundom fluktuerar mitt känsloliv men jag har inte verktygen för att kalibrera maskineriet.

Pratade just med en kvinna per telefon och jag tror nästan att jag fick henne att brisera i byxan med min lätt förkylda, precis cognacbestänkta strupe och anlagda mörka maskulina auktoritära stämma. I förstone var hon loj och ovillig och lade sig till med en viss eftersläpning på orden, sedan sken hon upp. Bara detta gör mig så glad, jag är känslomässigt spetälsk, kärleksavtynad.

Detta är inte så det ska sluta.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag har ollat ett kyrktak.