Nej

Jag är inte tillbaka, något alls.

Som det känns inombords är det inte bra, motgångarna hopar sig och jag kan inte annat än trassla in mig i härvan. Stod och tittade på mig i spegeln medan jag hade en kniv i handen under flera minuter. För en stund visste jag inte vem jag var eller vad jag tittade på. Lyssnar på sorgsamma låtar medan jag dricker och har det allmänt vemodigt.

Vad ska jag göra? Generellt sett fungerar inget av de saker jag använder men eftersom inget går hem kan jag inte fortsätta på det spåret. Vad vill jag? Är det skamlöst att vilja älska någon för att själv må bra? Allt har gått fel, ända sen jag tackade nej till någon som frågade chans på mig under mellanstadietiden har allt gått käppfett åt fel håll. Jag hade gillat henne sedan flera år tillbaka men av någon anledning sa jag nej och gick friskt vidare till mina förmodade kompisar och berättade om mitt korgerläggande. Varför, jag vill resa tillbaka och skrika ut ett "JA!" och omfamna den flickan, som jämnårig det vill säga?

Tiotals år senare står jag här i oförändrat läge och har blivit ett masturberande vrak. Tiden då folk sa: "Jag ska fixa en tjej till dig", och jag var så godtrogen att det tedde sig som en reell möjlighet gör mig ilsken i dag. Nu vet jag att det inte går till på det viset.

Jag vill inte vara opollinerad mycket längre till. Bättre att bli en pressad blomma än att bara vissna och aldrig få till det.

Har jag fått chanser men inte tagit dem på allvar och på så sätt försuttit vad som kunde inbringas från dessa? Säkerligen. På grund av min förbaskade stolthet och fördomar har mycket slängts i papperskorgen innan jag gett ett ordentligt utlåtande gällande kvaliteten på varan.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Älska mig, jag är inte värd det men låt mig förtjäna det.