Improvisation

Med en liten förkylning och behov av whisky sprack det ur en idé som jag i vanliga skulle ha dämpat eller dödat men jag inlät mig att under 0,416 h skriva upp de tankar som for. Toabesök och spritpåfyllning är inkluderade i 0,416 h.



I den utslagna miljön stod jag framåtlutad och spottade ut min överpresterande salivproduktion på kullerstenen. Den här dagen kunde inte ha gått sämre. Om jag bara hade tagit ett steg åt vänster kunde jag ha vunnit. Om man ska hårdra det var det ett par steg, men för den dramatiska effekten väljer jag det endaste steget. Hela mitt undanhållna liv har jag väntat på detta tillfälle men aldrig kunnat visa min beredskap om det väl skulle hända. Du var en illusion och inget jag kunde ta på men ändå hade du förmåga att förmänskliga dig men så blev det inte. Detta vet jag nu eftersom detta har hänt och kan aldrig ohända. Ytterligare gick det som det gick och inget någon av i egentlig mening kunde rå över. Detta vet jag. Pulsen stiger i takt med att min hjärna utvecklar den centimeterstora pappersbiten till ett helt A4-ark och den kan bli ännu större. Hade jag gjort på det andra viset, vad hade hänt då? Varför är jag så känslomässigt vanställd att jag hela tiden småförintar mig med dessa tillbakablickar som jag medvetet återupplever och då alltid skäms över mitt agerande? Kan inte vägen gå dit jag vill? Borde det inte vara lättare att ändra sig själv än att tro att vägen ska vrida sig åt den riktning jag väljer? Om så är fallet har jag tre alternativ. Ett. Jag ställer mig vid vägkanten och hoppas att någon plockar upp mig, detta har jag försökt med länge. Två. Nej jag vill inte förmå mig att ändra uppfattning eller personlighet vilket för mig till att göra en avstickare för att kanske komma åter på leden. Tre. Jag ändrar uppfattning och personlighet och hoppas på att vägen sammanfogas med mina forna värderingar. Oftast är man själv sin största kritiker, fiende och avrättare. Detta vet jag för jag är alla dessa, den sista var bara inte så bra. Tänk om allt hade varit så lätt att vi i demokratisk ordning får en överblick på alla intressenter och inte låtit tid och tillfällighet regera längre. Låt detta bli en rättighet. Varför ska den högröstade få gemålen men inte den blygsamme eller den tystlåtne. Om inte så ofantligt många variabler hade spelat in kunde man ha gjort en kalkyl. Tyvärr är det så att det man förr så principfast närt i sin barm plötsligt kan byta skepnad och ikläda sig hermelinbrämen. Jag dricker whisky nu men endast de som har uppnått eller överstigit en anmärkningsvärd ålder av arton år, för en whiskypedofil är jag då inte. Detta vet jag för så är det enligt mig. I undantagsfall gillar jag det något yngre men det skränar man inte om, det har samhället bestämt. Kan inte jag få det jag vill utan att man ska behöva göra sig ovän med lagboken? Tack vare min osköna charm skimrar jag de som av en händelse närmar sig mig. Tycker jag verkligen det, jag vet inte?