Leo´s lekland i Malmö

Jag var på Leo´s [sic!] lekland.

Min tanke med var att hitta uppslag och nya infallsvinklar till min kommande novell: "Den förlorade barnstrumpan". Den kommer kort och gott handla om en man som gillar att befinna sig på olika barninstitutioner. I lite längre skrift kretsar det kring en man som vill vara nära barn. Något längre skrivet så gillar han att stoppa sin penis i barnstrumpor, utan att ta av de från fötterna. Utöver det har han en mycket trängd bakgrund och det är inte hans fel, på riktigt. Egentligen är det den konstiga, omoderna västerländska lagstiftningen som ställer till det och visst är det smått fel men det är de andra som kommer att stå med långt ansikte då lagarna ändras.

Stegade in i den kyliga lokalen och tvingades mer eller mindre ta av mig skorna och ställde de på golvet bland de andras. Hade gärna hängt av jackan, handskar och halsduk men då skulle det giriga lejonet ha tio kronor. Tio kronor som inte hoppade tillbaka efter användandet av skåpet. Reell avgift, ej depositionsavgift. Redan där i inledningen kittlades mina kritiska nerver. Väntade så snällt i kön bakom några svenskar och deras barn. På grund av missförstånd blev några andra tagna tidigare och jag sa till den förmodat persiska unga damen vem snäste tillbaka och gjorde mig furiös. Så mycket för det avväpnande leendet, än en gång föll bitarna in i min kritiska modell.

Valde ut ett bord mitt i salen med en god överblick mot själva leklandet därefter ville jag ha kaffe. En fräknig och tämligen trevlig ung kvinna serverade mig den ockerprissatta drycken och kakorna. Femtiosex kronor för en kopp kaffe, en gräddbulle utan kexbotten och en negerboll. Detta var mycket svårt för mig att smälta, inget mer beställdes under de två timmarna jag satt och studerade barnen.

En förmodad jugoslavisk man med ett svårt icke-barnvänligt utseende serverade mat till de glupska och tjocka föräldrarna. Han kan ha varit i början av de trettio men det lätt för tjocka och nacklånga håret, femdagarsstubben och hans fulhet gjorde att han inte var den jag hade haft i åtanke för det jobbet. Att han senare fibblade med brickorna i brickstället och tappade glas vilka krossades gjorde det inte bättre. Tittade på honom när han inte sa ett knyst till de förbipasserande utan tog sin goda tid. När han bockade sig blottade han sina rosa kalsonger trots livremmen han bar. På grund av de åtsittande underkläderna var det en fantasilös syn och jag undrade på nytt om varför denna man blev anställd.

För att komma i rätt stämning under mina studier läste jag "Pojken som kallades Det" av Dave Pelzer. Tittade runt och såg en massa interrasrelationer. Thai-svensk, sydamerika-svensk, afrika-svensk. En chilenska pratade ut i högtalarsystemet, rösten var hjärtlig. Frös om fötterna eftersom leklandet gillar billiga elräkningar. Det kunde jag ta, egentligen inte men när de mitt i all tystnad spelade upp sin egen svårt psykotiska låt, brast det:

http://www.youtube.com/watch?v=GDWRE7HhTKM

Då kände jag mig mer än initierad i denna sekt efter att de hade spelat upp den på hög volym fem, sex gånger i rad. Vilade ögonen på barn som satt med sina föräldrar, tyvärr. Förstår inte tanken med att låta barn yngre än sju, åtta år ta del av något så kostsamt som det är. Min förståelse är att de inte kommer att ha större behållning av detta i senare år än vad Alzheimers-drabbade har, mer än i nuet.

Droppen i glaset kom när jag skulle gå på toaletten. Innan jag skulle jag gå tänkte jag på hur detta skulle göras då skorna konfiskerades vid inträdet. Ah, tänkte jag och förfäktade tanken på att de inte hade gjort något åt saken, de har säkert toalettskor eller liknande för vem vill gå in på en leklandstoalett med endast strumpor på sig? Inget hade gjorts! Möttes av en härlig oidentifierbar pöl framför toalettstolen och därmed nödgades jag stå ifrån en längre bit än vanligt och pissa vilket gör att nästa man också tvingas göra så och på så sätt livnär man den onda cirkeln. Toalettpapper fanns det men inget torkpapper.

Så många fel det var här. Hade jag inte fått vara kring barn hade jag briserat på ett mindre angenämt vis. Ingen mat eller dryck fick medtas. Stolar stals från bord och sattes där tjuven kände för det vilket medförde flaskhalsar i framkomligheten. Jag kan inte svära på det men det kommer att bära mig emot att gå in på Leos lekland i Malmö igen. Det ska till att man får ut något av det. Däremot fick jag mig en bra titt.

Några sista ord från Ronny Grosder:
Försökte komma in i en kvinna och frågar henne var hon kom från:

"I am from Belarus".
Här kunde jag ha sagt mycket och fortsatt en god konversation, istället sa jag:
"Aren´t you the ones who have a dictatorship?"
"Well yes", varpå hon ursäktade sig för att aldrig mer komma tillbaka.