Jag har tänkt.
Det som står och har hårdast stånd närmast hjärtat är denna form av icke-bekräftningsbar kärlek. Jag måste ändå ge spriten denna form av tanke då den har gett mig så mycket.
Jag är Ronny fucking Grosder och gillar ni inte det eller vad jag står för kan ni ta ert pick och pack samt låta mig stycka er dit, hälla på tändvätska och sätta fyr på skiten och tokrunka till spektaklet.
Skönt att kunna vara sin egen trots all propaganda som världen spyr över en. Vid några tillfällen har jag själv kommit på mig med att byta åsikt väldigt snabbt på grund av en stark röst eller annat som låter känslorna ta vid. Under en lång tid nu har jag legat hemma och tänkt. Tänkt över saker och ting, för och emot. Som vi vet ska man - om man är på riktigt - ha för- och motargument för saker och ting man tror på. Det räcker inte med: "Ja men asså, hallåååå. Halloumi äwr så jedra bra va för att jag sa det precis". Under denna tid har jag tänkt mycket på sannolikhet och vad den allt som oftast förväxlas med - fördom, eller inte. En fördom är det men vanligtvis inte en dålig sådan. Hur kan något vara dåligt då den oftast är en gällande sanning och når långt över de demokratiska femtio procenten? Plötsligt är majoriteten inte tillräckligt endast om en enda av åtta komma åtta miljoner motsäger en annars så bekräftande princip.
Vem skulle du helst vilja ha vid din sida under den postapokalyptiska tiden? Den till synes muskulöse mannen eller den andre tanige autisten med två centimeter synligt tandkött för att du inte vill vara fördomsfull? De här trevliga vardagsproblemen utgör endast ett tidsfördriv för er men snart kommer ni att få uppleva detta närmare livet och era barn. Hur hade det känts för er att se på när era barn blir totalt sönderkörda av mig - utan att gå in för mycket i detaljerna? Ni måste få en reell inblick oavsett om den är försenad och obsolet. Jag står gärna för den praktiska föreläsningen.
Vi har en tid kvar sedan kommer katastrofen som innebär en total omställning mot vad vi har i dag. En reformering vad gäller allt vi tar som oförstörbart i dag. Det som kommer att utlösa denna icke-återställnignsbara punkt kan vi vara samförstående om.
För övrigt har inte mitt liv genererat någon form av köttsligt umgänge.
Ej heller har jag någon dejt inom snar framtid såvida hen inte är ett
kadaver i en mörk snar framtid och inte har något att sätta emot. Min tid av ration tio liter för en dejt samt tjugo, trettio efteråt är förbi. Min nuvarande ynkedom kräver något annat att sätta in och jag kan bara vänta på evolutionen. Det livet jag lever nu är förklenande och säkert jättevärdigt mig men inget jag vill upprätthålla.
Åh, så jag hungrar och åter hungrar. Den enda mättnaden kommer av jakten.
söndag 8 april 2012
torsdag 29 mars 2012
Återhämtning
Under ett mycket svagt ögonblick till musik av Roxette i "The Sweet Hello, The Sad Goodbye" blev jag tvungen att återuppväcka saker som borde ha bestått dött.
Därför blev det till att skaka liv i mitt återstående och sälja ut till vemhelst som vill eller stannar upp för att ens betänka ett köp. En tid var jag rädd. Jo, jag var rädd eftersom i boken "Spelet" läste jag om att man inte ska gå till samma ställe då man känns igen och därmed inte framstår som lika attraktiv. Så tänkte jag också, ända tills en man sa till mig (jag parafraserar): "Men om di kan görra so darr borte so måtte det betyda att di osse är darr varenda kvällning". Det tog en tidssnutt innan jag hade lyckats bearbeta vad denna hela människa med endast en kvarts hjärnhalva sa. Därefter tog jag mig till allt detta och prisade honom för hans raka verklighet.
Nu börjar livet efter impulsen. Dessvärre har jag kvar min daterade presentation men jag ska framställa en ny text som får varenda vagina i Villervalla att bli våt.
Sedan vill jag framhålla att jag faktiskt fick ett sällskap av två utbytesstudenter på ett högt ansett hotell under förra veckoslutet. Under min sittning såg jag dessa varelser och som en ovansänd uppmaning reste jag mig upp när de var i färd med att gå ut från lokalen - förbi mitt jaktpass. Jag kommer inte ihåg vad jag sa men dessa två stannade och jag bjöd de på bier - Erdinger. Vi hade ett jättetrevligt samtal om ditten och datten dock inte patten. En av dessa den "fula" men som ändå hade ett okonstlat leende och verkade uppskatta min närvaro var med på noterna. Den andra var desto mer tillbakadragen och verkade se genom min fasad. Vi samtalade på engelska och skrattade och hade oss men till slut gick de och när det var för sent att tillskansa sig telefonnummer var de redan utom ögonhåll. Jag hade sprungit efter rakt i onödan. Är det sant, har jag det inom mig? Väntar det bara på att få komma ut?
Såg Behrang Miri på Moriskan. Han verkade ha gjort platsen till sitt personliga audiensrum. Mestadelen av tiden gick han runt där i sin turkosa keps, rutiga skjorta och turkosa skor i väntan på folk som känner igen honom och tvunget ska kramas. Att han skulle få en plats i Svenska Akademien gör mig först skrattkittlig men sedan gör det mig ärkeförbannad.
Åter till dejtingsmörjan. Någonstans vet jag att jag är redo men att det kräver en start av ett kraftigare slag. Tittade på filmen "We bought a zoo" och det som sägs där att det endast behövs tjugo sekunders mod - stämmer, säkert. Felet jag gör att jag uppbådar all energi till att nog om länge gå fram till denna som jag länge har följt med ögonen. Det är klart som brännvin att slaget blir hårdare om ett nekande svar efterföljer den modiga handlingen!
Detta måste följas upp och förhoppningsvis med bravur. Trots en del snedsteg - som blev snedsprång och som till sist blev raketfärder snett bakåt - ska jag fullfölja detta, till en viss gräns.
Därför blev det till att skaka liv i mitt återstående och sälja ut till vemhelst som vill eller stannar upp för att ens betänka ett köp. En tid var jag rädd. Jo, jag var rädd eftersom i boken "Spelet" läste jag om att man inte ska gå till samma ställe då man känns igen och därmed inte framstår som lika attraktiv. Så tänkte jag också, ända tills en man sa till mig (jag parafraserar): "Men om di kan görra so darr borte so måtte det betyda att di osse är darr varenda kvällning". Det tog en tidssnutt innan jag hade lyckats bearbeta vad denna hela människa med endast en kvarts hjärnhalva sa. Därefter tog jag mig till allt detta och prisade honom för hans raka verklighet.
Nu börjar livet efter impulsen. Dessvärre har jag kvar min daterade presentation men jag ska framställa en ny text som får varenda vagina i Villervalla att bli våt.
Sedan vill jag framhålla att jag faktiskt fick ett sällskap av två utbytesstudenter på ett högt ansett hotell under förra veckoslutet. Under min sittning såg jag dessa varelser och som en ovansänd uppmaning reste jag mig upp när de var i färd med att gå ut från lokalen - förbi mitt jaktpass. Jag kommer inte ihåg vad jag sa men dessa två stannade och jag bjöd de på bier - Erdinger. Vi hade ett jättetrevligt samtal om ditten och datten dock inte patten. En av dessa den "fula" men som ändå hade ett okonstlat leende och verkade uppskatta min närvaro var med på noterna. Den andra var desto mer tillbakadragen och verkade se genom min fasad. Vi samtalade på engelska och skrattade och hade oss men till slut gick de och när det var för sent att tillskansa sig telefonnummer var de redan utom ögonhåll. Jag hade sprungit efter rakt i onödan. Är det sant, har jag det inom mig? Väntar det bara på att få komma ut?
Såg Behrang Miri på Moriskan. Han verkade ha gjort platsen till sitt personliga audiensrum. Mestadelen av tiden gick han runt där i sin turkosa keps, rutiga skjorta och turkosa skor i väntan på folk som känner igen honom och tvunget ska kramas. Att han skulle få en plats i Svenska Akademien gör mig först skrattkittlig men sedan gör det mig ärkeförbannad.
Åter till dejtingsmörjan. Någonstans vet jag att jag är redo men att det kräver en start av ett kraftigare slag. Tittade på filmen "We bought a zoo" och det som sägs där att det endast behövs tjugo sekunders mod - stämmer, säkert. Felet jag gör att jag uppbådar all energi till att nog om länge gå fram till denna som jag länge har följt med ögonen. Det är klart som brännvin att slaget blir hårdare om ett nekande svar efterföljer den modiga handlingen!
Detta måste följas upp och förhoppningsvis med bravur. Trots en del snedsteg - som blev snedsprång och som till sist blev raketfärder snett bakåt - ska jag fullfölja detta, till en viss gräns.
Rehabiliterad - en resumé
Tvångssamlag.
Månader. Smärta. Liv. Uppväxt. Förlorad. Minnen. Slev.
Misshandel. Skola. Mobbing. Smärta. Indoktrinerad. Tro. Roligt.
Falskt. Föräldramöte. Badkar. Incest. Flytt. Nedtryckt.
Förhoppning. Fortsättning. Ångest. Identitetskris. Utbrytning.
Frihet. Spel. Bra. Vänner. Ovänner. Minnesförlust. Tåg. Slag.
Våldtäkt. Förgjord. Upptäckt. Godhet. Omtanke. Vänskap. Arbete.
Sexövergrepp. Skuldkänslor. Utsatt. Liknöjd. Fruktan. Ointresse.
Mirjam. Svartsjuka. Fiende. Känslor. Konkurrens. Vinst. Fördel.
Man. Analsex. Avsugning. Inställsam. Kuk. Mottaglig. Obehagligt.
Gammal. Nära. Lismar. Uträknande. Kvinna. Hat. Spricka. Decennium.
Död. Övertagande. Makt. Livsöden. Gudskomplex. Hämnd. Bestämmer.
Rasera. Återta. Ljuvligt. Provar. Älskar. Utökar. Njutning. Skönt.
Äganderätt. Samvetslös. Decennium. Tillfredsställelse.
Effektiviserar. Vällust. Överflöd. Kval. Utnyttjar. Uppfyllelse.
Tillbaka. Smakar. Gillar. Arbete. Kunder. Rykte. Störst. Behövd.
Maninna. Hämndgirig. Otäckt. Vaksam. Rovlysten. Levnadshat.
Decennium. Eskalerar. Övermått. Aktion. Batalj. Rättvisa. Slut.
Liddo. Fyra. Anna. Dubbel. Nyfödd. Trippel. Oåterhållsamma.
Dubbeldöd. Eftertanke. Avborstning. Kontinuitet. Ensam. Oälskad.
Söker. Längtar. Försöker. Känslolös. Självskada.
Smärtlindring. Otillräckligt. Tankegångar. Glömmer. Svält.
Livlösa. Ruttet. Olidligt. Utbrott. Försök. Blod. Misslyckas.
Avbrott. Ut. Ensamhet. Dricker. Utblottad. Säljer. Utstår.
Självbefläckelse. Tom. Degraderad. Viljelös. Grubblar. Pokulerar.
Nöd. Lidande. Omhändertagande. Fängelse. Obetalt. Decennium.
Samma. Underdånig. Vanmakt. Gammal. Oönskad. Ogillar. Otrevligt.
Pojke. Undervisar. Sover. Vanställd. Könlös. Ofullkomlig. Söker.
Uppdragning. Ond. Religion. Utrota. Bestraffa. Bränna. Nedslå.
Förstörelse. Vidskepelse. Mördar. Torterar. Fårakläder.
Ointelligenta. Formbara. Massan. Systematisk. Destruktiv.
Tillintetgör. Upprättelse. Nöjd. Arbetsam. Upptäckt. Vägg.
Tystnad. Intighet.
söndag 18 mars 2012
Söndagstankar
Att gå på syndarens väg.
Onekligen har jag de senaste veckorna förnimmat desto fler tankar. Dessa har gått runt sedan dess. Denna jävla framtid. Under några stunder sitter jag där och vill uträtta saker av större och mindre betydelse, bara de tar mig framåt på rätt väg. Min utveckling har i flera fall stagnerat och i ännu fler kastats tillbaka. Hur göra? Frågorna har ställts oftare än de har kunnat besvaras. Vad vill jag med mitt tilldelade och sedermera framstöpta sunkliv?
Jag vet ärligt skrivet inte vem jag är längre.
När jag ser dessa slumpmässiga parrelationer går jag i taket. Ännu mer när de kryper varandra närmare och gör allt så skimrande okritiserbart. Varför kan inte jag också ha det så? Jag börjar undra när jag analyserar och kommer fram till att jag är bättre men ändå inte.
Oj, vad jag avskyr halva priset-varor som har gått över datumet men fortfarande lever under falsk lapp. Har märkt att jag har börjat självcensurera mig alltmer, något jag bör arbeta på.
I normala fall skulle jag prisa mig själv och min levnadsstandard i jämförelse. Men vem vill vara lycklig, i jämförelse med någon annan i stället för att inneha en fristående lycka? När jag tänker på mig själv ser jag en perfektionist som gärna vill lägga till det där lilla extra men som gör att det blir så jävla fel att man gör vad som helst för att få det som det var innan man skulle göra allt så mycket bättre.
Människovärde
Många tror att detta är oantastligt, det är det inte. Man måste lära sig att skilja på alla de egenskaper som utgör människovärdet. En levande sak som har gjort resan genom fittan ska leva. Efter denna eskapad är det föräldrarna, vederbörande själv och därefter staten som bestämmer vilket det andra värdet består av. Är så förbannat trött på dessa som påstår att alla är lika mycket värda. Nej det är vi inte din utopistavsugare. Kom hit så ska jag rövknulla dig till sans och stenålder.
Under mina utgångar har jag sett vilka människor som finns enbart för att upprätthålla en form av existens. Nu senast på The Square Side träffade jag en desillusionerad man vid namn Admir som påstod sig ha tre restauranger i New York. Han var så där allmänt trevligt hotfull. När han gick för att pissfontänera stack jag som ett jehu. Det är inte de jag vill ha i mitt liv men som jag i min position ska vara glad för att få mig till dels. Fler ensamvargsutfärder har gjorts och alla slutade ungefär så bitter olyckligt.
Den senaste tiden har jag i förhoppning om ett bättre slutläge tankat mig med omåttliga mängder alkohol under väldigt kort tid i tron om att uppnå en annan slags dimension. Så har icke gjorts. I stället blir det irrfärder, tidiga inläggningar, diffusa framträdanden och sammanfattningsvis ett stort jävla töcken. Nej det blir inte bättre att dricka så fort du kan, detta vet jag nu. Min formel har icke fullfärdigats ännu men kommer kanske göra det snart. Jag har uppfattat mig själv som att jag vill vara kär nu. Letar frenetiskt efter någon eller något som kan ta tillvara på min inneboende kärlek. Oj vad jag vill ge och ge. Något som är värre än en otacksam mottagare är en ovillig sådan. Flickor, tjejer, kvinnor, damer, sliddjur, andra klassens medborgare, blödande missfoster, ologiska saker - ni vet inte vad fan ni missar. Kommer detta att bestå, dras min position närmare en handlingsvillig sådan och jag kan inte svara för hur det kommer att sluta. Är detta hets mot folkgrupp?
Några sista ord från Ronny Grosder:
Ni har inte sett det sista av mig Malmö.
Onekligen har jag de senaste veckorna förnimmat desto fler tankar. Dessa har gått runt sedan dess. Denna jävla framtid. Under några stunder sitter jag där och vill uträtta saker av större och mindre betydelse, bara de tar mig framåt på rätt väg. Min utveckling har i flera fall stagnerat och i ännu fler kastats tillbaka. Hur göra? Frågorna har ställts oftare än de har kunnat besvaras. Vad vill jag med mitt tilldelade och sedermera framstöpta sunkliv?
Jag vet ärligt skrivet inte vem jag är längre.
När jag ser dessa slumpmässiga parrelationer går jag i taket. Ännu mer när de kryper varandra närmare och gör allt så skimrande okritiserbart. Varför kan inte jag också ha det så? Jag börjar undra när jag analyserar och kommer fram till att jag är bättre men ändå inte.
Oj, vad jag avskyr halva priset-varor som har gått över datumet men fortfarande lever under falsk lapp. Har märkt att jag har börjat självcensurera mig alltmer, något jag bör arbeta på.
I normala fall skulle jag prisa mig själv och min levnadsstandard i jämförelse. Men vem vill vara lycklig, i jämförelse med någon annan i stället för att inneha en fristående lycka? När jag tänker på mig själv ser jag en perfektionist som gärna vill lägga till det där lilla extra men som gör att det blir så jävla fel att man gör vad som helst för att få det som det var innan man skulle göra allt så mycket bättre.
Människovärde
Många tror att detta är oantastligt, det är det inte. Man måste lära sig att skilja på alla de egenskaper som utgör människovärdet. En levande sak som har gjort resan genom fittan ska leva. Efter denna eskapad är det föräldrarna, vederbörande själv och därefter staten som bestämmer vilket det andra värdet består av. Är så förbannat trött på dessa som påstår att alla är lika mycket värda. Nej det är vi inte din utopistavsugare. Kom hit så ska jag rövknulla dig till sans och stenålder.
Under mina utgångar har jag sett vilka människor som finns enbart för att upprätthålla en form av existens. Nu senast på The Square Side träffade jag en desillusionerad man vid namn Admir som påstod sig ha tre restauranger i New York. Han var så där allmänt trevligt hotfull. När han gick för att pissfontänera stack jag som ett jehu. Det är inte de jag vill ha i mitt liv men som jag i min position ska vara glad för att få mig till dels. Fler ensamvargsutfärder har gjorts och alla slutade ungefär så bitter olyckligt.
Den senaste tiden har jag i förhoppning om ett bättre slutläge tankat mig med omåttliga mängder alkohol under väldigt kort tid i tron om att uppnå en annan slags dimension. Så har icke gjorts. I stället blir det irrfärder, tidiga inläggningar, diffusa framträdanden och sammanfattningsvis ett stort jävla töcken. Nej det blir inte bättre att dricka så fort du kan, detta vet jag nu. Min formel har icke fullfärdigats ännu men kommer kanske göra det snart. Jag har uppfattat mig själv som att jag vill vara kär nu. Letar frenetiskt efter någon eller något som kan ta tillvara på min inneboende kärlek. Oj vad jag vill ge och ge. Något som är värre än en otacksam mottagare är en ovillig sådan. Flickor, tjejer, kvinnor, damer, sliddjur, andra klassens medborgare, blödande missfoster, ologiska saker - ni vet inte vad fan ni missar. Kommer detta att bestå, dras min position närmare en handlingsvillig sådan och jag kan inte svara för hur det kommer att sluta. Är detta hets mot folkgrupp?
Några sista ord från Ronny Grosder:
Ni har inte sett det sista av mig Malmö.
tisdag 21 februari 2012
Ta mig tillbaka
En stor och skakig färdig har gjorts.
Det som jag trodde hade försvunnit kom tillbaka igen, med råge. Ett mått av oförnuft hamnade hos de religiösa men tio mått av ren vansinnighet hamnade hos mig- Ronny Grosder. Att jag inte kunde hantera en viss stimulantia visste jag redan men att det krävs massor av hulkningar och löften för att verkligen förstå det, visste jag inte. Tack vare någons försyn eller min egen självbevarelsedrift kom jag hem endast med ett par lättvindiga offer: En styck femhundralapp, en halsduk och en alltför vanlig syn en kväll hemma hos Ronny Grosder. Min irrfärd betogs någonstans i Malmö stad. En buss hoppades på och jag vet fortfarande inte var jag landsteg, kanske var det Kvarnby. Där trillade jag mig fram i ett par timmar tills jag fann ett landmärke i form av en gatuadress jag kunde delge ett taxibolag och därefter komma hem i dyr ordning. Jag hade hunnit gå i ett landskap av okännedom, natur och åkerstycken innan jag förstod att detta inte var något som kännetecknades av mitt hemområde. Under ett tidsspektra höll jag dessutom på att rycka i bildörrar eftersom jag då trodde mig kunna hitta nycklar och på så vis framföra mig hem! Vilken rimlig tur att så inte gjordes!
På Mariedalsvägen idag såg jag en kvinna med en barnvagn. En helt vanlig kvinna. Men. Under min bilfärd då jag hade en bra låt spelandes på radion såg jag henne i ett annat brus. Som ett perfekt tilldelat stycke uppkom en känsla om visdom som icke kan förklaras. I ett försök är det som om att man får en glimt av hur livet är och att man förstår att de har dechiffrerat detta till sin fördel. I samklang med musiken förstod jag verkligen det.
Många har mejlat mig och frågat mig hur Grosder uttalas. För att jag inte längre ska behöva fylkas av dessa frågor kommer svaret nu:
Det är en stor skillnad. Precis som Hyacinth i "Keeping up appearances" väljer jag när jag tycker det är gott i mina öron att uttala Grosder som "Grådäär" och hävda att det är franskt. Skulle jag däremot prata med Benke på Gallia vidhåller jag att det uttalas "Grozder" med alla bokstäver ihärdigt uttalade som ett äkta arbetarnamn.
Trots ekonomiska och ekumeniska problem vill jag fortsätta att hitta en kvinna av förnämlig kvalitet. Jag sneglade lite åt en sajt som Metro annonserade för: "Uptodejt". De hade en form av snabbdejting som jag länge har lobbat för då de som har funnits endast föreskrev äldre människor från fyrtioårsåldern. Tyvärr ska detta hållas på Thank God it is Friday. Där har jag gjort bort mig ett par gånger. Helst av mycket vill jag inte att någon som känner igen från dessa oförskämdheter kan associera mig med desamma. Är man ful måste man hitta andra påfågelsfjädrar. Så är det bara. Ditt jävla äckel.
Framtiden ser verkligen oviss ut. Mina intentioner är goda, önskar endast att andra också kunde se dessa. Men är man i det tillståndet av bekräftelse så kanske det är det fjärde påtryckandet som är det som löser upp det hela. Jag är en principfast man. På lösa grunder kan jag avfärda en helt acceptabel proposition. I efterhand står jag där, ensam, med nederlagsrunket i handen. I grunden vill jag så väl men det blir bara så fel. Åh. Min ångest växer eftersom jag har skapat mig ett dåligt rykte i denna lilla Malmö stad. Snart kan jag inte visa mig någonstans. Förlåt. Förbarma er över mig. Ack varför kan inte också fula jag bland alla andra vara lycklig?
Det enda som jag vet med visshet är att jag behöver en fast kvinnotillvaro i mitt erbarmliga liv. Sättet jag ser på människor återspeglar inte personen. Hur jag föraktar den fysionomiska utan en vilja om en andra audiens till dess inre gör mig förbannad. Att denna person sedan kan bli en värdefull partner och stöd i ens fortlöpande liv förkastar jag. Jag gråter. Jag gråter över mina missgärningar och mina handhavandefel.
Senast på TGI Friday´s satt jag med en barkompis och vi drack och hade ett gott samtal. Plötsligt kom ett gäng unga kvinnor och förankrade sig vid ett intilliggande bord. En av de unga kvinnorna tittade på mig enligt min barkompis, hela tiden. Så fort jag vände blicken tittade hon på mig. Jag fattar inte det! Så glad jag blev och vilka förhoppningar det antände. Efter många utbyten av ord gick jag sedermera fram till detta kvinnobord och kungjorde mitt intresse! Men denna forna intressentska ärade inte min förfrågan, i stället blev jag hänvisad till en annan. Så snopen jag blev. Sådana erfarenheter gör att man blir mer tillbakadragen och misstänksam mot omgivningen. Nästa gång kommer jag att syna alla signaler. På grund av det kommer jag att intolka alla dess sorter i dessa medvetna och omedvetna antydningar.
Är Ronny Grosder redo för ett återinträde i dejtinggeggan? Jag vet fan i mig inte. Till idag har jag undanhållit mig alla former av dejting sedan fem eller sex månader tillbaka. Ska jag in igen vill jag vara säker. Ha, som vore det ett livslångt åtagande! Sårad har jag blivit många gånger, kanske inte direkt vid alla tillfällen. Orimligt ofta har jag själv skrivit följdhistorian av den allerminsta blinkning till min nackdel. Jag vill in för, jag vill ha.
När jag sitter här i efterdvalandet så ser jag föga på det som komma kommer som något annat än det som finns idag.Om det är frågan om ovilja eller rädsla vet jag icke bara att känslorna översköljer allt som andas ombyte och förändring.
Några sista ord från Ronny Grosder:
(Ett skämt i en akt)
"När jag var yngre så hade jag cancer."
"Ah fan, det hade jag också när jag var barn."
"Det menar du inte?!"
"Jo"
"Hur gick det det då?"
"Nä, sen blev jag vuxen och då hade jag fortfarande cancer".
Det som jag trodde hade försvunnit kom tillbaka igen, med råge. Ett mått av oförnuft hamnade hos de religiösa men tio mått av ren vansinnighet hamnade hos mig- Ronny Grosder. Att jag inte kunde hantera en viss stimulantia visste jag redan men att det krävs massor av hulkningar och löften för att verkligen förstå det, visste jag inte. Tack vare någons försyn eller min egen självbevarelsedrift kom jag hem endast med ett par lättvindiga offer: En styck femhundralapp, en halsduk och en alltför vanlig syn en kväll hemma hos Ronny Grosder. Min irrfärd betogs någonstans i Malmö stad. En buss hoppades på och jag vet fortfarande inte var jag landsteg, kanske var det Kvarnby. Där trillade jag mig fram i ett par timmar tills jag fann ett landmärke i form av en gatuadress jag kunde delge ett taxibolag och därefter komma hem i dyr ordning. Jag hade hunnit gå i ett landskap av okännedom, natur och åkerstycken innan jag förstod att detta inte var något som kännetecknades av mitt hemområde. Under ett tidsspektra höll jag dessutom på att rycka i bildörrar eftersom jag då trodde mig kunna hitta nycklar och på så vis framföra mig hem! Vilken rimlig tur att så inte gjordes!
På Mariedalsvägen idag såg jag en kvinna med en barnvagn. En helt vanlig kvinna. Men. Under min bilfärd då jag hade en bra låt spelandes på radion såg jag henne i ett annat brus. Som ett perfekt tilldelat stycke uppkom en känsla om visdom som icke kan förklaras. I ett försök är det som om att man får en glimt av hur livet är och att man förstår att de har dechiffrerat detta till sin fördel. I samklang med musiken förstod jag verkligen det.
Många har mejlat mig och frågat mig hur Grosder uttalas. För att jag inte längre ska behöva fylkas av dessa frågor kommer svaret nu:
Det är en stor skillnad. Precis som Hyacinth i "Keeping up appearances" väljer jag när jag tycker det är gott i mina öron att uttala Grosder som "Grådäär" och hävda att det är franskt. Skulle jag däremot prata med Benke på Gallia vidhåller jag att det uttalas "Grozder" med alla bokstäver ihärdigt uttalade som ett äkta arbetarnamn.
Trots ekonomiska och ekumeniska problem vill jag fortsätta att hitta en kvinna av förnämlig kvalitet. Jag sneglade lite åt en sajt som Metro annonserade för: "Uptodejt". De hade en form av snabbdejting som jag länge har lobbat för då de som har funnits endast föreskrev äldre människor från fyrtioårsåldern. Tyvärr ska detta hållas på Thank God it is Friday. Där har jag gjort bort mig ett par gånger. Helst av mycket vill jag inte att någon som känner igen från dessa oförskämdheter kan associera mig med desamma. Är man ful måste man hitta andra påfågelsfjädrar. Så är det bara. Ditt jävla äckel.
Framtiden ser verkligen oviss ut. Mina intentioner är goda, önskar endast att andra också kunde se dessa. Men är man i det tillståndet av bekräftelse så kanske det är det fjärde påtryckandet som är det som löser upp det hela. Jag är en principfast man. På lösa grunder kan jag avfärda en helt acceptabel proposition. I efterhand står jag där, ensam, med nederlagsrunket i handen. I grunden vill jag så väl men det blir bara så fel. Åh. Min ångest växer eftersom jag har skapat mig ett dåligt rykte i denna lilla Malmö stad. Snart kan jag inte visa mig någonstans. Förlåt. Förbarma er över mig. Ack varför kan inte också fula jag bland alla andra vara lycklig?
Det enda som jag vet med visshet är att jag behöver en fast kvinnotillvaro i mitt erbarmliga liv. Sättet jag ser på människor återspeglar inte personen. Hur jag föraktar den fysionomiska utan en vilja om en andra audiens till dess inre gör mig förbannad. Att denna person sedan kan bli en värdefull partner och stöd i ens fortlöpande liv förkastar jag. Jag gråter. Jag gråter över mina missgärningar och mina handhavandefel.
Senast på TGI Friday´s satt jag med en barkompis och vi drack och hade ett gott samtal. Plötsligt kom ett gäng unga kvinnor och förankrade sig vid ett intilliggande bord. En av de unga kvinnorna tittade på mig enligt min barkompis, hela tiden. Så fort jag vände blicken tittade hon på mig. Jag fattar inte det! Så glad jag blev och vilka förhoppningar det antände. Efter många utbyten av ord gick jag sedermera fram till detta kvinnobord och kungjorde mitt intresse! Men denna forna intressentska ärade inte min förfrågan, i stället blev jag hänvisad till en annan. Så snopen jag blev. Sådana erfarenheter gör att man blir mer tillbakadragen och misstänksam mot omgivningen. Nästa gång kommer jag att syna alla signaler. På grund av det kommer jag att intolka alla dess sorter i dessa medvetna och omedvetna antydningar.
Är Ronny Grosder redo för ett återinträde i dejtinggeggan? Jag vet fan i mig inte. Till idag har jag undanhållit mig alla former av dejting sedan fem eller sex månader tillbaka. Ska jag in igen vill jag vara säker. Ha, som vore det ett livslångt åtagande! Sårad har jag blivit många gånger, kanske inte direkt vid alla tillfällen. Orimligt ofta har jag själv skrivit följdhistorian av den allerminsta blinkning till min nackdel. Jag vill in för, jag vill ha.
När jag sitter här i efterdvalandet så ser jag föga på det som komma kommer som något annat än det som finns idag.Om det är frågan om ovilja eller rädsla vet jag icke bara att känslorna översköljer allt som andas ombyte och förändring.
Några sista ord från Ronny Grosder:
(Ett skämt i en akt)
"När jag var yngre så hade jag cancer."
"Ah fan, det hade jag också när jag var barn."
"Det menar du inte?!"
"Jo"
"Hur gick det det då?"
"Nä, sen blev jag vuxen och då hade jag fortfarande cancer".
lördag 11 februari 2012
Fregatten
Skönt med en stundande helgdag som inte det allerminsta påminner om ens lappsjuka.
För att glömma det åkte jag till Fregatten vid värnhem. De måste vara minst sagt nöjda då de står som ensam pub i Malmö med maritimt tema efter Cutty Sarks ledsamma sorti. Tyvärr blev det inget pianospelande den här gången eftersom den 78-åriga italienaren förmodligen hade lagts in på sjukhus. Enligt personalen ringer han alltid in om han inte kan komma och det hade han inte gjort. Antingen det eller så är han död. Han hade tidigare spelat på Via veneto i tio år. Mitt bästa minne av honom är när han ackompanjerar P-O.
Videofilmen är tagen 2010-02-20.
Åh, P-O!
När jag träffade honom först innan han presenterade sig motvilligt trodde jag att han skulle heta Bernhard eller något liknande, men icke! När vi inledde ett samtal var han så bitter och skrattlös och allt var skit och mer därtill. Men vad som jag trodde var en dialog blev en av hans föreställningar, han höll låda. Han berättade om att en: "Misantrop det är en...", så glömde han bort sig och man fick inte avbryta honom då han tänkte. Jag väntade en bra stund innan han återupptog: "En misantrop, det är, det är en bitter romantiker". Vidare sa han att han skulle hoppa ut framför tåget på Burlövs station den tjugonde april 2010. Detta gjordes inte. Under en av hans vistelser på Fregattens uteservering hade han en bok vars titel löd något så här: "Vad man gör om man har liten kuk".
Näst senaste gången jag såg honom var under Malmöfestivalen 2011 läsandes en bok vid en busshållplats på Gustav Adolfs torg. Då hade han löpt amok! Nu hade han gottat in sig i bohemstilen och ett hårsvall med allt vad en tunnhårig kunde uppbåda fanns ned till axlarna. Skägget hade en längd och tjocklek värdig en taliban. En månad senare såg jag honom pratandes med två väldigt unga kvinnor på Davidshallsgatan. Fortfarande utan en uppryckning i ansiktsregionen.
Åter till mitt senaste besök. Jag drack och köpte olika bier utefter kvällen led. Bredvid mig satt en ung polska i början av de tjugo och en äldre svensk framtung herre runt de sextio. De verkade vara ett par, ville inte prata med någon av de.
Till min räddning kom ett svenskt par i fyrtioårsåldern. Vi löste korsord tillsammans och hade det mysigt, allt medan Melodifestivalen spelades upp på televisionsapparaten bakom Roman. Vi hade ett gott utbyte och till sist utbrast kvinnan: "Jag har en son som är tjugofem, jag hoppas att han blir exakt som du när han blir lika gammal som dig". Lite rörd blev jag. De ska ta över Grottan senare detta år.
Men sedan kom Eve! Ewe eller vad fan han heter. Om det är ett kortnamn för Evert vet jag inte, måste fråga honom. Denna man! Han är en gudom i jeansklädsel! Han kom, han beställde rödvin för nittio kronor till två unga tjejer och han bar upp sitt jeanstyg med viss värdighet. Han har varit arbetslös i ett år nu och inte ser det bättre ut. Men med sin frisyr hämtad från 70-/80-talet kan han nog få en nostalgisk kvinna på fall. Han har ett välkammat över axeln-hår i ljus och brun nyans.
Tack för att ni finns Fregatten! Jag gillar att komma in till er och känna mig som vem som helst utan att behöva gå i svaromål för just detta. Det är så uppfriskande att komma in ert anspråkslösa blåshål och beställa en bier så pretentionslöst. Räkna med mig i ert framtida samarbete.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Mitt efterlängtade kort från Skånetrafiken anlände! Med ett saldo som inte översteg en tia fick jag ett brev skickat till mig. I den fanns ett papper med information, ett nytt kort med tillhörande plastficka och ett utskrivet kvitto. Allt detta uppskattar jag har kostat en nätt liten summa om en person har tvingats göra sig det omaket. Inte nog med det ska jag skicka det returnerbara kuvertet och fortsätta denna kostbara strid. I pengar och tid för Skånetrafiken. Tid och känslor för mig.
För att glömma det åkte jag till Fregatten vid värnhem. De måste vara minst sagt nöjda då de står som ensam pub i Malmö med maritimt tema efter Cutty Sarks ledsamma sorti. Tyvärr blev det inget pianospelande den här gången eftersom den 78-åriga italienaren förmodligen hade lagts in på sjukhus. Enligt personalen ringer han alltid in om han inte kan komma och det hade han inte gjort. Antingen det eller så är han död. Han hade tidigare spelat på Via veneto i tio år. Mitt bästa minne av honom är när han ackompanjerar P-O.
Videofilmen är tagen 2010-02-20.
När jag träffade honom först innan han presenterade sig motvilligt trodde jag att han skulle heta Bernhard eller något liknande, men icke! När vi inledde ett samtal var han så bitter och skrattlös och allt var skit och mer därtill. Men vad som jag trodde var en dialog blev en av hans föreställningar, han höll låda. Han berättade om att en: "Misantrop det är en...", så glömde han bort sig och man fick inte avbryta honom då han tänkte. Jag väntade en bra stund innan han återupptog: "En misantrop, det är, det är en bitter romantiker". Vidare sa han att han skulle hoppa ut framför tåget på Burlövs station den tjugonde april 2010. Detta gjordes inte. Under en av hans vistelser på Fregattens uteservering hade han en bok vars titel löd något så här: "Vad man gör om man har liten kuk".
Näst senaste gången jag såg honom var under Malmöfestivalen 2011 läsandes en bok vid en busshållplats på Gustav Adolfs torg. Då hade han löpt amok! Nu hade han gottat in sig i bohemstilen och ett hårsvall med allt vad en tunnhårig kunde uppbåda fanns ned till axlarna. Skägget hade en längd och tjocklek värdig en taliban. En månad senare såg jag honom pratandes med två väldigt unga kvinnor på Davidshallsgatan. Fortfarande utan en uppryckning i ansiktsregionen.
Åter till mitt senaste besök. Jag drack och köpte olika bier utefter kvällen led. Bredvid mig satt en ung polska i början av de tjugo och en äldre svensk framtung herre runt de sextio. De verkade vara ett par, ville inte prata med någon av de.
Till min räddning kom ett svenskt par i fyrtioårsåldern. Vi löste korsord tillsammans och hade det mysigt, allt medan Melodifestivalen spelades upp på televisionsapparaten bakom Roman. Vi hade ett gott utbyte och till sist utbrast kvinnan: "Jag har en son som är tjugofem, jag hoppas att han blir exakt som du när han blir lika gammal som dig". Lite rörd blev jag. De ska ta över Grottan senare detta år.
Men sedan kom Eve! Ewe eller vad fan han heter. Om det är ett kortnamn för Evert vet jag inte, måste fråga honom. Denna man! Han är en gudom i jeansklädsel! Han kom, han beställde rödvin för nittio kronor till två unga tjejer och han bar upp sitt jeanstyg med viss värdighet. Han har varit arbetslös i ett år nu och inte ser det bättre ut. Men med sin frisyr hämtad från 70-/80-talet kan han nog få en nostalgisk kvinna på fall. Han har ett välkammat över axeln-hår i ljus och brun nyans.
Tack för att ni finns Fregatten! Jag gillar att komma in till er och känna mig som vem som helst utan att behöva gå i svaromål för just detta. Det är så uppfriskande att komma in ert anspråkslösa blåshål och beställa en bier så pretentionslöst. Räkna med mig i ert framtida samarbete.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Mitt efterlängtade kort från Skånetrafiken anlände! Med ett saldo som inte översteg en tia fick jag ett brev skickat till mig. I den fanns ett papper med information, ett nytt kort med tillhörande plastficka och ett utskrivet kvitto. Allt detta uppskattar jag har kostat en nätt liten summa om en person har tvingats göra sig det omaket. Inte nog med det ska jag skicka det returnerbara kuvertet och fortsätta denna kostbara strid. I pengar och tid för Skånetrafiken. Tid och känslor för mig.
torsdag 2 februari 2012
Malmös finaste
Under onsdagen gick jag ut. Denna gång med föresatsen att dricka till skillnad från söndagen då jag egentligen skulle gå på orgelkonsert i S:t Petri kyrka. Skulle prova min nyuppgjorda plan!
Min dryckesbana påbörjades på Gallia vid Södervärn eftersom jag ville underhålla vår relation. Där blev det två bier tappat av en ny flicka som den fule smålänningen hade hittat. Allt är bättre än Diana. Det var en del stamgäster där: Rasmus, Galliabögen, Gunilla och några andra jag inte minns namnen på. Finskbögen hade låtit ansiktshåren växa till sig fastän han inte hade en värdig skäggväxt. De kala obevuxna fläckar gjorde hans mindre tappra försök till en hemsk syn. Rasmus verkade het på Gunilla trots hennes trettio fler levnadsår. Han försökte på ett skämtsamt vis komma till Gunilla och erbjöd henne glass med päronsmak från sin kran. De skrattade bort det men jag såg på Rasmus att han blev ledsen. Sedan tog han fel på dagarna och trodde det var en torsdag och när han fick reda på att det var onsdag:
"Öh, då är det ju för fan lill-lördag". På det viset rättfärdigade han sitt drickande.
Två andra stamgäster pratade om zebror och galtspenar. Jag gick vidare.
Till Spice.
Började med att pissa i papperskorgen i toaletten sedan köpte jag en Newcastle brown ale som jag drack medan jag lyssnade på samtal och tittade runt. Sportbaren med flertalet televisionsapparater bjöd på fotboll vilket inte är något intressant för mig. Mittemot mig satt ett väninnepar som jag hade kunnat tänka mig att spänna på. Bredvid mig satt två läderemotionella trettioåringar och pratade om att åka till Thailand, det lät absurt när jag hörde de säga det. Jag stack.
Till Square Side, igen.
Köpte mig en Falcon som de hade höjt med tre kronor till det inte så facila priset av trettioåtta kronor! Ändå blev det tre stycken bier där. Lyssnade på en negress som pratade med en vit man och sa att hon ville ha "a weatherbeaten man". Jag log brett och vi skrattade hjärtligt tillsammans. Hon gick tillbaka till sina två negresskompisar. Richard kom och satte sig vid samma bord och han berättade högt och brett om hur han hade haft ihopa det med två konstkvinnor. En när han var sjutton och hon ganska så mycket äldre och han gillade henne för hon hade skrivit en avhandling om gotisk litteratur. Helt apropå vände han sig mot mig. Jag satt en bit bort och han frågade mig vem jag var. En man gick till toaletten väldigt många gånger. Han hade toppluva och bar hela tiden sin företagsjacka inhomhus, på den stod det: Malmö Industri och Skeppshjälp. En liten rödhårig man kom och frågade mig vem jag var och jag presenterade mig. Han berättade att han bodde i Hörby och hade hälsat på sina föräldrar här men att han pendlar till denna pub, en genuin stamgäst. En cirka femtioårig man med utländskt utseende stirrade på mig. Jag gick vidare.
Balthazar. Drack en dubbel bock och mötte Hommy Sk och vi hade en god pratstund, den persiska bögen är faktiskt trevlig. Han hade tydligen slutat med att ta in plattevändare. Musiken var ändå god och jag berömde honom för hans fina urval av elektroniska låtar. Flera gånger bättre än alla pretentiösa väljare med egoistiska motiv. Sedan fick jag prata med en glad jugoslav och fastän inte mycket blev sagt hade vi ett gott utbyte utan tråkig avslutning. Men jag ville ha något annat.
Debaser. Tidigare under kvällen tittade jag på dygnetrunt.se vad dödsstaden Malmö kunde erbjuda. Se hur Turning Torso vrider sig av smärta inför allt elände. Konserten de hade innan jag kom var inget jag missade. Jag kom dit när de hade stängt till det andra utrymmet och det kändes väldigt rumphugget. Köpte en Hof. En engelsktalande man med turban kom och frågade mig vad som gällde med fördraget och jag berättade om att det inte kommer att öppnas efter att bartendern fick samma fråga av mig. Tipsade honom om Babel i stället. Musiken var inget vidare trots att jag har vaga minnesbilder av att jag dansade. Vad jag däremot kommer ihåg är att jag gick fram till en man bredvid dj-uppställningen. På min bästa mockneydialekt frågade jag honom om när de skulle öppna gardinerna och vem som skulle välja låtar.
"Who is going to play?" frågade jag.
"She is", svarade han och pekade på kvinnan.
"What! Are you having a laugh, a woman?"
"Yeah, welcome to Sweden".
Bevisligen har jag blivit så duktig på att härma arbetarengelska till den grad att jag inte ertappas. Det tackar jag alla goda engelska drama- och komediserier. I det närmaste "Downton Abbey" och "Fresh Meat" som har hjälpt mig i form.
På hemvägen gick jag till Babel men det var stängt.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Träffade en man som skrockar åt allt. Vet av egen erfarenhet att jag skrattar mer åt komediprogram och annat då jag är bakfull. Segment som inte jag ens log åt skrattar jag ljudligt till då. Vet inte om det är för att man förstår bättre men min teori är att man blir dummare och inte har tid att kritisera eller värdera saker när det händer. Att få denna man att skratta är inget man höjer armarna åt. Det är ingen bedrift. Han är i ett ständigt tillstånd av att emulera en bakfylla. Till slut blir det jobbigt då man inte kan föra ett gott samtal utan att behöva censurera sig själv för att förhindra det omdömeslösa skrattet.
Läste om en man som sa att han var 99% säker om inte 100%. Ha.
Min dryckesbana påbörjades på Gallia vid Södervärn eftersom jag ville underhålla vår relation. Där blev det två bier tappat av en ny flicka som den fule smålänningen hade hittat. Allt är bättre än Diana. Det var en del stamgäster där: Rasmus, Galliabögen, Gunilla och några andra jag inte minns namnen på. Finskbögen hade låtit ansiktshåren växa till sig fastän han inte hade en värdig skäggväxt. De kala obevuxna fläckar gjorde hans mindre tappra försök till en hemsk syn. Rasmus verkade het på Gunilla trots hennes trettio fler levnadsår. Han försökte på ett skämtsamt vis komma till Gunilla och erbjöd henne glass med päronsmak från sin kran. De skrattade bort det men jag såg på Rasmus att han blev ledsen. Sedan tog han fel på dagarna och trodde det var en torsdag och när han fick reda på att det var onsdag:
"Öh, då är det ju för fan lill-lördag". På det viset rättfärdigade han sitt drickande.
Två andra stamgäster pratade om zebror och galtspenar. Jag gick vidare.
Till Spice.
Började med att pissa i papperskorgen i toaletten sedan köpte jag en Newcastle brown ale som jag drack medan jag lyssnade på samtal och tittade runt. Sportbaren med flertalet televisionsapparater bjöd på fotboll vilket inte är något intressant för mig. Mittemot mig satt ett väninnepar som jag hade kunnat tänka mig att spänna på. Bredvid mig satt två läderemotionella trettioåringar och pratade om att åka till Thailand, det lät absurt när jag hörde de säga det. Jag stack.
Till Square Side, igen.
Köpte mig en Falcon som de hade höjt med tre kronor till det inte så facila priset av trettioåtta kronor! Ändå blev det tre stycken bier där. Lyssnade på en negress som pratade med en vit man och sa att hon ville ha "a weatherbeaten man". Jag log brett och vi skrattade hjärtligt tillsammans. Hon gick tillbaka till sina två negresskompisar. Richard kom och satte sig vid samma bord och han berättade högt och brett om hur han hade haft ihopa det med två konstkvinnor. En när han var sjutton och hon ganska så mycket äldre och han gillade henne för hon hade skrivit en avhandling om gotisk litteratur. Helt apropå vände han sig mot mig. Jag satt en bit bort och han frågade mig vem jag var. En man gick till toaletten väldigt många gånger. Han hade toppluva och bar hela tiden sin företagsjacka inhomhus, på den stod det: Malmö Industri och Skeppshjälp. En liten rödhårig man kom och frågade mig vem jag var och jag presenterade mig. Han berättade att han bodde i Hörby och hade hälsat på sina föräldrar här men att han pendlar till denna pub, en genuin stamgäst. En cirka femtioårig man med utländskt utseende stirrade på mig. Jag gick vidare.
Balthazar. Drack en dubbel bock och mötte Hommy Sk och vi hade en god pratstund, den persiska bögen är faktiskt trevlig. Han hade tydligen slutat med att ta in plattevändare. Musiken var ändå god och jag berömde honom för hans fina urval av elektroniska låtar. Flera gånger bättre än alla pretentiösa väljare med egoistiska motiv. Sedan fick jag prata med en glad jugoslav och fastän inte mycket blev sagt hade vi ett gott utbyte utan tråkig avslutning. Men jag ville ha något annat.
Debaser. Tidigare under kvällen tittade jag på dygnetrunt.se vad dödsstaden Malmö kunde erbjuda. Se hur Turning Torso vrider sig av smärta inför allt elände. Konserten de hade innan jag kom var inget jag missade. Jag kom dit när de hade stängt till det andra utrymmet och det kändes väldigt rumphugget. Köpte en Hof. En engelsktalande man med turban kom och frågade mig vad som gällde med fördraget och jag berättade om att det inte kommer att öppnas efter att bartendern fick samma fråga av mig. Tipsade honom om Babel i stället. Musiken var inget vidare trots att jag har vaga minnesbilder av att jag dansade. Vad jag däremot kommer ihåg är att jag gick fram till en man bredvid dj-uppställningen. På min bästa mockneydialekt frågade jag honom om när de skulle öppna gardinerna och vem som skulle välja låtar.
"Who is going to play?" frågade jag.
"She is", svarade han och pekade på kvinnan.
"What! Are you having a laugh, a woman?"
"Yeah, welcome to Sweden".
Bevisligen har jag blivit så duktig på att härma arbetarengelska till den grad att jag inte ertappas. Det tackar jag alla goda engelska drama- och komediserier. I det närmaste "Downton Abbey" och "Fresh Meat" som har hjälpt mig i form.
På hemvägen gick jag till Babel men det var stängt.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Träffade en man som skrockar åt allt. Vet av egen erfarenhet att jag skrattar mer åt komediprogram och annat då jag är bakfull. Segment som inte jag ens log åt skrattar jag ljudligt till då. Vet inte om det är för att man förstår bättre men min teori är att man blir dummare och inte har tid att kritisera eller värdera saker när det händer. Att få denna man att skratta är inget man höjer armarna åt. Det är ingen bedrift. Han är i ett ständigt tillstånd av att emulera en bakfylla. Till slut blir det jobbigt då man inte kan föra ett gott samtal utan att behöva censurera sig själv för att förhindra det omdömeslösa skrattet.
Läste om en man som sa att han var 99% säker om inte 100%. Ha.
onsdag 1 februari 2012
2011 - 2012
Hur ska man summera 2011?
Blev lämnad av megäran.
Det var året som jag drack som aldrig förr har gjorts i mitt sketna liv.
Ekonomin tog stryk från flera håll.
Var ute nästan alla dagar i veckan. Ingen dag diskriminerades.
Bakfullhet och röda ögon var en vanlig syn.
Drack hemma väldigt ofta och på jobbet.
En del obsceniteter företogs.
Män flockades kring mig.
0 kvinnor.
2012, vilket föremål ska du gumpknulla mig med?
Ogärna är ett milt ord för hur jag känner när jag skriver att jag inte vill se 2011 repriseras. Jag ska göra allt av min återstående makt och tillskansa ännu mer kraft till att mota alla hemskheter. Livet består tyvärr inte endast av att kunna avvärja allsköns tråkigheter. Nej enligt den rådande världsmodellen måste man hitta en partner att hålla hand med genom den onödiga smärtan. Också jag är förgiftad av detta söta prat. Elva återstående månader förbehållet uppstyrning. Just nu ser jag en gnutta hopp, det kan ändras med tiden. Snart är jag tillbaka med en ny harang om hur allt är piss i munnen och ingen vill ha mig med mera. Däremot är det en för stunden liten positiv person som vill säga sitt men överröstas av den negativa pöbeln. Han får en smula tid till att tala sedan kommer han att lynchas.
Jag måste komma tillrätta med legeringen i kroppen och låta den smältas ned för att sedan komma tillbaka som en renare och starkare människa. Mina planer är således:
Vill inte skriva att jag kommer att sluta dricka, därför gör jag inte det. 2012 kommer också i fortsättningen att bjuda på små, ovärdiga, hemma-, stora, ute-, sunk-, tråkiga, snedfyllor. Det räcker med att jag har lyckats fimpa och kastat snusdosan. Att vara hemma och inte göra något av långsiktigt värde gör att glädjen i dessa kortvariga ämnen avtar efter en tid.
Männen måste bort, hur?
Det kan vara givande att prata med dessa korvkompisar. Anledningen till varför jag pratar med män är för att det är lätt för mig och jag känner mig säker. Vi knyter an tämligen snabbt. Att de sedan har andra planer för mig är inget jag kan göra något åt. Därför måste jag börja prata med kvinnor jag egentligen inte har ett intresse av. Jag vet att det inte behöver vara något nyskapande eller revolutionerande man behöver säga. Det är intresset som ska bäras fram och så länge det inte är allför äckliga ordbärare tror jag det går vederbörande till mötes. Blygd framför blyghet ska vara mitt motto för tjugohundratolv.
Var ska jag hitta villiga slidväggar?
Nätet är inget som har gett mig vad jag har stoppat in. Det innebär fler och större fyllor då jag måste ha dessa nödvändiga medel till att utveckla orden för de eftertraktade kvinnorna. ABF-kurser har företagits. Likaså engagemang rörande humanitär verksamhet. Dessa har ej heller hjälpt mig. Men hur mycket störde man sig inte på "Gråben och Hjulben" och hur Gråben aldrig förfinade sina fällor och tekniker? Jag får inte förkasta använda förslag. Är det något jag har missat, isåfall vad? Kan jag ändra något och därmed råda över en fittbärare utan direkta monetära förflyttningar i samband med sexakten? Frågan jag inte bör ställa mig är: Hade jag som förälder velat ha mig själv som svärson? Då kommer det aldrig gå.
Nej mycket har egentligen inte ändrat sig i Ronny Grosders universa.
När ekonomin har kommit på stadig grund (det vill säga när jag inte har hunnit supa upp allt), ska jag uppdatera min klädpark och kanske dessförinnan ändra min kroppsform. Något jag inte vill men måste i en fördömande och kall omgivning. Fungerar inget av detta måste nog en styck munhåla hyras, för ett köp är det inte. Är jag riktigt dålig kanske också en fetta. Om mitt tillstånd är åt helvete blir det sketan. Jag gillar inte ens det hålet men hade villigt offrat min olust inför det till förmån för mitt välmående när det kommer till att förnedra kvinnosläktet.
Blev lämnad av megäran.
Det var året som jag drack som aldrig förr har gjorts i mitt sketna liv.
Ekonomin tog stryk från flera håll.
Var ute nästan alla dagar i veckan. Ingen dag diskriminerades.
Bakfullhet och röda ögon var en vanlig syn.
Drack hemma väldigt ofta och på jobbet.
En del obsceniteter företogs.
Män flockades kring mig.
0 kvinnor.
2012, vilket föremål ska du gumpknulla mig med?
Ogärna är ett milt ord för hur jag känner när jag skriver att jag inte vill se 2011 repriseras. Jag ska göra allt av min återstående makt och tillskansa ännu mer kraft till att mota alla hemskheter. Livet består tyvärr inte endast av att kunna avvärja allsköns tråkigheter. Nej enligt den rådande världsmodellen måste man hitta en partner att hålla hand med genom den onödiga smärtan. Också jag är förgiftad av detta söta prat. Elva återstående månader förbehållet uppstyrning. Just nu ser jag en gnutta hopp, det kan ändras med tiden. Snart är jag tillbaka med en ny harang om hur allt är piss i munnen och ingen vill ha mig med mera. Däremot är det en för stunden liten positiv person som vill säga sitt men överröstas av den negativa pöbeln. Han får en smula tid till att tala sedan kommer han att lynchas.
Jag måste komma tillrätta med legeringen i kroppen och låta den smältas ned för att sedan komma tillbaka som en renare och starkare människa. Mina planer är således:
Vill inte skriva att jag kommer att sluta dricka, därför gör jag inte det. 2012 kommer också i fortsättningen att bjuda på små, ovärdiga, hemma-, stora, ute-, sunk-, tråkiga, snedfyllor. Det räcker med att jag har lyckats fimpa och kastat snusdosan. Att vara hemma och inte göra något av långsiktigt värde gör att glädjen i dessa kortvariga ämnen avtar efter en tid.
Männen måste bort, hur?
Det kan vara givande att prata med dessa korvkompisar. Anledningen till varför jag pratar med män är för att det är lätt för mig och jag känner mig säker. Vi knyter an tämligen snabbt. Att de sedan har andra planer för mig är inget jag kan göra något åt. Därför måste jag börja prata med kvinnor jag egentligen inte har ett intresse av. Jag vet att det inte behöver vara något nyskapande eller revolutionerande man behöver säga. Det är intresset som ska bäras fram och så länge det inte är allför äckliga ordbärare tror jag det går vederbörande till mötes. Blygd framför blyghet ska vara mitt motto för tjugohundratolv.
Var ska jag hitta villiga slidväggar?
Nätet är inget som har gett mig vad jag har stoppat in. Det innebär fler och större fyllor då jag måste ha dessa nödvändiga medel till att utveckla orden för de eftertraktade kvinnorna. ABF-kurser har företagits. Likaså engagemang rörande humanitär verksamhet. Dessa har ej heller hjälpt mig. Men hur mycket störde man sig inte på "Gråben och Hjulben" och hur Gråben aldrig förfinade sina fällor och tekniker? Jag får inte förkasta använda förslag. Är det något jag har missat, isåfall vad? Kan jag ändra något och därmed råda över en fittbärare utan direkta monetära förflyttningar i samband med sexakten? Frågan jag inte bör ställa mig är: Hade jag som förälder velat ha mig själv som svärson? Då kommer det aldrig gå.
Nej mycket har egentligen inte ändrat sig i Ronny Grosders universa.
När ekonomin har kommit på stadig grund (det vill säga när jag inte har hunnit supa upp allt), ska jag uppdatera min klädpark och kanske dessförinnan ändra min kroppsform. Något jag inte vill men måste i en fördömande och kall omgivning. Fungerar inget av detta måste nog en styck munhåla hyras, för ett köp är det inte. Är jag riktigt dålig kanske också en fetta. Om mitt tillstånd är åt helvete blir det sketan. Jag gillar inte ens det hålet men hade villigt offrat min olust inför det till förmån för mitt välmående när det kommer till att förnedra kvinnosläktet.
tisdag 31 januari 2012
Bier och hat
Skånetrafiken befäster sin plats på min lista.
Jag väntade, väntade och väntade på ett svar från deras, troligtvis överbelastade personal. Icke. Jag är argtrött på deras arrogans. Så blir det i en tämligen konkurrensfri verksamhet och med i det närmaste kartellbildningar. För vem känner en omedelbar skillnad i uppvaktning av dessa så kallade konkurrerande bolag? Än så länge vet jag inte hur jag med större medel ska ta mig an besten Skånetrafiken.
Till en början kommer jag att basunera ut skillnaden i pris för Jojo-kortet som inte kommer konsumenten till dels. Jojo-kortet kostar rent för mycket att ladda. Något är väldigt fel om jag kan gå till sju elva-affären och handla ett nytt kort av en fysisk person i en fysisk butik och veta att de också ska ha sin rättmätiga del. I stället för att blidka kunden som gör lejonparten av jobbet genom att ladda kortet digitalt kör Skånetrafiken upp knytnäven med hånleende. Fortfarande ska de ha tvåhundra kronor för att jag som konsument hjälper till. Hädanefter ska jag enbart köpa nya kort på Pressbyrån eller Seven eleven och sedan spärra kort lite slumpartat allteftersom jag inhandlar nya. Eftersom spärrningen är gratis och man får ett nytt kort hemskickat. Skånetrafiken, ni har fått, om inte mäktig så väl en jobbig, envis, äcklig, fiende driven av hat. Att det är lättare med mindre och tätare höjningar när de inte behöver stegra med en krona varenda gång gör mig också förbannad.
Går åt sidan från mitt hat för Skånetrafiken till mitt kvinnohat.
Stod hemma en söndagkväll och kände att jag ville lite ut. Det blev en sjutimmarspubrunda och möte med en del människor. Män. Började försiktigt med två bier på Metro efter att Gallia inte hade några lediga sittplatser. Inget höll mig kvar på Metro. En skäggvanprydd man trettioårsåldern satt vid bardisken och ondgjorde sig över allt han läste i tidningen. Folket som går dit, jag undantagen, ska vara så jävliga trendiga men ändå ha någon sorts laissez fairez-attityd och pekfinger mot etablissemanget. Plastmänniskor med konstgjorda ideal och fuskbyggda åsikter. Drar mig för att gå dit.
Det blev två snabba på Brogatan. Brogatans eget spöke, den fetlagda mannen med det vitkrulliga burret satt ensam men jag ignorerade honom aktivt genom att vända honom ryggen. På toaletten lämnade jag en porrtidning: Aktuellt med tillhörande DVD. Skrev "Från Ronny Grosder" och la den bakom toalettlocket och hoppades att mottagaren skulle låta sig väl smaka. En mobilpratande man störde mig därför gick jag vidare till Bullen där inga sådana manicker tillåts. Kom i samspråk med ett par och därför blev det två bier samt ett glas rosé och kanske något till. Trots ett meningsfullt utbyte ville jag ha något annat. Tackade mina vänner för stunden och gick till "The Bishops Arms". Köpte en London pride och satte mig bredvid en man som verkade ensam. Maskinoperatören på arbetsresa var jättetrevlig och rolig och vi hade det så skojsigt. Ja det var så skojsigt att när puben stängde gick vi till hans hotell och lobbyn för att ta en eller två bier till. Tackar honom för att han inte hade tankar på sodomi. Han sa:
"Bara så du vet är jag inte homosexuell".
"Nej det är bra, inte jag heller", sa jag.
Vi drack bier som han bjöd på. Ständigt dessa män som bjuder mig på bier, jag är inte ett bierluder.
Fick hans visitkort men kommer inte ihåg varför. Ville han ha sällskap den återstående veckan eller hur var det? Spelade han gentleman, dubbelspelade han, var han falsk? Jag vet inte. Vad jag vet är att dagen som mötte mig därpå var av en obarmhärtig natur.
Jag väntade, väntade och väntade på ett svar från deras, troligtvis överbelastade personal. Icke. Jag är argtrött på deras arrogans. Så blir det i en tämligen konkurrensfri verksamhet och med i det närmaste kartellbildningar. För vem känner en omedelbar skillnad i uppvaktning av dessa så kallade konkurrerande bolag? Än så länge vet jag inte hur jag med större medel ska ta mig an besten Skånetrafiken.
Till en början kommer jag att basunera ut skillnaden i pris för Jojo-kortet som inte kommer konsumenten till dels. Jojo-kortet kostar rent för mycket att ladda. Något är väldigt fel om jag kan gå till sju elva-affären och handla ett nytt kort av en fysisk person i en fysisk butik och veta att de också ska ha sin rättmätiga del. I stället för att blidka kunden som gör lejonparten av jobbet genom att ladda kortet digitalt kör Skånetrafiken upp knytnäven med hånleende. Fortfarande ska de ha tvåhundra kronor för att jag som konsument hjälper till. Hädanefter ska jag enbart köpa nya kort på Pressbyrån eller Seven eleven och sedan spärra kort lite slumpartat allteftersom jag inhandlar nya. Eftersom spärrningen är gratis och man får ett nytt kort hemskickat. Skånetrafiken, ni har fått, om inte mäktig så väl en jobbig, envis, äcklig, fiende driven av hat. Att det är lättare med mindre och tätare höjningar när de inte behöver stegra med en krona varenda gång gör mig också förbannad.
Går åt sidan från mitt hat för Skånetrafiken till mitt kvinnohat.
Stod hemma en söndagkväll och kände att jag ville lite ut. Det blev en sjutimmarspubrunda och möte med en del människor. Män. Började försiktigt med två bier på Metro efter att Gallia inte hade några lediga sittplatser. Inget höll mig kvar på Metro. En skäggvanprydd man trettioårsåldern satt vid bardisken och ondgjorde sig över allt han läste i tidningen. Folket som går dit, jag undantagen, ska vara så jävliga trendiga men ändå ha någon sorts laissez fairez-attityd och pekfinger mot etablissemanget. Plastmänniskor med konstgjorda ideal och fuskbyggda åsikter. Drar mig för att gå dit.
Det blev två snabba på Brogatan. Brogatans eget spöke, den fetlagda mannen med det vitkrulliga burret satt ensam men jag ignorerade honom aktivt genom att vända honom ryggen. På toaletten lämnade jag en porrtidning: Aktuellt med tillhörande DVD. Skrev "Från Ronny Grosder" och la den bakom toalettlocket och hoppades att mottagaren skulle låta sig väl smaka. En mobilpratande man störde mig därför gick jag vidare till Bullen där inga sådana manicker tillåts. Kom i samspråk med ett par och därför blev det två bier samt ett glas rosé och kanske något till. Trots ett meningsfullt utbyte ville jag ha något annat. Tackade mina vänner för stunden och gick till "The Bishops Arms". Köpte en London pride och satte mig bredvid en man som verkade ensam. Maskinoperatören på arbetsresa var jättetrevlig och rolig och vi hade det så skojsigt. Ja det var så skojsigt att när puben stängde gick vi till hans hotell och lobbyn för att ta en eller två bier till. Tackar honom för att han inte hade tankar på sodomi. Han sa:
"Bara så du vet är jag inte homosexuell".
"Nej det är bra, inte jag heller", sa jag.
Vi drack bier som han bjöd på. Ständigt dessa män som bjuder mig på bier, jag är inte ett bierluder.
Fick hans visitkort men kommer inte ihåg varför. Ville han ha sällskap den återstående veckan eller hur var det? Spelade han gentleman, dubbelspelade han, var han falsk? Jag vet inte. Vad jag vet är att dagen som mötte mig därpå var av en obarmhärtig natur.
söndag 22 januari 2012
Öppet brev till skånetrafiken
Hej Skånetrafiken!
Ni ska ha många otack för att ni har lyckats hamna på min köttarlista. Ni är i dåligt sällskap:
Malmö stadsteater
Pär Thörn
Swing Inn
Kalle Lind
Kvinnor
Som många vet ska jag kötta hela ert jävla etablissemang. Detta gäller alla på den icke stenristade - den ständigt växande- listan.
För många gånger har jag använt mig av ert monopoliserade "samhällsförhöjande" medel att förflytta mig i staden. Med en alltid så stor avsmak och själväcklande efter avslutad färd drar jag mig alla gånger innan jag stegar på era färdmedel. Hur kan ett nytt tvåhundrakronorsladdat Jojo-kort kosta lika mycket som en påfyllning på ett befintligt?
Jag försatte mig själv i en prekär situation då jag inte hade registrerat mitt kontantkort som betalningsmedel. Ej heller var mitt Jojo-kort passande då den inte hade fullödig mängd pengar på sig. Vad göra? För att registrera mitt kontantkort krävdes tre dagar av Comviq med postgång. Kortladdning skulle ta som högst tjugofyra timmar och enligt egen utsago minst tio. Min lott blev att gå till stan för att handla ett nytt kort.
* Otrevliga, okunniga chaufförer kan man tro att de får betalt för att se sura ut.
* Man kan inte ställa klockan efter era ankomster.
* Sunkigt
* Högljutt folk
* Trångt
* Tar lång tid
Nu till min hatiskt upprepade fråga:
Hur in i Häljarp kan ett nytt kort med tvåhundra kronor påladdat kosta lika mycket som en påfyllning av tvåhundra kronor på mitt nuvarande! Köpte mitt nya kort på Seven Eleven. Hur många pengar ska de ha, tio, tjugo, mer? Vad kostar det att producera ett nytt kort med plastficka och allt, tio, tjugo? Vad kostar det att transportera ett rörbart kort till affären, tio tjugo?
I min stillhet undrar jag fortfarande var mina pengar tar vägen då jag online betalar exakt samma summa som jag får instoppade på mitt kort. För att säkerställa ett svar från kollektivintelligentian skickade jag ett mail och hoppas på en uppföljning från desamma.
Vilket är incitamentet för att jag ska ladda mitt kort i stället för att köpa ett nytt?
Ni ska ha många otack för att ni har lyckats hamna på min köttarlista. Ni är i dåligt sällskap:
Malmö stadsteater
Pär Thörn
Swing Inn
Kalle Lind
Kvinnor
Som många vet ska jag kötta hela ert jävla etablissemang. Detta gäller alla på den icke stenristade - den ständigt växande- listan.
För många gånger har jag använt mig av ert monopoliserade "samhällsförhöjande" medel att förflytta mig i staden. Med en alltid så stor avsmak och själväcklande efter avslutad färd drar jag mig alla gånger innan jag stegar på era färdmedel. Hur kan ett nytt tvåhundrakronorsladdat Jojo-kort kosta lika mycket som en påfyllning på ett befintligt?
Jag försatte mig själv i en prekär situation då jag inte hade registrerat mitt kontantkort som betalningsmedel. Ej heller var mitt Jojo-kort passande då den inte hade fullödig mängd pengar på sig. Vad göra? För att registrera mitt kontantkort krävdes tre dagar av Comviq med postgång. Kortladdning skulle ta som högst tjugofyra timmar och enligt egen utsago minst tio. Min lott blev att gå till stan för att handla ett nytt kort.
* Otrevliga, okunniga chaufförer kan man tro att de får betalt för att se sura ut.
* Man kan inte ställa klockan efter era ankomster.
* Sunkigt
* Högljutt folk
* Trångt
* Tar lång tid
Nu till min hatiskt upprepade fråga:
Hur in i Häljarp kan ett nytt kort med tvåhundra kronor påladdat kosta lika mycket som en påfyllning av tvåhundra kronor på mitt nuvarande! Köpte mitt nya kort på Seven Eleven. Hur många pengar ska de ha, tio, tjugo, mer? Vad kostar det att producera ett nytt kort med plastficka och allt, tio, tjugo? Vad kostar det att transportera ett rörbart kort till affären, tio tjugo?
I min stillhet undrar jag fortfarande var mina pengar tar vägen då jag online betalar exakt samma summa som jag får instoppade på mitt kort. För att säkerställa ett svar från kollektivintelligentian skickade jag ett mail och hoppas på en uppföljning från desamma.
Vilket är incitamentet för att jag ska ladda mitt kort i stället för att köpa ett nytt?
måndag 16 januari 2012
Ogillar det oskäliga skämtet Timbuktu
Blev så arg när jag såg honom dra ner ett god klädstil till marken genom att defekera och urinera på det och vidare att han vinner på sin ploj, lättsamhet och förlöjligande.
Läste att "Timbuktu" eller "Jason Diakité" som han också kallas men något jag tvivlar på är hans riktiga namn - båda personerna bakom namnen innehar en stor portion oäkthet stämplat på sig. Trots det blev han utsedd till Sveriges bäst välklädda man 2011. Som nybliven trettiosjuåring mottog han priset iförd en grå kostym med tillhörande väst, blå skjorta, fluga med vita prickar på röd botten och en hiskelig näsduk i bröstfickan. Med en plattfrisyr och lockar salivslickade nedåt pannan samt hans tangorabatt gör det hela till ett utstuderat spektakel. Något som inte passar på honom. Don efter person, någon?
Hur väljer man pristagare, egentligen? Är det enbart en uppsättning kläder som beräknas? En annan bild då han uppbar samma stil är från Klaffbron, september 2011. Nu har han ett ordnat kaos utan tillsatser som frisyr. Bytte sin blåa mot en vit skjorta. Däremot hade han likadan fluga, röd och vitprickig och matchande näsduk i bröstfickan, (osmakligt) och något som liknade en livrem (han säger säkert skärp), rött till färgen. Kostymen var ingen skön sak att se på. En brunblank kostym med tillhörande väst. För sig inget uppseendeväckande. I synergi med "Timbuktu" blir det så vedervärdigt att se på att man söker närmaste urgröpningsobjekt för att borttaga ögonen.
Skulle någon med liknande klädstil vinna hade jag hellre valt Måns Zelmerlöv som faktiskt kunde bära upp sin fluga under sina Allsångskvällar och som under övriga tider klär sig bra. På Jason - som till vardags gärna klär sig i klatschiga t-tröjor med slagfärdiga ord med kulturkavaj - börjar det som ett lätt kiv som i förstone är roligt men övergår till argsinthet när man förstår att han menar allvar.
Dessa så kallade "artister" med "go" och "schvungfulla" nödrim som stjälpmedel till att lägga fram sina "problem" och "tuffa" uppväxt måste alltid anspela på sin etniska härkomst och gärna försvarsattackera alla med hudfärgen som vapen.
Ständigt läser och hör man om hur man ska vinna tillbaka ungdomarna från ett liv i kriminalitet och lösdriveri genom att locka med: "Breakdance, grafitti, deejaying, rapping", alla missanpassade barn med utländsk härkomst är missförstådda, sprider det "Zlatanesquea" som något positivt. (Kass icke brytningsfri svenska fast man är född i Sverige är något att se upp till.) Kan inte också de få vanliga aktiviteter eller måste fördomarna spela in? Gillar alla låtsasmisärbarn färg på väggarna, svensk hiphop, dans på liten fyrkant, slanguttryck, solroskärnor, paprikachips, import-Coca, fotboll, att gå i grupp, hänga utanför bibliotek men aldrig gå in genom portarna, krossa glasrutor och så vidare? Jag ser det hela som en indelning där de förväntas gilla andra saker än jämnåriga med flera generationers anknytning till Sverige.
Timbuktu är heller ingen tadelfri förebild med sitt utsvävande liv. Därför ska han ej få tolkningsföreträde så fort det är svart, brunt eller en skymt av en mörk färgton någonstans. Ingen har gjort honom till företrädare för den mer färgrika människan då den inte är en homogen grupp utan utgörs av många stammar, klaner, religioner, språk, kultur och så vidare.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Denna har hjälpt mig många gånger.
Läste att "Timbuktu" eller "Jason Diakité" som han också kallas men något jag tvivlar på är hans riktiga namn - båda personerna bakom namnen innehar en stor portion oäkthet stämplat på sig. Trots det blev han utsedd till Sveriges bäst välklädda man 2011. Som nybliven trettiosjuåring mottog han priset iförd en grå kostym med tillhörande väst, blå skjorta, fluga med vita prickar på röd botten och en hiskelig näsduk i bröstfickan. Med en plattfrisyr och lockar salivslickade nedåt pannan samt hans tangorabatt gör det hela till ett utstuderat spektakel. Något som inte passar på honom. Don efter person, någon?
Hur väljer man pristagare, egentligen? Är det enbart en uppsättning kläder som beräknas? En annan bild då han uppbar samma stil är från Klaffbron, september 2011. Nu har han ett ordnat kaos utan tillsatser som frisyr. Bytte sin blåa mot en vit skjorta. Däremot hade han likadan fluga, röd och vitprickig och matchande näsduk i bröstfickan, (osmakligt) och något som liknade en livrem (han säger säkert skärp), rött till färgen. Kostymen var ingen skön sak att se på. En brunblank kostym med tillhörande väst. För sig inget uppseendeväckande. I synergi med "Timbuktu" blir det så vedervärdigt att se på att man söker närmaste urgröpningsobjekt för att borttaga ögonen.
Skulle någon med liknande klädstil vinna hade jag hellre valt Måns Zelmerlöv som faktiskt kunde bära upp sin fluga under sina Allsångskvällar och som under övriga tider klär sig bra. På Jason - som till vardags gärna klär sig i klatschiga t-tröjor med slagfärdiga ord med kulturkavaj - börjar det som ett lätt kiv som i förstone är roligt men övergår till argsinthet när man förstår att han menar allvar.
Dessa så kallade "artister" med "go" och "schvungfulla" nödrim som stjälpmedel till att lägga fram sina "problem" och "tuffa" uppväxt måste alltid anspela på sin etniska härkomst och gärna försvarsattackera alla med hudfärgen som vapen.
Ständigt läser och hör man om hur man ska vinna tillbaka ungdomarna från ett liv i kriminalitet och lösdriveri genom att locka med: "Breakdance, grafitti, deejaying, rapping", alla missanpassade barn med utländsk härkomst är missförstådda, sprider det "Zlatanesquea" som något positivt. (Kass icke brytningsfri svenska fast man är född i Sverige är något att se upp till.) Kan inte också de få vanliga aktiviteter eller måste fördomarna spela in? Gillar alla låtsasmisärbarn färg på väggarna, svensk hiphop, dans på liten fyrkant, slanguttryck, solroskärnor, paprikachips, import-Coca, fotboll, att gå i grupp, hänga utanför bibliotek men aldrig gå in genom portarna, krossa glasrutor och så vidare? Jag ser det hela som en indelning där de förväntas gilla andra saker än jämnåriga med flera generationers anknytning till Sverige.
Timbuktu är heller ingen tadelfri förebild med sitt utsvävande liv. Därför ska han ej få tolkningsföreträde så fort det är svart, brunt eller en skymt av en mörk färgton någonstans. Ingen har gjort honom till företrädare för den mer färgrika människan då den inte är en homogen grupp utan utgörs av många stammar, klaner, religioner, språk, kultur och så vidare.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Denna har hjälpt mig många gånger.
lördag 14 januari 2012
Plockepinn, Malmö brygghus, Square Side
Det har varit en omtumlande tid. Uppesittarkvällar, nattligt utsäde, planerat utsäde, slidväggstorka och miljöombyte.
Plockepinn
En gång hade jag varit där i form av ätande in spe. Då tog serveringen ohyggligt lång tid att jag reste mig, gick och var arg i tre år. Långsinthet är en av mina stora svagheter och vid något tillfälle en jävla styrka. Denna gång svek den mig. Trots lediga bord var dessa tydligen reserverade eller ockuperade av transparent folk. Därför blev jag avfärdad till bardisken och en timslång pina av att behöva betrakta serverings- och kockpersonal.
Började försynt med en bier och väntade på alla mina övriga rätter. In kom min skaldjurssoppa vilken verkligen smakade skal och inte på ett bra sätt. Möjligen hade de också hällt i ett saltkar. Löksoppan var tunn, krutongerna för mjuka, löken obefintlig och allt annat positivt skrek ut sin frånvaro. Brödet till detta som jag ville ha "glömde" den unge oerfarne och grisnästa personalen bakom baren. Han gav utlopp för en väldig arrogans i jämförelse för vad han kunde visa kvitto för. Efter detta kom "Toast – olivoljestekt tost [sic!] med gruyére [sic!], tomat och dijon". Den dröp verkligen av olivolja men har man olivoljan i en Stadium-vattenflaska och hellre häller än håller tillbaka är det i sanning ingen konstighet. "Pilgrim – stekt med äpplecrème, brynt smör och krutonger". Ännu en gång briljerade de med sin okunskap. Segt ointressant kött och endast två bitar i storlek med fem staplade femkronor. Den så kallade såsen gjorde sitt om man nu har ett underskott av salt i viktenheten tio kilo. Dejtingmöjligheterna var svåra och fastän jag tittade var det ingen som kom fram till mig. Osten med päronsylt var acceptabel men kexet ogillades på grund av dess hårdhet. Det bästa med det hela var efterrätten för då visste jag att det snart var slut. En äppelkompott med grädde beställdes in med en illasmakande kaffe. Grädde kan det i varje fall göra eller köpa. Betackar mig i fortsättningen för överprissatta smårätter som har badat i salt i regi av Plockepinn. Plockepinn är med sammanfattande ord dåligt och bör ej besökas såvida man inte har en molotovcocktail med sig.
En lång avstickare gjordes till Malmö brygghus. Drack en cacao porter och två pilsner. Upplevelsen här höjde jag till det ekovänliga taket och prisade mitt utmärkta val av bierschapp. Trots en del ungt folk vilket jag ogillar – skapades inga kontakter, inte ens en luftbro. Dessa Malmö-broilers hör inte hemma i denna miljö av anrikhet. Skulle väldigt gärna slita av de tjockskalmade brillorna på människorna och skära av frisyrerna vilka icke har en plats i ett så fint rum som detta. Trodde att jag hade hittat en fristad i Malmö fritt från vänster- och miljöpartister, bohemer, kringstrykare, kriminella och annat skröfs. Här vill jag endast se arbetare i dess sanna form och inte folk som går omkring och säger: "Ja men visst alltså jag är kultuuurarbetare".
Därför sökte jag mig bortåt, norrut. Vad finns där om inte: Square Side!
Man anar oråd när en bier kostar trettiofem kronor och när stamgäster kommer fram till en där man sitter och säger att detta är det sämsta av det sämsta. Har man hamnat här är det i botten av pub-Malmö. Trots det gillade jag musiken och de tillhörande filmerna som visades på storbildstv:n. Roxette och Queen valdes ofta. Det gjorde att jag stannade en aningens längre stund än vanligt då de är två av mina absoluta favoriter. En troligtvis homosexuell man vid namn Mathias gick runt och dansade. På bordet mittemot hade jag Lars och Helen i åldrarna femtiofem cirka. Lars var liten, smal och rödnäst. Helen hade en hiskelig pagefrisyr, nittiotalsglasögon, bulldoggsansikte och ökade kroppsgränser. De ville inte prata med mig. Helen var sur mestadels men Lars gick faktiskt upp dansade med Mathias. En man som satt i baren tilltalade mig:
"Bättre än tv, va?! Vänta bara en halvtimme då blir det fullt tryck. Detta är ingenting!", sa han.
Efter att Mathias hade dansat sig trött kom han och satte sig bredvid mig. Han frågade mig vem jag var och vad jag gjorde i denna dystra håla som denna. Till sist kom det fram varför han pratade med mig:
"Du är vacker", sa Mathias.
Tackar hjärtligt för detta. Bara tredje gången som jag har fått höra det på Square Side av vitt skilda män. Aldrig att man ska få höra det av en parant kvinna. Inte på Square Side iallafall det är en sak som är säkert i en tid av osäkerhet. Min ensamvandring fortsätter.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Såg djungelfittan, halvapan, klimakterietanten i Sydsvenskan på bild. Nu i efterhand förstår jag icke vad som förde mig närmare henne. Var det endast hennes intresse som gjorde att jag sålde min blick så snabbt? Oavsett var jag i någon form av vansinne då jag nu i efterhand ser att hon inte var ens en gång ett snabbrunksmaterial.
Plockepinn
En gång hade jag varit där i form av ätande in spe. Då tog serveringen ohyggligt lång tid att jag reste mig, gick och var arg i tre år. Långsinthet är en av mina stora svagheter och vid något tillfälle en jävla styrka. Denna gång svek den mig. Trots lediga bord var dessa tydligen reserverade eller ockuperade av transparent folk. Därför blev jag avfärdad till bardisken och en timslång pina av att behöva betrakta serverings- och kockpersonal.
Började försynt med en bier och väntade på alla mina övriga rätter. In kom min skaldjurssoppa vilken verkligen smakade skal och inte på ett bra sätt. Möjligen hade de också hällt i ett saltkar. Löksoppan var tunn, krutongerna för mjuka, löken obefintlig och allt annat positivt skrek ut sin frånvaro. Brödet till detta som jag ville ha "glömde" den unge oerfarne och grisnästa personalen bakom baren. Han gav utlopp för en väldig arrogans i jämförelse för vad han kunde visa kvitto för. Efter detta kom "Toast – olivoljestekt tost [sic!] med gruyére [sic!], tomat och dijon". Den dröp verkligen av olivolja men har man olivoljan i en Stadium-vattenflaska och hellre häller än håller tillbaka är det i sanning ingen konstighet. "Pilgrim – stekt med äpplecrème, brynt smör och krutonger". Ännu en gång briljerade de med sin okunskap. Segt ointressant kött och endast två bitar i storlek med fem staplade femkronor. Den så kallade såsen gjorde sitt om man nu har ett underskott av salt i viktenheten tio kilo. Dejtingmöjligheterna var svåra och fastän jag tittade var det ingen som kom fram till mig. Osten med päronsylt var acceptabel men kexet ogillades på grund av dess hårdhet. Det bästa med det hela var efterrätten för då visste jag att det snart var slut. En äppelkompott med grädde beställdes in med en illasmakande kaffe. Grädde kan det i varje fall göra eller köpa. Betackar mig i fortsättningen för överprissatta smårätter som har badat i salt i regi av Plockepinn. Plockepinn är med sammanfattande ord dåligt och bör ej besökas såvida man inte har en molotovcocktail med sig.
En lång avstickare gjordes till Malmö brygghus. Drack en cacao porter och två pilsner. Upplevelsen här höjde jag till det ekovänliga taket och prisade mitt utmärkta val av bierschapp. Trots en del ungt folk vilket jag ogillar – skapades inga kontakter, inte ens en luftbro. Dessa Malmö-broilers hör inte hemma i denna miljö av anrikhet. Skulle väldigt gärna slita av de tjockskalmade brillorna på människorna och skära av frisyrerna vilka icke har en plats i ett så fint rum som detta. Trodde att jag hade hittat en fristad i Malmö fritt från vänster- och miljöpartister, bohemer, kringstrykare, kriminella och annat skröfs. Här vill jag endast se arbetare i dess sanna form och inte folk som går omkring och säger: "Ja men visst alltså jag är kultuuurarbetare".
Därför sökte jag mig bortåt, norrut. Vad finns där om inte: Square Side!
Man anar oråd när en bier kostar trettiofem kronor och när stamgäster kommer fram till en där man sitter och säger att detta är det sämsta av det sämsta. Har man hamnat här är det i botten av pub-Malmö. Trots det gillade jag musiken och de tillhörande filmerna som visades på storbildstv:n. Roxette och Queen valdes ofta. Det gjorde att jag stannade en aningens längre stund än vanligt då de är två av mina absoluta favoriter. En troligtvis homosexuell man vid namn Mathias gick runt och dansade. På bordet mittemot hade jag Lars och Helen i åldrarna femtiofem cirka. Lars var liten, smal och rödnäst. Helen hade en hiskelig pagefrisyr, nittiotalsglasögon, bulldoggsansikte och ökade kroppsgränser. De ville inte prata med mig. Helen var sur mestadels men Lars gick faktiskt upp dansade med Mathias. En man som satt i baren tilltalade mig:
"Bättre än tv, va?! Vänta bara en halvtimme då blir det fullt tryck. Detta är ingenting!", sa han.
Efter att Mathias hade dansat sig trött kom han och satte sig bredvid mig. Han frågade mig vem jag var och vad jag gjorde i denna dystra håla som denna. Till sist kom det fram varför han pratade med mig:
"Du är vacker", sa Mathias.
Tackar hjärtligt för detta. Bara tredje gången som jag har fått höra det på Square Side av vitt skilda män. Aldrig att man ska få höra det av en parant kvinna. Inte på Square Side iallafall det är en sak som är säkert i en tid av osäkerhet. Min ensamvandring fortsätter.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Såg djungelfittan, halvapan, klimakterietanten i Sydsvenskan på bild. Nu i efterhand förstår jag icke vad som förde mig närmare henne. Var det endast hennes intresse som gjorde att jag sålde min blick så snabbt? Oavsett var jag i någon form av vansinne då jag nu i efterhand ser att hon inte var ens en gång ett snabbrunksmaterial.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
