Det blev till att gå över tröskeln här hemma.
Vid O´Learys på Malmö central ville jag växla in en femtiolapp till tiokronor för att kunna inhandla ett cigarettpaket ur deras automat. Den mycket otrevliga femtiosjuåriga kvinnan fäktade med armarna och hänvisade ovänligt och bestämt till Burger King. Det gjorde jag inte. Tog mina pengar och gick en längre sträcka till Stortorget till Souvenir- och tobaksbutiken och köpte en Pall Mall.
Cirka 23:33 fick jag äran av vakterna att gå in på båten Prins Bernhard. Omedelbart ekiperade jag min hand med en Spendrups och tittade runt på nedervåningen innan jag gick upp på däck för att röka.
Prins Bernhards övre däck
Under tiden jag kedjerökte fem eller sex cigaretter hann jag se ett flertal flaskbeställningar instoppade i ishinkar. Drinkar florerade kraftigt, avancerade, tidskrävande och givetvis ska det betalas med kort. Två arabmän stod vackert och väntade på sin tur i den då inte så hektiska tidpunkt men de fick inte hjälp, beräknade deras väntetid till sju minuter. Bartendern som var en Pontus Gårdinger-kopia av sämre kvalitet ignorerade deras turordning. Till sist gick de till andra sidan av den U-formade disken och fick handla bier med hjälp av en annan påfyllare. Jag gick ner.
Loungen
Tror jag köpte en till bier innan jag gick in på dansgolvet. Totalt blev det sju bier på Prins Bernhard.
Dansgolvet
Ingen kontakt, pratade planlöst med någon i den mån det gick, det gick inget vidare. Dansade en bra stund till den smärtsamma musiken innan jag vandrade upp på däck för frisk luft och rök.
Stod vid relingen när en kvinna i tjugotreårsåldern som såg ut att vara antingen plastikopererad eller mycket sminkad på ett högst oangenämt sätt. Den förmodade italensk-rumänskan bad om att få köpa en cigarett men fastän hon utsöndrade avsmak gav jag henne en. Några minuter därpå kommer, vad jag tror var hennes svenska kille och beter sig väldigt burdust gentemot henne. Jag försökte tända en cigarett i blåsten men det gick inte så en Libanes som hette Ali kupade händerna runt cigaretten och därmed fick jag fyr på pinnen. Vi samtalade lite men han drack inte bier så det var inget givande samtal. Lite vid sidan om ökar spänningen mellan den svenska killen med de stora musklerna och hans ägodel. Jag ser på henne att hon gråter medan han står och skriker henne i ansiktet med en hotfull blick. Han tar stryptag på henne och då får jag en ingivelse att gå fram och avbryta eftersom båten tydligen inte har så strikta beteendekrav. Då hivar Ali in mig och säger: "Nej", eller "No" och ber sin vaktkompis Mahzad att neutralisera situationen. Vakten gör absolut ingenting och det bråkande paret springer omkring, troligen hemåt så att han kunde ge henne en god omgång brutalsex. Jag såg inte de fler gånger under kvällen.
Många rumäner var där, jag pratade med några stycken. En blekfet och tunnhårig man stod vid ett bord med sin flaska i en ishink. Han körde "be om cigarett-tricket" på tre tjejer men fick inga så jag erbjöd honom en, men då tog han diskret upp ett oöppnat paket och visade mig.
Klockan blev 03:00, då tvangs jag dricka bieren raskt för att sedan bli utkörd vid 03:14.
Tänkte mig en taxi hem, i stället blev det Etage och jag nästlade in mig i VIP-kön då den ordinära kön var tio meter lång. Otroligt nog blev jag insläppt utan närmare utfrågning, endast en minut efter infallandet. Två jugoslaver stod framför mig, den ena var medelålders och butter, den andre en i trettioårsåldern. Visste inte vad det gällde då. Sedan såg jag en mycket kort svensk kvinna, 1,45 meter lång och cirka fyrtiosex år. Den äldre jugoslaven gnällde om att hon hade följt efter honom.
Köpte mig ytterligare en bier på stället och det blev en till senare. Nytt mod hade infogats i mig så jag gick upp på trappan mot en tjej och sa något väldigt kort och icke-sliskigt för att sedan agera säkert och gå direkt efter utan att invänta svar. Dansade till musiken på båda dansgolven mellan alla alkoholfyllda kroppar. Den svenska kvinnan uppenbarade sig en dörröppning sa helt apropå att hon var arbetslös, hon var väldigt rödsprängd i hela ansiktet.
Etage
Under denna videoinspelning kommer en mycket ful ung kvinna och grabbar tag i min telefon. Jag tog kvickt tillbaka den, förvånad över min egen snabbhet.
"Du är äcklig, seriöst radera detta", sa hon.
"Jag filmade inte dig", sa jag.
"Alltså du kan inte hålla på så där, du är äcklig", sa hon igen.
"Ja, ja det ska jag göra", sa jag och gjorde ingen ansträngning och lät telefonen vara kvar i fickan.
Bredansiktet avlägsnade sig och jag trängde mig inåt dansgolvet och såg inte till henne mer under natten. Vid stängningen 05:00 visste jag att inga fler möjligheter skulle närma sig mig och jag tog en taxi hem med hjälp av Yousef.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Jag överväger ett par vita och icke-rökande veckor för att kunna fokusera på mitt själ- och kroppstillstånd.
söndag 18 juli 2010
lördag 17 juli 2010
Nu då?
Nej.
Bläddrar och tittar, en del ägnar jag mer tid åt och hoppas att de gör detsamma. Det gör de inte.
Det finns ett antal olika grupper:
* De som inte svarar
* De som svarar efter ett tag men inte på nästa
* De som inte kan skriva vettigt och i stället för en monolog
* De som efter att ha växlat ett par mail men sedan inte svarar
* De som loggar ut i mitten av en konversation och håller inne med svaren ett par dagar
Hade en "konversation" med en till synes alldaglig kvinna, hon har ett barn men det bryr jag mig inte om. Som vanligt är jag säker på mig själv och skriver på ett sätt som gör det enkelt att svara om de nu vill det. Jag är inte bitter, jag är jävligt bitter. Flera mail senare efter att hon har fört en knackig dialog svarar hon på ett av mina utförliga mail med en jävlar i helvetes fittsmiley! Dö. Skrev ett rakt svar tillbaka. "Vad är detta, är det tänkt att jag ska svara på detta eller ej." Till svar fick jag ett (jag parafraserar): "Gör som du vill men det hade varit roligt om du hade skrivit. Vad har du gjort i dag?"
Jag skriver tillbaka och anger mitt fortsatta intresse och till slut får jag hennes e-postadress. Och precis där börjar mina kval. Tack vare hennes angivna mail kan jag googla hennes namn och hittar en artikel om henne som gör mina föraningar sanna. Visserligen var det en tre år gammal bild men hon ser helt annorlunda än vad jag kunde utröna från de nutida bilderna. Den kan vara tagen just efter barnbörden men jag lämnar inga risker i luften och drar tillbaka stiftet, det var inte detta jag eftersökte. Den höga pannan i samband med den tjocka kroppen gör mig illa till sinnes och hennes intresse för mig förklarar det hela.
Jag har en annan på kroken, hon skriver bra men hon har egenheten att avspisa mig genom att logga ut från sidan, detta gör mig tokig. VAD VILL NI!? Jag skriver till fula, till snygga, till alldagliga, vem i helvete ska jag mer skriva till? Ja till och med de utan bild, jag måste vara bra ful när de fulaste som inte vågar ha bilder nekar mig ett svar, va?!
Några sista ord från Ronny Grosder:
Jag såg Michael Segerström iförd en gubbkeps komma körandes på Drottninggatan. Registreringsnumret var CCT 151.
Bläddrar och tittar, en del ägnar jag mer tid åt och hoppas att de gör detsamma. Det gör de inte.
Det finns ett antal olika grupper:
* De som inte svarar
* De som svarar efter ett tag men inte på nästa
* De som inte kan skriva vettigt och i stället för en monolog
* De som efter att ha växlat ett par mail men sedan inte svarar
* De som loggar ut i mitten av en konversation och håller inne med svaren ett par dagar
Hade en "konversation" med en till synes alldaglig kvinna, hon har ett barn men det bryr jag mig inte om. Som vanligt är jag säker på mig själv och skriver på ett sätt som gör det enkelt att svara om de nu vill det. Jag är inte bitter, jag är jävligt bitter. Flera mail senare efter att hon har fört en knackig dialog svarar hon på ett av mina utförliga mail med en jävlar i helvetes fittsmiley! Dö. Skrev ett rakt svar tillbaka. "Vad är detta, är det tänkt att jag ska svara på detta eller ej." Till svar fick jag ett (jag parafraserar): "Gör som du vill men det hade varit roligt om du hade skrivit. Vad har du gjort i dag?"
Jag skriver tillbaka och anger mitt fortsatta intresse och till slut får jag hennes e-postadress. Och precis där börjar mina kval. Tack vare hennes angivna mail kan jag googla hennes namn och hittar en artikel om henne som gör mina föraningar sanna. Visserligen var det en tre år gammal bild men hon ser helt annorlunda än vad jag kunde utröna från de nutida bilderna. Den kan vara tagen just efter barnbörden men jag lämnar inga risker i luften och drar tillbaka stiftet, det var inte detta jag eftersökte. Den höga pannan i samband med den tjocka kroppen gör mig illa till sinnes och hennes intresse för mig förklarar det hela.
Jag har en annan på kroken, hon skriver bra men hon har egenheten att avspisa mig genom att logga ut från sidan, detta gör mig tokig. VAD VILL NI!? Jag skriver till fula, till snygga, till alldagliga, vem i helvete ska jag mer skriva till? Ja till och med de utan bild, jag måste vara bra ful när de fulaste som inte vågar ha bilder nekar mig ett svar, va?!
Några sista ord från Ronny Grosder:
Jag såg Michael Segerström iförd en gubbkeps komma körandes på Drottninggatan. Registreringsnumret var CCT 151.
torsdag 15 juli 2010
Improvisation
Med en liten förkylning och behov av whisky sprack det ur en idé som jag i vanliga skulle ha dämpat eller dödat men jag inlät mig att under 0,416 h skriva upp de tankar som for. Toabesök och spritpåfyllning är inkluderade i 0,416 h.
I den utslagna miljön stod jag framåtlutad och spottade ut min överpresterande salivproduktion på kullerstenen. Den här dagen kunde inte ha gått sämre. Om jag bara hade tagit ett steg åt vänster kunde jag ha vunnit. Om man ska hårdra det var det ett par steg, men för den dramatiska effekten väljer jag det endaste steget. Hela mitt undanhållna liv har jag väntat på detta tillfälle men aldrig kunnat visa min beredskap om det väl skulle hända. Du var en illusion och inget jag kunde ta på men ändå hade du förmåga att förmänskliga dig men så blev det inte. Detta vet jag nu eftersom detta har hänt och kan aldrig ohända. Ytterligare gick det som det gick och inget någon av i egentlig mening kunde rå över. Detta vet jag. Pulsen stiger i takt med att min hjärna utvecklar den centimeterstora pappersbiten till ett helt A4-ark och den kan bli ännu större. Hade jag gjort på det andra viset, vad hade hänt då? Varför är jag så känslomässigt vanställd att jag hela tiden småförintar mig med dessa tillbakablickar som jag medvetet återupplever och då alltid skäms över mitt agerande? Kan inte vägen gå dit jag vill? Borde det inte vara lättare att ändra sig själv än att tro att vägen ska vrida sig åt den riktning jag väljer? Om så är fallet har jag tre alternativ. Ett. Jag ställer mig vid vägkanten och hoppas att någon plockar upp mig, detta har jag försökt med länge. Två. Nej jag vill inte förmå mig att ändra uppfattning eller personlighet vilket för mig till att göra en avstickare för att kanske komma åter på leden. Tre. Jag ändrar uppfattning och personlighet och hoppas på att vägen sammanfogas med mina forna värderingar. Oftast är man själv sin största kritiker, fiende och avrättare. Detta vet jag för jag är alla dessa, den sista var bara inte så bra. Tänk om allt hade varit så lätt att vi i demokratisk ordning får en överblick på alla intressenter och inte låtit tid och tillfällighet regera längre. Låt detta bli en rättighet. Varför ska den högröstade få gemålen men inte den blygsamme eller den tystlåtne. Om inte så ofantligt många variabler hade spelat in kunde man ha gjort en kalkyl. Tyvärr är det så att det man förr så principfast närt i sin barm plötsligt kan byta skepnad och ikläda sig hermelinbrämen. Jag dricker whisky nu men endast de som har uppnått eller överstigit en anmärkningsvärd ålder av arton år, för en whiskypedofil är jag då inte. Detta vet jag för så är det enligt mig. I undantagsfall gillar jag det något yngre men det skränar man inte om, det har samhället bestämt. Kan inte jag få det jag vill utan att man ska behöva göra sig ovän med lagboken? Tack vare min osköna charm skimrar jag de som av en händelse närmar sig mig. Tycker jag verkligen det, jag vet inte?
I den utslagna miljön stod jag framåtlutad och spottade ut min överpresterande salivproduktion på kullerstenen. Den här dagen kunde inte ha gått sämre. Om jag bara hade tagit ett steg åt vänster kunde jag ha vunnit. Om man ska hårdra det var det ett par steg, men för den dramatiska effekten väljer jag det endaste steget. Hela mitt undanhållna liv har jag väntat på detta tillfälle men aldrig kunnat visa min beredskap om det väl skulle hända. Du var en illusion och inget jag kunde ta på men ändå hade du förmåga att förmänskliga dig men så blev det inte. Detta vet jag nu eftersom detta har hänt och kan aldrig ohända. Ytterligare gick det som det gick och inget någon av i egentlig mening kunde rå över. Detta vet jag. Pulsen stiger i takt med att min hjärna utvecklar den centimeterstora pappersbiten till ett helt A4-ark och den kan bli ännu större. Hade jag gjort på det andra viset, vad hade hänt då? Varför är jag så känslomässigt vanställd att jag hela tiden småförintar mig med dessa tillbakablickar som jag medvetet återupplever och då alltid skäms över mitt agerande? Kan inte vägen gå dit jag vill? Borde det inte vara lättare att ändra sig själv än att tro att vägen ska vrida sig åt den riktning jag väljer? Om så är fallet har jag tre alternativ. Ett. Jag ställer mig vid vägkanten och hoppas att någon plockar upp mig, detta har jag försökt med länge. Två. Nej jag vill inte förmå mig att ändra uppfattning eller personlighet vilket för mig till att göra en avstickare för att kanske komma åter på leden. Tre. Jag ändrar uppfattning och personlighet och hoppas på att vägen sammanfogas med mina forna värderingar. Oftast är man själv sin största kritiker, fiende och avrättare. Detta vet jag för jag är alla dessa, den sista var bara inte så bra. Tänk om allt hade varit så lätt att vi i demokratisk ordning får en överblick på alla intressenter och inte låtit tid och tillfällighet regera längre. Låt detta bli en rättighet. Varför ska den högröstade få gemålen men inte den blygsamme eller den tystlåtne. Om inte så ofantligt många variabler hade spelat in kunde man ha gjort en kalkyl. Tyvärr är det så att det man förr så principfast närt i sin barm plötsligt kan byta skepnad och ikläda sig hermelinbrämen. Jag dricker whisky nu men endast de som har uppnått eller överstigit en anmärkningsvärd ålder av arton år, för en whiskypedofil är jag då inte. Detta vet jag för så är det enligt mig. I undantagsfall gillar jag det något yngre men det skränar man inte om, det har samhället bestämt. Kan inte jag få det jag vill utan att man ska behöva göra sig ovän med lagboken? Tack vare min osköna charm skimrar jag de som av en händelse närmar sig mig. Tycker jag verkligen det, jag vet inte?
onsdag 7 juli 2010
Nja
Sitter fortfarande och nätdejtar.
Nu har jag lagt ut en massa fällor och äntligen fått ett ben i saxen. Denna ynka respons gjorde mig gråtklar och så blev det, jag framystade en symbolisk tår för en bekräftelse på att jag existerar.
Ett dygn senare.
Den första jag skrev om har inte läst mitt svar, snart dags att avskriva henne.
Äntligen får jag en välskriven om än kort text som livslyste mig till den mörka håla jag befinner mig i. Kan detta leda till något och vad ska jag då göra, är jag redo för detta? Borde jag inte vänta med handla det jag har på inköpslistan innan jag tillagar en middag? Självklart, men bara receptet i sig vattnas redan i munnen. Men visst är det härligt, ändå tänker jag nedtona förhoppningarna om ett eventuellt framflyttande av pjäsen. Det har hänt så ofta förut att jag för närvarande är fastspänd i skruvstädet med den bittra möjligheten om ett bättre liv. Nu ska jag uppdatera sidan och titta efter om post anländer sedan ska jag vänta tio minuter och därefter skriva väl valda ord, det vill säga om jag får fortsätta medverka.
Tio minuter senare.
Din fitta läs mitt jävla mail.
Två minuter senare.
Hon läste mitt mail efter elva minuter och femtiofem sekunder. Är det ett gott tecken om jag infogar väntetiden tills notifikationen gör sitt? Vi får se vad som händer nu, spännande.
Tolv minuter senare.
Vågar inte läsa det än. Dämpar ovissheten genom att suga upp lite cognac. Väntar också en tid för att inte verka alltför tidsatypisk.
Vet ej hur länge senare.
Detta kan bli bra, men fortfarande betonar jag bräckligheten i detta företag.
X antal minuter senare.
Läs det nu för fan annars drar jag en runk och går och lägger mig.
Något efteråt.
Hon har läst det. Men bara denna känsla av lycklig ovisshet är så jävla fin. Vilken skillnad gentemot den olycksprofetiska livssynen.
En halvtimme senare.
Nej nu jävlar. Vad i hela världen pågår? Hon är fortfarande online men inget mail till Ronny Grosder. Är det slut med allt nu jag kan lika gärna ta livet av mig. Det är slut, lämna mig i ensamhet. Kanske det är ett långt meddelande hon skriver på!? Nej tro inte det din fula eftersatta människa, få aldrig den tanken i huvudet igen, du är färdig, ska du ha en smäll eller? Ja, tack.
Vet ej, har förlorat tidsuppfattningen.
Snälla gå offline så att jag inte behöver hoppas något mer.
Aah, ge mig ett svar eller dö.
Nu har jag suttit och uppdaterat den jävla sidan i snart en timme.
En halvtimme efter nederlaget.
Jag loggade ut och lägger allt i slumpens händer. Till helgen däremot kommer jag att ikläda mig rollen som en obotlig sjukdomsinnehavare, tämligen intressant att se vad som blir av det.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Jag har runkat med hjälp av en Hemmets Journal-tidning.
Nu har jag lagt ut en massa fällor och äntligen fått ett ben i saxen. Denna ynka respons gjorde mig gråtklar och så blev det, jag framystade en symbolisk tår för en bekräftelse på att jag existerar.
Ett dygn senare.
Den första jag skrev om har inte läst mitt svar, snart dags att avskriva henne.
Äntligen får jag en välskriven om än kort text som livslyste mig till den mörka håla jag befinner mig i. Kan detta leda till något och vad ska jag då göra, är jag redo för detta? Borde jag inte vänta med handla det jag har på inköpslistan innan jag tillagar en middag? Självklart, men bara receptet i sig vattnas redan i munnen. Men visst är det härligt, ändå tänker jag nedtona förhoppningarna om ett eventuellt framflyttande av pjäsen. Det har hänt så ofta förut att jag för närvarande är fastspänd i skruvstädet med den bittra möjligheten om ett bättre liv. Nu ska jag uppdatera sidan och titta efter om post anländer sedan ska jag vänta tio minuter och därefter skriva väl valda ord, det vill säga om jag får fortsätta medverka.
Tio minuter senare.
Din fitta läs mitt jävla mail.
Två minuter senare.
Hon läste mitt mail efter elva minuter och femtiofem sekunder. Är det ett gott tecken om jag infogar väntetiden tills notifikationen gör sitt? Vi får se vad som händer nu, spännande.
Tolv minuter senare.
Vågar inte läsa det än. Dämpar ovissheten genom att suga upp lite cognac. Väntar också en tid för att inte verka alltför tidsatypisk.
Vet ej hur länge senare.
Detta kan bli bra, men fortfarande betonar jag bräckligheten i detta företag.
X antal minuter senare.
Läs det nu för fan annars drar jag en runk och går och lägger mig.
Något efteråt.
Hon har läst det. Men bara denna känsla av lycklig ovisshet är så jävla fin. Vilken skillnad gentemot den olycksprofetiska livssynen.
En halvtimme senare.
Nej nu jävlar. Vad i hela världen pågår? Hon är fortfarande online men inget mail till Ronny Grosder. Är det slut med allt nu jag kan lika gärna ta livet av mig. Det är slut, lämna mig i ensamhet. Kanske det är ett långt meddelande hon skriver på!? Nej tro inte det din fula eftersatta människa, få aldrig den tanken i huvudet igen, du är färdig, ska du ha en smäll eller? Ja, tack.
Vet ej, har förlorat tidsuppfattningen.
Snälla gå offline så att jag inte behöver hoppas något mer.
Aah, ge mig ett svar eller dö.
Nu har jag suttit och uppdaterat den jävla sidan i snart en timme.
En halvtimme efter nederlaget.
Jag loggade ut och lägger allt i slumpens händer. Till helgen däremot kommer jag att ikläda mig rollen som en obotlig sjukdomsinnehavare, tämligen intressant att se vad som blir av det.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Jag har runkat med hjälp av en Hemmets Journal-tidning.
Nej
Jag är inte tillbaka, något alls.
Som det känns inombords är det inte bra, motgångarna hopar sig och jag kan inte annat än trassla in mig i härvan. Stod och tittade på mig i spegeln medan jag hade en kniv i handen under flera minuter. För en stund visste jag inte vem jag var eller vad jag tittade på. Lyssnar på sorgsamma låtar medan jag dricker och har det allmänt vemodigt.
Vad ska jag göra? Generellt sett fungerar inget av de saker jag använder men eftersom inget går hem kan jag inte fortsätta på det spåret. Vad vill jag? Är det skamlöst att vilja älska någon för att själv må bra? Allt har gått fel, ända sen jag tackade nej till någon som frågade chans på mig under mellanstadietiden har allt gått käppfett åt fel håll. Jag hade gillat henne sedan flera år tillbaka men av någon anledning sa jag nej och gick friskt vidare till mina förmodade kompisar och berättade om mitt korgerläggande. Varför, jag vill resa tillbaka och skrika ut ett "JA!" och omfamna den flickan, som jämnårig det vill säga?
Tiotals år senare står jag här i oförändrat läge och har blivit ett masturberande vrak. Tiden då folk sa: "Jag ska fixa en tjej till dig", och jag var så godtrogen att det tedde sig som en reell möjlighet gör mig ilsken i dag. Nu vet jag att det inte går till på det viset.
Jag vill inte vara opollinerad mycket längre till. Bättre att bli en pressad blomma än att bara vissna och aldrig få till det.
Har jag fått chanser men inte tagit dem på allvar och på så sätt försuttit vad som kunde inbringas från dessa? Säkerligen. På grund av min förbaskade stolthet och fördomar har mycket slängts i papperskorgen innan jag gett ett ordentligt utlåtande gällande kvaliteten på varan.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Älska mig, jag är inte värd det men låt mig förtjäna det.
Som det känns inombords är det inte bra, motgångarna hopar sig och jag kan inte annat än trassla in mig i härvan. Stod och tittade på mig i spegeln medan jag hade en kniv i handen under flera minuter. För en stund visste jag inte vem jag var eller vad jag tittade på. Lyssnar på sorgsamma låtar medan jag dricker och har det allmänt vemodigt.
Vad ska jag göra? Generellt sett fungerar inget av de saker jag använder men eftersom inget går hem kan jag inte fortsätta på det spåret. Vad vill jag? Är det skamlöst att vilja älska någon för att själv må bra? Allt har gått fel, ända sen jag tackade nej till någon som frågade chans på mig under mellanstadietiden har allt gått käppfett åt fel håll. Jag hade gillat henne sedan flera år tillbaka men av någon anledning sa jag nej och gick friskt vidare till mina förmodade kompisar och berättade om mitt korgerläggande. Varför, jag vill resa tillbaka och skrika ut ett "JA!" och omfamna den flickan, som jämnårig det vill säga?
Tiotals år senare står jag här i oförändrat läge och har blivit ett masturberande vrak. Tiden då folk sa: "Jag ska fixa en tjej till dig", och jag var så godtrogen att det tedde sig som en reell möjlighet gör mig ilsken i dag. Nu vet jag att det inte går till på det viset.
Jag vill inte vara opollinerad mycket längre till. Bättre att bli en pressad blomma än att bara vissna och aldrig få till det.
Har jag fått chanser men inte tagit dem på allvar och på så sätt försuttit vad som kunde inbringas från dessa? Säkerligen. På grund av min förbaskade stolthet och fördomar har mycket slängts i papperskorgen innan jag gett ett ordentligt utlåtande gällande kvaliteten på varan.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Älska mig, jag är inte värd det men låt mig förtjäna det.
tisdag 6 juli 2010
Dagens sanning
Att detta kommer att gå åt okänt resmål.
Just nu lever jag i ovissheten och irrar omkring utan att veta var jag varit, var jag är eller var jag ska. Vem är jag - Ronny Grosder?
Vem ska vara den som till slut räddar mig från obehaget? Nej, jag tror inte att kärleken om den ens existerar ska lösa alla mina inre tvistemål. Jag är nödbedd att ta till absurda och inkorrekta metoder.
Ronny du är en fullvärdig människa. Du har alla organ i behåll och kan brösta dig inför lemlästade människor. Men, jag är inte lika mycket värd som andra människor. Jag tror på ett statiskt människovärde där varje människa som innehar ett liv har rätt att leva utan omotiverade ingrepp från omvärlden. Men det andra värdet då? Det som man får när man anländer till det egentliga livet och får ansikte och kropp utvecklat. All den kunskap man plockar upp och kastar bort, vad har jag kvar? Dessa värden är dynamiska, och jag ligger under.
Är jag tillbaka eller? Kan inte detta vara en chimär som jag lyckats bygga från icke eldhärdigt material? Tyvärr är livet inte så att man kan säga: Nej, nu vill jag inte vara med och spela längre. Så lätt ska det inte gå för sig, utträdet måste startas självmant. Stundom fluktuerar mitt känsloliv men jag har inte verktygen för att kalibrera maskineriet.
Pratade just med en kvinna per telefon och jag tror nästan att jag fick henne att brisera i byxan med min lätt förkylda, precis cognacbestänkta strupe och anlagda mörka maskulina auktoritära stämma. I förstone var hon loj och ovillig och lade sig till med en viss eftersläpning på orden, sedan sken hon upp. Bara detta gör mig så glad, jag är känslomässigt spetälsk, kärleksavtynad.
Detta är inte så det ska sluta.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Jag har ollat ett kyrktak.
Just nu lever jag i ovissheten och irrar omkring utan att veta var jag varit, var jag är eller var jag ska. Vem är jag - Ronny Grosder?
Vem ska vara den som till slut räddar mig från obehaget? Nej, jag tror inte att kärleken om den ens existerar ska lösa alla mina inre tvistemål. Jag är nödbedd att ta till absurda och inkorrekta metoder.
Ronny du är en fullvärdig människa. Du har alla organ i behåll och kan brösta dig inför lemlästade människor. Men, jag är inte lika mycket värd som andra människor. Jag tror på ett statiskt människovärde där varje människa som innehar ett liv har rätt att leva utan omotiverade ingrepp från omvärlden. Men det andra värdet då? Det som man får när man anländer till det egentliga livet och får ansikte och kropp utvecklat. All den kunskap man plockar upp och kastar bort, vad har jag kvar? Dessa värden är dynamiska, och jag ligger under.
Är jag tillbaka eller? Kan inte detta vara en chimär som jag lyckats bygga från icke eldhärdigt material? Tyvärr är livet inte så att man kan säga: Nej, nu vill jag inte vara med och spela längre. Så lätt ska det inte gå för sig, utträdet måste startas självmant. Stundom fluktuerar mitt känsloliv men jag har inte verktygen för att kalibrera maskineriet.
Pratade just med en kvinna per telefon och jag tror nästan att jag fick henne att brisera i byxan med min lätt förkylda, precis cognacbestänkta strupe och anlagda mörka maskulina auktoritära stämma. I förstone var hon loj och ovillig och lade sig till med en viss eftersläpning på orden, sedan sken hon upp. Bara detta gör mig så glad, jag är känslomässigt spetälsk, kärleksavtynad.
Detta är inte så det ska sluta.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Jag har ollat ett kyrktak.
söndag 4 juli 2010
Ocksåtyr
För att riktigt komma i stämning klargjorde jag för mig själv att det skulle fan ta mig hända något den dagen.
Till en början tänkte jag att Casino Cosmopol skulle vara en bra idé, jag hade en föraning. Kom in och ställde mig bakom ett gäng nydanskar och -danskar. Framme vid servicedisken blev jag tillfördelad ett medlemskap tack vare mina frekventa besök de senaste veckorna. Klockan var ca 19:06. Jag gick in köpte mig en bier. Till en början en Norrlands Guld och senare en Spendrups. Satte mig och spelade men snart skulle det rätta ansiktet visa sig. I förstone gick det bra sedan rasslade det till och vips hade jag redan spelat bort sju tusen. Inte mer än att gå och hämta ut ytterligare fem tusen från bankomaten. Dessa investerade jag rakt ner i ett svart hål. Hämtade ut ytterligare två tusen för kvällens ändamål. Men jag lät inte förlusten göra illa mig utan höll huvudet högt när jag gjorde sorti från casinot vid 20:30-tiden.
Det blev en Carlsberg på Rådhuskällaren, betjänad av en tunnhårig man i fyrtioåttaårsåldern med en svårtydd härstamning. Kanske var han från Balkan eller Mellanöstern.
Tog mig vidare till The bishops arms för att spela roulette med biertappning. Jag valde en Oppigårds summer twist, smakade bitter fläderblom. Lät den gå åt sidan för att göra plats för en Fullers ESB, mycket bättre. Jag har alltid varit sugen på att köpa mig kondomer eller en vibrerande penisring från deras automat vid toaletterna. Med fyra tior köpte jag mig en "RockOn" supervibrator och till det två bonuskondomer. Efter att jag hade pissat blev jag så in i helvetes kåt att jag övertalade mig att dra i den enarmade banditen. Gödslade kuken för att kunna trä på den gelésnarlika gummiringen och fortgå till en längre handrörelse. Konstigt värre kommer det in två tjejer i de andra två båsen, jag står vid det tredje längst in. På ett mirakulöst vis kan jag kväsa andhämtningen och islagningarna på låren. Blev inte nöjd med ringen vilket jag märkte senare att jag hade glömt att sätta på vibrationen. I stället sprättade jag upp en kondomförpackning vilken jag tappade i toalettstolen men tog upp den igen och drog över kuken. Tyvärr hade jag inte spolat efter mitt pissande, allt för att inte väcka misstankar. Med flertalet sekunders fördröjning drog jag av kondomen och körde naturellt för min egen förnöjelse. Inte långt senare skvätte jag ned bredvid toalettens vänstersida. Skönt. Stod upprätt en lång tid så att den skulle hinna återhämta sig och så att efterbörden kunde skrapas av och kanske pissa en gång till, det blev inget mer pissande. Gick ned till lokalen med ett halvstånd efter att jag hade tittat mig själv i spegeln så att jag inte hade rosiga kinder.
Etage ville jag inte gå in på, men gärna Hipp eftersom minnena är bra därifrån. Hipp var stängt.
Det blev Swing Inn! Och till och med efteråt utropades det Swing Inn!
Mitt humör var gott och jag hade allt att vinna, förlusten var avskriven sedan länge. Jag köpte min bier och spanade runt. Uppe vid pianobaren frågade jag två söta tjejer:
"Är detta pianobaren?"
"Jag vet inte, men det är ett piano där", sa den ena och pekade mot pianot.
"Ja ja men det kanske finns fler pianon".
"Kanske det, jag vet inte".
Frågans svar var ovidkommande, men jag märkte på dem att jag föll till föga gällande deras måttstock. Satte mig ned ett par soffgrupper längre bort och tjoade efter ett kvinnosällskap men fortfarande ingen respons.
En till bier och efter att ha kontemplerat en stund över två antagliga tjejkompisar gick fram till dem, fastän jag hade sumpat tresekundersregeln sket jag i vad som helst.
"Hallå ja, gillar ni musiken?", frågade jag. Det var Tarkan som spelades.
"Ja den är väl bra?", sa den snygga.
"Nej det tycker jag inte, jag tycker det är någon jävla orientalisk schlager", sa jag.
"Jag tycker den är bra", sa den feta tjejkompisen.
"Jaha ja", sa jag troligtvis. En del har fallit bort men till sist lyckönskade jag dem en trevlig kväll och de gjorde detsamma i förhållandevis god ton. Kontentan är att också här fick jag dålig mottagning när det gällde spelet mellan raderna. Det var den feta kvinnan som stötte bort mig med sin sura min, hon hade bestämt sig för att spela fet martyr.
Med en bier och isvatten ställde jag mig mot väggen ett antal meter från plastjalusin och tittade på damer. Gav en del känslosamma blickar och ibland personligt tilltal men ingen stannade upp. Intressantare var det att titta på den förmodade eritreanen som stödde sig mot balkongräcket. Gillar verkligen den människan. Han har en krullig vittonad krans på huvudet och ett lätt efterblivet leende och kan vara mellan 55 och 62. Han gav ändå ett glatt intryck med en stor inneboende livslust, han gav allt.
Till slut blev det ändå dans fastän jag var smått förkyld. Svängde ut en jävla massa bara för att göra mitt hat mot denna musik övertydlig. Min karikatyrdans kanske andra förväxlade med hjärtlighet, jag vet inte. Vid ett av soffbåsen satt en ful riktigt ruggig negress med en vit man med mustasch. Han hade kunnat få det trippla mot vad han nöjde sig med. Satt mittemot dem och studerade den svarta skatan. Plötsligt när jag sitter där kommer ett äldre damsällskap för att sitta vid samma bord. Särskilt en dam i femtioårsåldern gillades av mig och jag gav till höga anrop om att hon skulle komma, säkert en tre gånger. Också när hon var rådvill om var hon skulle sitta erbjöd jag henne mitt knä men detta avböjdes två gånger. Dansade sedan ännu mer med stor emfas och hög förakt för att sedan gå hem.
I slutändan är jag ändå nöjd. Äntligen hade jag simulerat en sorts cancerdöende eller självmordsbenägen människa som gav blanka fan i stort sett vad som helst. Ingen utdelning denna gång men snart frostar det av och jag kan snart få lite kött.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Under bussfärden hem fibblade jag med mp3-spelaren och misslyckades att hålla tillbaka kukringen som bodde i samma ficka. Den hoppade ur och jag tackar slumpen att den inte rullade iväg och gjorde karriär. Inte fler än två sekunder efter förfallet hade jag återbördat den. Jag vill inte ens tänka vilka proportioner det skulle ha inneburit. I och för sig var jag tämligen apatisk.
Till en början tänkte jag att Casino Cosmopol skulle vara en bra idé, jag hade en föraning. Kom in och ställde mig bakom ett gäng nydanskar och -danskar. Framme vid servicedisken blev jag tillfördelad ett medlemskap tack vare mina frekventa besök de senaste veckorna. Klockan var ca 19:06. Jag gick in köpte mig en bier. Till en början en Norrlands Guld och senare en Spendrups. Satte mig och spelade men snart skulle det rätta ansiktet visa sig. I förstone gick det bra sedan rasslade det till och vips hade jag redan spelat bort sju tusen. Inte mer än att gå och hämta ut ytterligare fem tusen från bankomaten. Dessa investerade jag rakt ner i ett svart hål. Hämtade ut ytterligare två tusen för kvällens ändamål. Men jag lät inte förlusten göra illa mig utan höll huvudet högt när jag gjorde sorti från casinot vid 20:30-tiden.
Det blev en Carlsberg på Rådhuskällaren, betjänad av en tunnhårig man i fyrtioåttaårsåldern med en svårtydd härstamning. Kanske var han från Balkan eller Mellanöstern.
Tog mig vidare till The bishops arms för att spela roulette med biertappning. Jag valde en Oppigårds summer twist, smakade bitter fläderblom. Lät den gå åt sidan för att göra plats för en Fullers ESB, mycket bättre. Jag har alltid varit sugen på att köpa mig kondomer eller en vibrerande penisring från deras automat vid toaletterna. Med fyra tior köpte jag mig en "RockOn" supervibrator och till det två bonuskondomer. Efter att jag hade pissat blev jag så in i helvetes kåt att jag övertalade mig att dra i den enarmade banditen. Gödslade kuken för att kunna trä på den gelésnarlika gummiringen och fortgå till en längre handrörelse. Konstigt värre kommer det in två tjejer i de andra två båsen, jag står vid det tredje längst in. På ett mirakulöst vis kan jag kväsa andhämtningen och islagningarna på låren. Blev inte nöjd med ringen vilket jag märkte senare att jag hade glömt att sätta på vibrationen. I stället sprättade jag upp en kondomförpackning vilken jag tappade i toalettstolen men tog upp den igen och drog över kuken. Tyvärr hade jag inte spolat efter mitt pissande, allt för att inte väcka misstankar. Med flertalet sekunders fördröjning drog jag av kondomen och körde naturellt för min egen förnöjelse. Inte långt senare skvätte jag ned bredvid toalettens vänstersida. Skönt. Stod upprätt en lång tid så att den skulle hinna återhämta sig och så att efterbörden kunde skrapas av och kanske pissa en gång till, det blev inget mer pissande. Gick ned till lokalen med ett halvstånd efter att jag hade tittat mig själv i spegeln så att jag inte hade rosiga kinder.
Etage ville jag inte gå in på, men gärna Hipp eftersom minnena är bra därifrån. Hipp var stängt.
Det blev Swing Inn! Och till och med efteråt utropades det Swing Inn!
Mitt humör var gott och jag hade allt att vinna, förlusten var avskriven sedan länge. Jag köpte min bier och spanade runt. Uppe vid pianobaren frågade jag två söta tjejer:
"Är detta pianobaren?"
"Jag vet inte, men det är ett piano där", sa den ena och pekade mot pianot.
"Ja ja men det kanske finns fler pianon".
"Kanske det, jag vet inte".
Frågans svar var ovidkommande, men jag märkte på dem att jag föll till föga gällande deras måttstock. Satte mig ned ett par soffgrupper längre bort och tjoade efter ett kvinnosällskap men fortfarande ingen respons.
En till bier och efter att ha kontemplerat en stund över två antagliga tjejkompisar gick fram till dem, fastän jag hade sumpat tresekundersregeln sket jag i vad som helst.
"Hallå ja, gillar ni musiken?", frågade jag. Det var Tarkan som spelades.
"Ja den är väl bra?", sa den snygga.
"Nej det tycker jag inte, jag tycker det är någon jävla orientalisk schlager", sa jag.
"Jag tycker den är bra", sa den feta tjejkompisen.
"Jaha ja", sa jag troligtvis. En del har fallit bort men till sist lyckönskade jag dem en trevlig kväll och de gjorde detsamma i förhållandevis god ton. Kontentan är att också här fick jag dålig mottagning när det gällde spelet mellan raderna. Det var den feta kvinnan som stötte bort mig med sin sura min, hon hade bestämt sig för att spela fet martyr.
Med en bier och isvatten ställde jag mig mot väggen ett antal meter från plastjalusin och tittade på damer. Gav en del känslosamma blickar och ibland personligt tilltal men ingen stannade upp. Intressantare var det att titta på den förmodade eritreanen som stödde sig mot balkongräcket. Gillar verkligen den människan. Han har en krullig vittonad krans på huvudet och ett lätt efterblivet leende och kan vara mellan 55 och 62. Han gav ändå ett glatt intryck med en stor inneboende livslust, han gav allt.
Till slut blev det ändå dans fastän jag var smått förkyld. Svängde ut en jävla massa bara för att göra mitt hat mot denna musik övertydlig. Min karikatyrdans kanske andra förväxlade med hjärtlighet, jag vet inte. Vid ett av soffbåsen satt en ful riktigt ruggig negress med en vit man med mustasch. Han hade kunnat få det trippla mot vad han nöjde sig med. Satt mittemot dem och studerade den svarta skatan. Plötsligt när jag sitter där kommer ett äldre damsällskap för att sitta vid samma bord. Särskilt en dam i femtioårsåldern gillades av mig och jag gav till höga anrop om att hon skulle komma, säkert en tre gånger. Också när hon var rådvill om var hon skulle sitta erbjöd jag henne mitt knä men detta avböjdes två gånger. Dansade sedan ännu mer med stor emfas och hög förakt för att sedan gå hem.
I slutändan är jag ändå nöjd. Äntligen hade jag simulerat en sorts cancerdöende eller självmordsbenägen människa som gav blanka fan i stort sett vad som helst. Ingen utdelning denna gång men snart frostar det av och jag kan snart få lite kött.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Under bussfärden hem fibblade jag med mp3-spelaren och misslyckades att hålla tillbaka kukringen som bodde i samma ficka. Den hoppade ur och jag tackar slumpen att den inte rullade iväg och gjorde karriär. Inte fler än två sekunder efter förfallet hade jag återbördat den. Jag vill inte ens tänka vilka proportioner det skulle ha inneburit. I och för sig var jag tämligen apatisk.
torsdag 1 juli 2010
Are you interested
Ägnar stor tid och möda på den smått funktionella applikationen "Are you interested".
Jag har ett bra vinklade bilder på mig själv som ger mig större fördelar än rättvisan skulle ha gett mig. Till saken hör att dessa maninnor bara skickar bunkvis med små äckligt söta gåvor men inga mail. Varför kan inte de också bemöda sig att skriva mig ett par rader på ett digitalt papper som är piss värt.
En vacker kvinna visade intresse för mig genom att klicka "Yes" på mig och jag gjorde detsamma eftersom jag fann henne glädjerik och vacker. I mitt försök att skapa en växande förälskelse - och på så sätt kunna droga mig och henne från alla orättvisor som existerar i världen - plitade jag ned en ledande fråga med en underton av genuint intresse. Men vad i hela helvetet fick jag tillbaka?! Ytterligare en - satan i mitt jävla hjärta - gåvefan! Yttermera är jag så in i Häljarp frustrerad att jag tror att hela världen är emot mig.
Snart är det nog dags för en resa till.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Jag har onanerat i en trappuppgång.
Jag har ett bra vinklade bilder på mig själv som ger mig större fördelar än rättvisan skulle ha gett mig. Till saken hör att dessa maninnor bara skickar bunkvis med små äckligt söta gåvor men inga mail. Varför kan inte de också bemöda sig att skriva mig ett par rader på ett digitalt papper som är piss värt.
En vacker kvinna visade intresse för mig genom att klicka "Yes" på mig och jag gjorde detsamma eftersom jag fann henne glädjerik och vacker. I mitt försök att skapa en växande förälskelse - och på så sätt kunna droga mig och henne från alla orättvisor som existerar i världen - plitade jag ned en ledande fråga med en underton av genuint intresse. Men vad i hela helvetet fick jag tillbaka?! Ytterligare en - satan i mitt jävla hjärta - gåvefan! Yttermera är jag så in i Häljarp frustrerad att jag tror att hela världen är emot mig.
Snart är det nog dags för en resa till.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Jag har onanerat i en trappuppgång.
Oj voj
Nej nu får det fan räcka med spritdrickandet och mitt levuppande så fort jag får lite i mig.
Jag får grov ångest varje gång jag ska öppna ett brev av varje slag med avgörande information för mitt återstående, kanske snabbläddrade liv. Det enda som kan förminska det hindret är och kommer säkerligen att förbli alkohol. Vid ett tillfälle tvingade jag mig själv att dra i mig två eller tre starköl enkom för att skriva till en kvinna jag ömmade för. Meddelandet skrevs men utgången var redan utmarkerad och jag blev utrangerad. Tyvärr gäller detta inte för köttsliga möten och jag förbannar mig själv vareviga gång det misslyckas att skapa en atmosfär mellan mig och en blivande partner. Misslyckandet består i att jag inte gör tillräckligt med reklam för mig och urskuldar mitt agerande med att klanka ned på deras tvistliga handlande.
I detta nu sippar jag whisky och lite cognac.
Vad göra? Jag kan lika gärna utlämna mig åt slumpen men den är som en bok lyder - ingen tillfällighet. En tärning eller vad som helst gör sig säkert bättre än vad jag håller på med nu.
Fattas det mig något? Jag har en kuk större än genomsnittet men det får ingen erfara eftersom jag aldrig erhåller en audiens hos fittan. Såvida jag inte erlägger betalning. Jobbet har jag, bostad äger jag rätten till men detta kommer inte på tal eftersom jag aldrig får en ostentativ chans.
Alltnog.
Några sista ord från Ronny Grosder:
En rullstolsgisslad kvinna rullade före i kön i affären Entré. Kön var lång men det dysfunktionella detet gled in och krävde på ett insmickrande vis att bli betjänad. Hon sa att hon inte hade en bra dag till kassörskan. Jag går ett steg längre och skriver att hon inte har ett fullvärdigt liv och bör självdö i snabbare takt.
Jag får grov ångest varje gång jag ska öppna ett brev av varje slag med avgörande information för mitt återstående, kanske snabbläddrade liv. Det enda som kan förminska det hindret är och kommer säkerligen att förbli alkohol. Vid ett tillfälle tvingade jag mig själv att dra i mig två eller tre starköl enkom för att skriva till en kvinna jag ömmade för. Meddelandet skrevs men utgången var redan utmarkerad och jag blev utrangerad. Tyvärr gäller detta inte för köttsliga möten och jag förbannar mig själv vareviga gång det misslyckas att skapa en atmosfär mellan mig och en blivande partner. Misslyckandet består i att jag inte gör tillräckligt med reklam för mig och urskuldar mitt agerande med att klanka ned på deras tvistliga handlande.
I detta nu sippar jag whisky och lite cognac.
Vad göra? Jag kan lika gärna utlämna mig åt slumpen men den är som en bok lyder - ingen tillfällighet. En tärning eller vad som helst gör sig säkert bättre än vad jag håller på med nu.
Fattas det mig något? Jag har en kuk större än genomsnittet men det får ingen erfara eftersom jag aldrig erhåller en audiens hos fittan. Såvida jag inte erlägger betalning. Jobbet har jag, bostad äger jag rätten till men detta kommer inte på tal eftersom jag aldrig får en ostentativ chans.
Alltnog.
Några sista ord från Ronny Grosder:
En rullstolsgisslad kvinna rullade före i kön i affären Entré. Kön var lång men det dysfunktionella detet gled in och krävde på ett insmickrande vis att bli betjänad. Hon sa att hon inte hade en bra dag till kassörskan. Jag går ett steg längre och skriver att hon inte har ett fullvärdigt liv och bör självdö i snabbare takt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
