Nu ska jag avhandla min svamptripp som gjordes för snart ett år sedan. Har väntat med att skriva eftersom upplevelsen var jobbig med alla känslor som inföll.
Jag hade köpt ett par svampkits från en sida på nätet. I och med olagligheten att införa färdiga svampar men lagligheten att köpa paket med sporer i sig som endast behövde vatten och omsorg i ett par veckor gjorde jag givetvis detta. Två "B+" och en "Mazatapec" blev det. I över två månader tog jag hand om plastlådorna som omslöts av plastpåsar med gem. Allt för att ha ett slutet system utan för stor inverkan av omgivningen.
Det var inget svårt efter att de hade sugit åt sig vatten över natten för att sedan bara låta sig blomsprutas en gång om dagen. Därefter skötte det sig självt. Jag ägde också en svamptork som användes flitigt efter första flushen. Totalt skördade jag fyra flushar av varje paket. Över ett och ett halvt kilo totalt, i torkvikt kanske 200 gram.
Inga ansiktsmasker eller andra desinficeringsåtgärder nyttjades förutom rena händer när jag hanterade sprutning och svampplockning. Det gick hur bra som helst.
Till verket!
07:55
Steg upp tidigt på en lördagmorgon. Hade inte ätit något större dagen innan, magen var i det närmaste tom. Plockade mina dyrgripar och vägde upp femtio gram färskt på min pundarvåg, lade de på tallriken och lät lite pestovinägrett gona sig med riven pepparrot. Resterande stoppades i torken på fyrtio grader.
Satte mig i soffan och surfade runt i väntan på att något skulle hända. Inget verkade komma efter en timme och jag började bli modstulen. Allt jobb tedde sig förgäves. Dryga partimmen senare kom lite stickningar i fingertopparna och tungan domnade av en smula. Ja! tänkte jag. Nu ska livsvisdomar bärgas och mitt liv rätas ut.
Psilocybinet hade börjat arbeta och jag var glad som en speleman.
Någonstans i denna lilla eufori fick ett jag meddelande från en kompis som ville att jag skulle komma. Jag jakade och är inte helt säker men kanske några svampar knaprades på ytterligare, det smakade härlig blåmögelost. Hoppade på järnhästen och var glad.
I samspråk med min vän briserade allt. Jag skrattade åt allt, precis allt. Han erbjöd mig kaffe, det nekade jag bestämt eftersom koffeinet skulle försämra min tripp. Vi tittade på youtube. Det är det absolut värsta man kan göra om man vill hålla sig för skratt. Hela skimret blev så, annorlunda. Jag såg personligheterna och förstod varför de agerade som de gjorde. De minsta ansiktsuttryck och känslor uppenbarades för mig. Rösterna var ett helt väsen för sig.
Vi bestämde oss för att besöka en gemensam kompis. Ännu ett hopp upp på cykeln och vidare, turen var betydligt roligare nu. Ville verkligen dölja min nyupptäckta glädje men det gick inte! Hemma hos den andra satte jag mig och nu kom den äckliga svetten, främst i pungregionen. Jag var konstant pissnödig. Tror att det kom lite hela tiden i byxan som blandades med perspirationen. Det luktade avskyvärt. Ingen sa något men att jag själv lyckades känna min egen odör var ett dåligt tecken. Personerna jag var med såg alltmer roliga ut! Den senaste vännen skrattade jag åt för att han var tunnhårig och hans misär.
Klockan var nu runt 15 - 16 och ruset avtog (inte svetten). Vi särade på oss jag ilade hemåt!
Det här fick inte sluta. Jag ville ha mer. Jag grabbade tag i en massa svampar från torken och tuggade utan smakförstärkare. Blåmögelostsmaken var nämnvärt starkare när mycket av vätskan hade försvunnit, det hade ju dehydrerats i åtta timmar. Troligtvis åt jag fyrtio gram plus - torkat. Inte helt optimalt då tiden ska landa på 16 timmar för att de ska vara lagringsbara. I svampantal, kanske tjugo.
Nu kom jag in i nästa fas, den verkliga trippen.
Fortfarande var jag orolig för att inte det skulle ge med sig fel. Ack så fel jag hade. Två timmar efter den andra eller tredje portionen slog det slint. Svårt att beskriva men jag ska försöka.
Lyssnade på musik, en särdeles sak under denna period. Tonerna var så fina och sköna. Satte mig på balkongen och tittade utåt. Nu kom högdefinitionen och bredbilden, allt var så skarpt. Fiskmåsen som flög mot mig såg helt perfekt ut. Trallen flöt ihop och bildade virrvarrmönster. Björkarna en bit bort virvlade också, så vackert. Skrattade med en genuin glädje hela tiden och sade "Jaa" många gånger efter skratten. En bit in kom ett annat träd in i bilden, ett ont träd utan löv. Dess grenar kom närmare och jag blev rädd och sa åt den att den skulle sluta. Otäckt.
Gick runt i lägenheten för att jag inte visste var jag skulle bli av, instinkten var att inte grannarna skulle bli alltför nyfikna då trippen var oerhört stark då. Hade en klocka på mig för att jag visste att tiden skulle förvrängas. De bästa stunderna var inte mer än fem minuter långa men uppfattades som flera timmar. Nu urinerade jag säkert tio gånger under en timme. På toaletten ville jag att något skulle framtvingas på väggen så jag sade: "Satan visa dig". En mörk gestalt framträdde och jag blev skraj. Sprang fortfarande runt, samtidigt åts solrosfrön och sesamfrön med en sked från en rostfri skål. Svallningarna förvärrades. Svettningarna också.
Ett behov skapades om att allt skulle vara släckt. Stängde av alla ljuskällor. Såg en grej på kylskåpet, en liten flaska och utbrast: "Ja där ska du vara, ja där ska du vara" och skrattade hejdlöst. Tillbaka i hallen tittade jag in i sovrummet och en enorm känslovåg slog till mig. "Nej sluta" sa jag. Något därifrån gjorde mig oerhört ledsen, sekunden senare var jag glad igen. Tittade på den släckta televisionen och batikmönster utgöts på den. Frågade mig själv om meningen med livet. Efter en stund kom jag på det! "Man måste vara gla". Skickade det snabbt som fan till en kompis. Nej! Det ska självklart vara "Man måste vara gla´". Sände det igen för det var jätteviktigt för stunden med den apostrofen. Hela lägenheten var ostädad, det gjorde mig ledsen. Jag måste städa här, tänkte jag.
Tittade på mig själv i spegeln, jätteofta. Bilden av mig själv var inte jag, det var en ömklig person det hade gått snett för. Denna person är inte jag, tänkte jag. Det var som en performance. Såg på mina armar, som ur ett tredjepersonperspektiv. Jag kan röra dem men det är inte mina. Håret såg ut att vara tunt och skadat. Satte igång tv:n igen och lyssnade på musik, Erasure - Always. Den låten är redan psykadelisk enligt mig och för alltid associerad med svamp. I symbios med trippen var den så konstig och jag mådde sämre. Tonerna som startar låten ger mig obehagliga känslor än idag. Tittade på musikvideon på youtube och obehaget fortsatte. Det var sjukt. Jag ville sluta. Mitt i allt lyssnande kunde jag pausa och bara stirra för att det var vad jag ville i det läget. Det skedde i legio, stannade upp utan anledning och visste inte vad som skulle göras. Låten varade i evighet och någonstans där går den i slow-motion och låter grötigt. Nu vill jag hoppa ur det här. Ej mer.
Om jag svettades innan var det inget jämfört med nu. Klockan jag hade på armen var tung och skulle bara av. När jag höll på att av den var som om att det inte kunde gå fort nog.
Hoppade ur soffan och det enda jag visste är att jag skulle ut. Om jag vandrade mellan glad och ledsen var all glädje komplett borta. Frisk luft var vad jag behövde. Tankarna gick kring det existentiella och jag ville inte finnas mer. Jag måste av detta rus men det gick inte att stoppa.
Ringde 112.
Berättade om hur det förhöll sig och jag behövde en ambulans till min bostad, genast. Efter en tid hade gått ringde jag igen. "Nej", sa jag. "Gör ingen scen av detta, det behöver inte bli en scen", upprepade jag flera gånger. "Jag möter er utanför på den stora vägen", sa jag. Jag måste ut, fortsatte jag att tänka. Tog på mig ett par filttofflor och behöll min mjukisbyxor. Nej, tänkte jag, när jag var lite utanför dörren. Bytte till ett par riktiga skor, hade inga strumpor på mig. Slängde på mig en jacka i förbifarten. Gick till den stora vägen och återupptog mitt ringande. "Var är ni?", frågade jag. Kvinnan på linjen kopplade in ett tredjepartssamtal från vårdcentralen. Förklarade att det var svampar med ämnet psilocybin som hade inmundigats. Självmordstankar uppkom och när jag såg en taxi svänga in mot min väg var ett kast ut mot den i det närmaste naturligt. Sa det till mina telefonpartners att det måste komma nu för jag vet inte vad jag kan ta mig till. Jag var oerhört rädd för mig själv då.
En stor eloge till de här kvinnorna som behöll sitt lugn och gjorde mig en aningens stabilare. Däremot kopplade de bort mig för att de skulle kunna ta emot andra samtal med orden: "Ambulansen kommer snart" och lämnade mig ensam och rådvill. När jag ringde tillbaka var det med välkomstorden: "Ronny du har ringt många gånger idag". I efterhand såg jag min historik och ungefär femton samtal hade gjorts.
Sista samtalet med 112-personalen var ambulansen i sikte och jag kopplade bort henne. Vinkade till mig ambulansen och satte mig i skuffen. Föraren hade ett ungerskt namn, ambulanssjuksköterskan var en svensk kvinna i undre trettioårsåldern. Ungraren körde en bit bort och stannade där. Hon frågade ut mig vad jag hade gjort och vad som var fel på mig. Förklarade en gång till att jag hade ätit svampar med hallucinogena effekter och att jag nu var självmordsbenägen. "Jaha, då får vi väl köra in då", sa hon i väldigt spydig ton. Chauffören tittade på mig med avsmak i blicken. Hela resan till MAS dolde hon inte sitt förakt för mig och hanterade mig som en förövare. Hade jag haft blodtryck eller andra besvär som fås av långa perioder av dåliga vanor skulle hon säkert gett mig en humanare behandling.
Någon på MAS körde in mig till akuten och där låg jag i en säng, en kvinna tog blodprover och -tryck på mig och andra tester. Bad henne täcka för draperiet då jag blottade magen och det privata förnärmades. Receptionen var i anslutning och många gick där.
Skickades vidare till ett annat rum. En svensk läkare och en somalisk sjuksköterska tog hand om mig under undervakning. Trevliga men jag fick be om en filt och ett glas vatten själv. Tror jag låg där i en timme när samtal till psyket gjordes. En man hämtade mig och vi gick till psyket. Pratade med en polsk kvinna om mina inre demoner. Till sist frågade hon mig om jag ville sova över på psyket, det ville jag.
Blev anvisad till ett rum med fint strukna lakan. Klockan var efter 01:00 och alla effekter som bortblåsta men jag var tagen och skamsen.
Vaknade på morgonen utvilad och förbättrad. Nu var det hem som gällde, det gick inte. Jag måste naturligtvis bli utskriven av en psykolog först och hon kommer inte förrän efter 13:00. Så det blev lite psykmiddag:
Räkningen för en natt med middag gick på 500 så jag är ändå nöjd. Umgicks med de andra intagna i samlingsrummet, absurt att vara i en skara av psyksjuka och jag var en av dessa. Många var bekanta med varandra sedan innan. En kvinna ledsagade mig till den arabiska psykologkvinnan och frågade om hon skulle stanna kvar, till sin kollega. Hon frågade inte mig. Jaha då ska jag öppna upp mig för en till. Jag fick lämna. På väg ut hade ledsagaren mage att kommentera min situation på ett otillbörligt vis.
Sjukhushanteringen är under all kritik. De uppfyllde inte sina åtaganden av människoverksamhet. Så många led på vägen som det kunde ha gått snedare för. Ingen kontroll på psyket utifall jag ville skada mig själv, endast ett "samtal" med min försäkran om att så inte skulle göras. Enligt min empiriska undersökning står det illa till med vården idag och jag ska i framtiden undvika att mitt öde utgörs av deras rutinmässiga inblandning.
Några sista ord från Ronny Grosder:
Jag trodde att jag hade ett starkare psyke.
