Allt ska med. Livet i sin helhet, vanligt, stötande eller politisk inkorrekthet.

fredag 12 december 2014

Jag ger upp, kanske. (Uppdaterat: Ja!)

I min fyllohjärna trodde jag att saken var biff, men icke!

Jag lägger mig ner, platt fall och väntar på dödshugget. Det räcker nu, verkligen.

Hur kan en person som jag har träffat innan lämna sitt nummer till en tredjepart och sedan ringer jag och vi bestämmer löst hur vi ska träffas men hon ringer inte tillbaka? Jag lade ringbördan på henne eftersom jag ville få det klarlagt ifall hon var intresserad, vilket hon inte var. Däremot trodde jag detta i min rika enfald. Varför i första hand ge mig hennes nummer? Jag vet inte.

Jag har hoppat mellan att skriva mitt bröllopstal till att nedteckna mitt självmordsbrev.

Så här har det företagits:

Vi träffades på en fest.
Jag var en nykter påg som inte vågade på mig mer än att hälsa.
Tredjeparten sade att hon tyckte jag var snygg, jag sade att hon var vacker.
Vi träffas på en middag hos en annan där hon gör en gryta och säger att hon lagar mat åt mig.
Det pratas men lite nervöst.
Jag ber om hennes nummer till tredjeparten. Jag får det.
Ringer till henne och hon säger att hon ska ringa.
En gång till rings det och hon bedyrar om att hon ska ringa igen. Två veckor gick, inget.
Jag skickar ett sms. Inget svar.
Hon skickar ett sms om att hon ska till ett annat land och lovar att höra av sig.
Jag väntar.
Ringer henne när hon står i duschen och lovar ännu en gång att ringa tillbaka.
Jag väntar en dag.
Skickar ett sms om att jag betackar mig.

Ville ha ett avslut. Lever hellre i fyllo än i limbo.

En sak att tänka på är att hon är från en annan kultur vilket gör det hela mycket svårare att förstå sig på.

Sedan jag kroppsligen förstod hur det låg till har jag företagit två äventyrskvällar. En mitt i veckan och en på helgen vilka jag inte har minne från. När jag skriver äventyr menas total verklighetsfrånställdhet. Viljan att göra sig noll med verkligheten.

Den första drack jag en halv liter Kronans för att sedan ta en skotsk dusch och tog bussen till Brogatan för en whisky och bier. Därefter tog minnet slut. Kvittot säger Bullen på Storgatan men den har jag inget minne av. Det enda jag kommer ihåg är att jag tänkte att det var ändå så länge sedan jag var där och gjorde bort mig. De serverade mig! Whisky och bier blev det där. Tre timmar efteråt står jag vid ett vägskäl i Klagshamn med ett sprucket smartphone-glas och förstår inte hur jag kom dit. Taxi rings efter många försök att knappa in rätt nummerföljd. 15 minuter tog det. Mitt vänstra knä hade också fått sig en rejäl törn, kanske flisor som har brutit sig loss. En vecka senare gör det lika ont.

Den andra tar jag sats och bevistar Gamla Nobes. De hade förlorat sitt utskänkningstillstånd två dagar tidigare. Jag frågade ägaren, Martin, varför, och han sade: "De ville inte att vi skulle ha kvar det". Väldigt tvetydigt svar. Vad jag vet har de haft många sena kvällar och libertariansk försäljningsstil. Vidare till The Square Side! En tjuring och en bier. Inget hände. Vidare till Gallia! Satte mig ner vid ett bord med en bier. Två äldre människor satte sig bredvid och vi hade ett animerat samtal! Jag beställde in en flaska vitt vin, till mig själv. Därefter tog det stopp och jag har ingen aning om hur jag kom hem. Skånetrafiken-appen visade inget köp av biljett och ingen taxi hade betalats. 

Mitt rykte fortsätter att dala i denna lilla Malmö stad.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Sista chansen








Inga kommentarer: