Detta har hänt

Nu är vi här igen.

En noggras skickade ett automatgenerat intresse i skitklass med: "Hej, vem är DU!!! [BliNk BliNk]. Jag ondgjorde mig faktiskt inte över det utan lät musen lättvindigt färdas till ett likadant särskolesvar och skickade den. Inget svar har mottagits.

En dag i veckan gick jag på Adelgatan österut mot Drottningtorget. Jag lyssnade på musik: "Nena - Willst Du mit mir gehn" och kände mig salig. Kanske för att jag hade druckit en liter rosévin innan klockan 11 en söndagmorgon. Alltnog! Under mitt förmodade förbigående av Caroli city hoppade en man fram som sökte ögonkontakt. Jag märkte detta trots min annars så dåliga förmåga och tog av mig ena öronsnäckan.

"Har du några kronor", sa han.
Jag letade i plånboken medan jag frågade: "Vad ska du ha det till?"
"Till cigaretter", sa han tvärsäkert.
Jag knep upp en femtiolapp och gav honom den med orden: "Räcker det"?
"Jaaaa!" sa han och gav mig en vad jag tror genuin och blöt kindpuss med skäggstubbsmekning.
För att inte verka för likgiltig frågade jag honom vad han hette.
"Jörgen", sa han. "Vad heter du?" sa han snabbt.
"Ronny", sa jag. Sedan skildes våra vägar.

Denna händelse gjorde mig mer än ljummen inne i fläskberget. Jag vet att det är till stor del avhängig alkoholen. Däremot vet jag att den är en förstärkare och inte en upptäckare så rent fel på det är jag inte.  Jag gick vidare till Drottningtorgets loppis och köpte en Monchichi och en livrem.

En kväll i veckan gjorde jag mig rätt sketen.

Ännu en söndagkväll som jag vid niosnåret kände för att gå ut. En dusch senare var jag på Gallia och drack tre bier och tittade på fotboll. Tre bier senare var jag på The Square Side och drack Tuborg!

Jag satte mig vid fyrstolbordet vid baren och drack min sak och inväntade gott sällskap. Ingen kom på ett bra tag. Admir och en del andra bekanta rann mig förbi, plötsligt är jag inte värd ett skit. Som så många vet går det inte många varv innan The Square Side sätter igång. Bättre än tv! Helen eller Karin som jag tycker passar henne bättre frågar mig om hon och hennes kompisar kan få plats vid mitt vida bord. Visst får hon det. Till oss kommer Mats, Lise-lotte, Helen och en annan manlig bekant som verkade ha en historia med Helen. Alltmedan vår konversation och Lise-lottes beklagan om att hon hade blivit bespilld med rödvin av någon typ genom kvällen kommer Ralf! En vad jag förstår mörkhyad man, cirka trettiosju år och med väl synligt tandkött då han pratar. Han stannade upp flera gånger vid vårt bort och berättade om att Helen är hans fru och att han ömmade för henne. Trots Helens korthuggna korgar kunde jag inte mer än att beundra Ralf och hans ihärdighet.

Vi satt där och Mats med den begynnande flinten som tillhörde Lise-lotte blev till sist utslängd. Lise-lotte blev jag riktigt gramsen åt när hon ideligen beklagade sig över några icke sevärda fläckar på hennes fuskpälsjacka och -väska. Till sista sa jag till henne:

"Men Lise-litte, hörru du. När saker och ting går emot mig brukar jag säga som så här: Jag har ändå livet. Tänk på det, sa jag.

Tyvärr var det för mycket att processa för henne men jag fick en del "positiva" besiktningar av Helen som flera gånger berättade om hur "söt" jag var.

Jag vet inte hur och när men under ställets stängningstid en söndagkväll säger någon att jag också ska med till en svartklubb på karlshamnsgatan 4. Det var Mitko. Han pratade med Linda en jätteeeesnygg noggras som pratade bättre skånska än vad jag gör! Fy vad härligt om jag kunde få spänna på henne. Men som historian föreskriver var hon ett erbarmligt drinkluder. Utanför stället står vi och jag berättar om att jag inte har lösa kontanter utan måste hämta ut.
"Vi väntar", sa Mitko.

Leonards bankomat var avstängd.
Jag sprang. Ja jag sprang till södra förstadsgatan! Sedan sprang jag till - vad jag trodde var anslutningsplatsen då jag förmodade att de hade företagit resan -  Kristianstadsgatan. Där träffade jag dem och  noggerskan vid namn Linda gav mig en för mig en kram och tilltalade mig i positiva ordalag som inte var i paritet med mig. Klockan var cirka 01:18. Vi gick vidare till gatan och in i en gård och ned i en källare. Där var Zoltan kung. En bier kostade trettio och en vodka sextio. Där träffade jag också Elvis.

Det var så han kallade sig och presenterade mig själv som Tolvis. (Ej genomtänkt.) Han skrattade lite nervöst och jag förstod att han inte var en stark man vare sig till sättet eller fysiken. Vi samtalade långt och länge. Han hade en ung jänta som också anslöt sig då vi kom in.  Jag, Branko, Mitko, Linda. Hon hette Jenny och meddetsamma tände Linda till och frågade:

"Hur många drinkar och öl har du inte bjudit henne?!"

Elvis eller Krister Solander som han hette visste inte vad han skulle svara eftersom han var stendum. Zoltan frågade allt som oftast om ingen skulle beställa fler bier eller drinkar. "Kanske pappsen skulle betala? Jag blev lurad på en vodka cola av chocofittan. Jenny avträdde. En grej jag är mäkta stolt över är att jag kunde identifiera Krister som ett backabarn! Därefter kom vi i ett jävla samspråk och då basunerade nogger-Linda ut att hon skulle vilja ha ett foto av detta!

Några episoder som inte är värda att skriva om men att nämna:

Zoltan sitter i det andra båset med förblundna ögon varpå Linda frågar honom om varför han inte ansluter sig. "Jag njuuuter aaav muusiken, förschtår du!"

Mitko frågar Linda om hur gammal hon är.
"Du frågar inte en kvinna om hur gammal hon är!" sa Linda.
"Vad är det me daj, jag är fyrtiosju år gammal. Va är det med kvinnor och åldrar säg bara som det är".
"Är detta för mycket? Är det det för många bilringar? Hur många bilringar har denna ålderna?" frågar Linda då hon drar upp tröjan och låter Mitko känna med båda händerna hur mycket underhudsfett hon har. Fan vad jag skulle vilja låta henne omgärda min penis.

Där sitter jag ända till 04:00 och berättar om att jag har ett jobb att gå till som jag måste avträda från 11:00 då jag känner mig sömnotillräcklig och inte kan behålla ett endaste i mavven. Linda fick mitt nummer men ännu har inte ett telefonsamtal gjorts till min fördel och jag drar mig för att besöka The Square Side inom det närmaste.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Chefen tog in mig på kontoret.

Jag satt som ett fån och mottog diverse sanningar.

Du är för tajt med alkoholen. Jag har sett för mycket med mina närmaste. Sluta med det!