Nöjd och gift

Jag är gift.

Så nöjd jag är. Har hittat min halvdel. Att det skulle ta sådan tid förundrar mig ännu.

Tack för detta icke-Gud. Fuck dig (om du finns). (Annars förlåt mig icke.)

Som en en över trettio år och fler år därtill tackar jag fabrikören för vår simulation. Jag befinner mig i en sådan härlig tid av livet att jag inte kan trycka ned något annat. Har absolut ingen kraft att bry mig om det andra som sker i periferin, det är vi två. Så svårt att tänka sig en annan situation men här står jag nu, gift och stadgad.

Framtiden för Ronny Grosder står oviss, fri men till synes stängd, hon har täppt till den delen, min älskade. Hon gör vad som helst för mig oavsett vad, hon som hjälper mig då jag spyr vid kullerstenen eller skiter ner mig i det offentliga rummet. Hon gör allt vad jag önskar oavsett vad jag skriver för jag tror denne är den rätte.

Jag vill sätta fyr på alla sorters fyrverkerier, basunera ut min frus namn, visa upp henne, ge blöta pussar inför alla och klargöra min kärlek för henne. Ändå känner jag mig lugn, glad och hemma när jag är med henne. Vilken kvinna! Att det skulle bli så här frapperar mig fortfarande, allt gick så snabbt men nu är det vi två och jag ska skriva till er att den här samlevnaden är mycket bättre. Uppskattar hennes närvaro och kropp när vi sover tillsammans, någon att tänka på. Jag har skrivit på ett kontrakt att för alltid ta tillvara på denna person, min hustru, min livspartner. Skrämmande om man ser långt framåt men så ljuvligt i nutiden.

I en alltför lång period har jag haft denna önskan att nära en person och i sin tur nära mig själv. Inte förrän nu känns det rätt och jag är upp över öronen förälskad.

Inte en susning om hur detta kommer att sluta men att gå från en oönskad person i samhällets utkant till att känna sig som en gigant här och nu gör detta väl värt det. Tror inte att jag bara älskar henne för att hon har tillkännagjort sin kärlek till mig, nej. Hon är den jag har väntat på. Hennes leende. Alltid glad precis som min farmor och mamma. Jag behöver den sortens person eftersom jag brukar komma ihåg oförrätter och vara sur. Frugan har allt, precis allt!

Bloggens framtid står och darrar. Mitt bränsle har alltid varit hatet mot samhället, småsaker, avvisningar, dåliga fruntimmer och tankar som uppkommer då man är blagad. Nu är jag en gift och en respektabel man. Finns det något jag kan tillföra? Är nog för mjuk nu.


Några sista ord från Ronny Grosder: Nej, jag skämtar inte.

Rattfylle

Jag har haft tur.

Jag har inte dödat någon, än.

Jag är en arbetare i Malmö.

I mina dagar har jag åtminstone kört rattfull femhundra gånger. Lätt räknat, kanske fler gånger.

De första gångerna var det kul och jag sjöng i bilen av glädje tack vare min vunna frihet att köra onykter. Det bästa av två världar. 

Att det är så lätt att kringgå polisen i Malmö skrämmer mig, för enkelt har det visat sig vara. Varje gång jag har druckit en stänkare eller tio för mycket sätter jag alarmet på 06:00. Den tiden jag har att duscha och göra mig i ordning är tillräckligt god för att sticka iväg med bilen innan 06:30. Många gånger har jag spytt sidan om bildörren innan avfärd. Allt för att slippa ordningsmakten.

En episod då jag hade druckit kvällens ranson och morgondagens. Försökte fibbla i nyckeln i bildörren men det gick inte på grund av frost, gick och lade mig hemma istället. När kollegan hämtade mig stod poliskontrollen där, efter klockan sju givetvis. Polisen existerar inte på vägarna innan 07:00.

Aldrig har jag varit med om att en polis har stått innan klockan sju för att mäta min utandningsluft. När jag kommer till verkstaden för att arbeta brukar jag allt som oftast nyktra till på de nio timmar arbetstiden utspelar sig på. Ibland kunde det bli ett helrör vodka och några bier innan.

Jag har levt som alkoholist i Malmö under fem års tid. De tre gånger jag har blivit stoppad, (på helgen), har jag haft den enorma turen att inte ha druckit dagen innan, riktigt jäkla tur. Satan i mitt hjärta vilken tur jag har haft. Detta hände under helger och efter klockan 16.

Det är absolut ingen ansträngning att leva som alkoholist i Malmö och jag tackar för den tiden jag har haft men nu när jag ser saken på ett annat sätt. Nej tack, skulle vilja tortera mig själv för fem år sedan. 

Hur många kunde jag ha kört på, orsakat smärta och saknad för den berörda och anhöriga. Ber om ursäkt för allt det jag kunde ha gjort. Ej mer. Kör upp spriten i mitt ashål, nej gör inte det, då blir jag onykter.

Polisen! Se till att ha kontroller innan klockan sju för alla medborgare. Jag vädjar till er. 

Några sista ord från Ronny Grosder: 

Träffade en Thai-kvinna i 60-års åldern i Rörsjöparken som påstod att hon hade blivit träffad av blixten när hon var 19. Samt att en yngre man i "Kungs Grillen" visade "noppen" för henne varje gång. Hon slog till hans snopp med sin burkuppsamlare, en gammal 

målarroller utan rollern.

Dagen i juni.

Jag tänker inte spela på färska händelser och upphöja mig själv som en frihetens förkämpe. Detta är vad jag tycker. Idag och alltid.

Promenaden är vältrampad Sökandet efter fulländning Jakten på det saknade Men vad Arbete utan egentlig strävan Det som har tappats glöms bort Vanmakt gror Förnuft förintas Allting blir ett Ett med intigheten Icke-ljuset tar över Oskadliggör mig nu Hämta mig Förnedra Avsluta detta skämt till existens

Det har blivit tröttsamt att se och höra människor förtala väst och i värsta fall göra något åt saken med sin snedvridna syn som regelbok av vad de tycker är rätt. Nu skriver jag om alla människor. Problemet består av individers oförnuftiga världsbild och oviljan att ändra uppfattning trots att vi har fri bosättning och mötesfrihet. Det gäller Bänke och Boffe vilka inte gillar sammansättningen i Sverige eller Ahmed och Abu som tar sin tillflykt i ett land vars grundlag inte överensstämmer med deras. Alla har sin möjlighet att utöva sina drömmar inom rimlighetens gränser.

Om jag vill suga eller bli sugad är det upp till mig, med samtycke från eventuell partner. Inga "fula gubben"-knep. Livsstilen som jag har måste inte god- eller underkännas av någon. Trycker jag upp mitt svettiga sköte i ansiktet på en ofrivillig person ska jag inte hållas. Vill någon ha mitt smegade i sitt närmaste på frivilliga basis måste vi också finnas till.

Om en intressekonflikt uppstår måste en dialog tas. Inget skrik, ansiktstapp, attittyd eller hot får utgöra lejonparten av detta samtal.


Några sista ord från Ronny Grosder:

Kärleken övervinner allt, verkligen allt.

Ronny Grosder 20160606

Tjohej så här en bit in i sommaren.

Nej.

Ett långspel företogs in mot Tinder. En del månader som betalande, andra som en lumpsamlare av skunt. Ingen skillnad märktes. De endaste jag har fått respons från är av dessa drömförstörande scam-meddelanden samt en tjockis som svarade på mitt "Hej" med "Hejhej". SKIT NER ER! En av dessa hade till och med modet att svara på min bitterhet i en ton som anstår sig en vinnare.

Suga mig baklänges.

I mitt innersta vet jag att den bullfittiga typen måste knullas bort. Hon sitter inne i mitt huvud och pockar på. Fy faen vilket äckligt avtryck hon har gjort. Dessvärre finns ingen uppgjord plan att stävja denna tankegång eller forna kopuleringar/pokuleringar. Kopparsticket i den otäcka formen av en liten rultig indiska gör flera bakåtvolter i mina mardrömmar, de värsta är de som uppkommer när jag är vaken. Då vet jag att de är äkta föreställningar.

Kör mig bort dit där jag inte känner ett endaste dugg. Snabbt som en höna skiter död.

Gör mig till den som tar det som är bra och den som avvisar varje försök till att dra ner mig i den sörja jag just nu befinner mig i,

En pojke är jag, en pojke utan råd och tillrättaläggning. På denna stig kantad av droger, alkohol och dåliga val fortsätter jag min bana.

Tråkigt sett har jag gått in i en svår period igen. Lägenheten är ostädad sedan fyra månader tillbaka, letargisk inför det mesta, allt känns meningslöst. Orkar inte att röja ett hinder i min väg som gör mina senare färder lättare enkom för att jag är så jävla fet. Skaparen, sug min hårdhet.

Kusan i Ragusa.

Ännu en post där Ronny förbannar världen över sin egen fulhet. Försöker göra det till en fullgod anledning till att hata alla. Nej. Nu har jag blivit så pass gammal att jag kan ställa saker på sin spets. Nu är det endast min korgföreståndarinna som ska få däng.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Svårt att tro men jag har blivit rimmad.

En sjuklig förhelg

Detta började en torsdag kväll.

En nästintill orörd vodka påbörjades och avslutades direkt efter jobbet. Min sinnesställning till det positiva hade ökat. Ett par linor amfetamin hade intagits.

Ett snabbt toalettbesök för skitning och duschning. 

Taxi till Square side! Klockan var vid 23-tiden, en torsdag.

Detta kommer jag ångra. 

Stegade in på halvtrappan. Beställde en bier medan en manlig gäst höll på att pocka på min uppmärksamhet. Han var väldigt säker på sin sak. Betackade mig. Har inget emot maskulin bekräftelse men han var för på. Kan ta gift på att detta är för femte gången på samma ställe.

Satte mig i en av lädersofforna och smuttade på min Tuborg. Samspråkade med en man som till utseeendet såg ut att vara intellektuell. Barbögen kom ännu en gång och gned sig mot min vänstra sida i tron om att detta skulle göra allt bättre. Tvingades avvisa honom med bestämdhet.

Den intellektuelle stack och jag var gräsänkling ett tag. Eric från USA kom!

En cirka 58-årig man med fett, stripigt hår samt begynnande flint. Han hade en gitarr som han spelade på. Vi pratade, eller jag lyssnade. Han tyckte att jag liknade Clark Kent med mina glasögon och mitt bakåtkammade hår. Hela kvällen igenom anmärkte han på mina starka underarmar, glasögon och hår, inte utan viss beundran. Jobbig man, stundom aggressiv, utan reson.

Beställde en whisky och bier till min sittekompis, samma till mig. Personalen var en smula avhållsam innan jag berättade att detta var till två personer.

Vi drack och pratade och innan det var kvälls var vi plötsligt ute och i behov av bier och taxi. Det var jag, indiska Fia, Eric och Robert. Vet inte inte hur jag träffade Fia. En tjock indisk kvinna i 38-årsåldern, säkert en femton, tjugo kilos övervikt på sina 1,60. Balthazar hade stängt så vi tog en taxi och bad om att köpa folkbier någonstans. Till slut hittades detta på Shell, Holma. Två sexpack, 3,5 inhandlades. Robert hade redan tagit därifrån. Jag, indiska Fia och Eric till indiska Fias etta på Lorensborg.

Vi drack. Fia ställde fram lite snacks. Vi fick röka inomhus. Fia tyckte mina armband var snygga. Hon använde det som ett medel till att röra mig och skapa en kontakt.

Klockan blev, 03, 04, 05 innan Eric påbörjade sin hemresa.

Hånglade upp henne och avklädningen var ett faktum. Var egentligen inte särskilt sugen, halvhård.  Oskyddat.

Hennes fettfront stoppade mig från att göra sköna glidrörelser och istället tappade jag kuken flera gånger. Varpå indiskan kverulerade: "Gå inte så långt". Försökte öka min position men hennes kroppshydda verkade inte kunna framställa detta. Benen gick inte att lyfta. Hon fick hjälpa mig in hela tiden då jag inte kunde hitta rätt valk.

"Inte så långt", klagade hon. Jo tack, försök hålla ett skön rörelse på 1 centimeter.

Slickade henne tre gånger och hon sög av mig. Det gav inget. Fy fan vad skulle jag ner där och göra?

När jag trodde att jag var på väg att komma viskade jag till henne: "Får jag komma i dig?"
Det fick jag.

Gick inte. Till sist var jag tvungen att runka av mig själv och när jag kom på hennes bastanta mage klagade hon igen: "Inte på mig!"

Tydligen var det ok inne i hennes fettfitta men inte på fetmagen. Mycket konstigt.

Torkade upp skiten på mina ölindränkta kläder. Hade stött till en ölburk innan som marinerade min klädhop. Torkade upp sperman med mina kalsonger och t-shirt, slängde de i hennes hushållsopor. Gick hem utan kalsonger och t-shirt med i övrigt våta och illaluktande kläder.

06:15 tog jag en taxi hem och hann precis att duscha och byta om till arbetskläder innan 07:00.


Några sista ord från Ronny Grosder:

Var i Stockholm med ett par juggar. Snortade kokain på en flyer med hjälp av en Astrid 05:30 en lördagmorgon i en svarttaxi.

En kväll i Malmö

Hallå!

Drog ett par linor amfetamin.

Jag har haft en sådan växande lusta att göra bort mig i Malmö centrum ett tag nu. Det började med att ett bord hade bokats på Årstiderna i Kockska huset för en pinne.

Efter att värdinnan tittat på fel dag för min bokning och till sist hittat rätt efter ett tillrättavisande från en underordnad kollega om att värdinnan haft fel dag uppe på datorn, fick jag mig bordet tillvisat. Hon ber Andreas ledsaga mig till bordet, ett tvåmannabord bredvid ett av tegelvalvens baser.
Ett glas champagne beställs medan jag synar menyn. Andreas är en rödlätt och äppelkindad ung man med en viss krökt rygg och en aningens mullighet.

Innan det matiga introduceras vill jag ha en radda drickbara varianter på mitt ensamma bord. Det blir en nubbe bäsk, en bier, en flaska vatten samt vinet som tillhör förrätten. Ganymeden lägger fram en del brödaktiga saker, de två olika smörsorterna finns redan på bordet.

Mitt val görs och jag väntar väldigt enkelt tack vare de underbara takvalven i mitt synfält. Före min egentliga förrätt kommer en amuse-boche in, utom den beställda menyn, det vill skriva en smakstartare som restaurangen och kocken bestämmer. På en sked med ett böjt skaft vilandes på tallriken får jag veta att det är tupp med krasse och andra smakkombinationer. Jag tar skeden vackert i mun och låter allt blanda sig i hålan, allt på en gång. Slutar tänka och lever i stunden, så gott var det.

Den panchettainlindade ankleverterrinen kommer kort därefter. Det serveras på ett stycke trä med skivad äpple- och körsbärskompott, höstblad samt kryddbröd. Mycket njutningsfullt! Ber senare om en ersättare för min torra bierflaska.

Sjötunga Walewska. Jag trodde att det skulle vara mer när den kostade 475 kronor, icke! Andreas serverar mig detta från en vagn snett bakom mig. Han lägger upp duchessepotatisen, havsdjuren och grönsakerna, ser väldigt sjuttiotal ut, förlegat. Såsskålen får jag själv råda över, tack gode icke-Gud, för det behövdes. Rätten är så överskattad att jag måst hälla över all kräm för att göra den ätduglig. Får ett passande vin, enligt personalen, till huvudrätten.

Till min lättnad försvann den manlige servitören efter detta. Istället fick jag Caroline!

Hon var en väldigt tillmötesgående Helsingborgskvinna i 45-årsåldern men numera boendes på Bunkeflo. Jag njöt. Tittade på henne flertalet gånger eftersom jag inte hade någon bok eller mobil uppe. Alla gäster välkomnades med ett leende och ett glatt: Välkommen! Hon hade riktig koll på allt och alla.

Caroline kommer till mitt bord och jag ber om dessertmenyn.

Hon rekommenderar jivarasufflé med havtornsorbet och vallmoflarn samt det tillhörade dessertvinet på 10 centiliter. Märker att hon spritter upp och känner sig gladare i min närvaro.

"Hade jag inte arbetat nu så hade jag satt mig mittemot dig nu, det är precis det valet jag hade gjort", säger Caroline.

Äter efterrätten och dricker mitt vin medan jag ler i mjugg. Tittar på Caroline då hon vandrar omkring till de andra borden. En tillvaratagen kvinna med anletet och kroppen i behåll.

Säger till henne då hon kommer: " Det är så härligt att höra en skånsk röst i restaurangvärlden, du är verkligen vass på detta". Hon svarade: " Jag har hållt på med detta i 30 år så det är ingen konst".

Caroline vet precis hur långt kommen jag är och svassar förbi då jag är färdig. Berättar om att jag är född på Limhamn och hon vill att vi ska ta en fika eftersom vi bor så nära varandra. "Det är ändrat nu", sa jag, utan någon avoghet. "Jaså, det är ändrat", sa Caroline ungefär som om jag hade frånstött henne. Till mitt försvar sa jag att Limhamn endast var min födelseplats och inte mitt boställe.

Som sista tar jag en kopp kaffe och en av Carolines rekommendationer vad gällde cognacen. Dricker mitt kaffe och avec, hon erbjuder mig en påtår, en aningens senlagt, kanske hon ville markera något.

Utan att förhasta mig och göra mig besvärlig tar jag också en whisky-soda. Caroline levererar.

Därefter skils vi åt men inte utan att jag ger gänget 120 procent i dricks. Går och pissar och drar några linor till sen sticker jag.

En ramlösa och en bier på Centiliter och gram. 
En mörkhyllt man frågar mig om var Moosehead bar ligger. Till höger, i mitten tillägger jag. Inget annat hände.

21:46
Vidare till Drumbar. En London Pride och en Davidoff, en London Pride till efter cigarren.

Gick ut till atriet och satte mig vid ett ledigt tvåmannabord. Kommer i samspråk med ett danskt par, man och kvinna, hon ville gärna prova min cigarr, det fick hon. Vi pratar lite. Vid sidan om sitter ett manligt arabvänskapspar och danskan vill så gärna ge honom ett smakprov av min Davidoff. Cigaretter och cigarrer smakar så förhöjt under amfetaminruset.

Under denna tid vill det danska paret ha med mig på en fest de skulle till samt att det manliga arabiska vänskapsparet vill konvertera mig till islam. Nekar danskarna, ger araben mitt nummer men svarar inte nästa dag. För mycket på en gång.

23:54
Går en sväng till Skeppsbron och fortsätter min kväll inom Pieplow-konsortiet. Dricker en cava och lite bier. En jugoslav med en tomteluva ger mig hela hans livshistoria om hur han är ett offer för det svenska samhället och hans skitliv, tråkigt.

01:05

Förflyttar mig till Mattssons musikpub på Göran Olsgatan. Underligt nog ger de mig tillträde, för en liten summa av hundra kronor. Befäster mig i baren med en mycket blyg man i fyrtioårsåldern. Frågar om han har fått kvinns ikväll men han svarar bara nervöst. Försöker dansa med de rynkiga kvinnorna men ingen vill. Får ett korthugget svar av en: "Vad gör du här, du hör inte riktigt hemma här?" Står kvar i min ensamhet.

Ville bara ha lite skoj och dansa kasedans, till och med detta nekade de mig för att jag inte var en av deras egna.

Sent:

Avslutar på en jugoslavisk svartklubb på Industrigatan där jag dricker bier eftersom de inte hade något annat. Köper ett silverarmband av en stammis.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Än har jag inte gett upp.

God fortsättning på mitt skitliv!

Ni kommer att se mer av min text i framtiden. Eller inte.

Kärleken är en säregen konstform. Jag är väldigt nära ett utfall, riktningen är jag inte säker på. Mina tillfällen ute har inte varit få, det gäller endast att nedteckna dessa också. Dessvärre har jag inte haft lust att berätta om mina alkoholiserade dagdrömmar.

Jag har aldrig fått en nyårskyss.

Satt på Moosehead Bar och läste "Profeten" av Khalil Gibran och beställde in en flaska champagne en lördag lite efter middagstid. Hade inget att fira men jag drack den som vore den ett existensberättigande. Jag måste också få finnas till. Ingen annan verkar dela min synpunkt. Nu skriver jag inte om familj eller vänner som i det närmaste har en outsläcklig kärlek på grund av det långa förloppet som vi har känt varandra. Man vill hitta en person som ser en för vad som finns, en bekräftelse om så viljas. Någon som uppskattar ens drag och karaktäristik i nuet, inte på grund av gamla lojaliteter.

Gick till Jula en dag och köpte ett paket transparenta sopsäckar. Systembolaget besöktes också. När jag kom hem kände jag inte för det. Promenaden hade på ett konstigt vis stärkt mig och jag var inte i zonen att dricka mig skruvfull och spänna en sopsäck kring halsen. Men kommer det gå riktigt snett kommer kalkbrottet på limhamn att besökas en sista gång. Har vandrat omkring kyrkogården flera kvällar i veckan och besökt och vårdat mina morföräldrars grav. Många tårar har utgjutits. Ett lugn infinner sig faktiskt på kyrkogården när man har det slutliga så nära inpå sig.

Däremot har jag en inre känsla av att gå vidare. Ska man fasta ett tag och springa om morgnarna? Träffa människor, lära sig ett nytt språk, utveckla sig och få större livskraft? Livet sägs vara värt att leva för alla nya människor som man inte har träffat än. Jag håller med. Tänker tillbaka och de som finns är väl värda att leva för men om man är nedtryckt av stunden upplevs allt: meningslöst, slentriant, deprimerande och utsiktslöst. Det går inte att tänka klart då allt tycks ställas på sina ända. Ett sorts beroende där bara en part får största uppmärksamhet.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Har inte kräkt av fyllet på flera månader, måste vara vattenfastandets förtjänst.

Jag ger upp, kanske. (Uppdaterat: Ja!)

I min fyllohjärna trodde jag att saken var biff, men icke!

Jag lägger mig ner, platt fall och väntar på dödshugget. Det räcker nu, verkligen.

Hur kan en person som jag har träffat innan lämna sitt nummer till en tredjepart och sedan ringer jag och vi bestämmer löst hur vi ska träffas men hon ringer inte tillbaka? Jag lade ringbördan på henne eftersom jag ville få det klarlagt ifall hon var intresserad, vilket hon inte var. Däremot trodde jag detta i min rika enfald. Varför i första hand ge mig hennes nummer? Jag vet inte.

Jag har hoppat mellan att skriva mitt bröllopstal till att nedteckna mitt självmordsbrev.

Så här har det företagits:

Vi träffades på en fest.

Jag var en nykter påg som inte vågade på mig mer än att hälsa.

Tredjeparten sade att hon tyckte jag var snygg, jag sade att hon var vacker.

Vi träffas på en middag hos en annan där hon gör en gryta och säger att hon lagar mat åt mig.

Det pratas men lite nervöst.

Jag ber om hennes nummer till tredjeparten. Jag får det.

Ringer till henne och hon säger att hon ska ringa.

En gång till rings det och hon bedyrar om att hon ska ringa igen. Två veckor gick, inget.

Jag skickar ett sms. Inget svar.
Hon skickar ett sms om att hon ska till ett annat land och lovar att höra av sig.
Jag väntar.
Ringer henne när hon står i duschen och lovar ännu en gång att ringa tillbaka.
Jag väntar en dag.
Skickar ett sms om att jag betackar mig.

Ville ha ett avslut. Lever hellre i fyllo än i limbo.

En sak att tänka på är att hon är från en annan kultur vilket gör det hela mycket svårare att förstå sig på.

Sedan jag kroppsligen förstod hur det låg till har jag företagit två äventyrskvällar. En mitt i veckan och en på helgen vilka jag inte har minne från. När jag skriver äventyr menas total verklighetsfrånställdhet. Viljan att göra sig noll med verkligheten.

Den första drack jag en halv liter Kronans för att sedan ta en skotsk dusch och tog bussen till Brogatan för en whisky och bier. Därefter tog minnet slut. Kvittot säger Bullen på Storgatan men den har jag inget minne av. Det enda jag kommer ihåg är att jag tänkte att det var ändå så länge sedan jag var där och gjorde bort mig. De serverade mig! Whisky och bier blev det där. Tre timmar efteråt står jag vid ett vägskäl i Klagshamn med ett sprucket smartphone-glas och förstår inte hur jag kom dit. Taxi rings efter många försök att knappa in rätt nummerföljd. 15 minuter tog det. Mitt vänstra knä hade också fått sig en rejäl törn, kanske flisor som har brutit sig loss. En vecka senare gör det lika ont.

Den andra tar jag sats och bevistar Gamla Nobes. De hade förlorat sitt utskänkningstillstånd två dagar tidigare. Jag frågade ägaren, Martin, varför, och han sade: "De ville inte att vi skulle ha kvar det". Väldigt tvetydigt svar. Vad jag vet har de haft många sena kvällar och libertariansk försäljningsstil. Vidare till The Square Side! En tjuring och en bier. Inget hände. Vidare till Gallia! Satte mig ner vid ett bord med en bier. Två äldre människor satte sig bredvid och vi hade ett animerat samtal! Jag beställde in en flaska vitt vin, till mig själv. Därefter tog det stopp och jag har ingen aning om hur jag kom hem. Skånetrafiken-appen visade inget köp av biljett och ingen taxi hade betalats. 

Mitt rykte fortsätter att dala i denna lilla Malmö stad.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Sista chansen

Kärlek och resten

Jag har träffat en underbar kvinna.

När man lever och jobbar utan att något ändras känns det svårt att se en ljusning. Sedan jag slutade dricka på regelbunden basis har hela världen fått ett annat skimmer. Synsättet har ändrats till det sämre för min överlevnadsdel. När jag tittar på saker och ting går det inte undgå att se det dåliga. När man inte alltigenom är underdånig stimulantian ser man det verkliga.

Men sedan kom Hon.

Det är underbart att vara kär. Allt förbättras. Förlåtelsen sträcks till oanade längder. Glädjen vet inga gränser. Hur allt ser ut att komma på plats. Allt älskas utan förbehåll.

Hon har visat intresse för mitt feta levnadsskap och jag tar emot. Inga risker tas nu. Denna måste halas in. Jag har redan börjat älska och många sömnlösa nätter har vidtagits. Så många tankar jag har kring henne. Hjälp mig för jag vet inte jag vad jag gör. Så vacker denna varelse är att jag ifrågasätter allt vad som skrivs och sägs. Hur kan Hon tycka att jag är snygg? Är det bara tillgängligheten och unset av vår bekantskap som gör skillnaden?

Det första skedet har genomgåtts men jag kan inte annat än tro på att det kommer att bli vi två. Nu är jag så gammal att det måste ske nu. Inte för att jag gör eftergifter för denna maninna men att valet blir mycket enklare. Denna vackra kvinna är allt vad jag önskat, någonsin. Hon finns i min närhet och jag kan med ett samtal få reda på om det är alltigenom ömsesidigt. Snart sker detta och jag väntar med allra största beskedlighet,

Så vacker med genomtänkta drag. Jag har verkligen blivit tagen av kärlek. Nu ska min kropp säljas in och jag stå bi dessa påståenden som bara hon kan ta till sig.


Några sista ord från Ronny Grosder:

Som ett soundtrack till vårt tillstånd lyssnar jag till: Fares Karam och El Gherbi.

P.S: Tog bort detta inlägg ett tag för att jag inte var säker på om det skulle bli en fortsättning men nu är jag alltmer försäkrad!

Square Side

Jag tycker att denna oas för alkoholister som släcker sin sprittörst innan den infinner sig förtjänar en egen post.

Den har alla egenskaper som en härlig träffpunkt bör ha för olika människor med ett stort gemensamt intresse, alkohol.

Square Side i Malmö är ett ställe som ägs av ett persiskt par i femtioårsåldern. Mannen är trevlig men hans fru är en jävla argbigga. Hon satt en kväll vid ett av serveringsborden och beklagade sig: "Asså jag orkar inte med mig själv meeer!" Detta sa hon flera gånger alltmedan hon drog händerna framför ansiktet och tvättade bort fiktiv smuts. Känslan när ägarinnan sitter där och har livsångest gör att man mår så bra. Då har man träffat rätt.

Tyvärr gräver de sin undergång. Jag ska förklara snart.

Man defilerar förbi deras träiga och hafsigt oljemålade utemöbler. Ute sitter rökarna. Upp för en halvtrappa. Aluminiumdörren har jag aldrig gillat, man står för kort för att det ska kännas naturligt att öppna den. Till höger sitter alltid tre stycken Jack Vegas-fanatiker och tävlar om vem som kan stoppa in flest sedlar. De har ett litet bespisningskök som är tämligen obemannat större delen av tiden. Pubsträckan har däremot en större besöksfaktor. I slutet av disken brukar en annan persisk man som liknar Richard Lewis sitta. Han pratar inte, stirrar ut i intet, att verka svår är hans gebit. Gillade honom till en början men nu tycker jag att han kan dricka hemma i stället för att visa sina dåliga sidor på plats bland folk.

De har rustat upp en del bland platserna. Skinnsoffor och gott om utrymme för de sittande att dansa när promillehalten har passerat den gyllene gränsen.

Toaletten är spartansk men ren. Inget papper för att torka sig efter tvättning, endast en handtork. Ogillas.

Men det är gästerna som gör stället. Jag har träffat många och haft diskussioner av alla dess sorter. Square Side har en viss charm när det kommer till folket. Alla möts, förutom hipsters, de håller sig borta. Tack!. Många svarta kommer dit. En noggerska ojade sig över att hon behövde ta extra D-vitamin för att hon var mörkhyllt. Föredrar de svarta för de blir inte så högljudda och sluddriga. Trots deras övriga brister. Oj! Det var en lite fördom.

Tänk dig en hemmafest med härligt fulla människor som efter en tid vill förstärka sina fyllekänslor med go´ musik. De har kul och alla andra också för nu är de flesta lediga och pratar obehindrat om saker de egentligen inte borde prata om. Kalle går in och letar upp en låt efter en massa raderingar av bokstäver som sedan hittar rätt. Den spelas i goda två minuter. Nu kommer Hassan och vill höra en annan låt, direkt. I stället för att kölägga den kör han i gång den. Hassan är glad men de övriga åhörarna vrider sig alltmer på grund av den sinnessvaga övergången. Nu träder Rabi in för han känner igen sången men han vet en ännu bättre och den vill han spela upp, så fort det går.

Detta är vad som pågår på Square Side.

De har anskaffat en touch-skärm som besökarna obehindrat kan navigera sig i Youtubes regi. Förra gången var det en full irländare som parkerade sig och spelade. Sedan kom Abdi och bytte när ett Roxette-album var under uppspelning.

Systemet är endast tre veckor gammalt men jag kan se framtiden och den ser inte ljus ut. Vid flera tillfällen vädjade personalen gästerna om att låta spellistan vara. De gjorde de icke. Hur fan kan de låta valen och tiden tillstås de fulla besökarna kan jag inte förstå.

Några sista ord från Ronny Grosder:

En kvinna frågade mig om alla dessa tiggare var från Rumänien. Jag svarade: "Ja det hoppas jag, annars har jag hatat fel personer".

Belmondo och Moriskan

Hörde på Lilian Thuram i Moriskan. En mycket intressant och fin människa.

Kom en smula för tidigt och bestämde mig för att besöka Belmondo, BELMONDO! Första gången jag gjorde det utanför lunchen. Har ätit där tidigare på bekostnad av en annan men då var det ingen stämning. Jag kom dit 18:30 och jag möttes av härliga priser. 12 kronor för whiskey och 10 för starksprit! Det lilla fönstret jag hade till Thuram var 30 minuter så jag tvingades svepa i mig en 0,6 liter bier och en sexa whiskey. Jag ska besöka denna plats fler gånger!

Dessbättre hade jag en härlig samtalspartner vid namn Paula. Hon såg ut som en stearinstod som hade varit ute i solen för mycket. Hennes pattar hängde ner till midjan och ansiktet var inte grant. Hon namngav ett antal personer som stod utanför för att visa att hon var stammis. Jag nickade beskedligt. Vidare berättade hon att hon var nyskild från sin partner sedan 16 år tillbaka vilken hon hade fem barn med. (Ja, det kunde jag se.) Paula frågade mig om jag var teknisk och jag jakade. Hon ropade till bartenderinnan: "Han är teknisk, ta han!" Förmodligen hade jag hoppat i något som jag inte visste. Ganymeden nickade vänligt men tog inte upp den nya informationen. Den sista tiden lät jag tiden gå och utmanade inte Paula på fler konversationer, hon var rejält toppad. Kvinnan bakom disken såg ut som hon från "Fri os fra det onde". Söt typ men anställningen gjorde att det slaknade, rejält.

Till Moriskan!

Jag lyssnade på Thuram och hans engagemang inom utanförskap. Det var en publik av utomsvensk karaktär. En översättare viskade i hans öra och den andre talade i mikrofon. Väldigt PK. Hon utelämnade "muselman" - muslimer när Thuram sa det.

Han hade väldigt bra idéer om att alla hade lika värde och han poängterade hotet mot de homosexuella flera gånger. I stället för att köra rasistsnacket framlade han argument för homosexuellas rätt i samhället som den muslimska tonårspubliken säkert inte gillade. Helt klädd i svart satt han som en god filosof med ytterst lugn. De andra vågade inte ens öppna vattenflaskorna med patentlösning, skitnödiga typer.  Senare öppnade han flaskorna och hällde upp till de andra.

Jallow Momodou var en pajas som skulle fram och fotografera ständigt. Behrang Miri var en av arrangörerna.

Moderatorn var en jävla fitta som pratade med sina stora vita tänder och trodde att hon gjorde ett bra jobb. Coura Mbye, hon pratade så jävla oseriöst och utan kritiska frågor och sedan ville hon ha applåder för att hon "var en supermorsa". Helt sjukt hur mycket publiken klappade till denna skiten. Kändes som ett sektmöte. 


De andra gästerna var en högpannig typ av fittyp: Rudy Mengesha. En kvinna från Kristianstad som berättade om hur jobbigt det var att växa upp i Sverige och att det inte gjorde henne något gott överhuvudtaget. 
Sedan var det en neger till eftersom det var café pan africa som stod för debatten. En kille i svenska handbollsförbundet med göteborgsdialekt och han verkade mycket bättre. Höll inte på att omyndigförklara hela svenska folket som Rudy gjorde för att han hade fötts svart.
Och. Hanna Thomé. Vilken lesbo. Tydligen är det okej att kalla andra bögar bara för att hon gillar att slicka fitta men inte bli slickad själv. Vad fan skulle hon där att göra? 
Frågestunden:


Det var bara Thuram som fick frågor. Ingen annan.

Behrang Miri vädjade till Jallow om att få ställa en kort, kort fråga. Först nekade Jallow men sedan fick lille Behrang komma och då kom den längsta frågan på hela frågestunden. Vilken jävla Tintinavsugare.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Det blev inga kvinnliga kontakter.

Din gata 100,6

Jag har lyssnat på denna "radiostation" starkt subventionerad av oss skattebetalare en längre tid.

Blir det inte för mycket?

Jag kan inte tänka mig att folk lyssnar på denna kanal välmenat då jag själv inte gör detsamma, det vill skriva: ironiskt. Jag ser lyssnandet som en hemläxa som kanske kan rädda mig från att bli gruppvåldtagen av yngre sugna män.

Morgongänget dryftar en del saker som har att göra med de fresha i Malmö. (Vi äkta malmöiter säger Malme.) Det kan var allt i från kärlek till godis. För många chilenare från Lindängen och Kroksbäck som tillskriver sig våra åsikter.

Det roliga i deras dissekerande härrör från att de har en sådan naiv syn på saker. När de pratar om kärlek lägger de ned samtalet på en väldigt låg nivå som känns förklenande.

Juan Havana. 
Jag var med på en tillställning på Kroksbäck eftersom jag har en del kännedom om denna stadsdel. Där var han konferencier och tillät Vänsterpartiet att dela ut propaganda genast efter dörren till alla dessa barn och bekanta till barnen. Det var en danstävling för mellanstadieelever. De gjorde det till ett politiskt möte. Ett pamflettbord direkt efter entrén. Jag avböjde. Hela programmet kändes som ett sektmöte. En man uppmanade folket att klappa hela tiden, det blev väldigt för mycket.

Han är född 1981 men beter ändå sig som ett missfall i gänget, i färd med att begå något rått gentemot befolkningen i Malmö.

Deras handhavande när det kommer till känsliga känns fel. De hade en ansvarig för statistiken över "Malmös trygghet". Hon gav vaga svar. Ger "Din gata" rätt när de lät Jamilah komma fram i SMS-posten, hon tyckte att mångkulturen inte alls var en rättmätighet.

Alla resurser kan lätt bli en börda. Mångkultur är en tillgång. Kan man inte se denna form ha något dåligt i sig bör man begrunda sig. Till och med pengar har en dålig inverkan. Alla resurser kan också missledas till att bli bördor.

Jag gillar mångkultur. Det får däremot inte vara en sak som inte får kritiseras och likställas med ett fullfärdigt levnadssätt.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag onanerade hemma i tanken med min manlige bildlärare en gång. Den gången var jag lite nyfiket homosexuell, ej numer.

Tankar omkring vissa saker

Har haft en del betänktetid.

Lyssnar just nu på Paola och hennes låt: Interstellar Love. Enligt mina upplevelser för det mig till ungdomen och grundskolan. Då uppträdde en liknande tjej i aulan. Hon var snygg för att vara polska, vickade på höfterna och hon hade lite mindre än ok sångröst precis som Paola. Men...! Hennes sensuellt flickaktiga röst gör det till en vacker sak. Inte helt perfekt engelska men man känner ändå energin som transporteras med sången. Hon är verkligen vacker denna Paola. Nästan så att man kan höra hur jävla snygg hon är. Tydligen helchilenska och jag gillar dessa mestisliknade varelser. Sångrösten kräver en del annat men så länge man har kontakter...

Jag kan inte annat än att föredra engelska svarta framför amerikanska svarta. Detta spörsmål har jag snurrat runt med en lång tid med. Gillar de svarta engelsmännen så mycket mer. De har en egen personlighet och kan klä upp sig utan att det ser uppgjort ut. Till skillnad från amerikanarna som inte kan bära upp en enkel kostym.

Idris Elba:

Den näste James Bond? Han är en underbar skådespelare med god kunskap om hur man gör en film. När han gjorde Heimdall i "Thor" trodde jag att det skulle bli en sorglig historia, icke! Han uförde detta verk med stor bravur. "Luther" gillades också. Han var superb i "Prometheus".

Will Smith:

Disney-skådespelare som vill för mycket och tror sig göra det till bättre istället för att acceptera situationen. Gummiansiktet med det grovt efterblivna utseendet på grund av det stora avståndet mellan ögonen, har inte gjort en trovärdig film.

Är det rasistiskt att föredra andra svarta och starkt ogilla den andra delen?

De amerikanska har inget schvung precis som Timbuktu, en enkel man som tar på sig kläder som inte tillhör hans person. 


De fulas rätt i samhället. 

Tillräckligt länge har jag gått runt med medlen om att jag inte bör finnas till i denna värld. Allt var skit och saker och ting såg väldigt mörka ut. För ett par månader sedan fick jag nya hjälpmedel. Det jag ser nu är av en helt annan karaktär. Tillfället har gett mig synen att uppfatta människors interaktion och levnad. Det är så enkelt och löjligt. På något vis har jag borstat från mig frågorna om detta. Allt ser så grådaskigt ut. Alla har verkligen en plats i samhället, frånsett deras fysionomi eller ansiktsegenskaper.

Kan man tillrättalägga sitt liv med vetskapen om att det aldrig någonsin kommer att rätas ut? Jag vet inte. För länge har jag överskattat min person och sprungit förbi chanser som inte i stunden kändes som en sak att ta tag i. 

Speeddate på TGI Friday´s

Efter ett antal om och men fick jag äntligen tillträde till denna skara av få utvalda.

Tog en slurk Jameson hemma och en ESB på The Bishops Arms. Om jag inte hade varit så fientlig tyckte jag att den mer än mulligt tatuerade kvinnan bakom disken tittade på mig en stund extra.

Kom till TGI Friday´s en kväll och gick efter ett par varv runt huset i och med att de hade angett Engelbrektsgatan 2 som adress. Till sist gick jag genom sidoentrén mittemot Victors eller vad fan det heter idag.

Skrev så snällt in mig i rullorna och fick mig en klisterlapp till namnskylt och en drinkbiljett som kunde bytas mot ett glas vin, bier, cider eller vatten. Jag tog det röda.

Tråkigt nog hade jag ställt upp för de trettio till de fyrtio och något. Så många har skrivit att de är så mycket snyggare vid dessa evenemang eftersom de är högutbildade kvinnor som inte har tid att leta kuk på fritiden. Nej, så var inte fallet.

Man fick två häften. Ett hjärtkort där man ringade in sina tilltänkta och ett annat där man skrev ned sina anteckningar. Jag använde anteckningar för att gradera dessa och ge mina svar efteråt.

Ett överskott på fyra, fem kvinnor men det stoppade inte Speedd8.se att genomföra evenemanget. Förra gången jag missade det hänvisade de till att männen var för många.

Detta om de:

Martina
En ful tjock bulgariska som jobbade som hårborttagare, ~37. ---
Annika
Jobbade på EON och såg ut att komma från Kirseberg, ~38. --+
Hanna
Från Umeå och liknade den stereotypt fula norrländskan, kommer ej ihåg. --
Anna
Kostrådgivare, lärare, föreläsare med ett kolhydratstint ansikte, ~39. -+
Nina
Förskollärare, tränar, har stora tänder, brun hy med stor rynkighet, ~37. ---
Anna
Mattelärare-, NO-lärare som såg bra ut först men sedan sjönk som en kuk framför mamma, ~36. -+
Catarina
Skolsköterska i Staffanstorp. Gjorde ett icke minnesvärt intryck. +-
Anette
Koordinator på något jävla privatbolag, tråkig. -+
Pernilla
Från Lund och jobbade på Tetra Pak, bra till en början men såg oegentligheterna senare, ~32. +
Helen
Troligtvis påtänd, svarade på väldigt konstigt vis, ~37. --

Här blev det en paus på en kvart. Jag gick åt sidan. Några andra pratade med varandra.

Anette
Halvkinesiska med två barn, såg ung ut men var 37. +
Ulrika
Skojfrisk hotellreceptionist men med åldern 38 som ett stort minus. +-
Emilia
Kemitekniker med ett barn, 37. +
Helena
Jobbade i Köpenhamn som läkemedelsproducent. -
Abigail
Journalist på någon jävla röd-grön tidning, ~31. +
Ulrika
Såg och agerade grovt efterblivet, påverkad?  --
Evelina
Förskollärare från Löddeköpinge. +-
Iliana
En hudeterapeut som inte hade huden med sig. Såg brännskadad ut i ansiktet. ----

Det blev ett par jag uppskattade men det blev ingen respons. Inga matchningar.

Tråkig utdelning men jag är glad att jag tog tillfället och fullföljde det. Nu vet jag resultatet, att jag inte är en eftersträvansvärd man och kan lika gärna göra vad fan som helst i livet.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Kommer ni ihåg när man var liten och fångade flugor för att sedan dra bort vingarna för att se hur de blev? Jag gjorde det med småfåglar.

Min svamptripp

Nu ska jag avhandla min svamptripp som gjordes för snart ett år sedan. Har väntat med att skriva eftersom upplevelsen var jobbig med alla känslor som inföll.

Jag hade köpt ett par svampkits från en sida på nätet. I och med olagligheten att införa färdiga svampar men lagligheten att köpa paket med sporer i sig som endast behövde vatten och omsorg i ett par veckor gjorde jag givetvis detta. Två "B+" och en "Mazatapec" blev det. I över två månader tog jag hand om plastlådorna som omslöts av plastpåsar med gem. Allt för att ha ett slutet system utan för stor inverkan av omgivningen.

Det var inget svårt efter att de hade sugit åt sig vatten över natten för att sedan bara låta sig blomsprutas en gång om dagen. Därefter skötte det sig självt. Jag ägde också en svamptork  som användes flitigt efter första flushen. Totalt skördade jag fyra flushar av varje paket. Över ett och ett halvt kilo totalt, i torkvikt kanske 200 gram.

Inga ansiktsmasker eller andra desinficeringsåtgärder nyttjades förutom rena händer när jag hanterade sprutning och svampplockning. Det gick hur bra som helst.

Till verket!

07:55
Steg upp tidigt på en lördagmorgon. Hade inte ätit något större dagen innan, magen var i det närmaste tom. Plockade mina dyrgripar och vägde upp femtio gram färskt på min pundarvåg, lade de på tallriken och lät lite pestovinägrett gona sig med riven pepparrot. Resterande stoppades i torken på fyrtio grader.

Satte mig i soffan och surfade runt i väntan på att något skulle hända. Inget verkade komma efter en timme och jag började bli modstulen. Allt jobb tedde sig förgäves. Dryga partimmen senare kom lite stickningar i fingertopparna och tungan domnade av en smula. Ja! tänkte jag. Nu ska livsvisdomar bärgas och mitt liv rätas ut.

Psilocybinet hade börjat arbeta och jag var glad som en speleman.

Någonstans i denna lilla eufori fick ett jag meddelande från en kompis som ville att jag skulle komma. Jag jakade och är inte helt säker men kanske några svampar knaprades på ytterligare, det smakade härlig blåmögelost. Hoppade på järnhästen och var glad.

I samspråk med min vän briserade allt. Jag skrattade åt allt, precis allt. Han erbjöd mig kaffe, det nekade jag bestämt eftersom koffeinet skulle försämra min tripp. Vi tittade på youtube. Det är det absolut värsta man kan göra om man vill hålla sig för skratt. Hela skimret blev så, annorlunda. Jag såg personligheterna och förstod varför de agerade som de gjorde. De minsta ansiktsuttryck och känslor uppenbarades för mig. Rösterna var ett helt väsen för sig.

Vi bestämde oss för att besöka en gemensam kompis. Ännu ett hopp upp på cykeln och vidare, turen var betydligt roligare nu. Ville verkligen dölja min nyupptäckta glädje men det gick inte! Hemma hos den andra satte jag mig och nu kom den äckliga svetten, främst i pungregionen. Jag var konstant pissnödig. Tror att det kom lite hela tiden i byxan som blandades med perspirationen. Det luktade avskyvärt. Ingen sa något men att jag själv lyckades känna min egen odör var ett dåligt tecken. Personerna jag var med såg alltmer roliga ut! Den senaste vännen skrattade jag åt för att han var tunnhårig och hans misär.

Klockan var nu runt 15 - 16 och ruset avtog (inte svetten). Vi särade på oss jag ilade hemåt!  

Det här fick inte sluta. Jag ville ha mer. Jag grabbade tag i en massa svampar från torken och tuggade utan smakförstärkare. Blåmögelostsmaken var nämnvärt starkare när mycket av vätskan hade försvunnit, det hade ju dehydrerats i åtta timmar. Troligtvis åt jag fyrtio gram plus - torkat. Inte helt optimalt då tiden ska landa på 16 timmar för att de ska vara lagringsbara. I svampantal, kanske tjugo.

Nu kom jag in i nästa fas, den verkliga trippen.

Fortfarande var jag orolig för att inte det skulle ge med sig fel. Ack så fel jag hade. Två timmar efter den andra eller tredje portionen slog det slint. Svårt att beskriva men jag ska försöka.

Lyssnade på musik, en särdeles sak under denna period. Tonerna var så fina och sköna. Satte mig på balkongen och tittade utåt. Nu kom högdefinitionen och bredbilden, allt var så skarpt. Fiskmåsen som flög mot mig såg helt perfekt ut. Trallen flöt ihop och bildade virrvarrmönster. Björkarna en bit bort virvlade också, så vackert. Skrattade med en genuin glädje hela tiden och sade "Jaa" många gånger efter skratten. En bit in kom ett annat träd in i bilden, ett ont träd utan löv. Dess grenar kom närmare och jag blev rädd och sa åt den att den skulle sluta. Otäckt.

Gick runt i lägenheten för att jag inte visste var jag skulle bli av, instinkten var att inte grannarna skulle bli alltför nyfikna då trippen var oerhört stark då. Hade en klocka på mig för att jag visste att tiden skulle förvrängas. De bästa stunderna var inte mer än fem minuter långa men uppfattades som flera timmar. Nu urinerade jag säkert tio gånger under en timme. På toaletten ville jag att något skulle framtvingas på väggen så jag sade: "Satan visa dig". En mörk gestalt framträdde och jag blev skraj. Sprang fortfarande runt, samtidigt åts solrosfrön och sesamfrön med en sked från en rostfri skål. Svallningarna förvärrades. Svettningarna också.

Ett behov skapades om att allt skulle vara släckt. Stängde av alla ljuskällor. Såg en grej på kylskåpet, en liten flaska och utbrast: "Ja där ska du vara, ja där ska du vara" och skrattade hejdlöst. Tillbaka i hallen tittade jag in i sovrummet och en enorm känslovåg slog till mig. "Nej sluta" sa jag. Något därifrån gjorde mig oerhört ledsen, sekunden senare var jag glad igen. Tittade på den släckta televisionen och batikmönster utgöts på den. Frågade mig själv om meningen med livet. Efter en stund kom jag på det! "Man måste vara gla". Skickade det snabbt som fan till en kompis. Nej! Det ska självklart vara "Man måste vara gla´". Sände det igen för det var jätteviktigt för stunden med den apostrofen. Hela lägenheten var ostädad, det gjorde mig ledsen. Jag måste städa här, tänkte jag.

Tittade på mig själv i spegeln, jätteofta. Bilden av mig själv var inte jag, det var en ömklig person det hade gått snett för. Denna person är inte jag, tänkte jag. Det var som en performance. Såg på mina armar, som ur ett tredjepersonperspektiv. Jag kan röra dem men det är inte mina. Håret såg ut att vara tunt och skadat. Satte igång tv:n igen och lyssnade på musik, Erasure - Always. Den låten är redan psykadelisk enligt mig och för alltid associerad med svamp. I symbios med trippen var den så konstig och jag mådde sämre. Tonerna som startar låten ger mig obehagliga känslor än idag. Tittade på musikvideon på youtube och obehaget fortsatte. Det var sjukt. Jag ville sluta. Mitt i allt lyssnande kunde jag pausa och bara stirra för att det var vad jag ville i det läget. Det skedde i legio, stannade upp utan anledning och visste inte vad som skulle göras. Låten varade i evighet och någonstans där går den i slow-motion och låter grötigt. Nu vill jag hoppa ur det här. Ej mer.

Om jag svettades innan var det inget jämfört med nu. Klockan jag hade på armen var tung och skulle bara av. När jag höll på att av den var som om att det inte kunde gå fort nog.

Hoppade ur soffan och det enda jag visste är att jag skulle ut. Om jag vandrade mellan glad och ledsen var all glädje komplett borta. Frisk luft var vad jag behövde. Tankarna gick kring det existentiella och jag ville inte finnas mer. Jag måste av detta rus men det gick inte att stoppa.

Ringde 112.

Berättade om hur det förhöll sig och jag behövde en ambulans till min bostad, genast. Efter en tid hade gått ringde jag igen. "Nej", sa jag. "Gör ingen scen av detta, det behöver inte bli en scen", upprepade jag flera gånger. "Jag möter er utanför på den stora vägen", sa jag. Jag måste ut, fortsatte jag att tänka. Tog på mig ett par filttofflor och behöll min mjukisbyxor. Nej, tänkte jag, när jag var lite utanför dörren. Bytte till ett par riktiga skor, hade inga strumpor på mig. Slängde på mig en jacka i förbifarten. Gick till den stora vägen och återupptog mitt ringande. "Var är ni?", frågade jag. Kvinnan på linjen kopplade in ett tredjepartssamtal från vårdcentralen. Förklarade att det var svampar med ämnet psilocybin som hade inmundigats. Självmordstankar uppkom och när jag såg en taxi svänga in mot min väg var ett kast ut mot den i det närmaste naturligt. Sa det till mina telefonpartners att det måste komma nu för jag vet inte vad jag kan ta mig till. Jag var oerhört rädd för mig själv då.

En stor eloge till de här kvinnorna som behöll sitt lugn och gjorde mig en aningens stabilare. Däremot kopplade de bort mig för att de skulle kunna ta emot andra samtal med orden: "Ambulansen kommer snart" och lämnade mig ensam och rådvill. När jag ringde tillbaka var det med välkomstorden: "Ronny du har ringt många gånger idag". I efterhand såg jag min historik och ungefär femton samtal hade gjorts.

Sista samtalet med 112-personalen var ambulansen i sikte och jag kopplade bort henne. Vinkade till mig ambulansen och satte mig i skuffen. Föraren hade ett ungerskt namn, ambulanssjuksköterskan var en svensk kvinna i undre trettioårsåldern. Ungraren körde en bit bort och stannade där. Hon frågade ut mig vad jag hade gjort och vad som var fel på mig. Förklarade en gång till att jag hade ätit svampar med hallucinogena effekter och att jag nu var självmordsbenägen. "Jaha, då får vi väl köra in då", sa hon i väldigt spydig ton. Chauffören tittade på mig med avsmak i blicken. Hela resan till MAS dolde hon inte sitt förakt för mig och hanterade mig som en förövare. Hade jag haft blodtryck eller andra besvär som fås av långa perioder av dåliga vanor skulle hon säkert gett mig en humanare behandling. 

Någon på MAS körde in mig till akuten och där låg jag i en säng, en kvinna tog blodprover och -tryck på mig och andra tester. Bad henne täcka för draperiet då jag blottade magen och det privata förnärmades. Receptionen var i anslutning och många gick där.

Skickades vidare till ett annat rum. En svensk läkare och en somalisk sjuksköterska tog hand om mig under undervakning. Trevliga men jag fick be om en filt och ett glas vatten själv. Tror jag låg där i en timme när samtal till psyket gjordes. En man hämtade mig och vi gick till psyket. Pratade med en polsk kvinna om mina inre demoner. Till sist frågade hon mig om jag ville sova över på psyket, det ville jag.

Blev anvisad till ett rum med fint strukna lakan. Klockan var efter 01:00 och alla effekter som bortblåsta men jag var tagen och skamsen.

Vaknade på morgonen utvilad och förbättrad. Nu var det hem som gällde, det gick inte. Jag måste naturligtvis bli utskriven av en psykolog först och hon kommer inte förrän efter 13:00. Så det blev lite psykmiddag:

Räkningen för en natt med middag gick på 500 så jag är ändå nöjd. Umgicks med de andra intagna i samlingsrummet, absurt att vara i en skara av psyksjuka och jag var en av dessa. Många var bekanta med varandra sedan innan. En kvinna ledsagade mig till den arabiska psykologkvinnan och frågade om hon skulle stanna kvar, till sin kollega. Hon frågade inte mig. Jaha då ska jag öppna upp mig för en till. Jag fick lämna. På väg ut hade ledsagaren mage att kommentera min situation på ett otillbörligt vis.

Sjukhushanteringen är under all kritik. De uppfyllde inte sina åtaganden av människoverksamhet. Så många led på vägen som det kunde ha gått snedare för. Ingen kontroll på psyket utifall jag ville skada mig själv, endast ett "samtal" med min försäkran om att så inte skulle göras. Enligt min empiriska undersökning står det illa till med vården idag och jag ska i framtiden undvika att mitt öde utgörs av deras rutinmässiga inblandning.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag trodde att jag hade ett starkare psyke.

Min väg att gå då jag trodde mig ha uppgjort denna till min fördel

Ni kanske inte trodde det men det har hänt igen.
 

I och med avgiftning nummer två  i ordningen hade jag troddenheten om att jag hade allt under kontroll. Icke.

Jag kör på en enmansuppoffring och slukar en Stolichnaya (night edition), en halv liter, (cirka tjugo centiliter var kvar när jag kom hem och tillbaka till verklighetsuppfattningen). Någonstans där känner mig jag som en underbar människa utan fel och brister. Tänk om man kunde jordkällarförvara dessa känslor.

Tråkigt nog enligt vissa och mig själv tar mina visuella minnesbilder slut någonstans rätt snabbt. Jag ska förklara.

Jag började dricka vid 16-tiden.  Tittar på bilder och känner mig vällustig när jag erinrar mig forna saker som gjorde mig glad. Någon gång efter detta bestämmer jag mig för att tvätta mitt hår med bakpulver som jag har läst om att det skulle vara bra. Det skulle hjälpa håret på något sätt så jag blandade en kvarting vatten och ett par teskedar bakpulver och överöser håret med detta.

Sedan tar jag bussen.  (Detta har jag tagit reda på efteråt tack vare min Skånetrafiken-app. Annars har jag intet minne av detta.) Jag kommer inte ihåg bussresan utan endast ett par stormstarka tillbakagångar. Från mitt hem där jag dricker sprit åker jag direkt till en man i sextioårsåldern som heter Tommy på Bee bar. Gissade rätt på hans ålder! (Tror det var 67 jag gissade på.) Där pratade jag med honom tills han tröttnade på mig och säger att han väntade på sin fru som skulle komma men inte dök upp. Han går. Kort därefter säger jag till den indiske servitrisen (kvinnlig) att jag ska ut och "röga" vilket jag inte gör numera. Några steg bortom deras utgång tar jag apostlaspringarna och tar därifrån i en jävla hast. Kommer inte ihåg om jag betalade för mig men i stunden var det som att jag inte hade gjort detta och därför kändes det extra styggt.

Tydligen kommer jag till "Bullen" och beställer en  Brooklyn IPA 35 cl klockan 21:01. Det enda som kvarstod av den utredningen var mitt kvitto och min ständiga förfrågan om jag hade betalt för denna bier. Antagligen ville jag inte göra en till Judas och bortgallra mig själv från en av mina favoritblåshål, "Bullen". Någon av dessa ungmör bekräftar att jag redan betalat den! Bee bar ska skjutas.
De har ingen reson. Jävla bögfittor som ändå ska var så jävla förmer. Man tror att man är en av dessa men så fort man inkräktar på "deras" områden är man ovälkommen.

Trodde mig vilja ringa "Bullen" för att veta hur jag hade tagit mig ifrån detta härliga hål. Nej. Det kommer inte att bli ett återbesök förrän om ett halvår. Ungefär den tiden efter min sextioåriga korgkasterska. Ska inte ge dem min person under den tiden. Bara efter, jag klarar det inte.

Efter den minnessaken har jag inget bildminne förrän jag står och trampar i en åker någonstans i en åker i norra eller södra malmö! Antagligen har jag tagit mig från "Bullen" och i sin tur till Gustav Adolfs Torg till en ändhållplats. Jag kan inte luska ut var! Vilken satans jävla sak att ha att göra med. Det är därför man ska gå två och två.

Enligt mina korta verklighetsförteckingar hamnade jag i Oxie eller på Limhamn. Därifrån kan jag med apostlafittorna ta mig hemåt med stor möda. En högerhandske tappas och jag tror (men vet inte) om jag handlade på ett snabbmatställe.

Väl vaknad synar jag mina färddon och konstaterar att inga trillningar har gjorts men att jag troligtvist har trampat i åkermark då mina skor var jordbestänkta. Jag hade resonemanget om att tänka på "Att det här var en jävla bit att gå". Mina fronterspis-vader var en orolig sak att ha att göra med efter denna "härlighet. Hela mina underben var en smörjelse av uggafittdunkfylleskithushöghorhelvetesjävlanegersyndromsakorolighetsspånbalubas.

Skrev också i ett memo: "Oj voj, vilken sak att ha att göra. Många från Toole kommer att förkasta och stoppa pitten i ögonhålorna på mig." Antagligen har jag gått förbi Eksandhs Tools och utfört ett illdåd av något slag. Vad vet jag inte.

Hur jag roddade mig hemåt eller i mellanakten kan jag bara fantisera. Antagligen fick jag ingen taxihjälp eller en samarit. Trots det slog primalinstinkten vid och jag hittade hem utan mer än ett par lårkakor. Ett på sidan av det vänstra och ett längre på bakre av det högra. Förutom högerhandsken kom jag tillbaka som jag gick.

Slutsumman av detta är att jag har renat levern till en grad av att jag inte kände mig dålig dagen efter eller behövde spola magen. Däremot krävs det konsumtion till den grad att jag inte känner vad jag känner eftersom jag inte längre tycker det är ett nöje av att bara smaka skiten.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Gör mig inte till er egen vithetsslagsak. Varför kan inte ni svarta tjejer bedöma mig utifrån bemötanden?

Såg en fin kvinna

Hur svårt kan det vara att hitta sin egen?

När jag går upp på morgonen och jag känner kylan mot mina kinder samt det där statiska går mina tankeceller igång. Just då känns livet så gement och jag har svårt för att i fantasin passa in en flamma som jag precis har lämnat i lägenheten. Allt är så påtagligt och verkligt att det absolut inte går att föreställa sig att jag skulle kunna ha en partner i detta skeende.

För mig är allt det en leguas bort. Mina känslor har inte förstummats, tvärtom. Genom åren har jag förfärdigat mina känslor. Jag vill och måste älska någon, snart. Det jag har inom mig är något som måste ut snart, annars släcks det med mig när jag tar härifrån.

Jag har fått ögonkontakt med en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon har ett väldigt plågat ansikte. Inte ett härjat men ett som tillkännager en viss sorts upplevelser. Ansiktet med den breda slutna munnen, precis som Jane Eyre. Ögonen som tittar, en del frågande, en del önskande. Hur hon så ståndaktigt går igenom sitt liv med sin lilla dotter på ett martyrlikt vis. En dag såg jag henne på motsatt sida om fönstret och hon tittade på mig efter att hon vänt spisen ryggen, med ett ansikte kännetecknat av ögon med mycket rödlätt runtomkring. Sorgligt men ändå vackert på något vänster. Jag vill lära känna denna människa. Hur hon gick ut med sin hund och dotter med sin tröja med stor urringning. Jag älskar den sort som uppvisar stort kvinnligt bröst, ej utbuktningar utan det som föregår brösten.

Av ett outgrundligt skäl har jag (troligtvis) fått statisiskt säkerställda beundrarblickar från kvinnor över fyrtio från Sydamerika (och Centralamerika), det är inget skämt.

Vi får vänta en hel brödfabrik till. Just nu ser jag inget som kommer att vända hela skiten till det bättre.

Befrukta mig ej

Jag är här och har en del att förmedla. Mer kommer snart.

Kalle Lind är dålig

Hej Kalle Lind, igen!

Jag skriver mitt genmäle här för att understryka hur stark jag är som vågar möta dig på hemmaplan, det vill säga din blogg inför dina underhuggare. Ha! (Oj det verkade inte som att din hemsksida nändes beblanda sig mig med min text.)

Min lilla fnurra är inte att jag har något emot ditt religionsförakt, tvärtom. Jag, självaste Ronny Grosder är en Malmöit och är en sann åskådliggörare av detta falsarium vi kallar det underbara utbytet. På grund av (märk väl att jag inte använder "tack vare") ditt utspel köpte jag din bokbox och trodde att jag skulle få fyra fullvärdiga autografer. Ack nej, i stället blev det en (EN!!!!) i den sista tvåhundraexemplarsboken med en kråkskrivstil som jag än ej har kunnat uttyda. Står där " Från din bästa vän för din bästa vän"? En författare borde veta bättre. Jag läste den på tre dagar trots att jag har ett heltidsarbete inom det så kallade kroppsarbetsliga, till skillnad från ditt så mycket finare - kulturarbete.

Om du hade gjort din bakgrundshistoria bättre borde du har förstått att Stavros Louca är ett Jehovas vittne, inte bara det utan också en äldste! Till detta torde hans naturvetenskapliga ämbete ifrågasättas. Trots att jag kverulerar över din ynkedom tillstår jag dig att det var underhållande som förströelse. Visst var det underhållande och så va. Men! Likväl som tortyr är som skönast mellan pauserna är detta så också.

Att de afrikanska staternas svarta befolkning utgör en större
procentuell andel av de nytillkomna är ingen nyhet för mig. Sedan länge vet jag att de lägst street-smarta utbreder sig större. Därför vet jag också att JV ljussätter de minst utvecklade länderna som följd av deras utsatthet. Precis som att ett besök av Jehovas vittnen beror på den besökandes utsatthet och nära till klichéerna.

Och om du hade läst min delvis (till stor del) kvinnofientliga blogg hade du förstått hur jag har resonerat fram tills nu.

Jag har en gedigen grund inom det Jehovas vittneliga-området och därför kan jag diktera varför ditt resonemang är så jädra fel (läs: neger-syndromet).

Oavsett mina förestående förehavanden tycker jag att du tillför mycket men att du bör och skall ha en större vördnad för Sten Broman.

För övrigt är mina största intressen så som du har beskrivit: bier och runk. Inget jag undanhåller, ens för min farmor.

Att du inte kunna göra det genomförbart på din så kallade hemskida gör det ytterst oangenämnt för mig då jag har upprättat en text ämnad för dig.

Står lite tveksam till om jag ska ersätta min ärkefiende: Pär Thörn till Kalle Lind. Efter noga övervägande väljer jag att kötta båda dessas liv.

2012 rensas ut

En annan sträcka har företagits.

Jag började en smula innan årsskiftet. Körde på en avgiftningskur vad gäller allt men främst alkohol. Inte ens kaffe genomfördes min kropp. I en hel månad och lite därtill hade bara nyttiga grönsaker och frukter tillträde. Till och med alla januaris dagar blev vita. Inte på tvåsiffriga år har en sådan månad företagits, min kropp måste vara i chocktillstånd fortfarande.

En ovanligt hård tid med många och sena kvällar samt onyktra stunder gjorde att jag inte hade mycket ork till annat. Inte nog till att skriva heller. Varje dag ville jag fortsätta där nästa slutade. Det var ingen behaglig berusning utan jag behövde det totala svarttillståndet för att känna mig nöjd. Bakfullheten övergick aldrig till nykterhet. Ut gick jag efter jobbet för att söka efter mina dryckesbrödrar. Hur många har sina bargrannar som kompisar under de ljusa timmarna?  Mina tankar om vad jag höll på med tog alltmer emot. Visst tar jag gärna en ordentligt blecka men inte på vardagarna och inte för ofta. Mina prioriteringar behövde rätas ut.

Därför var jag strikt med min kost- och dryckeshållning under den dryga månaden. En rejäl utrensning, återställning och kalibrering var ett måste. Slutar jag inte med detta är inte åren snara med att hinna ifatt en. För många jag har mött är ensamma gubbar som dricker sig förbi livet och fortsätter eftersom de har investerat i en dålig häst men känner sig tvungna att upprepa satsningen för att inte erkänna misstagen för sig själva. Jag vill inte bli en av dem. Villkorsvänner. Nej tack.

Efter otaliga lavemang, örtteer och juicer känner jag äntligen att jag har gjort rätt. Jag har dumpat bieren men ej spriten eller vinet. Att jag skriver detta nykter och måste emfatisera det är lite tråkigt men det kommer fler slag att skriva om. Det är en bra utgångspunkt men inte ska levern få det så lätt i livet! Jag har en del planerat framöver som kommer att gynna någon på något vis. Inget imorgon tyvärr. En avgiftning hjälper inte mot fulhet så värst mycket. Visst fick jag lite bättre hy men inte bra i sig självt.

Däremot har jag minskat lite i volym och en del kvinnor har tittat på mig utan att jag har behövt sträcka fram hinken. Snart kanske det händer!


Några sista ord från Ronny Grosder:

Det blev en del kaffelavemang.

Ett december av svåra mått

En sak till här i december.

Mycket har verkats under broarna och jag vet inte hur jag ska företa mig. Min sedan längsta förhoppning var att skita i det och spela martyr. Hur jag skulle skita chefen i ansiktet genom min frånvaro. Verkligen visa chefen att jag inte önskade mig hans närvaro. Sedan kom det mig tillbaka. Kom igen Ronny. Du älskar sprit, särskilt gratis. Ja jag vet men jag orkar faktiskt inte med dessa östafrikahoror längre. De sackar kör rundor, pratat och gör allt annat än att arbeta. Ja.

Nu kan vi faktiskt ändra på den här historien. Det har inte hänt än. Det smäller på Slagthuset imorgon. (Uppdatering: Det smällde inte.)

Ska jag maka mig dit fastän jag föraktar sjuttio procent av dessa endimensionella jävlar? Jag har redan ställt denna fråga för ett par år sedan. Kom igen, det är klart vi ska visa vem det är som har taktpinnen. För länge har jag låtit mig vara taktlös och varit oresonlig vad gäller bosättningarna. Jag har en dag kvar på mig. Ännu har jag inte bestämt mig. Just nu känns det som om att jag tar på mig mina långvida byxor och ger järnet. Men ändå inte. (Uppdatering: Inget hände.)

I detta nu är jag en av dessa.

Ja, jag ska dit.

Jag ska ta på min rävbräm. (Vilket jag gjorde.)

Nej nu ska jag så dit om det så ska kosta mig vadhelst. (Kostade mig inget.)

Allt var som en enda stor icke-händelse. Kollegorna höll igen, chefen hade sitt fultimmer med och jag hade precis återhämtat mig från min bakfullhet. Allt roligt som kunde ske var som bortblåst. Med denna fula skånska musikal med Kal P Dal och dessa evinnerliga pauser och inställningstider gick det rent åt Häljarp. Jag föredrar det goda samtalet ackompanjerat av en härlig ljudmatta som man kan falla tillbaka på men ändå prata under. Inga av dessa infann sig. Mest på grund av skitnödiga arbetskamrater som inte kan visa sig vara ramlösa. Att sedan insätta sig bland mindre belevade folk i en teaterlokal om cirka 930 gjorde det hela tjugosju skånetrafiken-resor värre.  Fy fan vad jag föraktade dessa när de klappade med, tjoade och tjimmade samt var så jävla frigjorda. Men ett samtal kunde de inte föra. Ventilationen stängdes vad mig beträffade eftersom svett och ångest framväxte alltmed föreställningens gång.

Nej.

Varför lever jag som jag gör? Svar erfordras ej.

Nu vill jag faktiskt ha min Lena Headey eller Lucy Liu. Hon som får mig att brista i karaktärsomvälvande uttryckssätt. Hon som gör mig så pojkaktig och nervös i hennes sällskap. Hon som får mig att tro på framtiden. Hon som jag vill ska frambära mina ättelägg. Hon som jag vet att jag kommer att ha med mig i livets alla riktningar. Hon som man kan prata med och få goda råd av. Hon som får mig att ändra sätt fastän jag tror starkt på det. Hon som håller om mig när vi somnar. Hon som tittar på mig med intensiv blick. Hon som gör sig fin för min skull. Hon som finns där för mig. Hon som gör mig komplett.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Vill man se en kvinnas ålder bör man iaktta deras armhåla. Ju saggigare; desto äldre.

Jag är här

Nu har jag gjort det.

Mina morgonstunder har blivit tidiga och väl värda. Sedan ett par veckor tillbaka har jag stigit upp i ottan och tagit en femstänkare i spåret. Det tränger bort alkoholen. Sedan jag sprang den biten tre gånger i veckan har jag nästan känt en avsky gentemot alkoholen men framför allt en trötthet. Innan gjorde den mig pigg och glad. Nu gör den mig bara trött och sentimental.

För att hålla mig kvar i min önskan om att hitta en partner - som man nästan måste slå sig själv blåsvart för att förstå att det är på riktigt - har jag tagit mig i förhuden. Rejält. Denna fina människa som bara väntar på att få lära känna mig. Jag skakar av vällust. Väntan gör mig stark. Hon som håller mig tätt intill sig och berättar om hur jävla söt jag är. Jag måste återuppleva detta med en person jag med ärlighet kan besvara desamma. Då kunde jag inte det.

Skulle det mot gudarnas vilja slå fel har jag en B-plan eller snarare en A-plan eftersom det känns som det. Jag ska till Gambia! Knulla noggerfettor och leka kolonialherre. Betala halvfeta noggerbartenders för att dansa, låta förnedra sig för pengar. Sticka upp sötpotatis i gumpen - för nöjes skull. Knulla noggerfettor med palmolja. Det bästa av allt är att jag kommer att ha en lokalguide! En person från detta land som ska visa mig hur jag ska gå tillväga. I och med att cirka två procent har denna otäcka njutningsskitaren så kallad AIDS är det sbier.

För att vara allvarligare en stund. Inget har hänt. Inga kvinnor gör närmanden ovårt att undvara kondomen. Det är här min guide kommer in! Fy fan vad gött det ska bli med min Gamch jag är vettskrämd inför att möta fyrtioåret ensam och barnlös. Varför måste det kännas som en vinst? Å andra sidan har jag redan vunnit livslotteriet och nu gäller det endast att upprätthålla min position. Göra det bästa av det.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Se ner Gambias fittor för snart kommer ni att fyllas av vit arbetarkuk.

En ödesdag

Jag måste försöka.

Ända sedan jag tittade på dessa enligt mig fullkomliga kvinnor har jag funderat.

Vill jag någonsin hitta en sådan som också känner likadant om mig går det inte sitta inne och gråtrunka medan man bygger upp hatet med väldiga misogyniska texter. Jag måste bryta allt vad jag just nu gör. Det håller inte. Intellektuellt sett kan jag genom min vetskap inom kuriosa blända vemhelst. Men jag behöver grov- och finslipa mitt utseende. Jag saknar känslan av att titta på en kvinna som jag inte kan förstå varför hon valde mig och känna mig otillräcklig. Höjden av att få lycka som gör alla sysslor till en lätt sak.

Det som har kommit förbi mig flest gånger är:

Att börja göra något åt mitt ständiga drickande.
Att hitta en drog som inte stigmatiserar.
Att gå till gymmet eller att börja springa om morgonen.
Att träffa människor under nyktert tillstånd.
Att inte vara rädd för den jag är.


Men räcker det? Nej.
Oavsett om man tillrättalägger sitt liv kanske det dröjer innan man på det spår man har valt träffar på den som man har letat efter. Jobbigt att man kanske inte får svar direkt. Något jag behöver förlika mig med. Det krävs endast en person för att klara av pressen från världen och livet. En matriark som stöttar och finns där. Jag vill träffa Henne på en plats som inte är en pub, klubb eller tillhåll för effektsökare. Därför måste jag packa om och gå mot ett annat håll. Där De finns.

Åh, jag har så mycket att ge om ni bara ger mig en öppning och kanske är lite på mig. Jag vill hitta denna kvinna som inte är gåpåig men att när hon ser mig inte kan stå emot sina begär. Hon som tittar på mig med förundransvärd blick och verkligen lyssnar på vad jag säger. Jag har gått och blivit blödig. Tiden gör att man får en annan sorts graderingsmall. Nu vill jag ha en kvinna - nästintill dam - och absolut ingen flicka.  

Det är ett hot mot mig som person att ändra mig på ett vis som förändrar den man har varit de senaste åren. Vill jag verkligen hitta en lösning som kanske bryter av allt jag är idag eller ändrar de värsta elementen? Kompromissar man står man nog kvar där och undrar varför inget händer. Därför tror jag inte att man kan få båda världar utan att mista något. Att förlora en sak behöver inte betyda något negativt.

Stimulantia

God afton!

Tog mig en alltför välkänd tripp till Systembolaget idag. Det är därför jag skriver.

Trots lönen som kom var där väldigt få till antalet och jag kunde med stora armrörelser gå runt i butiken utan förbehåll. Efter min proviantering inför kvällen gick jag rätt in och kunde lägga upp mina vänner på kassabandet! Prisa fabrikören!

Men nu till detta märkliga fenomen. Jag kallar det Bolagspsykos. Många gånger under mina vistelser har jag själv bevittnat dessa människor göra bort sig en efter en. Här går dessa människor med sina älsklingar och de känner nästan hur de halsar i sig skiten redan nu - i sinnet. De är så glada och medmänniskorna får det till dels också. Den här falska och köpta glädjen som de snart ska fylla sig med. Hur de så osvenskt kan prata med kassapersonalen och bevare mig väl - sina köfränder! Alla är så vänliga och hjälpsamma för att inte bli avhyst från denna droghandelsplats. Idag gick jag i den fällan. Det är då man vet att man älskar skiten för mycket.

"Hej", sa personalen.
"Haaallå", sa jag lite lättsamt. Som om det inte bekom mig.
Efter att han hade skannat in mina juveler:
"Nej låt gå för denna gång".
"Ojdå, det var mig bland de första".
"Jaha, då får vi väl ändå se det berömda", sa han.
Här begrundade han det obligatoriskt.
"Ok, det är bra".
Här kommer någon annan från kön in och berättar om att man bör uppskatta sin åldersobestämdhet. Personalen säger att han inte känner igen mig från mitt rätt så gamla foto. Jag ger honom rätt. Ändå får jag handla. Här träder jag in och säger lite lätt bakbundet:
"Men då borde du inte ha sålt till mig".
Fy fan vad jag kände mig smutsig här. Varför skulle jag vara så jävla putslustig och infoga detta? Aldrig att jag gör så i den vanliga mataffären. Där är jag hellre barsk och otacksam men så fort det är något som man åtrår blir man underställd och står där med mössan i hand.

Jag har sett dessa företeelser på andra säten också. Då gäller det saker som man tror sig inbringa till sin fördel och därmed gör sig mer lågmäld. Alla dessa gratisevenemang, när man står i kö och när man är hos myndigheter och så vidare.

Nu har det snart gått två år sedan Ronny Grosder smakade fitta och än längre lär det bli med tanke på min riktning. Men imorgon är det ett år sedan jag har avhållit mig från tobak och det bör ändå ses som något positivt fastän det säkert har stjälpt mig. Fy fan vad jag är svag. Hur många gånger har jag inte visualiserat min gångna till det förlösande? Svar: Flertalet. Förlåt mig. Köttet är svagt och sinnet likaså.

JÄVLA FITTOR jag ska snitta er till oigenkännlighet! Nej, men det är så jag känner men absolut inte skulle kunna genomföra eftersom jag kan hantera min impulsivitet. Efter en timme har jag redan dragit i mig en trettiofemma, var skall detta sluta? Söndagens förehavanden är en historia för sig.

Söndag:
Jag drack tre folkbier. En bier på Södervärns krog. Cyklade till Stortorget och bevistade Hotel Kramer. Två bier blev där. Sedan företog jag mig en stadsvandring inom Malmö med guide som i det sista försatte mig inom det förspända. Kramer igen och jag sprutade ut allt piss. Mello Yello - en whisky soda och en bier. Perssons - en bier. Vagabond, en bier och en whisky soda sedan hemcykling. Allt detta som hände emellan kan jag inte stå till svars för men jag tror att någon gav mig en viss sorts angenäma blickar! Än är jag inte igenbekad!

Ååh,vilka hopp det inger!

Kvinnor som äger värde

Något bättre och desto mer klarsynt. Däremot är jag samma lättbegripliga idiot.

Något hände mig för ett par veckor sedan. Jag grät. Igen. En sak hände inom mig som jag inte kunde hålla tillbaka ännu en gång. Allt detta som angriper mig från alla håll. Det är inte alltid som man kan hålla tillbaka utan att någon gång ge efter. Frånsett det har jag ändå ett mål i mitt liv som jag har antagit för att rättfärdiga mitt fortsatta liv.

Jag har gått och anmält att bli läxhjälpare! Nu tänker säkerligen många att jag är äcklig och endast gör det för att komma nära barn och gnida mig mot dessa underbegåvade små människor i "läxhjälp Malmö". Nej. Jag är faktiskt inte så endimensionell som så många tror, jag har fler sidor. Det som gjorde att jag bland de 380 som anmälde sig och blev antagna gör jag det för att hjälpa människor under min lediga tid. Dels för att aktivera mig själv och för att träffa människor. NEJ! Inte enkom barnen, också vad jag tror kommer att vara kvinnor som säkert är lejonparten av de frivilliga. Det är endast en idiots önskan men kanske den leder till något nytt och bättre.

Vidare till mitt nuvarande misärliv.

Jag har fortsatt att leta efter kvinnor och de har inte gjort mig besviken. Dessa underbara kvinnor som finns på denna jord!

Lena Headey

Vilken kvinna! Denna underbara vackra varelse som har en otrolig - från antiken hämtad - skönhet. Håret så passande och fulländande hennes person. Pannan som inte behöver döljas med en ful lugg. De feminint maskulina ögonbrynen med de sensuella "trötta" ögonen, så närvarande och intressant. Hur du vid vissa tillfällen skelar och jag kan annat än att medryckas i aldrig kallnande kärlek. En ovanlig och ovanligt snygg näsa som vidgar sig en aning då hon ler. Öronen - fint till utförandet med riktiga öronsnibbar. Munnen och hennes leende är något av det extra. Jag älskar det! De symmetriska läpparna men som vid ett leende spricker upp och underläppen lever sitt eget liv. Som ett tjockt gummiband sträcker det ibland ut sig och du ser flickaktig ut. Hur du försöker dölja dina vita fina tänder, något som du inte behöver.  Du har en prominent haka som ger dig det matriarkala utseendet, en kvinna som kan hantera allt! Tänk om livet vore annorlunda och man kunde välja sin egen lycka. En vacker person är en som tål att bli granskad från flera vinklar men ändå kvarstår som nämnt.


Paula Patton

Här har vi en till som jag vill göra till min egen. Ja, jag kan gilla icke-vita också. Skönhet ligger inte i betraktarens brunhål utan i den tilltänktas. Paula Patton, bara namnet gör att man hissar halv flagg. Hon har det som jag eftertraktar och har gjort så sedan första utlösningen. Den där vackra men ändå välkomnande, husliga, sympatiska, glada, varma intellekt, intelligenta och den heta mamma-looken. En bra skådespelerska är hon också. Det gör så ont att inse att det aldrig kommer att bli vi två. Jag tänker på dessa bröllopsfoton man ser där modern är en sådan ojämförlig skönhet.

Då tänker jag på att jag aldrig kommer att kunna skaffa mig dessa som är i sina gyllene år. Jag kommer att snällt få vänta tills fittan har genomgått sätesbjudningar, spräckningar och giftermål. Trettio år senare kanske jag har en chans på dessa forna hetingar. Ibland tror jag jag inte kommer att bli så lycklig att det blir för bra. Då man känner glädje som man tar med sig under dagen och ger till andra för att man har så mycket.

Rosamund Pike

Den här tingesten hade jag också kunnat göra till min leksak. Förstår ni nu vad jag är ute efter? Jag vill absolut inte ha en plastleksak á la Kardashian, Hilton. Jag vill ha den äkta varan. Hon har en fryntlig och alert blick. Det som jag mest uppskattar med henne är helheten. Hur alla dessa konstiga kombinationer passar så bra och blir till detta drömspel. Det genuina, intellektuella, samtalspartnern, stödet, den starka kvinnan som inte skriker kvotering och heteronormativ efter varje mening. Fy för vad jag skulle ha gett kärlek om chansen hade mig givits. Snälla ge mig en lucka.


Marisa Tomei

Här har vi en annan som jag lägger en smula högre än de andra då hon är väldigt lik mig. Eftersom man vill ha någon som är lik en själv och inom ett psykologiskt perspektiv - knulla sig själv - är hon självklar. Jag skulle kunna amputera min vänstra hand för att spendera en natt med henne. Åh den italienska kryddiga känslobalansen som kan växla mellan att överösa en med våta kyssar till att klösa ögonen ur en. Jag gillar hur de har så nära till känslorna och säger eller gör vad de känner för stunden. En sorts ärlighet som jag respekterar och uppskattar. Denna mediterranska kärleksgudinna är det närmaste jag kan komma min typ. Vilka varma färger

Laurie Holden

Titta på den somriga varelsen. Titta en gång till. Jag kan inte slita mig ur det. Den är så fantastisk. Alla ljusa färger i ett, tillämnad denna sköna skapelse. Trots sina unga år kan hon ge något från detta. Jag skriver unga eftersom hon har långa år framför sig. Tack gode icke-Gud. Jag vill ge henne en härlig midsommarstång å det snaraste. Det blonda håret gör henne så vacker och inramandes skön. Det vita berättande-tröjan ger henne en affektion till stugsitterunkarna. Fyrtiotvå år är ingen ålder, det är livets svar. Laurie är en av dessa.

Några sista ord från Ronny Grosder:

En chans och jag kommer att sumpa den. Två chanser och jag kommer att sumpa dem. Ge mig tid och kraft att fortsätta. Snart kommer vi dit och jag kommer att belöna dig rikligt.

En septemberdag

Hej, vänner.

Jag har tagit en stig ett par mil åt sidan. Det som jag har gjort är något jag inte är stolt över.

Allt som jag företar mig känns som ett offer mot min person. När jag ser människor och tittar på dessa med en viss sorts betänklighet slår det en gnista i mitt sinne. Då jag stannar upp och ser på dessa människor kan jag inte förbigå att tänka. Jag har blivit så väldigt mycket sentimental. Hur mycket tårar har inte utgjutits under 2012? Om det är perspektivet på livet eller en livsfas, vet jag icke. Däremot har jag markgjort en del tårar. Jag är inte säker på varför men både hos vänner och släkt har jag utgjort mig som en utgjutelserik man. Självklart står jag för det men själva utslaget borde vara en annan.

Under år 2012 har jag bestänkt parkettgolvet med mansvatten. Alla dessa romantiska komedier, drama, aktion, vetenskapsfiktion. Alla dessa har en stor portion av de säger men alltid en viss form av mänsklighet. Sedan ett år tilllbaka har jag bölat inför varje stund som har en sådan känslomässig stund. Jag kan inte hjälpa det.

Ända sedan Downton Abbey avlöste sina scener efter varandra har jag inte kunnat hålla tårarna tillbaka. De utförde de så väl och i taktfull ordning att jag måst utfärda ett visst mått av känslomässigt betyg.

Det stannar inte där.

Min älskade hund.

Jag utgjuter riktiga tårar nu. FAN! Ditt jävla fittefån till GUD. Hur kan du lova folket ett paradis utan olycka och död ? Kommer inte djuren att dö?

Nedslå mig nu om dessa rader bringar falskhet.

Och då vi kommer till attraktionen. Hur kan jag inte göra mig tilllfyllest era önskningar? Jag har allt ni bör önska er. Ni behöver icke mera eftersom jag är här. Försök att tillgodogöra er vad ni har anskaffat er.

Guden är ett föremål av ett ert samvete som ni gjort till något oöverkörningsbart. Måtte vi avskaffa denna form av suveränitet. Jag önskar mig något som härrör från det sunda förnuftet och det logiska tänkandet. Vi har så mycket mer att ge.

Sedan länge har jag hållit min känslomässiga person inom ramarna. Dessa känslomässiga förehavanden är en form av mig. Jag är mänsklig och kan göra dessa till min egen.

 Men om framtiden ska överrösta oss. Låtom oss bli ett. Gör inte åtskillnad för hur vi ser ut. Ta den som känns bäst. Alla är vi olika. Snälla vet att vi är den som gör er bäst.

 TACK!

Fastän jag avgör dessa viktiga meddelanden tillstår sig dessa megäror till att förbivara tysta.

Åh, vad jag känner mig smutsig och otillräcklig.

 Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag har varit stygg.