Åh dessa sommartankar

Jag står upp med kuken i handen. Vilket hål ska jag välja? Den roliga och frigjorda fittan utan ansvar eller den konsekvensmedvetna förnuftiga slidan?

Det är en smula förmätet av mig att ens tillgodogöra mig det här valet eftersom det är inte mitt att göra. Har aldrig uppstått och kommer ej heller inom evigheten göra så. Däremot kvarstår valet. Den breda eller smala vägen? I det här fallet är ju det smala något bra men ha Jesus parabel i åtanke så att vi tolkar det likadant.

Dessbättre har jag inte uppnått medelåldern då allt ska vara på sin plats intill ens döddagar. Därför kan jag konferera med mig själv om hur jag ska lägga upp återstoden av mitt icke så dyra liv. Jag vill (både mitt nyktra och onyktra vill samma sak) plocka till mig kunskap och lärdomar som kommer att underlätta livet i framtiden. Det bästa vore att anskaffa dessa nu så att tidinvesteringen är så gynnsam som möjlig. Dessvärre plågas jag av lättja och strävan efter att önska mig lycka i sinnet i stället för att verkligen hoppa ut i verklighetens okända marker.

I mina närmaste månader har jag uppkommit med samma tankar hela tiden - familjen är viktigast. Vare sig det handlar om med blod förbundet eller en skapad sådan, de är lika viktiga. Min plan är att göra mig en ny som jag kan vårda, nära och älska. Jag vill så väl men oftast blir det så fel. Det bästa med mig är att jag är öppen för alla människor: svarta, gula, röda, bruna, vita och alla andra. Inte på något vis att så länge dessa utgör ett intresse för mig att jag obönhörligen skulle lägga ner vapnen. Inga kriterier men ett antal riktlinjer.  De måste älska mig.

Allt är totalt omvänt sedan man var barn. Hur jag var isolerad och trodde att artonårsdagen var en öppning. Att en man sa till mig på Panora (S:t Gertrudsgatan) att det inte var något särskilt med den dagen och hur jag förfäktade denna tanke som jag numera håller som en sanning. Att jag sa till mina kollegor under sommarjobbet vilka frågade om jag hade sällskap: "Äh, det löser sig då jag blir arton och kan gå på puben". Det gjorde det inte. Än värre blev det. Jag var blyg en lång tid innan jag ens kunde titta på en människa - man som kvinna. Jag har viss kunskap men ej sammanställningserfarenheten. Ännu kunde jag ej sätta teorier och åsikter emot varandra. Detta avhjälpte jag med böcker och kritiskt tänkande.

Jag vacklade en tid. Året var 2006 och med halva inne på 2007 var det bestämt. Det som jag hade var innan var bättre än det jag trodde mig kunna uppnå. Förlust och vinst i ett svep. Jag är glad att jag gjorde det. Att jag såg falskheten och det individualistiska. Hur jag gick ut dränerad av energi i stället för att ha laddats. Påtvingad kärlek.

Några sista ord från Ronny:

Måhända bör jag åternamnge denna blogg till Ronnys stora fylle.