Jag vill inte dö jag vill bara döda

Tänkte börja med en välformad dikt tillägnad en fitta som jag egentligen inte har mer att skaffa med och är mer än glad åt att just detsamma inträffade.

Sätt du dig
Jag betalar nu din jävla fitta
Ät, är det gott nog att tacka för
Visst kan jag det
Ja
Ja
Din fitta luktar jordnötsolja
Stöna inte så falskt
Bit mig inte så brutalt
Kan du inte vara öm
Varför kränker du mig
Jag har inte brutit passionen
Lär dig några nya ord
Vill du inte besöka mig
Håll du dig då till ditt
Jaså är det min tur att betala
NEJ
Otacksamma brunfitta
Vill du ha min arbetarkuk
Sorti


Det var en resa som pågick ett tag men nu är det slut. Den sluga slynan fick nog av min omanlighet, det vill säga oviljan att betala och köra henne vart hon än skulle. Hennes jävla fittunge stod mycket i vägen också. Tyvärr hann jag ge henne en del presenter och pekuniära hjälpmedel men nu är det fan slut med det. Hoppas att hon får ett riktigt helvete inte för att jag är bitter utan för att jag hoppas att rättvisa ska träda i kraft. Sluta vara så in i helvetes dum, hon kunde inte följa mina tankar. Alltid behövde man förklara sig då något enligt hennes mening var avancerat. Trots åldersskillnaden stod jag högt över henne. Hon var inte svaret på livets mening.

Visst hade jag roligt men hon kunde inte suga kuk.

Novell: Psykosskrivning

Hemmet hade desorienterats sedan min bortovaro. Inget var sig likt och jag kunde inte för livet förstå vad som hade orsakat denna missaktning mot min person. Allt var rent ända ut i bordskanterna. Jag gick runt utan att veta vad jag egentligen letade efter. Inget damm, grus eller smutsfläckar i sikte. Till och med en del ärtsoppan - som hade skjutits upp i taket från den gången jag försökte spräcka plastkorven med hjälp av skedens ändhandtag – var borta. Fortsatt förundrandes gick jag runt och halkade eftersom jag var så van vid att de intorkade läsk- och saftpölarna greppade tag om min framfart. Hur i allsin...? Nog för att det var smutsigt men hade någon tagit över förvaltningen om min så kallade vanskötta boplats? Då fick jag syn på ett hastigt eller vårdslöst papper, var på det stod:

"Tjena du,

Jag kom in här och hoppades på lite gott att ta med mig. Men när jag kom in här letade jag så länge att jag fick för mig att det var lättare att städa upp och se vad som fanns där under bråtet. Efter att jag hade röjt upp allt och sett att inget av värde stod att finnas gjorde jag en helomvändning och fortsatte att städa till det sorgliga slutet. Nu hoppas jag å det innersta att du vill förlåta min missgärning in spe och gonar till dig riktigt i ditt nya fräscha hem! Min innersta önskan är att du inte älskade din omgivning och hoppas på så sätt att jag inte stal din trygghet och ditt inboende som du kanske har jobbat på i många år.

Möjligen har jag gjort en människa glad i natt – Frutte. Dörren var borta när jag kom."

Frutte, vilken man, eller kvinna gör något sådant? Synligt ledsen ville jag inte annat än att få i mig en tår men inte ens det klarade jag av. Hur kan en människa göra så mot en annan? Först intrampandet sedan ritade han eller hon om hela min tillvaro utan mitt godkännande. Varför utsätts jag för andras välmenande som blir så fel? Hade jag velat komma hem till ett hotellrum hade jag bott på ett hotellrum, nu vill jag vara hemma. Jag lutade mig tillbaka i den nu så rena pinnstolen med den knäckta ryggen för att sedan ligga på knä och syna den. Där på sitsen fanns en gång i tiden en senap- och lingonsyltfläck som såg precis ut som ketchup, så många skratt den frammanade. Och där på vänster framben, chokladen som smälte när jag fotbadade och då en bit av chokladkakan plumsade i vattnet men bara för att återkomma på stolsbenet. Det var en lycklig tid kommer jag ihåg, rena och välvårdade fötter hade jag i varje fall. Åh och där på mellanpinnen, du trodde inte att jag kom ihåg dig? Jag snubblade på tröskeln med ostbrickan och den lilla kvarlevan av tryffelbrie jag hade inhandlat - att avnjutas medan jag tittade ut ur fönstret - hamnade så vackert att jag lät det vara. Avsaknaden av visuell minneshjälp känns precis som när någon tar väck papperna man med möda har skrivit ihop då man läser upp det men ändå förväntas fortsätta utan att något förvanskas. I samma stund som jag skulle resa mig upp från hukandet känner jag vinden spela i mitt nyklippta hår . Tittar dit bort en stund med uttryckslös min och går vidare.

"Oj vad du är sakligt lagd. Det ska du ha klart för dig att en sak som irriterar mig är folk som lägger sig ned så fort ett särskilt hinder ställer sig på deras väg. Deras framfart stoppas av en liten förhöjning efter många hårda kullar men de motsätter sig att försöka nivellera terrängen. Ack ja, dessa så kallade människor. Tänka sig att de förkastar allt och i stället upprätthåller sin bristfälliga princip på grundval av en obetydligt försvarbar bit till kostnad av livet självt. Varför låser du hjärnan till en räls utan alternativvägar?", sa jag till mig själv och gick ännu vidare så att jag slog i axlarna på väggarna. Det behövde jag. Självkritik är en sjuklig plåga rotad kring de friska delarna. Rötterna kan inte dras upp utan att de andra sakerna riskerar att skadas.

Visste inte vad jag gjorde eller vad jag skulle göra nu. En dag som denna efter timtals bilkörning fick mig inte att kännas lättare någonstans. Rätt som det var stod jag i ett hörn och undrade hur jag kom hit, minnet svek mig igen. "Ja visst är det nittio grader där om jag så ska berövas mitt skägg", sa jag för att inte verka som ett fån i den utlämnande lejongropsliknande situationen. Sådana stunder är sköna, efteråt inser man att sinnet lämnades ledigt för ett tag. Aldrig kan man fånga sig i förloppet, utan glädjen av att upptäcka lite av sig själv förmedlas alltid till sist.

Intresset av att följa upp hela den bisarra historien kittlade mig inte nämnvärt, det kliade bara. Men inte på det sättet att jag till varje pris skulle vilja nagla huden och riva den. Nej, känslan översteg aldrig min fattning. Jag lät det vara, bådadera. Vad vill jag mest av allt göra just nu? Vad vill mitt sinne ha och vad behöver min kropp? Njutning eller överlevnad? Går det inte att kombinera till en njutningsbar överlevnad? Tänk om jag kunde finna en sådan sak, men var? Var, var ska jag? Varför ställer jag så många frågor till mig själv? Jo, men tänk dig själv hur konstigt det hade varit om jag bara hade svarat. 1942. A. Oblat sfäroid. Den första. Svinrygg. Sten Broman. Umbra. Polledro. Telomer. Tuvstarr. Tatariskt växtlamm. Slängpolska. Stickvalv. Hyggesbränning. Faslåsning. Durkins öppning. Trichuris. Chikungunya.

Ta mig bort, än vet jag inte var. En plats där man får finnas till utan att jaga nästa andetag. Möta andras blickar utan att vika undan ansiktet. Prata utan att bli avbruten. Lyssna utan att behöva tala. Äta endast för att det är gott. Trygghet med försorg. Saknad utan missunnsamhet. Balans i varandet.

En sak var stormsäker, platsen är inte där jag befinner mig. Att det ska vara svårt att hitta något man saknar men inte vet vad det är. Magen kurrade igen. Överlevnadsbehovet, din skränfock!

Min mage vädjade om nåd från den flottförsedda maten som kantar åtskilliga vägar. I stället bestämde vi oss för ett ohederligt närlivs med godkända varor. Här tvingas jag alltid räkna ihop summan man hade varor för annars kunde det lätt bli flera kronor extra i hans ficka, kvitto avfärdade han alltid som ett psykosocialt problem. Aldruser var mannen att gå till om man vill göra affärer med tjuven framför sig redo att dra fördel av din ovaksamhet. Det svarta oljiga håret hängde ner över den infettade pannan och det grova ögonbrynet. Ögonen sken av förakt och lyste av den kommmande hästhandlaraffären i sikte. Näsan, så glansig att man alltid fick en impuls som måste brottas ned för att inte slita av den i tron att det är plast. Öronen hade vikit sig så långt inåt huvudet och blivit ett med ansiktet, jag har aldrig litat på människor med ihopväxta öronsnibbar. De små luriga läpparna, alltid i rörelse, putandes för att sedan dras tillbaka. Hakan var inte långt borta från underläppen och slutade tvärt därefter. En köttig hals följde och gav det svaga käkpartiet mindervärdeskomplex. Axlarna i sin tur var små och hade intet med halsen att skaffa. Kroppen fortsatte i den smala linjen ända ner till vaderna vilka bulade upp sig rejält, jag kan förstå varför. Allt detta omgärdade honom av en gräslig ryslighet i mina ögon.

Jag hade enbart försett mig med en billig maskinrullad rulltårta med sprickor och vad som skulle föreställa grädde och sylt för att göra den här episoden smidig. Somliga säger att man ska köpa de handrullade rulltårtorna med riktig grädde och sylt från Mikronesien men det tillät inte min budget mig samt att det krävs inte bara god ekonomi men också kontakter å det grövsta. Det var inte helt lagligt heller för den delen, byråkrati av något slag. På flergrenigt håll har jag däremot hört att det är värt samtliga utstickande kroppsdelar. Har jag den goda slumpen med mig en dag ska jag önska mig det till dessert, rulltårtan det vill säga. Åh du din gräddiga skapelse hur många lovsånger kan jag inte skriva om dig? Så enkel men ändå så rik. Inga bristningar, timsfärsk sylt, minutfärsk grädde, fulländad in i det allra sista. Dig vill jag ha, kan jag tänka mig. Aldruser hade börjat titta på mig där jag stod vid hyllan och mer än smålog.

"Inget mer i dag, ah?", sa Aldruser.

"Nej tack du, detta räcker för min del", sa jag. Allt för att han inte skulle kunna dribbla med siffrorna.

"Olé rajt, det blir hundrafem och femtio".

"Eh heh, på hyllan står det femton kronor".

"Nytt pris, jag följer rulltårtprisets realtidsindex. Ge mig pengar."

Fastän jag visste att det aldrig har eller kommer existera ett sådant system visste jag också att det var hans pris eller inget alls som gällde. Jag gav till ett förolyckat leende och halade fram jämna pengar. Påsen hade jag glömt och fryspåsarna vågade jag inte ta. Han och jag har haft svåra munslagsmål men nu har jag erkänt min roll och nöjer mig med att gå direkt till bilan, varför göra den uppgjorda resan längre?

Jag gick mig på en tankerunda helt utanför innehållet i texten:

Besvarad kärlek är precis som den turnerande artisten som kommer till ens hemstad. Den då föga älskvärda människan ger sitt ömmande tillkännagivande till dig men utan det hade du aldrig engagerat dig. Nu intalar du dig att du älskar denna person. Den smått förbisedda artisten vars musik du någon gång lyssnat som hastigast på kommer till din stad och du blir smått till dig. I samma stund gror en idolisering och du börjar övertala dig om hur bra de egentligen är men aldrig förstått det för att bli tillfredsställd för att lura sig själv till tillfredsställelse. Förställd förälskelse.

Livet:

Jag kan inte bemästra det men under ljusa stunder går det att överlista.

Jag vill inte mer

Kan man bli normal utan att förgöra en del av sig själv? Är man en formbar lerklump eller härdades man under barndomen? Tänk om man visste.

Vem vet hur och när informationen måste tas tillvara på, men vem har den vetskapen under så tidig ålder? Under mina unga år tänkte jag faktiskt så. Om det var något man skulle företa sig under ett helt liv var det dags att börja då. Dessvärre hittade jag inte något som passade mig för en levnadsålder, ej heller nu.

Stundom vill jag förinta och förintas.

Skadeglädjen är något jag har fått dras med, även om jag kan förminska den men aldrig förneka dess närvaro. Återhållsamhet är ordet. Ligger det i min natur att jag uppskattar andras nederlag, är det nedärvt, uppodlat eller gjutet under mina tidiga år?

Stoltheten har fördärvat min livsnjutning, tror jag. Den har förkastat det som jag klistrade på negativa värderingar. Fan. Vad har jag inte missat på grund av denna förkastliga egenskap? Tänker jag tillbaka och lägger brickorna på plats kan jag plötsligt se bilden och då börja gråta nederlagstårar.

Jo tack

Jag har haft en del händelseomfattande bitar av positiv karaktär i mitt annars så sorgmodiga liv.

Jag glömde hur det var
Frivilligt delade stunder
Så skönt att hänge sig
Trånande blickar
Ångande flämtningar
Människokött
Ge mig mer, jag har inte fått nog

Ja

Middag för två
Skakningar av en sedan länge bortglömd kontakt
Du grät av en för mig då okänd anledning
Ej mer, för du missförstod
Därefter blev du glad
Jag vill men har svårt att visa det
Ge mig tid
Kan vi inte bara
Gjorde jag rätt
Säg mig vad du menar för jag förstår inte
Vi njöt men du ville mer, eller
Lär mig att praktisera oeftertänksam kärlek

Kanske det du

Ska vi dansa kring det
Jag tittar förstulet på dig
Du ler och jag tvingas utbrista vackra ord i ditt öra
Vi vilar och jag förmår mig inte att hålla tillbaka
Varför undandrar du dig inte
Du stannar och jag förundras
Vem är du som fortfarande är kvar
Du hittar luckor att i all måttfullhet beröra mig
Jag likaså
Du skrattar och vi dras närmare
I uppbrottet möts vi
Du föder mitt undernärda hopp

Ute

Nu har jag lyckats få synvidd över det hela och kan konstatera att det mot alla regler och förordningar går mot bättre för mig. Nästa så att jag bör ställa in föranslagna resor mot de sydligare delarna av världen, men bara kanske.

I mitt leverne har jag stött på flera kvinnor och det har ordnat sig till den milda fattning att jag till och med har haft råd att avvisa ett par, varför denna plötsliga intresselusta inför mig Ronny Grosder? Jag kan icke förstå varför bara.

Just nu tittar jag på gamla bilder av mitt yngre och vackrare ansiktsutformning och förbannar tidens omdaning. Tänk om jag hade kunnat behålla den sortens charm som var mig förunnat och inte behövat jaga och fäkta gamla sanningar. Dessvärre har min just yttre brist på charm förlänat mig en öken, något jag måste jobba på. Dessbättre har utomstående i stället gjort sitt och jag har kunnat dra det till min fördel fastän jag inte har gjort mycket till egen vinst. Det krävs en gnista för att jag ska veta om det är värt att bränna av hela jävla förrådet av bränsle på ett ospelat kort. Bara under de senaste månaderna har jag märkt av en flertusenprocentig förbättring av detta. Trots att jag har ökat i vikt tycks inte detta avskräcka ladiesarna. Vad har hänt med mig? Det känns som att jag har något som jag inte hade i min arsenal innan, men vad?

Allt är inte så hårt som det kan verka och inte blir det bättre av att jag hellre mörklägger än ljussätter. En del chanser har förbränts och det är inget jag är stolt över för jag vet hur rädslofyllt det är i den stunden. Ska man treva eller veva? Jag väljer oftast den tysta biten och gör alltså ingetdera.

Roxette hjälp mig, berätta för mig hur jag går tillväga. Hur ska jag tillbringa min tid?

Ett nummer har fåtts och jag bara väntar på den stunden jag har tillstånd att ringa i och med att det var det som sades. Den tiden som jag anser vara en transportsträcka är hård och långsam. Kvinnan som framförde sitt intresse gav mig flera komplimanger och härlig kroppsberöring att jag skrev en dikt om det.

Du din...

Den mjuka varelsen uppeggar
Sök upp mig
Vidimera min rätt att bestå
Njutning förpliktar
Du och jag blev du och den andre
Ditt tycke är vedervärdigt
Det varma intresset du bär för en annan
Åt mig stannar inget kvar
Uppfyllelse och förbund
Stegran annorstädes

Kan ett endaste ord förgöra
Jag sa att du var vidöppen
Men du missförstod
Det jag sökte var vidsynt
Snedsteget uppenbarade ett falskt antagande
Nu är det bara efterdomar som gäller
Aldrig mer ska jag tillskriva dig goda egenskaper

Din dörr hänger snett
Bli inte arg på mig på grund av min observation
Varför tror du att jag använder dörrens beskaffenhet som vapen
Nej förveckla inte det till DET
Ska vi rätta till dörren eller min iakttagelse
Oviljan att förstå fräter upp ditt ansikte

Några sista ord från Ronny Grosder:

En 65- till 70-årig kvinna kom fram till mig när jag stod utanför en affär och rökte. Hon hade en väldigt lugnande röst som kan ha härrört från sedativ.

"Det är väl inget skit att hålla på med?"
"Jag har råd med det, det är inte så att jag väljer bort mat för att röka".
"Ja, ja", sa hon och begrundade mig en lång stund innan hon gick vidare.

Såg Revolutionära frontens Thomas Jansson på Babel, han hade keps på sig och var allmänt tuff.

Icke tänkvärt material

Det som har hänt kan aldrig återkomma men det kan upprepas, om, och om igen.

Är det värt att genomleva ett negligerbart liv?

Tron på det vackra släcks ned varje vaken minut.

Jag eftersträvar tutti i gemen men finner endast solo i versal.

Känn på mig.
Lukta på mig.
Smaka mig.
Låt mig rulla runt i munnen på dig.
Ta din tid och låt det vandra fram och tillbaka i dig.
Gör det igen, jag vill vara i dig.
Får jag vara din bier?

Sömnen kan vara tillfredsställande precis efter man vaknat, likaså kan gåvan vara till glädje vid givandets stund. Men man kan efter en utvilad natt känna fortsatt nöje under dagen och man får tillbaka mångt mer om det är en tacksam mottagare som gör sin uppskattning påmind.

Ge mig svar

Tala till mig, se mig i ögonen, undvik mig inte.

Nu betalar jag för att bli avvisad, spännande. Alla ni klichéartade människor som skriver om rosor och solnedgångar, FUCK ER. Ni som vill ha en partner som är bäst på allt, FUCK ER! Du som skriver att du är så in i helvetes söt, trevlig, spontan - FUCK DIG! Gör något eget, skriv så att du kan stå för det.

Mötesplatsen, Spray date, Happy pancake, FUCK ER!

Med den vanvettiga magsyran ur kroppen vill jag endast bringa klarhet i vad det är som man ska göra. För jag vet jävlar i det inte.

Orden och ögonen kommunicerar på två olika språk men översättningarna blir aldrig desamma. Nunc est bibendum. Hick, se vad du har fört mig till. Kan du inte bara vara enkel?

Några sista ord från Ronny Grosder:

Det går nedåt, kommer det en rekyl?

Ja visst var man ute igår.

Lapidariskt:
Köpte en lösfitta, provade den.
Hedmanska gården hade elektroniskt, Czechpoint serverade men kösystemet var korrupt, jag stack.
Drack en pint på Paddys under minuten.
Ställde mig i kön till KB, väntade i tjugofem minuter innan insläpp.
Vid 02:30 blev det Vogon Variety till 04:00.
Taxi hem med hjälp av Ahmed Abdul-Hamid Rashied Al-Kaaby, fick till och med röka i bilen.
Lösfittan fick ställa upp igen.
Sömn.

Vilken jävla kväll och natt och inte gjorde den självkänslan starkare. Kände mig uttittad från stund ett till slutet. Utåt sett nonchalerade jag skratten och pekfingrarna men jag visste att hoppet denna afton redan var nedgjort, tråkigt. Frän lukt briserade när bieren hade marinerat bajskorvarna i ett antal timmar.

Några bra saker jag har eller ska ordna med:
* Har stoppat en kondom i plånboken för att förlika mig med tanken om att det kan lyckas.
* Försöker jobba på min människokontakt på klubbarna. Jag är rädd för att titta på fel personer i ögonen och vill undvika de fulaste, för jag vet hur det känns att bli nobbad.
* Ska köpa nya kläder för att få en kick, förhoppningsvis på rätt väg.
* Bli positivare och bara ha goda fördomar om människor, svårt.

Några dåliga saker som har hänt:
* Köpte en lösfitta, ett stort tecken på resignation.
* Alltjämt dålig sinnesstämning, går inte att tvätta bort så lätt.
* Trött på utelivet och att inget händer.
* Planlöshet, negativism och bittherhet fyller oftast utrymmet.

Är det verkligen så illa som det låter, både ja och nej, mest ja? Helt abrupt är man inte eftertraktad längre och folk flyr från mig. Vad är det som jag gör fel om de först visar intresse och sedan bara klipper kontakten? Jag vill förstå fastän det inte är en skön sanning. Här våndas man kanske utan att behöva det, finns det verkligen något för mig i framtiden?

Nu måste det bli ändring, när annars? Jag tror den framtida Ronny kommer att högakta den forne för att han gjorde grovjobbet i dåtiden. Man har sig själv att straffa, men världen är i sanning en svår motståndare. Överraska mig positivt, ge mig något bra, lys upp vägen framför mina fötter, led mig, ta mig och skydda om än för en liten tid.

I vissa perioder blir jag så argt ledsen på grund av vanmakten och svårigheten att göra sig fri från den. Uppgivet hoppas jag att en kvinna kommer till min räddning, sådana fantasimissfoster dras jag med. Det är inte samlaget i sig som är det viktiga för mig. Det förbundet är en akt när kärleksorden inte räcker till och kroppsspråket tar vid. En berlinhora som sa innan akten när hon smekte mitt bröst: "You are so hot!" Det gjorde mig så glad att jag fick orgasm i hjärnan. Hade man kunnat betala någon för att de på ett så genuint sätt som möjligt hade lovordat och gett komplimanger skulle jag betalat för den tjänsten, det är så viktigt, viktigare än sex.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Ibland finns det små små, väldigt små ljuspunkter. Fick en vag känsla av att en kvinnlig bartender brydde sig om mig, i vilken omfattning vet jag inte. Hon ville försäkra sig om min citronvatten smakade bra. Det var inte orden som var kritiska utan framförandet.

Fylld afton och natt

In biero veritas.
Genom det tomma bierglaset ser jag vad människor egentligen är, bekyttade offer.

Min tanke nu var att jag skulle få smutsa ned kuken rejält - jag är inte rädd för att skita ner mig - så blev det inte. Ett val är ett avståndstagande från allt det andra. Ständigt ska man se de som redan är utvalda och påminnas om sitt eget spetälskeliknande tillstånd. Ge mig en bekräftelse, några ord som inte kan misstolkas. Ta mig åtminstone under en prövotid.

På väg till den kollektiva trafiken ångade det till i byxan och jag tvingades spänna rumpan tills ett alternativ visade sig. Malmö Centralstation får väldigt gärna gå omkull, tio kronor för ett toalettbesök, nej tack. En bit därifrån vid The Bishops arms drack jag en bier under en minut och steg upp för att avlämna bikt. Det fortlöpte bra och jag fick ut det mesta som var ljudligt innan andra gäster kom in. Två kvinnor pratade högljutt.

Toalettsnack


En mindre sträcka betogs och till Paddys på Kalendegatan. Drack min bier i naturlig takt denna gång medan jag tittade på kön som tilltog alltmer, klockan var 19:27. Den konstnadsfria teatertillställningen lockade många. 19:50 går jag ut och tänder en cigarett och ställer mig, nu började väntandet och kedjerökandet. I den tiotals meter långa kön rökte jag cigarett efter cigarett utan att många steg förflyttades framåt. Efter ca 15 cigaretter och femtio minuters väntan kom den dreadlockiga publikvärden med sitt äckliga hånleende och pålyste att innergården hade blivit fullt men att vi gärna fick komma en annan dag, jo jag tackar. Kön var fortfarande mycket lång.
Läs detta här Malmö Stadsteater:
Jag ska kötta hela ert jävla etablissemang. Nu får det banne mig vara slut med den här publikkontakten. Ni ska få ångra sättet på vilket ni behandlar er publik. Styr människoflödet genom att prissätta entréavgiften annars kommer det slusk och slödder. Informera alla i kön vad som gäller. Räkna människor och avsätt en gräns så att inte en hel jävla massa står och ser fula ut.

Pickwick pub
Drack bieren snabbt på Pickwick pub. Det var quiz night och det var jag inte intresserad av.

Nöjesutbudet var tunt och jag tvingades gå ända till Carib Kreol där jag pratade med en neger. Han hette Max, kom från Ecuador och var trevlig. Vi pratade en stund men det blev endast en bier, sedan vidare.

Kan inte påstå att jag smäktade efter Babel men så blev det. För sextio kronor fick jag vara med och leka. Studenter är illaluktande odjur, introverta, för självmedvetna och jävligt tråkiga. På dansgolvet kunde jag ta ut svängarna rejält och jag skrattade åt min lyteskomiska dans. Jag dansade till Hip hop och andra livstärande musikgenrer.

På Babels lilla dansgolv


Från att jag kom vid 21:30 till 00:00 hade jag hela dansgolvet för eget bruk och kunde göra efter eget skön. Studenter glodde men det sket jag fullkomligt i, läs ett ämne i social kompetens för bövelen. Det blev tre eller fyra bier, efter bieren drack jag först två vatten, av egen fri vilja. Sedan när jag ville ha bier igen fick jag det inte. Först nekade persiskan mig. Gick och dansade sedan ville jag ha en bier då nekade polsksvenskan mig det. Överförmynderi, jag hade inga problem med dansstegen, förutom att jag tappade mobiltelefon i golvet och den uppdelades om tre, ej heller tafsade jag, betedde mig burdust eller annat som kan uppfattas som fylleri.

På Babels stora dansgolv


Här var det lite bättre men som vanligt osar det illa också här. Ögonrunkare i legio. Någon tjej förmodar jag ställde sig framför mig och dansade (som vanligt...) men jag bevärdigade ej denna audiens, med min ignorans viftade jag bort denna företeelse. Vid 01:15 lämnade jag Babel och tog en taxi hem, Hamid från Afghanistan körde mig.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jobb Mat Sömn Bier
Mat Sömn Bier
Sömn Bier
Bier
Bier
Bier

Det går

Smaken är som baken. Där en ser en fast och välformad sak ser en annan bara ett brunt skräckinjagande brunhål.

Nu lever jag i limbo. På något vis har träden jag planterade äntligen börjat blomma, kanske det blir frukt i år. På något konstigt vis känns det bra fastän jag egentligen inte har något direkt att glädjas över. Jag kastade ut en avvisbar fras och nu ska jag våndas i flera timmar, om jag ens får ett svar. Kvinnan jag skrev till har gett god respons, frågan har hängt i luften men nu sköt jag iväg den.

I förstone tyckte jag hennes profilbild utstrålade en sådan härlig svenskhet och godlynthet, som en ung Liv Ullman. Sedan dess har många ord kastats fram och tillbaka och då har ett svagt relationsband skapats, allt starkare från min sida, vad jag kan uttyda kanske hon också. Därefter använde jag mig av Google och dess utmärkta tjänst, tack vare en del personliga detaljer kunde jag forska vidare med hjälp av det. Nu har jag en bild av henne på skrivbordet och plötsligt känns allt så underbart, en sorts draghjälp. Hon är ett antal år äldre men det löser vi, som en konditor sa till mig när jag skulle betala 51 kronor för en kaffe och bakelse och det fattades 50 öre.

Som en paulusomvändelse har jag lagt av bitterheten, för en tid. Det kommer alltid finnas en tid för att vara bitter igen. Men nu vill jag ha henne nära och viska hjärtkittlande ord i hennes öra. Ta hennes kropp i besittning och med det förtroendet vårda varje kvadratcentimeter som vore det en årlig ära att vidröra den punkten. Så ömt som möjligt ta henne om axlarna med mina valkiga handflator och läppja halsen med stor medvetenhet.

Tyvärr kommer detta inte att hända men tanken kan ingen ta ifrån mig såvida jag inte berövas livet. Sanningen ligger närmare att jag kommer att skriva ett inlägg i bitterhetens tecken kort efter nederlaget. Däremot kan jag inte hjälpa att le en stund och för ett slag göra upp massvis av möjliga positiva händelseförlopp och planer, min minut av himlen.

Ja hon har en del skavanker men de förflyttades åt sidan i samma stund som orden hon förmedlade var till mig och tiden hon har nyttjat var till mig, enkom mig. Då hon ställer frågor och till och med kan vara intresserad av mitt leverne kan jag inte annat än att omfamna hela hennes bit och inte skrota något mer därtill. Den största känslan ligger ändå i att hon är nåbar, jag kan få henne om Fabrikören vill att det ska bli så.

Tänk om. Det är vad som flugit runt de senaste timmarna då jag aktiv har valt inte göra något givande utan strövar runt och tar mig an småsaker. Jag vill byta ut illvilja till medglädje. Livsilska till livsglädje. Misantropi till filantropi. Bittherhet till kärlek. Detta är den bästa hittills av alla jag på något vis har kommunicerat med och jag är rädd.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag såg en kvinna iförd en vit slöja, lila tröja, svarta byxor och vita skor snava på en kullersten på Stortorget 15:14 den 31/7. Ingen kom till hennes undsättning och jag vrålskrattade inombords och log långt efteråt.

Utebier

Det blev till att gå över tröskeln här hemma.

Vid O´Learys på Malmö central ville jag växla in en femtiolapp till tiokronor för att kunna inhandla ett cigarettpaket ur deras automat. Den mycket otrevliga femtiosjuåriga kvinnan fäktade med armarna och hänvisade ovänligt och bestämt till Burger King. Det gjorde jag inte. Tog mina pengar och gick en längre sträcka till Stortorget till Souvenir- och tobaksbutiken och köpte en Pall Mall.

Cirka 23:33 fick jag äran av vakterna att gå in på båten Prins Bernhard. Omedelbart ekiperade jag min hand med en Spendrups och tittade runt på nedervåningen innan jag gick upp på däck för att röka.

Prins Bernhards övre däck


Under tiden jag kedjerökte fem eller sex cigaretter hann jag se ett flertal flaskbeställningar instoppade i ishinkar. Drinkar florerade kraftigt, avancerade, tidskrävande och givetvis ska det betalas med kort. Två arabmän stod vackert och väntade på sin tur i den då inte så hektiska tidpunkt men de fick inte hjälp, beräknade deras väntetid till sju minuter. Bartendern som var en Pontus Gårdinger-kopia av sämre kvalitet ignorerade deras turordning. Till sist gick de till andra sidan av den U-formade disken och fick handla bier med hjälp av en annan påfyllare. Jag gick ner.

Loungen


Tror jag köpte en till bier innan jag gick in på dansgolvet. Totalt blev det sju bier på Prins Bernhard.

Dansgolvet


Ingen kontakt, pratade planlöst med någon i den mån det gick, det gick inget vidare. Dansade en bra stund till den smärtsamma musiken innan jag vandrade upp på däck för frisk luft och rök.
Stod vid relingen när en kvinna i tjugotreårsåldern som såg ut att vara antingen plastikopererad eller mycket sminkad på ett högst oangenämt sätt. Den förmodade italensk-rumänskan bad om att få köpa en cigarett men fastän hon utsöndrade avsmak gav jag henne en. Några minuter därpå kommer, vad jag tror var hennes svenska kille och beter sig väldigt burdust gentemot henne. Jag försökte tända en cigarett i blåsten men det gick inte så en Libanes som hette Ali kupade händerna runt cigaretten och därmed fick jag fyr på pinnen. Vi samtalade lite men han drack inte bier så det var inget givande samtal. Lite vid sidan om ökar spänningen mellan den svenska killen med de stora musklerna och hans ägodel. Jag ser på henne att hon gråter medan han står och skriker henne i ansiktet med en hotfull blick. Han tar stryptag på henne och då får jag en ingivelse att gå fram och avbryta eftersom båten tydligen inte har så strikta beteendekrav. Då hivar Ali in mig och säger: "Nej", eller "No" och ber sin vaktkompis Mahzad att neutralisera situationen. Vakten gör absolut ingenting och det bråkande paret springer omkring, troligen hemåt så att han kunde ge henne en god omgång brutalsex. Jag såg inte de fler gånger under kvällen.

Många rumäner var där, jag pratade med några stycken. En blekfet och tunnhårig man stod vid ett bord med sin flaska i en ishink. Han körde "be om cigarett-tricket" på tre tjejer men fick inga så jag erbjöd honom en, men då tog han diskret upp ett oöppnat paket och visade mig.

Klockan blev 03:00, då tvangs jag dricka bieren raskt för att sedan bli utkörd vid 03:14.

Tänkte mig en taxi hem, i stället blev det Etage och jag nästlade in mig i VIP-kön då den ordinära kön var tio meter lång. Otroligt nog blev jag insläppt utan närmare utfrågning, endast en minut efter infallandet. Två jugoslaver stod framför mig, den ena var medelålders och butter, den andre en i trettioårsåldern. Visste inte vad det gällde då. Sedan såg jag en mycket kort svensk kvinna, 1,45 meter lång och cirka fyrtiosex år. Den äldre jugoslaven gnällde om att hon hade följt efter honom.

Köpte mig ytterligare en bier på stället och det blev en till senare. Nytt mod hade infogats i mig så jag gick upp på trappan mot en tjej och sa något väldigt kort och icke-sliskigt för att sedan agera säkert och gå direkt efter utan att invänta svar. Dansade till musiken på båda dansgolven mellan alla alkoholfyllda kroppar. Den svenska kvinnan uppenbarade sig en dörröppning sa helt apropå att hon var arbetslös, hon var väldigt rödsprängd i hela ansiktet.

Etage


Under denna videoinspelning kommer en mycket ful ung kvinna och grabbar tag i min telefon. Jag tog kvickt tillbaka den, förvånad över min egen snabbhet.

"Du är äcklig, seriöst radera detta", sa hon.
"Jag filmade inte dig", sa jag.
"Alltså du kan inte hålla på så där, du är äcklig", sa hon igen.
"Ja, ja det ska jag göra", sa jag och gjorde ingen ansträngning och lät telefonen vara kvar i fickan.

Bredansiktet avlägsnade sig och jag trängde mig inåt dansgolvet och såg inte till henne mer under natten. Vid stängningen 05:00 visste jag att inga fler möjligheter skulle närma sig mig och jag tog en taxi hem med hjälp av Yousef.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag överväger ett par vita och icke-rökande veckor för att kunna fokusera på mitt själ- och kroppstillstånd.

Nu då?

Nej.

Bläddrar och tittar, en del ägnar jag mer tid åt och hoppas att de gör detsamma. Det gör de inte.

Det finns ett antal olika grupper:

* De som inte svarar

* De som svarar efter ett tag men inte på nästa

* De som inte kan skriva vettigt och i stället för en monolog

* De som efter att ha växlat ett par mail men sedan inte svarar

* De som loggar ut i mitten av en konversation och håller inne med svaren ett par dagar


Hade en "konversation" med en till synes alldaglig kvinna, hon har ett barn men det bryr jag mig inte om. Som vanligt är jag säker på mig själv och skriver på ett sätt som gör det enkelt att svara om de nu vill det. Jag är inte bitter, jag är jävligt bitter. Flera mail senare efter att hon har fört en knackig dialog svarar hon på ett av mina utförliga mail med en jävlar i helvetes fittsmiley! Dö. Skrev ett rakt svar tillbaka. "Vad är detta, är det tänkt att jag ska svara på detta eller ej." Till svar fick jag ett (jag parafraserar): "Gör som du vill men det hade varit roligt om du hade skrivit. Vad har du gjort i dag?"

Jag skriver tillbaka och anger mitt fortsatta intresse och till slut får jag hennes e-postadress. Och precis där börjar mina kval. Tack vare hennes angivna mail kan jag googla hennes namn och hittar en artikel om henne som gör mina föraningar sanna. Visserligen var det en tre år gammal bild men hon ser helt annorlunda än vad jag kunde utröna från de nutida bilderna. Den kan vara tagen just efter barnbörden men jag lämnar inga risker i luften och drar tillbaka stiftet, det var inte detta jag eftersökte. Den höga pannan i samband med den tjocka kroppen gör mig illa till sinnes och hennes intresse för mig förklarar det hela.

Jag har en annan på kroken, hon skriver bra men hon har egenheten att avspisa mig genom att logga ut från sidan, detta gör mig tokig. VAD VILL NI!? Jag skriver till fula, till snygga, till alldagliga, vem i helvete ska jag mer skriva till? Ja till och med de utan bild, jag måste vara bra ful när de fulaste som inte vågar ha bilder nekar mig ett svar, va?!

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag såg Michael Segerström iförd en gubbkeps komma körandes på Drottninggatan. Registreringsnumret var CCT 151.

Improvisation

Med en liten förkylning och behov av whisky sprack det ur en idé som jag i vanliga skulle ha dämpat eller dödat men jag inlät mig att under 0,416 h skriva upp de tankar som for. Toabesök och spritpåfyllning är inkluderade i 0,416 h.



I den utslagna miljön stod jag framåtlutad och spottade ut min överpresterande salivproduktion på kullerstenen. Den här dagen kunde inte ha gått sämre. Om jag bara hade tagit ett steg åt vänster kunde jag ha vunnit. Om man ska hårdra det var det ett par steg, men för den dramatiska effekten väljer jag det endaste steget. Hela mitt undanhållna liv har jag väntat på detta tillfälle men aldrig kunnat visa min beredskap om det väl skulle hända. Du var en illusion och inget jag kunde ta på men ändå hade du förmåga att förmänskliga dig men så blev det inte. Detta vet jag nu eftersom detta har hänt och kan aldrig ohända. Ytterligare gick det som det gick och inget någon av i egentlig mening kunde rå över. Detta vet jag. Pulsen stiger i takt med att min hjärna utvecklar den centimeterstora pappersbiten till ett helt A4-ark och den kan bli ännu större. Hade jag gjort på det andra viset, vad hade hänt då? Varför är jag så känslomässigt vanställd att jag hela tiden småförintar mig med dessa tillbakablickar som jag medvetet återupplever och då alltid skäms över mitt agerande? Kan inte vägen gå dit jag vill? Borde det inte vara lättare att ändra sig själv än att tro att vägen ska vrida sig åt den riktning jag väljer? Om så är fallet har jag tre alternativ. Ett. Jag ställer mig vid vägkanten och hoppas att någon plockar upp mig, detta har jag försökt med länge. Två. Nej jag vill inte förmå mig att ändra uppfattning eller personlighet vilket för mig till att göra en avstickare för att kanske komma åter på leden. Tre. Jag ändrar uppfattning och personlighet och hoppas på att vägen sammanfogas med mina forna värderingar. Oftast är man själv sin största kritiker, fiende och avrättare. Detta vet jag för jag är alla dessa, den sista var bara inte så bra. Tänk om allt hade varit så lätt att vi i demokratisk ordning får en överblick på alla intressenter och inte låtit tid och tillfällighet regera längre. Låt detta bli en rättighet. Varför ska den högröstade få gemålen men inte den blygsamme eller den tystlåtne. Om inte så ofantligt många variabler hade spelat in kunde man ha gjort en kalkyl. Tyvärr är det så att det man förr så principfast närt i sin barm plötsligt kan byta skepnad och ikläda sig hermelinbrämen. Jag dricker whisky nu men endast de som har uppnått eller överstigit en anmärkningsvärd ålder av arton år, för en whiskypedofil är jag då inte. Detta vet jag för så är det enligt mig. I undantagsfall gillar jag det något yngre men det skränar man inte om, det har samhället bestämt. Kan inte jag få det jag vill utan att man ska behöva göra sig ovän med lagboken? Tack vare min osköna charm skimrar jag de som av en händelse närmar sig mig. Tycker jag verkligen det, jag vet inte?

Nja

Sitter fortfarande och nätdejtar.

Nu har jag lagt ut en massa fällor och äntligen fått ett ben i saxen. Denna ynka respons gjorde mig gråtklar och så blev det, jag framystade en symbolisk tår för en bekräftelse på att jag existerar.

Ett dygn senare.

Den första jag skrev om har inte läst mitt svar, snart dags att avskriva henne.

Äntligen får jag en välskriven om än kort text som livslyste mig till den mörka håla jag befinner mig i. Kan detta leda till något och vad ska jag då göra, är jag redo för detta? Borde jag inte vänta med handla det jag har på inköpslistan innan jag tillagar en middag? Självklart, men bara receptet i sig vattnas redan i munnen. Men visst är det härligt, ändå tänker jag nedtona förhoppningarna om ett eventuellt framflyttande av pjäsen. Det har hänt så ofta förut att jag för närvarande är fastspänd i skruvstädet med den bittra möjligheten om ett bättre liv. Nu ska jag uppdatera sidan och titta efter om post anländer sedan ska jag vänta tio minuter och därefter skriva väl valda ord, det vill säga om jag får fortsätta medverka.

Tio minuter senare.

Din fitta läs mitt jävla mail.

Två minuter senare.

Hon läste mitt mail efter elva minuter och femtiofem sekunder. Är det ett gott tecken om jag infogar väntetiden tills notifikationen gör sitt? Vi får se vad som händer nu, spännande.


Tolv minuter senare.
Vågar inte läsa det än. Dämpar ovissheten genom att suga upp lite cognac. Väntar också en tid för att inte verka alltför tidsatypisk.

Vet ej hur länge senare.

Detta kan bli bra, men fortfarande betonar jag bräckligheten i detta företag.

X antal minuter senare.

Läs det nu för fan annars drar jag en runk och går och lägger mig.

Något efteråt.

Hon har läst det. Men bara denna känsla av lycklig ovisshet är så jävla fin. Vilken skillnad gentemot den olycksprofetiska livssynen.

En halvtimme senare.

Nej nu jävlar. Vad i hela världen pågår? Hon är fortfarande online men inget mail till Ronny Grosder. Är det slut med allt nu jag kan lika gärna ta livet av mig. Det är slut, lämna mig i ensamhet. Kanske det är ett långt meddelande hon skriver på!? Nej tro inte det din fula eftersatta människa, få aldrig den tanken i huvudet igen, du är färdig, ska du ha en smäll eller? Ja, tack.

Vet ej, har förlorat tidsuppfattningen.

Snälla gå offline så att jag inte behöver hoppas något mer.

Aah, ge mig ett svar eller dö.

Nu har jag suttit och uppdaterat den jävla sidan i snart en timme.

En halvtimme efter nederlaget.

Jag loggade ut och lägger allt i slumpens händer. Till helgen däremot kommer jag att ikläda mig rollen som en obotlig sjukdomsinnehavare, tämligen intressant att se vad som blir av det.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag har runkat med hjälp av en Hemmets Journal-tidning.

Nej

Jag är inte tillbaka, något alls.

Som det känns inombords är det inte bra, motgångarna hopar sig och jag kan inte annat än trassla in mig i härvan. Stod och tittade på mig i spegeln medan jag hade en kniv i handen under flera minuter. För en stund visste jag inte vem jag var eller vad jag tittade på. Lyssnar på sorgsamma låtar medan jag dricker och har det allmänt vemodigt.

Vad ska jag göra? Generellt sett fungerar inget av de saker jag använder men eftersom inget går hem kan jag inte fortsätta på det spåret. Vad vill jag? Är det skamlöst att vilja älska någon för att själv må bra? Allt har gått fel, ända sen jag tackade nej till någon som frågade chans på mig under mellanstadietiden har allt gått käppfett åt fel håll. Jag hade gillat henne sedan flera år tillbaka men av någon anledning sa jag nej och gick friskt vidare till mina förmodade kompisar och berättade om mitt korgerläggande. Varför, jag vill resa tillbaka och skrika ut ett "JA!" och omfamna den flickan, som jämnårig det vill säga?

Tiotals år senare står jag här i oförändrat läge och har blivit ett masturberande vrak. Tiden då folk sa: "Jag ska fixa en tjej till dig", och jag var så godtrogen att det tedde sig som en reell möjlighet gör mig ilsken i dag. Nu vet jag att det inte går till på det viset.

Jag vill inte vara opollinerad mycket längre till. Bättre att bli en pressad blomma än att bara vissna och aldrig få till det.

Har jag fått chanser men inte tagit dem på allvar och på så sätt försuttit vad som kunde inbringas från dessa? Säkerligen. På grund av min förbaskade stolthet och fördomar har mycket slängts i papperskorgen innan jag gett ett ordentligt utlåtande gällande kvaliteten på varan.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Älska mig, jag är inte värd det men låt mig förtjäna det.

Dagens sanning

Att detta kommer att gå åt okänt resmål.

Just nu lever jag i ovissheten och irrar omkring utan att veta var jag varit, var jag är eller var jag ska. Vem är jag - Ronny Grosder?

Vem ska vara den som till slut räddar mig från obehaget? Nej, jag tror inte att kärleken om den ens existerar ska lösa alla mina inre tvistemål. Jag är nödbedd att ta till absurda och inkorrekta metoder.

Ronny du är en fullvärdig människa. Du har alla organ i behåll och kan brösta dig inför lemlästade människor. Men, jag är inte lika mycket värd som andra människor. Jag tror på ett statiskt människovärde där varje människa som innehar ett liv har rätt att leva utan omotiverade ingrepp från omvärlden. Men det andra värdet då? Det som man får när man anländer till det egentliga livet och får ansikte och kropp utvecklat. All den kunskap man plockar upp och kastar bort, vad har jag kvar? Dessa värden är dynamiska, och jag ligger under.

Är jag tillbaka eller? Kan inte detta vara en chimär som jag lyckats bygga från icke eldhärdigt material? Tyvärr är livet inte så att man kan säga: Nej, nu vill jag inte vara med och spela längre. Så lätt ska det inte gå för sig, utträdet måste startas självmant. Stundom fluktuerar mitt känsloliv men jag har inte verktygen för att kalibrera maskineriet.

Pratade just med en kvinna per telefon och jag tror nästan att jag fick henne att brisera i byxan med min lätt förkylda, precis cognacbestänkta strupe och anlagda mörka maskulina auktoritära stämma. I förstone var hon loj och ovillig och lade sig till med en viss eftersläpning på orden, sedan sken hon upp. Bara detta gör mig så glad, jag är känslomässigt spetälsk, kärleksavtynad.

Detta är inte så det ska sluta.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag har ollat ett kyrktak.

Ocksåtyr

För att riktigt komma i stämning klargjorde jag för mig själv att det skulle fan ta mig hända något den dagen.

Till en början tänkte jag att Casino Cosmopol skulle vara en bra idé, jag hade en föraning. Kom in och ställde mig bakom ett gäng nydanskar och -danskar. Framme vid servicedisken blev jag tillfördelad ett medlemskap tack vare mina frekventa besök de senaste veckorna. Klockan var ca 19:06. Jag gick in köpte mig en bier. Till en början en Norrlands Guld och senare en Spendrups. Satte mig och spelade men snart skulle det rätta ansiktet visa sig. I förstone gick det bra sedan rasslade det till och vips hade jag redan spelat bort sju tusen. Inte mer än att gå och hämta ut ytterligare fem tusen från bankomaten. Dessa investerade jag rakt ner i ett svart hål. Hämtade ut ytterligare två tusen för kvällens ändamål. Men jag lät inte förlusten göra illa mig utan höll huvudet högt när jag gjorde sorti från casinot vid 20:30-tiden.

Det blev en Carlsberg på Rådhuskällaren, betjänad av en tunnhårig man i fyrtioåttaårsåldern med en svårtydd härstamning. Kanske var han från Balkan eller Mellanöstern.

Tog mig vidare till The bishops arms för att spela roulette med biertappning. Jag valde en Oppigårds summer twist, smakade bitter fläderblom. Lät den gå åt sidan för att göra plats för en Fullers ESB, mycket bättre. Jag har alltid varit sugen på att köpa mig kondomer eller en vibrerande penisring från deras automat vid toaletterna. Med fyra tior köpte jag mig en "RockOn" supervibrator och till det två bonuskondomer. Efter att jag hade pissat blev jag så in i helvetes kåt att jag övertalade mig att dra i den enarmade banditen. Gödslade kuken för att kunna trä på den gelésnarlika gummiringen och fortgå till en längre handrörelse. Konstigt värre kommer det in två tjejer i de andra två båsen, jag står vid det tredje längst in. På ett mirakulöst vis kan jag kväsa andhämtningen och islagningarna på låren. Blev inte nöjd med ringen vilket jag märkte senare att jag hade glömt att sätta på vibrationen. I stället sprättade jag upp en kondomförpackning vilken jag tappade i toalettstolen men tog upp den igen och drog över kuken. Tyvärr hade jag inte spolat efter mitt pissande, allt för att inte väcka misstankar. Med flertalet sekunders fördröjning drog jag av kondomen och körde naturellt för min egen förnöjelse. Inte långt senare skvätte jag ned bredvid toalettens vänstersida. Skönt. Stod upprätt en lång tid så att den skulle hinna återhämta sig och så att efterbörden kunde skrapas av och kanske pissa en gång till, det blev inget mer pissande. Gick ned till lokalen med ett halvstånd efter att jag hade tittat mig själv i spegeln så att jag inte hade rosiga kinder.

Etage ville jag inte gå in på, men gärna Hipp eftersom minnena är bra därifrån. Hipp var stängt.

Det blev Swing Inn! Och till och med efteråt utropades det Swing Inn!

Mitt humör var gott och jag hade allt att vinna, förlusten var avskriven sedan länge. Jag köpte min bier och spanade runt. Uppe vid pianobaren frågade jag två söta tjejer:

"Är detta pianobaren?"
"Jag vet inte, men det är ett piano där", sa den ena och pekade mot pianot.
"Ja ja men det kanske finns fler pianon".
"Kanske det, jag vet inte".

Frågans svar var ovidkommande, men jag märkte på dem att jag föll till föga gällande deras måttstock. Satte mig ned ett par soffgrupper längre bort och tjoade efter ett kvinnosällskap men fortfarande ingen respons.

En till bier och efter att ha kontemplerat en stund över två antagliga tjejkompisar gick fram till dem, fastän jag hade sumpat tresekundersregeln sket jag i vad som helst.

"Hallå ja, gillar ni musiken?", frågade jag. Det var Tarkan som spelades.
"Ja den är väl bra?", sa den snygga.
"Nej det tycker jag inte, jag tycker det är någon jävla orientalisk schlager", sa jag.
"Jag tycker den är bra", sa den feta tjejkompisen.
"Jaha ja", sa jag troligtvis. En del har fallit bort men till sist lyckönskade jag dem en trevlig kväll och de gjorde detsamma i förhållandevis god ton. Kontentan är att också här fick jag dålig mottagning när det gällde spelet mellan raderna. Det var den feta kvinnan som stötte bort mig med sin sura min, hon hade bestämt sig för att spela fet martyr.

Med en bier och isvatten ställde jag mig mot väggen ett antal meter från plastjalusin och tittade på damer. Gav en del känslosamma blickar och ibland personligt tilltal men ingen stannade upp. Intressantare var det att titta på den förmodade eritreanen som stödde sig mot balkongräcket. Gillar verkligen den människan. Han har en krullig vittonad krans på huvudet och ett lätt efterblivet leende och kan vara mellan 55 och 62. Han gav ändå ett glatt intryck med en stor inneboende livslust, han gav allt.

Till slut blev det ändå dans fastän jag var smått förkyld. Svängde ut en jävla massa bara för att göra mitt hat mot denna musik övertydlig. Min karikatyrdans kanske andra förväxlade med hjärtlighet, jag vet inte. Vid ett av soffbåsen satt en ful riktigt ruggig negress med en vit man med mustasch. Han hade kunnat få det trippla mot vad han nöjde sig med. Satt mittemot dem och studerade den svarta skatan. Plötsligt när jag sitter där kommer ett äldre damsällskap för att sitta vid samma bord. Särskilt en dam i femtioårsåldern gillades av mig och jag gav till höga anrop om att hon skulle komma, säkert en tre gånger. Också när hon var rådvill om var hon skulle sitta erbjöd jag henne mitt knä men detta avböjdes två gånger. Dansade sedan ännu mer med stor emfas och hög förakt för att sedan gå hem.

I slutändan är jag ändå nöjd. Äntligen hade jag simulerat en sorts cancerdöende eller självmordsbenägen människa som gav blanka fan i stort sett vad som helst. Ingen utdelning denna gång men snart frostar det av och jag kan snart få lite kött.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Under bussfärden hem fibblade jag med mp3-spelaren och misslyckades att hålla tillbaka kukringen som bodde i samma ficka. Den hoppade ur och jag tackar slumpen att den inte rullade iväg och gjorde karriär. Inte fler än två sekunder efter förfallet hade jag återbördat den. Jag vill inte ens tänka vilka proportioner det skulle ha inneburit. I och för sig var jag tämligen apatisk.

Are you interested

Ägnar stor tid och möda på den smått funktionella applikationen "Are you interested".

Jag har ett bra vinklade bilder på mig själv som ger mig större fördelar än rättvisan skulle ha gett mig. Till saken hör att dessa maninnor bara skickar bunkvis med små äckligt söta gåvor men inga mail. Varför kan inte de också bemöda sig att skriva mig ett par rader på ett digitalt papper som är piss värt.

En vacker kvinna visade intresse för mig genom att klicka "Yes" på mig och jag gjorde detsamma eftersom jag fann henne glädjerik och vacker. I mitt försök att skapa en växande förälskelse - och på så sätt kunna droga mig och henne från alla orättvisor som existerar i världen - plitade jag ned en ledande fråga med en underton av genuint intresse. Men vad i hela helvetet fick jag tillbaka?! Ytterligare en - satan i mitt jävla hjärta - gåvefan! Yttermera är jag så in i Häljarp frustrerad att jag tror att hela världen är emot mig.

Snart är det nog dags för en resa till.

Några sista ord från Ronny Grosder:

Jag har onanerat i en trappuppgång.

Oj voj

Nej nu får det fan räcka med spritdrickandet och mitt levuppande så fort jag får lite i mig.

Jag får grov ångest varje gång jag ska öppna ett brev av varje slag med avgörande information för mitt återstående, kanske snabbläddrade liv. Det enda som kan förminska det hindret är och kommer säkerligen att förbli alkohol. Vid ett tillfälle tvingade jag mig själv att dra i mig två eller tre starköl enkom för att skriva till en kvinna jag ömmade för. Meddelandet skrevs men utgången var redan utmarkerad och jag blev utrangerad. Tyvärr gäller detta inte för köttsliga möten och jag förbannar mig själv vareviga gång det misslyckas att skapa en atmosfär mellan mig och en blivande partner. Misslyckandet består i att jag inte gör tillräckligt med reklam för mig och urskuldar mitt agerande med att klanka ned på deras tvistliga handlande.

I detta nu sippar jag whisky och lite cognac.

Vad göra? Jag kan lika gärna utlämna mig åt slumpen men den är som en bok lyder - ingen tillfällighet. En tärning eller vad som helst gör sig säkert bättre än vad jag håller på med nu.

Fattas det mig något? Jag har en kuk större än genomsnittet men det får ingen erfara eftersom jag aldrig erhåller en audiens hos fittan. Såvida jag inte erlägger betalning. Jobbet har jag, bostad äger jag rätten till men detta kommer inte på tal eftersom jag aldrig får en ostentativ chans.

Alltnog.

Några sista ord från Ronny Grosder:

En rullstolsgisslad kvinna rullade före i kön i affären Entré. Kön var lång men det dysfunktionella detet gled in och krävde på ett insmickrande vis att bli betjänad. Hon sa att hon inte hade en bra dag till kassörskan. Jag går ett steg längre och skriver att hon inte har ett fullvärdigt liv och bör självdö i snabbare takt.

Jag är något tillbaka

Nu är jag tillbaka med ny fart och fläkt, vaselin och knottriga handskar.

Jag hade en regression vilken förde mig inte så långt från mina forna tillbakagångar och det gjorde att jag inte kunde uttrycka mig på det mest sanningsenliga sätt. Bitterhet förgiftar, förälskelse förskönar.

Oavsett om jag anmäler min tillbakakomst skönjer jag inget varmt mottagande av min trogna nollmannaskara. Detta är och bör ses som en dagbok och hör därmed till samtiden. Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, citat av Ann Heberlein. Som jag skrattade åt det men hon har rätt, det stämde bra överens med min känslomässiga vanställdhet. I brist på en mer rättvis nyans av min frustration, depression och nedlagda drömmar anhåller jag den som ett riktmärke på min angelägenhet. Jag har funnit nya mål att överbrygga och ingen ska härmed stoppa mig, var så säker. Till saken hör att jag har blivit alltmer politisk och ser ingen barriär mellan mig och det inkorrekta.

Det har blivit många utebesök men inga återbesök om man så säger. Tjejerna faller inte för mig såvida jag inte klubbar ned dem. Vilket jag kanske kommer att göra om inte sakerna slår så väl ut. Vet någon var man kan köpa våldtäktsdroger?

Kvalen fräter inombords och jag har fortfarande en del kvar att neutralisera vad det gäller barndomsminnen, det spelas på upprepa. Jag bjuder så enormt på sig själv att jag ibland förundras över hur mycket jag avslöjar. Gör jag det för att jag på så vis tror mig erhålla en bundsförvant eller en följeslagare?

Nu har jag en del beslut att göra upp med. Det som gäller är nu Brasilien, Polen, Tjeckien eller Tyskland igen. Vilken ska man välja, kuken känner sig oanvänd och vill tjäna sitt uppehälle, vem är jag att neka den det? Ska man gå filosofiskt kan jag skriva att könsorganet är den enda vägvisaren och bör så anses. Det är den som tar de svåra besluten om man ska ingå avtal med en prostituerad. För som vi alla vet existerar bara förälskelse före avtalet och aldrig därefter. Uppgjorda avtal resulterar sällan i äkta förälskelse.

Planerad impulsivitet säger en pk-fjant. Må det ske säger jag. Jag är trött men låt mig leva upp om så bara för några korta minuter, snälla.

Är prostitution en samhällsfråga? Nej, inte på något håll. Är jag en köpare bestäms mitt urval från var jag befinner mig. Är jag född i Sverige kostar det mig cirka 2500 om jag vill nyttja deras tjänster. Hade jag i stället befunnit mig i ett liberalt och horvänligt land hade jag kanske haft lägre lön i förhållande till kostnaden men ändå likvärdigt den lokala kvinnan eller mannen. I antikens Rom fanns till och med bustuariae vilka hängde kring gravstenarna, det vill säga dagens femdollars-horor. Men för den tjänande parten? Det må vara en överhängande representation från de så kallade "fattiga" länderna men vem som helst kan ingjuta sig den rollen, oavsett klass.

Stoppa mig inte för jag vet vad jag gör.

Några sista ord från Ronny Grosder:

En svensk-nigerianska sa att jag hade en stor näsa.

Introducerad av Ronny Grosder

Vagnen var ovanligt varm där jag satt med ena ansiktshalvan intryckt tätt mot fönstret. Det var bara jag och tre till i hela ekipaget. Under resans gång har många suttit bredvid mig och därefter lämnat mitt oangenäma sällskap. Min sittställning hade inte ändrats och benen kunde jag aldrig vila. Hela tiden måste jag spänna in benen så att ljumskarna värkte och svetten sprack upp i flera stråk för att sedan ansamla sig till stora droppar. Medan tåget åkte i konstant hastighet såg jag en rovfågel, vilken visste jag inte, det var säkert ett dåligt omen. Vidskeplighet var inget jag egentligen trodde på, men med en mor som ojade sig över varenda samstämmighet med gamla tomma ord som skulle förebåda något ont förföljde det mig som en skuggboja. Tittade intresselöst på mina reskamrater, två unga kvinnor och en medelålders man. Kvinnorna tycktes vara på väg till något evenemang, de lät så uppspelta och uppriktigt glada. Den ene hade alldeles för stora näsborrar för sin nässtorlek och den andre var blondin. Jag hatar blondiner. Hat är ett starkt ord, ändå räcker inte det ordet till för vad jag egentligen känner. Uppblåsta odjur är vad de är. Titta som de roffar åt sig, de tror att för att de har blont hår ska de upphöjas, de är så medvetna om det. De går med en enorm självsäkerhet och bestämda steg för att utöva sin makt till det yttersta. Hon den blonda i kupén fyra stolsrader framför mig ser vid en första anblick ganska bra ut, om det inte hade varit för håret. Med ett visst utseende är personligheten bestämd att växa i takt med utformningen av kroppsdelarna. Oj, säger man i spegeln, nu ser jag otroligt bra ut nu får jag utnyttja det på något vis. Själv är jag inte snygg, inte heller ful. Nedsänkta mörka täta ögonbryn som kryper in mot ögonen, större näsa än genomsnittet, vet inte alls vad genomsnittet är men efter vad jag har sett stämmer det antagligen. Öron som fläker sig in mot huvudet ackompanjerat med en alldeles för viljesvag haka. En högst omanlig sådan, den bestämde sig för att inte växa mer och ge mig ett mer normalt intryck. Intryckt blev den, det däremot har jag inget för. Det enda som jag är nöjd med och andra till och med har påpekat är mina ögon. Två varken för intensiva eller svaga bruna ögon vilka ger ett snällt utseende. Ännu har de två resurskrafterna i mitt förvar inte gett mig utdelning. Mitt hat mot blondiner är inte omogen frustration på grund av mitt eget icke slagkraftiga anlete, det går långt tillbaka. Efter en hastig blick på min armbandsklocka ser jag att det är dags och greppar tag om två snuspåsar från högra sidan under överläppen och stoppade in två nya i andra sidan. En syssla som har pågått i två år nu, tandköttet har börjat vandra uppåt. Långt i från de skräckbilder som visas upp med de icke tandköttsmasserande snusarna med liten resistansförmåga. Troligtvis ger upphöjningen på överläppen mig ett ännu ofördelaktigare utseende något som jag ibland fullständigt ignorerar, andra gånger ger det mig tungt sinne. Torkar bort ännu en skur av nyanlända vätskeflyktingar med handen för att fortsätta avledandet till grannstolen. Den äldre mannen har gett mig obekväma blickar under hela resan i samband med avtorkningen, nu också. Får en lätt skuldkänsla som lägger sig igen. Vad är jag rädd för, jag har både natur- och själskrafter att motstå ogillandet från en gammal man? Ändå har jag en viss rädsla kvar, alla människor har något i sig som kan utföra vad som helst - kraften jämnar alla principer uppgjorda i förväg - en sorts ologisk handlingsförmåga. Karaktären som han uppvisar lugnar heller inte mina tvivel. Ögonen som tidvis vilar på mig har en vuxen ton, vi ser dig och när vi har sett tillräckligt kommer min kraft uppbåda motstånd. Försöker att svettas så lite som möjligt men det är svårt med all denna värme och iakttagelse. Vill ogärna flytta mig heller och röja min osäkerhet. Tar upp min plunta med dagens innehåll. Brännvin brukar hjälpa och sänka mina yttersta svagheter. Efter några inte helt diskreta klunkar som jag leker med i munnen stoppar jag ned den igen. Mannen sitter tre rader snett bakom mig. Plötsligt reser han sig och går till toaletten. På tillbakavägen stannar han till hos kvinnorna. Först böjer han sig och vilar händerna mot stolarna bredvid honom, kan inte höra vad de säger, bara ett svagt mummel. Han ler lite mot dem och går nöjt tillbaka, det nöjda leendet försvinner så fort han går ur deras åsyn och byts mot ett annat på väg tillbaka till sin stol. Som en belöning till sig själv hör jag hur han tar han upp sin termos och måttar upp en mugg. Varför inte sova lite nu när man ändå har fått i sig lite av den njutningsfulla drycken? I dvalan när jag tänker på ankomsten kan jag inte skilja på det och verklighet när jag hör en mansröst bredvid mig.
”Tänker du torka upp det?”, frågar mannen. ”Tänker du torka upp det, eller?”, upprepar mannen lite högre och mer bestämt.
”Va, alltså vad menar du?”
”Jo ser du, ska du inte ta och städa upp efter dig och din skit då?”, viskar han irriterat.
”Är du de förtryckta multinationella bolagens officiella beskyddare?”
”Nej du”, säger han långdraget. ”Jag är bara en enkel man med ett enkelt jobb som inbegriper städning av...”
Jag avbryter honom.
”Kan jag få prata?”, säger jag med en lite mindre röst.
”Nej, kom nu med här till toaletten så ska vi ta och hämta papper i toaletten och reda ut det här.”
Han griper tag i min arm och ska dra upp mig från min tillvaro.
”Nu får du fan ge dig, du har ingen befogenhet att avyttra mig”, säger jag i en allt gällare röst.
Kvinnorna har sedan länge riktat sina blickar mot vår belägenhet.
”Ok!”, säger jag medan jag slår ifrån greppet. ”Jag ska ta det fanskapet till papper.”
Utan att ha märkt det förrän nu känner jag att tåget håller på att saktas ned, öppnar toalettdörren, pappret är slut. Ser mig omkring efter det, var fan är det? Går upp på toalettstolen och spejar utåt, där! Där uppe i ett hörn lutad vid ett rör ser jag en liten pappersrulle. Lätt på tå kniper jag tag i den, i samma stund öppnar tåget sina dörrar. In genom toalettdörren kommer mannen, han stänger och låser dörren. Med en svepande rörelse fäller han mig och med en ansenlig smärta ligger jag på golvet i en avig ställning. Mannen står upp, i överläge, det är svårt att fly från en två kvadratmeter liten toalett när en vuxen man står i vägen.
”Nu ska vi göra som så här va. Steg ett, du din fule fan ska ta och hålla truten. Steg två, vara medgörlig och absolut inte göra motstånd, det kommer bara att förlänga processen. Steg tre, har du sett en sådan här förut?”
Där ligger jag, i samma hållning som efter fallet, med benen på toalettstolen och från mina ögon skickas signaler till min hjärna, framför mig står han med en normalstor penis i näven. Min försämrade reaktionsförmåga ger mig en dålig start och jag försöker vrida mig på rätt köl för att kunna resa mig upp. Det skulle jag inte ha gjort. Mitt andra uppvaknande berättar en likadan historia för mig, att jag är på samma toalett med en smaklös slips hoprullad i munnen och en livrem fixerad runt huvudet, händerna har knutits med ett par strumpor. Något varmare än ljummet rinner kaffet längs med ansiktet och irriterar främst mina ögon.
”Jag har väntat ett antal minuter på att du skulle vakna, denna scen ville jag helt enkelt inte att du skulle missa. Hoppas att det är värt väntan, för nu ser du ska vi ge dig en riktig omgång. Förresten var det inte så svårt när du är lika smart som ormmat.”
Lutad mot övre delen av toalettstolen försöker jag med all återstående kraft göra ett ärligt motstånd även om jag outtalat inom mig själv visste att det var totalt menlöst. De ryckiga rörelserna jag åstadkom måste ha tett sig oerhört lustigt, en blandning av epilepsi och en man som har samlag för första gången.
”Jaså, vill du också jobba? Härligt med en samarbetsvillig kille som kan ta för sig. Du jag såg att du tog ett par supar”, sa han och sträckte sig efter den. ”Tack ska du ha, tyvärr är du ingen skönhet. Men vad gör man, tjejerna skulle av och du var ensam. Den här förstärkaren ska nog ordna till det för oss ska du se.”
Vätskan färdades genom en luftbro på en decimeter i en allt smalare ström, han brydde inte sig om att torka av överflödet runt om munnen utan lät det tillra ner.
”Vi tar nog ingen kondom idag, eller vad tycker du? Jag tror inte du har knullat någon så varför spexa till det när man kan få en seriös föreställning? Ett tu tre på det fjärde ska det ske.”
Det var de sista orden jag hörde från honom, han talade sanning.
Den trängde in, en liten bit i taget. Stötarna blev allt kraftigare och oförbehållsamma. Han tar mig på kuken och hör hur han suger ljudligt på fingrarna efteråt. Inom mig tänker jag, är det allt? Allt vad man har hört om våldtäkt, är det inte värre? Det är inte skönt, inte alls men var är det andra otäcka? Jag känner obehag och ångest men är inte i position att opereras för åverkan av våldtäkt, inte än, det får man absolut vara glad för, om inte annat. Han grymtar till, jag känner små droppar från honom som går längs med svanken, för mig var detta äckligare. Har det gått trettio sekunder, jag vet inte? Plötsligt saktar han av, kanske för att förlänga njutningen om det nu är någon. Han griper tag om min kuk igen, lite i taget höjs och skrumpenheten klär om sig till stramhet. Mot min vilja gläds jag för en stund, det är skönt och jag kan inte komma ifrån det. Känner större hat mot mig själv än mot honom, vilket svek, hur kan jag förråda mig själv så här? För minsta lilla uppmärksamhet jag får så lägger jag ut mig själv och säljer mig alldeles för billigt. Han gnider och vrider min penis medan han utför sitt andra dagsverke i takt. Beundrar honom för hans förmåga att hantera många olika saker på samma gång innan jag förstår att det måste ha krävts träning för det. Hur många innan mig har spelat på andrafiolen, med eller mot sin vilja? Nu ökar frekvensen igen, utan att avstanna. Kanske det är slut nu, är det slut nu? Nej det är det inte, flera minuter återstår säkert. Inte ens jag kan hålla det tempot när jag onanerar under en så lång tid, antagligen för att min kropp inte uppfyller hans kriterier. Vilken kille, han kan bli porrstjärna, det får man ändå ge honom. Vad håller jag på med? Är inte jag offret, den utsatte, rovdjurets byte? Samla dig, måste tvinga mig att vara arg på honom. Egentligen fann jag mig i situationen, vad man kallar mig som försvarar sin våldsverkare kan jag endast gissa mig till. Läste någonstans att G-punkten hos män sitter ett par centimeter upp i anus, jag kunde inte neka till att det kändes skönt. Den beröringen, hade jag fått den om jag hade visat intresse för mannen? Det vet jag inte, jag är inte homosexuell. Jag gillar, älskar, avgudar och längtar efter kvinnor mer än något annat, särskilt på grund av denna hårda lärare. Visst tanken har slagit mig, inga tjejer har korsat och gett sig i lag med mig, inte skulle det väl göra mig till en sodomit? Kluvenheten gjorde mig sinnessvag och försatte mig i obalans. Värre än det som skedde nu, eller var det så illa egentligen? Jag fick uppmärksamhet och en viss sorts kärlek, inte just den uppmärksamhet eller kärlek jag förväntade mig. Han tog tag i mina fasta bristningsbetäckta skinkor och sänkte huvudet för att smaka på mig. Nu delade han min bakdel så långt det gick och tog ett par långa slick med sin sträva tunga. Nästan sensuellt och mer för mig än för honom, eller vad vet jag han kanske gillade det för egen del? Några avbrott i planen för att reta mitt brunöga som säkert var större och rödare. Där kan han gärna få vara i samförstånd med mina bångstyriga små rövhår och oblekta anus, rätt åt honom fast jag visste att det var helt självvalt. Hur länge har jag varit här? I vissa perioder är jag helt uppslukad av mina inre tankar och kan inte ange tiden precist. Likgiltighet, acceptans för beknipningen vad är det jag känner? En slags försoning, gör jag min bot nu och i så fall för vad? Nu knackar det, är det min räddning, har någon kommit för att sätta mig i säkerhet? Ett annat slags panikångest störtar över mig, ska någon annan se mig i denna degraderade position. Personen kan säker hålla god min men jag vet vad de egentligen tänker. Nej, kom inte! Snart, snart är det över och då kan jag återgå till mitt meningslösa och innehållslösa liv. Det knackar igen. Ok, kom in, jag bryr mig inte bara kom in, snälla. Se mig så här, låt mig bara få gå och göra vad jag vill. Väntade mig en instormning eller åtminstone ett par knackningar till. Typiskt folk som accepterar ovanligheter, sätter sig till ro och finner sig i läget, inte helt olikt mig men jag är ändå bättre, jag är unik, något speciellt kommer att hända mig, känner det så nära inpå, något stort. Först verkade han inte ta det yttre hotet på allvar, verkar inte bry sig, kanske gillade han den eggande tanken på att bli påkommen. Efter ett tag kände jag åter svettdropparna på min redan alltför våta kropp. Gör din avslutningsmanöver då! Ville hjälpa honom i hans kamp för lycka och efter ett rådslag i huvudet sträckte jag på ryggen så att baken kom högre. Bara ta för dig, mätta din lem hos mig och gå sedan vidare. Jag är ingen lyxrestaurang men kanske jag kan bistå med ett mobilt gatukök? Är glad för det, hade kanske haft mer att förlora med en illvillig insats. Mannen lösgjorde strumpknuten och ledde min hand till hans penisrot och den faktiskt lena pungen, helt fri från hår. En man som vårdar sitt dolda yttre, inte ens jag gör det, beundrar verkligen hans renlighet. Det tjänar inget till att göra motstånd jag är redan så insyltad i denna förhoppningsvis kortlivade affär. Tafatt rörde jag slumpvist valda fingrar i dess konstigaste cirklar. Skulle jag göra en motattack och greppa tag om pungkulorna, ett lågt men väldigt starkt angrepp, eller kanske skrika? Det gjorde jag inte. Nu hör jag en sista grymtning, en större sådan som betecknar slutet. Fastän jag fruktar vad som ska hända efter slutet erfar jag en stråle oförminskad glädje. En kort vätskekavalkad känns inom mig. Han var nästan klar, mannen förnöjer sig en sista gång genom att berömma sig över bragden genom att skratta. Att riktigt låta det gå in i alla sinnen, något som man inte helt kan göra mitt i akten då man är alltför upptagen med annat.
Första slaget kände jag, det andra också, sedan låg jag där.
Det tredje uppvaknandet möttes inte av ett tjut, dels för att jag fortfarande var tallös och för att jag varken var glad eller sorgsam. Tittade på mig i spegeln. Jaså var det så jag såg ut när jag blev våldförd? Ett otrevligt minne som fäste sig överallt för att i framtiden göra sig hörd under många kommande nätter. Metodiskt spände jag livremmen för att föra ur spännet och lösgöra mig. Slipsen var väldigt indränkt av saliv och blod att den glider nedför hakan, skvätter på golvet och avger ett plask. Pappret vars ändamål var något annat väter jag ned och tvättar mig i ansiktet, samtidigt som jag tittar på mig själv i spegeln tills allt blir suddigt. Mannen är borta, bra flykt han hade, planen var uppgjord med stor perfektion. Dörren var öppen, en dam kommer in.

”Oj då, var det upptaget? Nej men så du ser ut”, sa den äldre omtänksamma kvinnan.
”Tack men jag klarar mig för tillfället”, sa jag och skulle runda henne.
”Åh nej, kom hit”, sa hon och strök mig på kinderna med tummarna. ”Nej men vad har hänt här”, sa hon och sträckte ned handen i väskan och återkom med en karamell. ”Ta den”.
”Tack.”
”För all del. Du ser inte ut att vara homosexuell”, sa damen utan missaktning.
”Nej det är jag inte”.
”Nej jag sa för en stund sedan att du inte ser ut att vara homosexuell”.
”Hej då”, avslutade jag och avlägsnade mig.

Ofärdig men med lite av min allt mindre värdighet gick jag därifrån. Fortfarande bara ett fåtal personer i vagnen. Sätter mig med en duns vid en fönsterplats, kanske den jag hade, mitt minne har utstått en del omstruktureringar och kan inte hjälpa mig med den biten. Begrundar scenerierna som spelas upp för mig. En slags tomhet förgriper sig på mig och jag befinner mig i en intighet. Tågets elektroniska röst berättar för mig att vi snart är framme vid nästa station. I ett starkt behov av att gå upp och röra på mig gör jag en ansats för att resa mig. Väl beredd att gå möter jag den där kvinnan igen som ger mig en igenkännande nick, vet hon? Tåget saktar ner, stannar och jag går ut.

Var är vi någonstans, är det en stor stad eller en liten? Var det hit jag skulle och är det detta som kallas trauma? Ingen tid att förspilla när jag tar de första stegen på perrongen åt vänster där tätorten verkar finnas. Ser efter om det finns en slurk kvar i den behändiga pluntan. Det var det och den återstående volymen av alkoholbemängd vätska gjorde sig väl så bra. Hellre detta nu än gränslöst med dricka vilken annan dag som helst även om det också kommer att behövas. Visste inte om jag var totalt iordningsställd i och med att jag blev avbruten i processen, det får vara. Nu ska vi se vad klockan är, 17:38. Snuset tas upp och de förbrukade fick ge plats åt två nya fräscha tillskott. Nu kan jag tänka igen. Har jag HIV eller någon annan sjukdom nu, kom det upp för mig? Vad gör det, jag är ändå bara en utfyllnad i denna värld, en ersättare för någon annan bättre människa som fick ge vika för mig? Finns Gud, finns Jesus, finns jag, existerar min plåga och har detta verkligen hänt? Det tycks orimligt, plötsligt känner jag misstro gentemot mig själv, är detta ett fantasiverk skapat av min andra sida? Låter det tillräckligt osannolikt så är det troligtvist det också, ändå är det inte svar nog. Min nedbrutna självaktning - som redan innan händelsen var under det sunda förhållningssättet - gör sig hörd och jag slits mellan de destruktiva tankarna.

Mitt starkaste behov just nu var inte konsolidering, sjukhus- eller polisbesök. Det var öl. Benen var inte skadade, kostar på mig att ta i lite extra och förkorta distansen till den härliga rusdryck vars namn är öl. Vid slutet av stationen fick jag syn på en smutsig man med en matvarupåse mellan fötterna. Jag blir så glad att jag spritter till med hela kroppen och rusar mot honom. Han ser nästan skrämd ut då jag förundrar honom men mest mig själv genom att leva upp som om allt stod rätt till.

”Du skulle inte kunna undvara en öl?” frågade jag.
”Nej, det kan jag inte, sa han med viss återhållsamhet. Du ska få två för att du ser ju för fan jävligare ut än vad jag gör. Är du säker på din sak att du ska dricka?”
Gav honom en snabb uppriktig kram för att snabbt ta mig an ena burken och få i mig några centiliter.
”Får jag ställa en vansklig fråga, är du homo?”, frågade mannen. ”Vad heter du?”
”Homo är jag inte, ursäkta om du tog illa upp men jag blev så glad att en främmande människa kan visa en sådan medmänsklighet som inte är förbunden ras eller religion. Jag heter förresten Nimrod, och du då?”
”Nä jag blev lite överrumplad jag också du vet några har det som förevändning för att länsa den fattige på den sista ägodelen. Benny ’Kringlan’ Krötz var mitt. Heter inte du något i efterrätt du heller? Vissa ska du veta presenterar sig inte ens, men du gav i alla fall ditt förnamn.”
”Det var lite obetänksamt av mig, lova att inte skratta, eller gör det, du kan inte heller ha det så lätt alla gånger. Nimrod Flapp är mitt fullständiga namn.”
”Fy fan vilket namn, vad gör man för att få ett sånt. Eller är det därför du har blivit slagen?
”Ja säg det, min far var talpedagog, det namnet tog han sig efter examen och min mor var troende och förbyttes till djupt otroende och därefter bytte hon mitt namn.”
”Vill du ha reda på varför jag kallas ´Kringlan´?”, frågade Benny.
”Det låter skoj”, gärna det.
”Jo, när jag skiter så blir det alltid en kringla, alltid, det kan jag ta gift på”, sa han och anlade en allvarlig för att bestyrka äktheten av påståendet.
Hittade ingen bra replik till hans historia och lät tystnaden ta över. Ölburken hängde i luften medan jag svalde innanmätet. Detta uppväger allt. Långsint är något jag inte är, oavsett vad. Tiden känns knapp, vet inte varför. Ser på klockan 17:51 visar den, för mig känns det som 20:35.
Vad ska jag göra just nu, sitta med den moderna spetälsken eller gå vidare?
Sväljer det sista och lutar mig tillbaka mot bänkryggen igen. Några förbipasserande ger oss dömande blickar men ingriper inte.
”Det va gott va?”, sa Benny med den drucknes omissigenkännliga röst.
”Oh ja, fy för vilken värdehöjare, och folk snackar om kaffe när det finns öl.”
”Du är en riktig kille i min smak, verkligen.”
Vanligtvis ogillar jag betygelser nämnda i fyllerisammanhang men lät det vara. Är det en sexuell invit nu igen, vad ska jag säga för att inte såra honom? I och med att jag är så ful kanske han blir extra sårad när jag ger honom ett negativt svar? Jag byter ämne, ingen idé att lösa det nu.
”Hur kommer det sig att en man som du sitter här, vad är din berättelse om jag får fråga?” frågar jag Benny.
”Halledar, vilken fråga och vi som precis har träffats! Jag ska inte vara den som är den. Det började med ett par flickor sen hamnade jag här och så är det. Till något helt annat, har du provat att koka upp en stor portion havregrynsgröt och låta det stelna i kylen i en stor bunke en timme och sen stoppa pitten i?”
”Nej, du inte vad jag kan komma på”, sa jag efter en störtvåg av förvåning. Men vilken snabb resumé du kan verkligen konsten att sammanfatta. Nej, nu måste den här familjen gå vidare. Tack för ölen och samtalet, vi kanske träffas igen. Jag bjuder nästa gång!”

Trodde att mannen skulle säga ett par slutord men han satt kvar och såg nedstämd ut. Likt en åldring på ett boende som förväntas se glad ut när veckans visit lämnar för att inte återkomma förrän en vecka. Försökte att lägga ner de tråkiga tankarna om att jag svek honom, inte har jag väl ansvar för honom? Äh, han klarar sig jag har nog av mig själv för ett gott tag framöver.

Nu följer jag en bred gata. De breda gatorna i samband med tvärgatorna har oftast de bästa pubarna. En öl till hade varit som ett offer skänkt till gudarna, om man hade varit troende. Klädaffär, guldsmed, café, telefonbutik, bio, visst kan inte de hjälpa att de finns där men var är ölen. En öl, en öl för min förlorade svendom. Kan man kalla det för det? Rent teoretiskt har jag inte själv utfört akten, endast som passiv mottagare. Finns det ingen lathund för sådana ting, en nitisk sexualupplysare torde ha rätt information? De som har varit homosexuella livet igenom och endast utstått stötar och inträngningar är de också oskulder? Nej det finns inte i min värld. Detta kommer jag aldrig att få tillbaka. Besudlad, fläckad och oren för livet. Samtidigt hatar jag mig själv för att jag fick stånd och vid vissa tillfällen gillade, rentav älskade befläckelsen och förövaren. Vem är jag? Vem i helvete är jag Nimrod Flapp, en ful, degenerad, oförtjänt av livet och numera oren människa? Livet har getts mig utan förbehåll och jag hade kunnat förvalta det på ett korrekt sätt, kan jag lastas för saker som är utom min kontroll? Vågar inte tänka på livsfrågor mer i denna stund med tanke på följderna och koncentrerar mig istället på att hitta en presentabel pub.

Elva minuter har gått och inte en endaste tillställning med spriträttigheter hade förärats mig. Staden var okänd för mig, namnet visste jag inte heller. Där borta då, ser inte jag en skylt som hänvisar till dryckenskap? För varje steg ser jag det skarpare och halvsprang resterande del, i vanliga fall springer jag inte. Är man tillräckligt begåvad behöver man inte motion, visserligen gällde det inte mig. ”Kennys” hette den och jag ickehomosexuell som jag förhoppningsvis är skulle jag kunna suga av Kenny plats, så glad var jag. In genom trädörren for jag till den lackerade bardisken och beställde.

”En stor öl var det här åt mitt håll, tack”, sa jag till en klen äldre dam.
”Identifikationspapper, visa det.”
”Det har jag inga, titta hur jag ser ut, snälla frun sälj en starkdryck till mig.”
”Frun? Det har ingen kallat mig på väldigt många år, det ska du ha klart för dig. Om du ska något att dricka får det bli läsk eller vatten, så är det”, sa kvinnan med en lärarinneröst.
”Inte lönt att diskutera med överhögheten, ett kallt glas vatten om jag får be.”
Hon ställde den framför mig och vände sig direkt från mig efteråt.

Sätter mig lite avsides på en av barstolarna och börjar med sluka vattnet för att sedan bara ta några småklunkar. I mitt synfält intar jag fyra män och en kvinna. Två av männen sitter ensamma och de andra tillsammans. Ständigt dessa kvinnor i minoritet som med sitt taktiska kunnande ilägger sig situationer som ger dem bäst chans. Hon är inte snygg, men en kvinna är en kvinna särskilt på en bar med fyra män. Den ensamma barpersonalen är också en kvinna, en stark kvinna med flera lager skinn på näsan. Henne skulle jag knappast våga mig på, en felsägning och så ligger man ute isolerad från värme, dryck och närmare kontakt. Männen tittar på mig, jag försöker hålla blicken men jag frånfaller. Inget bra förslag att stångas med stamgästerna det gör absolut ingen nytta. Vattnet är slut, beställer en till. Förvånansvärt vad snabbt det går att dricka när man är ensam och inte har en själ att konversera med. Sällskapet skrattar, vad de måste ha roligt som sitter där i all sin gemytlighet, gemenskap och myser, det vill jag ha.

Fjärde vattnet var beställt, inget nytt folk kom in, ingen gick ut. Samma besökare om än det bara hade tagit drygt en timme att svälja tre glas vatten. Den fjärde gick ner och den femte var på väg. Kvinnan bakom disken stod stelt och tittade på mig som hade jag sagt något väldigt politiskt inkorrekt.

”Nu räcker det. Föregående dricka var den sista för dig, inte alls bra att dricka så mycket, inte alls bra.”
”Nej du det var det inte, skulle du kunna tillreda ytterligare en?”, mitt ganska ledsna tilltal frapperade både mig och personalen.
”Ah nej du är ful och ska inte vara här ensam, gå nu hem eller gör något annat.”
”Tack för din enorma humanitära verksamhet men jag vill hemskt gärna ha en eller två till. Skulle det inte gå för sig?”
Kan jag inte bara få sitta här och känna mig lite tryggare än vanligt, ständigt ska dessa människor trycka ned en tills självförtroendet stampas ned och som senare tar tid att resa upp? Vad gör jag som förargar alla i min omgivning? Det börjar rycka i underläppen och kroppen skälver.
”Snälla du, jag vet inte var jag ska ta vägen”, sa jag med vätskefyllda ögon.
”Nej, gå nu”, sa kvinnan och blickade mot dörren för att underlätta min utgång.
”Servera honom”, sa en äldre man som hade brutit sig ur sällskapet och stod vid min högra sida.
”Givetvis”, kvinnan hade helt och hållet ändrat förhållningssätt.
”Och ge honom öl, som han sa från början.”
”Jo men, sa hon och tittade på mig med förskräckt blick, som om jag vore någon hon inte skulle vara tvär mot.
”Är ölen god? Visst slår den vatten med kuklängder, det är annat än det giftet du har hällt i dig fram tills nu?”, sa mannen.
”Mm, ja tack så mycket”, sa jag efter att jag hade svalt det för snabbt.
”Vad heter du? Du en öl till till honom”, sa han och pekade ned på mig.
”Nimrod”, mumlade jag.
”Ok, är du intresserad av att tjäna lite pengar?”
”Hur då?”
”Jag har ett jobb till dig som har att göra med personliga relationer, du får ett rum och bra betalt. Det är allt du behöver veta just nu.”
Svepte i mig ölen när jag märkte på hans kroppsspråk att han ville gå vidare och göra mig bekant med mina nya arbetsuppgifter. Otåligheten gömde han inte alls då han tittade än på klockan än på mig.
”Färdig!”, utropade jag.
Han förberedde vägen framför mig genom att sträcka fram armen i sträckt läge och med handflatans hjälp öppna dörren utan att behöva trötta ut sig. Utan ett hej då till sällskapet han ingick i för inte så länge sedan följde jag honom i blindo. Vi kom ut med mörkret som umgänge. Detta känns inte alls tryggt, för bra för att vara verkligt. Jag satt och behövde just någonstans att bo och ett jobb, plötsligt dyker en person upp som erbjuder mig de två sakerna. Hur ska jag kunna försvara mig mot honom utifall ett otrevligt läge uppstår? Han kan säkerligen övermanna mig precis som mannen på tåget gjorde. Kände lätt på min ömmande punkt, gjorde inte direkt ont, mer som en kvarstående vibrerande känsla.
”Var ska vi då?” frågade jag.
”Följ bara mig”, sa han utan att svara på min fråga.
Vi gick längs en den breda gatan i anslutning till puben för att senare gå på de mest obskyra gatorna som ingen utan lokalkännedom skulle begripa sig på. Om de var för att förvirra mig vet jag inte. Fortfarande kryper det i kroppen på mig med den återkommande meningen i huvudet: ”Detta känns inte bra”. I och med hans bryska ton vågade jag inte skapa slitningar mellan min chef in spe, det är ingen bra början på en arbetsrelation. De två raska ölen slog till nu, det snurrade i huvudet och min blick var inte lika responskraftig. I detta tillstånd skulle jag inte vara en svår utmaning för honom att ta itu med, bedövad och bedrövad fortsatte jag att följa honom, nu med lite längre avstånd mellan oss. Han tittade inte ens på mig för att se om jag var med när han korsade en gata mot en port i snidat trä. Vilket vackert område, enkelt men städat tänkte jag medan han höll upp dörren åt mig. Tittade på honom i tron om att han skulle säga ett par välkomnande ord, nej, han kanske inte är en ordens man. Belevad var han däremot när han höll upp hissdörren som luktade vanilj, tog ett friskt intag av luften genom näsan för att memorera doften. Vi stannade på våning fyra.
”Mirjam din ’snuttefitta’, kom och hälsa på vår nya vän”, pratskrek han.
En dörr öppnas i korridoren framför mig och ut kommer hon.
”Hej”, sa hon på ett avstånd av tio meter.
”Kom närmare och gör som vi har tränat på”, sa han.
Var det mig hon var rädd för?
”Det här är min dotter, Mirjam heter hon men det är det inte någon som säger, vi föredrar att kalla henne ’avloppsfittan’ och ’fittan som man kan vända en lastbil med släp i’ eller liknande. Nig!”
Hon niger smått tillbakahållet för att visa att hon inte gör det villigt, de återstående centimetrarna hon nekar honom ger kanske henne en känsla av seger.
Jag försätts i ett chocktillstånd med ögon stora som toalettlock, stelt ansikte och är oförmögen att tala. Den här lilla flickan kan inte vara mer än elva år och hon har inte ens kommit in i puberteten. Han ska föreställa hennes dåliga far och den rollen spelar han alltför väl. Är detta en hård jargong eller är det på riktigt?
”Ho”, sa mannen och stötte till min axel. ”Hon vill visa dig rummet du ska bo i.”
”Ja jo”, sa jag väckt ur min hjärnattack.
”Kom”, sa Mirjam.
Hon gick före mig och ställde dörren på vid gavel.
”Det här är rum nummer ett, det blev ledigt för ett tag sedan”.
Gick in och synade rummet, bruna tapeter utan mönster med blommiga gardiner i lila färg, en enkel säng, en liten byrå ställd bredvid för att agera nattduksbord och en heltäckningsmatta i rödorange med överhäng på orange. Här ska jag bo, kyffet var inte stort, jag stegade mig fram och estimerade ytan till cirka nio kvadratmeter. Det jag äger upptar inte mycket plats, en snusdosa, en klocka, en plunta och kläderna jag har på mig. In svischar mannen.
”Så då, har du kommit lite i ordning?”
”Det var inte mycket att placera ut.”
”Resten fixar vi löpande förstår du, så det ska inte vara några problem. Behöver du många pengar?”
”Ja, jag vet inte…”
”Det är klart du måste ha lite startkapital, här får du lite att påbörja ditt nya liv”, sa han och stack till mig en sedelbunt.
”Tack”, sa jag och var på väg att producera tårar.
”Du ska ha det bra hos oss", sa han med betoning på varje ord.
”’Silofittan’ kommer in med litet nattkläder så att du klarar dig genom natten.”
”Tack igen.”
”En sak till, skriv på här”, sa mannen och sträckte fram ett pappersdokument som liknade ett kontrakt.
”En ren formsak, står bara att du ska arbeta hos oss, jag måste ju veta att jag har kvar min älskade personal en tid framöver.”
”Självklart”, sa jag och tilldrog mig pennan från hans hand och präntade dit mitt namn.
”Vi möts senare”, sa han och försvann.
Utlämnad till mitt eget obekväma sällskap lägger jag mig på sängen för att få mig en uppfattning om hur mina kommande nätter ska spenderas. Tittar upp i taket, fläkten fungerar inte men lamporna gör det, alltid något. Det kommer att bli svettiga nätter på en hård osjunkbar madrass, alternativen är fåräknade och jag måste vänja mig nu när jag är så långt kommen. Kommer på mitt i allt att jag inte har tvättat ändan sen ”det” hände. Men var är toaletten, jag får leta? Ingen människa syns till i den vidsträckta korridoren. Öppnar dörren till rum nummer tre till vänster om mitt rum. Fyra ögon möter mig, den obekanta mannen ser på mig som på ett oönskat barn när han kör ner kuken i hennes fitta i sexställningen pålkranen. En gravid kvinna i färd med att förlösa barnet nekas genom att mannen stöter in barnet med stor kraft. Barnets huvud skymtas delvis för att senare avvisas utkomst. Kvinnan skriker till i flera nyanser, födslosmärtor, tillfredsställelse och behag. Fyra män och två kvinnor sitter translikt på plaststolar och onanerar utan att kunna slita blicken från förevisningen.
”Toaletten”, pep jag.
Med öppen mun, förskräckta ögon och sakta höjande hand pekar den handlingskraftiga mannen mot de andra rummen och håller sedan fram tio fingrar och sedan ytterligare fem.
Ett antal meter senare hittar jag fram till toaletten som har siffran femton ditmålad med tuschpenna, ett försök till att skriva snyggt som endast blev en darrig hands oförmåga att stilla nervositeten när den vet att skrivandets utgång kommer att beskådas varje gång man går förbi dörren.
Lika bra skita ut det och torka mig senare, sätter mig därför ner på en beige toalettring. Letar hetsigt runt omkring mig för att finna något att läsa medan jag sitter, hittar en fräck bok av och om en kvinna som roar sig med sina elever i vilda lekar. Hon testar dem till de yttersta med sina till synes oskyldiga element men som efter ett tag tappar kontrollen och liv ändas. Beskrivningarna om akterna är så otroligt eggande att min vänstra hand tar ett eget beslut om att stimulera mig. ”Hennes runda mjuka bröst och hårdnade bröstvårtor rörs vid så lätt och omtänksamt av en lätt kupad hand med kärleksfulla avsikter. Varje del av hennes kropp behandlas med samma vördnad, en hyllning till det sköna som hennes former utgör.” Vilka underbara lättvisualiserande beskrivningar som ingjuter en varm rusning från huvudet till fötterna. Med viss ansträngning dumpar jag en bit som påbörjar sin resa från slänten ner till vattnet. ”Den släta men också auktoritära halsen åtnjuter stor eufori av sensuellt vidrörande med omsorgsfull beräkning. De underskattade armhålorna får särskild uppskattning av en varm tunga och läppar som levererar lätta kyssar.” Skumläser otroligt snabbt för att få mig en någorlunda uppfattning, jag går av.
I vanliga fall fylls jag av vämjelse och stort självförakt men inte nu, detta var av en annan sort. Slår ner ett öga och ser blodbestänkta korvar som slåss om utrymmet med en vit massa. Torkar mig flera gånger och fuktar tre pappersark för att lösgöra det intorkade och avslutar med ett par torkdragningar.
Väntar på att få gå att lägga mig men Mirjam har ännu inte kommit och jag är för rädd för att lägga mig utan nattdräkt då han specificerade den saken kraftigt. Ligger och tänker men utan att kunna fokusera på en endaste sak när tankarna far åt alla håll. Livet, ge mig ett gott skäl att leva med mig själv en stund till.
Mirjam kommer in med en rosa pyjamas, det var den enda de hade som skulle passa mig. Iför mig den smått kontrastrika dräkten som inte är lik någon annan färg i rummet. Släcker sänglampan för att försätta mig i sömn och låta tiden axla ansvaret för att lösa mina inre och yttre vidsträckta slitningar. Väcks av dunkla skrik och höga kroppsljud, somnar sedan om.
En skepnad mån om att inte göra för mycket väsen av sig närmar sig sängen, endast en liten ljusstrimma mot nederkroppen avslöjar hans avsikter. Smygande bjuder han in sig själv och smeker mitt kött. Sömntung slår jag upp ögonen och var tvungen att värdera situationen, det är mannen och han är naken.
”Kryp närmare”, viskade han.
”Mm ja”, yttrade jag.
Han vände mig vant och rutinmässigt på mage, böjde knäna och fällde in dem under mig. Byxorna fick göras overksamma när linningen gjorde knävecken sällskap, hans kuk var varm.
”Du är bättre än ’dörrhålet’ jag gav en omgång för några timmar sedan”.
Hans lem uppslukades.” Jag försöker trappa ned, förresten hur gammal är du?”, frågade mannen förstrött.
”Tio”.